När vi kom hem efter midsommarhelgen så väntade oss en liten överraskning. Jocke nymfparakiten, numera kallad utbrytarkungen Houdini, fanns inte längre i sin bur utan flög fritt i huset. Dottern som kom till huset först hade stängt in honom i vardagsrummet, satt buren på soffan och hoppades att han skulle ha vett nog att klättra tillbaka in i buren. Det vettet hade han förstås inte.

Jag som sett vilka mängder sk-t det ryms i en  nymfparakit uppskattade inte alls hans friflygning utan greppade honom burdust om den lilla kroppen och satte tillbaka honom i buren. Uppriktigt sagt så tror jag att han tyckte det var skönt att komma tillbaka "hem".

I morgon ska han på semester till min syster. Vi ska träffas på halva vägen för överlämnande av fågel, bur och mat. På ett sätt känns det skönt att bli av med honom, åtminstone för ett par veckor. Men samtidigt kommer jag att sakna hans glada kvitter när man kommer hem från jobbet och han hör min röst. Åtminstone någon som blir glad när man kommer hem 🙂

I morgon ska jag på bröllop! För första gången i mitt liv ska jag vara brudens mor! Ska jag gråta? Nej har jag bestämt mig för. Jag vill inte missa en sekund av detta bröllop. Inga disiga, dimmiga ögon ska förblinda mig, jag vill se. Gråta av glädje kan man göra en annan gång.