Tiggare

Igår blev det precis en sådan avslappad dag som jag längtat efter. Vi gjorde absolut ingenting, åt till och med rester till middagen för ingen kände för att laga mat. Jag glömde att blogga också så tom i huvudet var jag. Idag är det mer att göra, inte mindre än tre inbokade aktiviteter har jag. Men tända det andra ljuset, det hinner man alltid.

Jag minns när jag första gången stötte på hemlösa och tiggare. Det var i början på 70-talet, jag var knappt 20 och vi var i London. Första kvällen var vi ute på någon lokal och när vi skulle gå till hotellet på natten så höll jag på att kliva på en människa som låg på trottoaren. Först trodde jag att han var skadad men sedan såg jag att jag trampat rätt in i hans ”sovrum”. Jag som är född på 50-talet, när allt bara blev materiellt bättre och bättre, minns den fasa jag kände när jag insåg att det fanns människor som inte hade någonstans att bo, som satt och tiggde på gatorna…….

Nu finns de överallt.Jag läser allt jag kan om dessa rumänska tiggare, nu är det Expressens artikelserie jag följer med intresse. Många säger att man ska inte ge utan det är bättre att ställa krav på hemlandet och där är vi överens. Men dessa krav är inget som just jag kan göra utan det är bara att hoppas att de folkvalda representanterna gör sitt bästa. Men hur ska jag klara av att gå förbi dessa människor och bara nonchalera dem? Allt inom mig skriker att detta är fel, ingen ska behöva sitta på detta sätt, dag ut och dag in, i regn, i snö. Nej, det är fel. Men jag kan inte ge till alla, det är en omöjlighet.

För att ge mig själv lite andrum och klara av att bara gå förbi tiggarna utanför varje affär så har jag gjort upp en deal med mig själv. Jag ger till henne som sitter utanför den livsmedelsaffär som jag handlar i. Jag ger varje gång jag handlar, jag har gett henne varma vantar (som jag aldrig sett henne använda), jag har gett henne varma kalsonger.. Hon åker hem till Rumänien den 26 december och under hennes sista vecka ska jag bjuda henne på lunch och höra hur hon egentligen har det och vad hon kan behöva hjälp med. För mig är det helt enkelt ett sätt att döva mitt eget samvete; jag gör i alla fall någonting för någon. Rätt eller fel?