Etikett: sekund

Den råa sanningen, take it or leave it!

Åke ser på naturkatastrofer på teven och kommenterade precis vad nån sa. -Det tog 130 år att bygga upp den där staden och 10 sekunder och den var jämnad med marken. Historien förtäljer inte HUR stor staden var eller vilken naturkatastrof som inträffat. Jag gissar hej vilt på tornado eller nåt sånt.

Nå, med den kommentaren sagd, reflekterade jag en nanosekund, över själva uttalandet. Och jag refererade till en annan händelse. Ingen katastrof, utan det handlade mer om hur lång tid nånting ta och hur fort allt kan hända.

Detta har jag skrivit förut, för länge länge sedan och händelsen i sig, var då Nicco gick på förskolan Klumpen. På vintern åkte dom skrana och pulka nerför en kulle, och därnere stod ett x antal större träd. Ett av dom, i ganska direkt anslutning till själva lutningen på kullen.

För att minimera olycksrisken, så lindades trädet in med skranor (presenning täckta) madrasser men trädet stod ju kvar. Egentligen, var det enda sättet att vara hundra säker på att ingen skulle bryta ett ben eller krascha med huvudet före i trädet, att ta bort trädet.

Fröken Thomas, kontaktade kommunen, och fick till svar att det tar sekunder att såga ner ett träd, som det tagit hundra år för trädet att växa upp. Så det blev ett nix pix. Här är jag osäker på om det var jag som skrev till dom och ifrågasatte uttalandet och kontrade med, att det tar en sekund för ett barn att bryta ben eller nacke också. Och där svarade dom att dom kunde gräva bort kullen istället 😵‍💫

Oj så mycket dumt, ja, lika jäkla dumt som när jag hälsade på där, en gång och gungorna var nedtagna. Då jag frågade om anledningen sa dom att dom var så underbemannade att barnen inte fick lov att gunga. Dom hade ingen som kunde ha koll på dom. Snacka om att ta bort lekar och att ha kul, och ändra allt till enbart förvaring. Här lägger jag givetvis inget på lärare och pedagoger, utan på kommunen som fördelar pengarna på detta sätt.

Pratade med Tina igår. Som vanligt med mycket skratt och funderingar. Vi kom in på ämnet filter på mobilen, och alla som älskar hennes mobil, då hon har ett fel på kameran som gör att alla ser nalta yngre ut. Och här kan dom ju säga att inga filter använts 😄 Hon sitter med andra ord, på en dyrgrip.

Vi filurade på varför man använder filter, speciellt på profilbilder på fejjan och andra ställen. Risken är överhängande att du sedan träffar en person i riktiga livet men ingen känner igen den andre, för verkligheten stämde inte riktigt med filterlivet.

Mja det är ju valfritt, och nånstans tror jag att vi alla, som har våra rynkor och skavanker, blir lite gladare då man ser hur man kunde ha sett ut…eller är jag ute och cyklar 🚴‍♀️🫣 Världen vi lever i är väldigt ålders och utseende fixerat, klart att man inte vill se gammal ut. Eller som en mycket god vän till mig sa, och vi garvade rått. ”-Jag är sur, men jag behöver väl för faan inte se, sur ut!” ☹️

Tina och jag satt också, oberoende av varandra och försökte sätta ihop nya avatarer på FB. Vi var bägge två, lätt irriterade över dom val som finns. Jag gav upp, dom rynkor jag ville sätta i ansiktet fanns inte, så jag kände inte igen mig. Men, kanske… om jag jämför filter från snapchat...

Och min avatar…

Haha, jag lite likt ändå. Tänkte jag inte ens på förrän jag såg dom efter varandra. Men, bara så ni ska känna igen mig, här är den råa sanningen. Men, det är fortfarande samma människa inuti, kan ni tänka…

Kan ni gissa vem som står bakom… haha…

Ha en fin lördag allihop!

