Stötte igår, på en person som hamnat i klammeri eller klämmeri, med sin cykel, kan man väl lugnt säga. Jag noterade att något pågick under svingen, vid NUS. Förstod inte först vad det handlade om men efter några blinkningar och kisande med ögonen ser jag att någon ligger på vägen.

Det står 2 personer bredvid, som jag uppfattar som barn, och jag vet ju inte om dom behöver hjälp så jag går dit. När jag närmar mig så lämnar dom två personerna stället. Det är en mamma och hennes barn.

På marken ligger en herre i kanske 60 års åldern, med cykeln mellan sina ben, och han sitter fast, ordentligt, som i ett skruvstäd.

Skosnöret på ena skon, har lindats fast runt pedalen, då han cyklade och sedan blev det tydligen stopp och han tippade omkull. Han har som tur var, inte slagit sig, och han letar efter en fickkniv som han ska ha på sig, men han hittar den inte.

Under tiden kommer det mer folk, och alla undrar ju förstås om han behöver hjälp, han viftar otåligt med händerna och nej, han behöver ingen hjälp (han tycker förmodligen att det känns jätte kymigt). Vad är liksom oddsen för detta?

Men vi som står där inser ju att han kommer inte att ta sig upp, spelar ingen roll, hans fot sitter fast på undersidan och det var längesedan han var vig som Houdini.

Och han har nog aldrig varit i närheten av vigheten hos min kusin Jenny Krigh heller 😀

Jag tar fram mobilen och slår igång ficklampan så vi ser hur snöret sitter. En kvinna tar och börjar försöka reda ut snöret och tjopp, på några minuter är det löst.

Ja säger han, här sitter man med reflexväst, hjälm på huvudet och nya vinterdäck på cykeln, så händer  det här. Fast, fortsätter han, jag får skylla mig själv, jag noterade nämligen att ena snöret var längre än det andra och jag hade tänkt klippa av det men…

Jo, det där känner man igen, jag ska, jag hade tänkt, fast…nåt kom emellan och man glömde bort det.

Nu gick det bra, men jag tänkte sedan, då jag gick därifrån, what if…han hade varit på en enslig skogsväg, med inga förbipasserande, usch, kunde ha slutat betydligt värre än att stoltheten fick sig en liten törn.

Slängdes tillbaka x antal år, och man hade sina utsvängda byxor som ständigt och jämt, matades fast i cykelkedjan, hur många brallor har man inte förstört, på det sättet? 😀 Jag skyller på det och säger att det är anledningen till varför jag hellre går, än cyklar.

Jag har redan varit ut med hunden, tvättat håret och stekt plättar till Åkes middag, skrivit ett mejl till mina kollegor och hinkat lite kaffe, så dagen har startat. Hoppas ni alla, får en bra sådan!