Etikett: förlåt!

Det är jag, take it or leave it!

Av , , 2 kommentarer 10

Spännande med all snö…fast inte speciellt pålitligt, man vet aldrig om man tar sig fram. Jag åkte ut på jobbet igår och där kan jag säga att det var oplogat. Tur man har fyrhjulsdrift, så man tog sin in på parkeringen, sen såg vägen, ner till stora vägen, likadan ut.

Foto1570 Foto1575

Så när jag skulle åka igen så hamnade jag bakom en bil som inte tog sig upp på storvägen, bilen var för låg och det var isigt under all snömassa. Inget rep hade han, inte jag heller, men jag föreslog, med hans tillåtelse, att jag kanske kunde putta upp honom på vägen, med Jeepen, och han köpte hela konceptet, vinkade fram mig till jag klossade bakom hans bil, sen hoppade han in och rattade medan jag bara satt och gasade lite lätt, och fort var det gjort, upp kom han och jag med 😀

Dock ska man kanske höja ett varningens finger här, som Åke sa, undrar vad som hänt om jag bonkat in bakom honom med lite mer kraft, kanske hade jag haft airbagen i fejjan då, ojdå 😀

Apropå fejjan, så gör jag ju en snabb koppling till Facebook, där människor i andra och tredje hand kan kommentera och lägga sig i, fast man inte känner människan i fråga, jag tycker det är lite löjligt, seriöst, sånt som jag tycker är roligt (kan ju vara min humor) behöver ju ingen annan kritisera, och helst inte någon som jag inte vet vem det är.

Men…hehe, jag har hittat ett redskap, man kan blocka en person, och gissa om jag gör det och känslan blir samma sak som att slänga luren i örat på personer som retar upp en 😀 Haha, ja ni får förlåta mig, men det är jag, i ett nötskal, och det är precis så jag känner det. Om det jag skriver, lägger ut, eller delar, inte passar, men gå inte in där då…enkelt va?

Ska göra ett litet tillägg, detta var en specifik händelse, och jag vill ju visst ha kommentarer på det jag skriver, till exempel här i bloggen och det behöver inte heller vara en kommentar med medhåll, tyck gärna tvärtom. Utan händelsen i sig var en färdig sak, som jag tyckte var kul…och so what, jag är inte allvarligare än så, men det gillades inte av ens vän, vän…typ.

Undrar om det blir lika spännande att ge sig ut till jobbet idag, fast nu borde då vägen vara plogad, men det snöar ju än, så vem vet hur pass dom kan hålla undan. En som blivit en riktig conehead är vår Lennart, kanske han skulle fått sig en vintermössa, hm…

Foto1576

Hoppas på en bra dag, för er alla!

Skitkul…not!!!

Av , , 2 kommentarer 9

Hade verkligen skitkul igår. Laddade för långpromenad med Winstone, han kräktes först, jaja, det kan dom ju göra ibland, dom små djuren. Vi hann gå, 50 meter bort, sen satte han sig och gjorde numero 2, det var inte nice, och det fastnade i hans vita päls.

Det var bara att sno om, hem, putsa upp honom med tvättlappar och klippa bort där det inte ville släppa. Japp, redo för sväng två, nu gick vi åt andra hållet, hann gå 250 meter den här gången sedan var det dags igen, och nu blev det inga tvättlappar utan duschen och sedan ligga ute på gården och torka…huvva!!!

Han fick lite kokt ris, och sedan var det bra, ingen mer mat den dagen, nu läste jag i efterhand att man egentligen inte ska ge något överhuvudtaget om dom mår dåligt, bara vatten, första dagen. Nå, det hände inget mer igår, så jag får checka läget idag och se om det var tillfälligt. Ris får han idag med, bara för att skona magen.

På väg till jobbet igår, fick jag reta upp mig…igen. I rondellen vid lasarettet, tar jag innersvängen, det ligger en bil på högersida om mig, vi åker ut och tror ni inte att människan kapar kurvan, precis i fronten på min bil, det var bara ogjort att hon skulle knäppa framskärmen.

Jag tutar och det kan jag lova, att Buickens tuta, låter inte snällt, utan väldigt elakt, speciellt om jag också blir uppretad 😀 Hon vinkar med handen för att visa, typ…förlåt, jag gjorde fel. Mm, får gå för den här gången, tänker jag i mitt stilla (fast lätt uppretade) sinne.

Kommer ner till rödlysena vid tunnelbacken, hon lägger sig i vänstra filen och jag tar den högra, det blir grönt och hon kapar även den kurvan och åker in på högra körfältet…alltså….oj, en sån där gång skulle man få följa efter och ta ett snack med chauffören, snacka om att ha noll koll.

Lite ok, att göra det om du är ensam på vägen, men då krävs det, att man är just det, ensam, fast det är bara jag som säger att det är ok, egentligen inte alls, man får inte gena i kurvor och rondeller, end of discussion!

Idag har jag två tider att passa, en nu, om en halvtimme, så varför jag sitter här och skriver, begriper jag inte, och nästa vid 11.30 tiden, då är det tandläkaren som står på tur, usch…nog trodde jag att jag hade bättre saker att göra, än det. Hoppas ni får en bra dag, allihop!

014

Vampyrer i släkten

Av , , Bli först att kommentera 4

 

Apropå den antågande halloween dagen så berättade Nicco igår att hon faktiskt är en vampyr… bara så ni vet. Jamen borde inte vi vara det också i så fall, frågade jag? Nähä, sa hon, hon hade blivit biten en gång för länge längesedan, så längesen att hon inte ens kommer ihåg det. Aha, av massor med mygg då, sa jag. Ja, vet du inte det, myggen är ju mini vampyrer, kontrade hon. Så nu blev man ännu en lärdom rikare 🙂
Det var ju som poppis med såna där vampyrtänder då man var yngre, såna man kunde få i fem kronors automaten, om man hade tur. Det hade jag och min kusin Anna, som på den tiden bodde i Handen, utanför Stockholm.
Jag var där och hälsade på och vi hade gjort oss en tur till kiosken. Vilken lycka att få ett par vampyrtänder att stoppa i munnen, tyckte vi och vandrade iväg med dom, instoppade i truten och redo för uppvisning.
Nu råkade det stå tre barn utanför en trappingång och dom fick inte upp dörren. Dom var väl i åldern 5-6 år, gissar jag. Vi gick fram till dom och frågade artigt om vi skulle hjälpa dom upp med dörren. Dom tittade lite konstigt på oss och smet fort in i trappen då vi höll upp dörren. Vi gick några meter, vände oss om mot ingången, barnen stod med ansiktena tryckt mot rutan och då flinade vi lite så där lagom, så huggtänderna syntes på. Jag glömmer nog aldrig deras ansiktsuttryck… förlåt!
Nu sitter kattluckan på källardörren och det var då ingen sak att få dom till att fatta hur den fungerar. Dom for upp och ner som ingenting, skönt att slippa ha den dörren öppen alltjämt. Dessutom kan man låsa den så dom inte tar sig upp hit, vilket jag gjorde innan vi skulle i säng, och det begrep dom inte. En av katterna stod och klöste i säkert 10 minuter i tron om att luckan skulle öppnas, men inte då. Nå, det kommer väl säkert att bli till en vanesak det med. Dom kommer att höra då man låser luckan och då är det kört, precis som dom brukar höra då man glömt att stänga en dörr, för då är dom snabb som blixten.
Ha en fin söndag!
Maria Lundmark Hällsten