Det är ju världsligt…

Av , , 6 kommentarer 21

 

Att vara på rätt tillfälle vid rätt tidpunkt eller fel ställe vid fel tidpunkt, det var gårdagens lilla diskussion. En olycka sker ju inom loppet av någon sekund, ibland inte ens det. Hur många gånger har man inte sagt, tänk om jag varit tio sekunder tidigare, då hade det där varit jag… eller tvärtom.
Tänk om vår pappa, hade sett en fågel, där han stod och svetsade, kanske han då hade tagit ett steg tillbaka, och undvikit järnbalken som föll över honom. Ponera att stegen INTE hade stått bredvid honom då hade den inte varit det lilla skydd som krävdes för att han faktiskt finns här idag, om än, svårt skadad.
Jag vet att detta resonemang är ett sätt att bearbeta, för allt som oftast får man inga svar, man gissar, tror och det känns bättre om man har en förklaring. Och saker händer, utan någon som helst tanke bakom… så är det bara.
Jag har ju en klok liten vän, hon som har en son som varit jättesjuk, hon sa en gång, att hon var så less på alla som sa att allt hade en mening, för hon kunde för sitt liv inte begripa hur hennes sons sjukdom skulle kunna ha en mening.
Men ok, sa hon, nu hade sonen skrivit under att han efter sin död, ville donera sina organ, och då kan det ju faktiskt vara så att ett av hans organ skulle ges till någon som behövde det, som sedan födde ett barn… som i sin tur fick ett barn som någon gång i framtiden, löste världsfreden, DÅ, har ju allt detta en mening, och min son skulle vara delaktig i något stort.
Men hur stor är sannolikheten för detta, sa hon, och aldrig får jag veta det heller…
Men just det… kanske är det som är meningen. Vi ska inte veta allt, vi ska heller inte förstå allt, då kanske det med blir galet. Hur det än är så vet i alla fall jag att detta är något av det värsta vi alla i familjen varit med om, och det jobbiga är all ovisshet.
Ingen kan svara på hur det kommer att bli, men vi har i alla fall fått lite glädjande besked och det kändes jättebra och upplyftande, och att han har en fruktansvärt lång väg tillbaka, det vet vi också, fast då tänker jag, att han har ju all tid i världen… så tiden blir ju en världslig sak, precis som mycket annat har blivit den senaste tiden.
Jag önskar er alla en fin dag!

Det gick utför

Av , , Bli först att kommentera 9

 

När granngänget och jag var och fikade hos mamma, för några veckor sedan så berättade mamma att hon hade hört en stor skräll någonstans i lägenheten. Hon gick runt och letade och funderade vad sjutton det hade kunnat vara som lät på det där viset. Hon blev snart varse, det var en gitarr som sitter upphängd på väggen i vardagsrummet, som plötsligt lossnat från sin upphängning.
Då berättade Birgitta att även hemma hos dom hade det bullrat till och dom gick för att lokalisera källan till smällen. Det tog ett tag men till slut kom dom fram till att det såg ut att saknas något ovanför soffan, det var en tavla som suttit där som bestämt ledsnat på det och förflyttat sig bakom soffan. Ja sa jag, det var då för väl att ni då noterade att tavlan saknades.
Tänk om man efter någon månad helt plötsligt skulle ha upptäckt att tavlan var borta, och det utan att ha hört att den ramlat ner, då skulle man allt få fundera.
Apropå att falla så tyckte Birgitta, att trappan ner, då vi skulle åka hem, var rätt så brant. Det är en sån där lång trappa med 16 eller 18 trappsteg och sedan är det 2 meter fram till dörren. Ja, sa mamma, den här trappen har Maria åkt pulka utför.
Ja, det har jag gjort, och jag tyckte säkert att det var jätteroligt också även fast det blev tvärstopp nere vid dörren. Jag var väl inte speciellt gammal och mina föräldrar skulle ta med oss ut till en pulkbacke. Dom satte ner pulkan utanför dörren och jag klev i, när dom sedan vände bort blicken för någon sekund så passade jag på att få pulkan utför första trappsteget och sedan gick det av bara farten. Gissa om mina föräldrar blev förskäckta, vilket buller det måste ha varit… men kul!
Nu ska jag larva iväg på jobbet och se vilken typ av pralin det bjuds på idag 🙂 Ni får ha en fin dag!