Väcktes av Livskamraten i morse. Glad i hågen tog han ut en flaska ur kylskåpet och hällde upp i ett snapsglas som han räckte över till mig. Något frågande tog jag glaset och han förkunnade då glatt att det var vatten från vår alldeles egna brunn! Helt ofiltrerat, alldeles klart och luktfritt.

Ja, vi har alltså åkt till SpanskaVillan för att se vad som hänt i brunnen och ta ett vattenprov. Det visade sig att det fyllts på bara bra med vatten där nere i hålet och han hade alltså hissat upp en flaska på prov. Nu återstår det väl bara att vänta och se om vi dåliga i magen……..

Nu är det spännande för nu har vi burit in vår stora pump i källaren och Livskamraten håller som bäst på och skarvar ihop och sätter in filter. Om, jag säger, om så kanske vi kan få vatten till en dusch nästa gång vi kommer hit. Om ni bara visste vad jag håller tummarna för det.

Igår stormade det här men idag är det lugnt och soligt, helt underbart. Lite märkligt med tanke på att det är den 8 december, men också ganska skönt faktiskt.

Så vackert, det är konstigt att man aldrig blir trött på denna utsikt.

Persiljan och oreganon (tror jag att det är) har börjat grönska.

Önskar er en skön dag.

Igår var jag och hörde en gospelkör. Tänk om det kunde vara mer sådant i Svenska Kyrkan! Då skulle jag gå dit, inte bara vid dop och begravningar. Tänk så musiken kan fylla en hel kyrka med sådan stämning, helt underbart är det!

Nu börjar önskelistorna strömma in, har man sju barnbarn så blir det en del önskningar. Denna jul blir dock en återhållsam jul. Något roligt till de små men annars blir det ”bara” sådant som behövs. Så får det bli.

Igår blev det precis en sådan avslappad dag som jag längtat efter. Vi gjorde absolut ingenting, åt till och med rester till middagen för ingen kände för att laga mat. Jag glömde att blogga också så tom i huvudet var jag. Idag är det mer att göra, inte mindre än tre inbokade aktiviteter har jag. Men tända det andra ljuset, det hinner man alltid.

Jag minns när jag första gången stötte på hemlösa och tiggare. Det var i början på 70-talet, jag var knappt 20 och vi var i London. Första kvällen var vi ute på någon lokal och när vi skulle gå till hotellet på natten så höll jag på att kliva på en människa som låg på trottoaren. Först trodde jag att han var skadad men sedan såg jag att jag trampat rätt in i hans ”sovrum”. Jag som är född på 50-talet, när allt bara blev materiellt bättre och bättre, minns den fasa jag kände när jag insåg att det fanns människor som inte hade någonstans att bo, som satt och tiggde på gatorna…….

Nu finns de överallt.Jag läser allt jag kan om dessa rumänska tiggare, nu är det Expressens artikelserie jag följer med intresse. Många säger att man ska inte ge utan det är bättre att ställa krav på hemlandet och där är vi överens. Men dessa krav är inget som just jag kan göra utan det är bara att hoppas att de folkvalda representanterna gör sitt bästa. Men hur ska jag klara av att gå förbi dessa människor och bara nonchalera dem? Allt inom mig skriker att detta är fel, ingen ska behöva sitta på detta sätt, dag ut och dag in, i regn, i snö. Nej, det är fel. Men jag kan inte ge till alla, det är en omöjlighet.

För att ge mig själv lite andrum och klara av att bara gå förbi tiggarna utanför varje affär så har jag gjort upp en deal med mig själv. Jag ger till henne som sitter utanför den livsmedelsaffär som jag handlar i. Jag ger varje gång jag handlar, jag har gett henne varma vantar (som jag aldrig sett henne använda), jag har gett henne varma kalsonger.. Hon åker hem till Rumänien den 26 december och under hennes sista vecka ska jag bjuda henne på lunch och höra hur hon egentligen har det och vad hon kan behöva hjälp med. För mig är det helt enkelt ett sätt att döva mitt eget samvete; jag gör i alla fall någonting för någon. Rätt eller fel?

Konstiga dagar det varit nu. Jag springer runt och uträttar ärenden än här och än där. Nu längtar jag efter att få ha en dag bara för mig själv, utan måsten. Kanske kan det bli så imorgon.

Trevlig helg!

Jag ångrar denna dag! Denna dag då jag gjort något som man ibland behöver göra, men som skapar en (tillfällig) ångest och ger ett behov av att vräka i sig massor med godis som tröst. Vad har jag då gjort? Jo, jag har PROVAT KLÄDER!!!!

Det är faktiskt åt en äldre släkting som jag varit ute och shoppat. Damen ifråga är 20 år äldre, väger betydligt mer än undertecknad men jag tänkte att det kunde vara en god idé att först plocka på mig lite kläder och sedan prova dem bara för att få ett hum om hur det skulle se ut. Sagt och gjort, mycket fint hittade jag. Dessutom hittade jag ett par fina tunikor som jag själv ville ha. Iväg till provhytten.

Började med mina ”egna” kläder. Men vad? Storlek M; där fick jag in huvudet och armarna men sedan var det stopp. Denna tunika måste vara felmärkt tänkte jag, humöret var fortfarande på topp.

Storlek L; den gick på men vad? Gravid är jag inte så vad är det för bula där fram på tunikan? Där sänktes humöret något men jag tänkte att jag sticker väl emellan och provar de plagg jag tänkt till min anhörig.

Jag föreställde mig att de skulle fladdra lite lätt kring min kropp men icke då. Med lätthet kunde jag ha de kläder jag tänkt till henne. Nu sjönk humöret markant och med självkänslan släpande runt fötterna gick jag försiktigt ut ur provhytten, lämnade affären och gick till skoaffären istället.

Jippiiii! jag kan fortfarande ha storlek 37 på mina vinterskor! Jag får väl koncentrera mig på att ha fint på fötterna i jul och hoppas att ingen ser på mig för övrigt. På hemvägen köpte jag en packe skumtomtar och vräkte i mig. Mmmmmm, så gott!

Idag ska jag vara farmor på eftermiddagen. Få se om vädret fortsätter vara fint så kan det bli ett besök till lekparken. Tur att mina tomtar har hunnit komma på plats. Vitrinskåpet har fyllts.

Lilla Tomtenissen sover sött i sitt eget lilla hus. Egentligen är det i behov av lite upprustning, det var ju bara tänkt som en tillfällig boning när jag gjorde det för 8 år sedan, men Tomtenissen verkar fortfarande nöjd så det får vara så länge.

Ännu ett lyckat besök på Återvinningen! Hela lastutrymmet i bilen blev fullt, fick till och med vika ner ryggstöden på baksätet för att få plats. Hur många lass har jag varit iväg med nu? Massor, och ändå finns det så mycket kvar. Himmel, vad man samlar på sig efter att ha bott på samma ställe i 36 år. Man skulle nog behöva flytta vart 10:e år så det blir en rensning av onödiga saker.

Dotterns kyckling är en av de saker jag hittade på vinden. Om ni bara anade vad den kycklingen gjort i sina dagar. Ätit upp alla krusbär från busken, ätit upp lördagsgodiset för dottern, varit runt till olika länder, oftast har han flugit själv, hoppat från hustaket. Ja, milde tid, vilka historier vi hört om den kycklingen. Jag kunde inte förmå mig att slänga bort den. Få se om dottern vill ha tillbaka den och stoppa i sina egna gömmor.