Etikett: rädda liv

Det handlade ytterst, om liv och död, inte tid för att fota..

Då vi placerat oss härute igår så small det plötsligt till, uppe på bron. -Var det en fågel nu, som körde in i rutan, sa jag och tittade på Åke. -Mja, det lät som det, i alla fall, sa han och vi kikade bort för att se om vi såg nåt.

Då jag ställde mig upp så får jag syn på en liten stackare, som ligger och flåsar på stenplattorna. Stackaren är en gråsparv, liten och späd, så jag gissar på en hona.


Bilden är lånad från nätet, eftersom detta handlade ytterst, om liv och död, så jag hade inte tid för att gräva efter en mobil…ju.

Jag tror att den ska ta sista andetaget där den ligger, men skam den som ger sig. Min första tanke är att om den inte dör där och då, av skador, så lär den stekas på nån minut, solen är brännande het. Tar på mig trädgårdshandskarna och lyfter upp den. Vill först ta den till gräset men ångrar mig snabbt. Den kan ju bli ett lätt byte för skator eller kajor.

Så jag går runt bron, till skuggan, tar en dörrmatta som ligger där och styr in under bron. Där lägger jag ner den, och går därifrån. Winstone ligger bakom hyresgästens bil och kolla in hela scenariot, han ställer sig nog upp, men på behörigt avstånd ändå. Sa till Åke att Winstone är absolut ingen jägare, då hade fågeln varit ett minne blott. Han är obrydd om sånt där.

Han är en diva med stora mått mätt, en riktig gormand. Vill ha den finaste leverpastejen, köttig korv, oxfilé rare toppad med en god smörig sås…efterrätt…

 

In your dreams, Winstone! Det får bli gurka och tomat för dig…

Nåväl, det gick 5 minuter, och BAAM, så kvittrade gråsparven till och drog iväg i 120 och höll på flaxa av Åke kepsen. Men hey…han överlevde, både Åke och fågeln 😘

Apropå hund, ja kanske till och med djur i allmänhet, som får stränga ordningsregler (åtminstone från början), så tenderar man att ändra på dom där reglerna.


Jag satt uppe till 00 slaget igår. Hade uppenbarligen skruvat upp fjädern på mig själv efter jobbpasset. Så vid 22.30 slog jag igång en tvättmaskin, drog fram symaskinen för att fålla upp byxor, och gjorde i ordning för en makaronipudding som ska in i ugnen idag.

Och ja, det jag gjorde igår slipper jag ju göra idag. Mera tid för chill, med andra ord.


Ha en fin lördag, allihop!

Jag slapp se, höra och göra, tack!

Av , , 5 kommentarer 10

Nicco fick göra/lära sig om, HLR (hjärt och lungräddning) igår på skolan. Och väl hemma så satt vi och pratade om hur man skulle göra om en sån situation skulle uppstå, där man blev tvungen att utöva sina nyss, inlärda konster. Hjärtstartaren, till exempel, som ingen kan misslyckas med…säger dom.

hjartstartare-slide-3HÄR finns den bilden och information

But how about this scenario! Hjärtstataren säger ju vad du ska göra, hela tiden, och vid ett tillfälle, säger den att du ska ta av kläderna…hm…som upplagt för misstag, om du själv börjar klä av dig, hahaa…. Nja, ok, då, risken kanske inte är så stor för det misstaget 😀

Spa slutkörd

Jag började fundera på det här att man faktiskt, kan få igång ens hjärta som slutat slå…så fantastiskt, egentligen, och hur kom man ens på tanken? Hur vet man, när det är dags att ge upp…

I och med pappas olycka, så satt jag och googlade en hel del, jag kunde inte riktigt greppa vad dom hade gjort. Vad jag läst och som jag förstått det, så håller man inte på med återupplivningsförsök, mer än 13-14 minuter. Min pappa hade hjärtstillestånd i sammanlagt 45 minuter…då kanske ni förstår varför man undrar.

Å andra sidan kan jag också förstå att den som håller på att försöka rädda någons liv, har svårt för att släppa taget. Usch, man kan ju bara föreställa sig paniken att vara med om något sådant, man får verkligen hoppas att man slipper.

Nu kom jag osökt ihåg en händelse som inträffade rätt framför mina ögon. Jag vet nu att jag skrivit om det förut, men det var nog längesedan, så jag kan ta det igen 😀
Jag hade följt med Nicco till skolan eller om det var förskolan, och var på väg hem. Vi bodde då på Näckrosvägen, och huset närmast HP:s och Vännäsvägen, höll på att fixas till. Det var byggnationer på taket. Och detta var ungefär denna årstid, kallt och frostigt, kan ha varit lite snö närmast husen.

Jag tittar uppåt  en kille som är och vandrar mitt uppe på taknocken och plötsligt ramlar han på ändan och börjar glida utför. PANIK!!!

Kazan's_Panic_in_the_Street_trailer_screenshot_(8)HÄR hittade jag den bilden

Han har ingen sele på sig, han kämpar och sätter ut både armar och ben för att försöka bromsa, men det hjälper inte. Allt går som i slow motion, och jag hinner tänka tusen tankar…vad ska JAG göra? Vad händer då han landar i backen? Ska jag börja springa nu eller…ska jag ropa på nån, kommer han att klara sig…

Så kommer han fram till kanten, och får ner foten i stuprännan, och där stannar han…PUH!!!

När jag skriver det här nu så ilar det i mina ben, bara genom att gå tänka hela händelsen igen, vilken färd, och jag undrar idag, vad han kände. Köpte han en trisslott, drömmer han mardrömmar, blev han religiös, sökte han ett annat jobb, på markplan? Jag antar i alla fall att om han fortsatte jobba med sitt yrke, så kom nog selen på, efter detta. Och jag var så glad, att jag inte behövde göra någonting överhuvudtaget…jag slapp se, höra och göra. Tack så mycket!

IMG_5774-300x291Önskar er alla en trivsam onsdag!

Maria Lundmark Hällsten