Det har varit en underbar dag idag. Solen har strålat, naturen har visat sig från sin bästa sida och ekorren har sprungit fram och tillbaka längs muren, alltid lika rolig att titta på. Idag skulle pappa fyllt år. Jag tänker på honom och hur han berättade att ibland bara ropade han rätt ut i luften: Mary, Mary, efter mammas bortgång. Jag minns när vi åkte upp på lasarettet tidigt på morgonen och tog farväl av mamma. Han bad oss att lämna honom ensam med mamma. Han stängde dörren om dem, men sedan kom han ut efter ett tag, upprörd for han iväg längs korridoren. Han hade bett henne att stiga upp och följa med oss hem och blev så besviken och upprörd när hon inte reagerade. Så irrationellt kan man reagera.

Jag tänker på den gamle mannen som satt på pizzerian när jag var in och hämtade middagen åt oss. En prydlig, äldre man som helt ensam satt och mumsade på en pizza på lördag eftermiddag.

Det är viktigt att vi alla lär oss att klara oss själva och inte vara beroende av andra människor för vårt dagliga liv. Men tänk så värdefullt att få dela vardagen med Livskamraten. Bara sitta tillsammans under V85, jag är inte ett dugg intresserad men sitter med bara därför att…..

Få vara tillsammans med människor som bryr sig om varandra, det måste väl vara lyckan.

Förkylningen vill inte ge med sig men idag kändes det ändå lite bättre, mycket därför att solen tittade fram lite nu och då under dagen.

Det kändes skönt och jag hittade även en blomma som fortfarande blommar så vackert.
I pallkragen har jag satt ner dessa två plantor, tyvärr kommer jag inte ihåg vad de heter, de är nya för i år. Jag har också satt dit några revor med amerikanska jordgubbar, dvs jordgubbar som blir verkligt stora.

Jag har i alla fall försökt jobba lite med veden så jag har suttit inne i förrådet och klyvt ved. Ett jobb som jag faktiskt tycker är riktigt trevligt. Man tänker lika bra medan man klyver ved som man gör medan man diskar.

Så dök denna vedklabb upp och jag kände mig faktiskt lite morbid när jag lade den på klyven. Den såg nästan lite otäck ut, men jag tog sats och körde klyven rakt mellan ……grenarna.

Men sedan tog orken slut och det blev horisontalläge på soffan igen. Jag hoppas orken kommer tillbaka snart. Detta blir så tråkigt.

Igår samlades vi sju ur vårt närmaste nätverk, dvs vi som var på middagen i tisdags. Vi skulle hjälpas åt att rensa en del av ån som täppts igen av ett nedfallet träd.

Mängder av vass hade fastnat i trädet och byggt upp en rejäl vall tvärs över hela ån. Jag tog krattan och gick ut på vassen för att försöka få bort en del så vi kunde se hur stammen med alla grenar satt.
Med hjälp av talja och block lyckades vi få upp en stor del av stammen som vi kunde kapa med motorsågen.

Nu hade en av grannarna tagit över arbetet med att få bort vassen och jag stod beredd med kameran, om han skulle falla i vattnet.

Han ramlade inte så kameran behövdes inte. Därefter tog jag krattan och avlöste honom, och ser man på, plurrade ner i vattnet, blöt ända upp till knäna.

Det kändes inte så bra med tanke på min förkylning så jag fick skynda mig hem, duscha och lägga mig under en filt. Natten blev jättejobbig, jag var så snuvig och eländig. Suck.

Idag kändes det bättre så jag ha varit ute och burit upp lite ved från stranden och rensat lite bland blommor och krukor. Sedan ville Livskamraten ner och gräva lite mer i brunnen, suck, så då var det bara för mig att följa med ner i källaren. Vattnet fylls på så snabbt så jag fick pumpa ut emellanåt så han kunde se vad han gjorde. Mellan pumpningarna så fortsatte jag att isolera en av källarväggarna. Strax före klockan 15 tyckte jag att det räckte med jobb så vi gick in och slappade en stund (tittade på Property brothers på kanal 9). Men sedan ville Livskamraten ut igen och dra upp lilla bryggan på land. Han hade så ont i ryggen att det blev jag ensam som fick kämpa och dra. Passande nog så svallade vågorna upp över mina höga stövlar så även denna dag slutade med genomblöta kläder. Det börjar bli en vana nu.

Körde tillbaka till SpanskaVillan och Livskamraten igår. Jag känner mig fortfarande helt slut så när jag kom fram så lade jag mig direkt på soffan och bara sov, sov, sov. Men klockan 17 ringde telefonen.Det var grannfrun som frågade om vi inte var på väg. -På väg vart? -Över till dem för att äta middag. Bara en helt vanlig middag.

Hos grannarna väntade de övriga i vårt lilla ”gäng” på 5 personer, alltså våra närmaste grannar kring sjön. Middagen var tjälknöl med potatisgratäng, mmm, med en jättegod kokoskaka till efterrätt. Så trevligt, tänk vilka vänner vi har. Inte bara här utan även hemma, vilket jag verkligen fått erfara, under den senaste veckan. Människor som bryr sig, som hör av sig, som säger ”kom över”. Något att vara tacksam för.

Middagen var jättegod, sällskapet ovanligt lättsamma och vi drog upp många planer. Nu först blir det överraskningsfest hemma hos oss för en blivande 70-åring. Sedan blir det spa-kväll för oss tanter i november. Adventsfest. Nyårshelg på Casinot i Sundsvall – oj, det blir en fullspäckad höst.

Vi hann även planera för en ordentlig fest till sommaren. Det är inte mindre än 4 stycken i gänget som fyller 70 år plus att jag fyller 65 och det har vi nu bestämt att vi ska fira med en gemensam fest på MajSkansen.

Solen lyser idag, vi har mycket att göra -avsluta brunnsarbetet, hämta in den klyvna veden till förrådet, plocka bort alla sommarkrukor. Men vi är så förkylda! Båda två, var en jättejobbig natt i natt så någon arbetslust kan jag inte påstå att jag har. Suck, men får väl njuta av de vackra höstfärgerna och se vad som händer.

Alla har vi en bild av kärlek, reklamens bild av ett ungt par som lyckligt ser in i varandras ögon, en mormor som ömt stryker sitt barnbarns kind. Mina bilder har mångfaldigats – en bror som lugnande masserar sin 87-årige storebrors rygg, en lillasyster som ömt håller storebrors hand, ett vuxet barnbarn som låter farmor få sjunka ihop i hans famn.

Kärlek och sorg. En människa, min morbror, har somnat in. Denne man som funnits till för alla vi syskonbarn, för våra barn, för våra barnbarn. Alla har vi en egen relation till honom. Alla har vi känt hans omsorg om oss var och en, hans oro när något hänt, hans glädje när något gått bra.

Jag undrar hur många vykort och brev han fått under årens lopp? Vi syskonbarn har rört oss omkring i världen och då har vi hört av oss till honom.

Det har också märkts under denna, hans sista, vecka. Varje minut har han varit omgiven av oss, hans syskon, syskonbarn och syskonbarnbarn. Inte en minut har han varit ensam. Vi har pratat om minnen från Matmyr, om alla katter, alla hästar, den elaka geten.

En stor pusselbit har försvunnit ur mitt liv. Du fattas mig – morbror Gustaf!