I morgon är det läkarbesök och kallelsen till datortomografi av hjärnan har kommit, så nu är det bara att ta det lugnt. Det innebär att sova, läsa och sticka lite på en-milahalsduken (det kan man göra utan att anstränga sig).

Jag har funderat lite på det nymålade- tapetserade gästrummet i SpanskaVillan. Vi satte fågeltapet som inom en ram och det blev faktiskt väldigt bra. Bilden är tagen med mobilen och ser lite mörk ut.

När jag förberedde väggarna så hittade jag bitar av den gamla tapeten bakom. Vad jag sett så var taket blåmålat, tre väggar ljustapetserade och en vägg tapetserad med fondtapet.

Hur läckert som helst och bra mycket snyggare än den ljusbeiga vinyltapet som klistrats ovanpå. Snygg design på 50-talet och intet nytt under solen när det gäller inredning.

Gårdagen slutade bra i alla fall. Min fina grannfru kom över och vi  konstaterade att vi båda tänkt gå och lyssna på Gunnel Carlsson från Gröna Rum. Sagt och gjort, det gjorde vi och fick en trevlig stund med samtal och vackra bilder om växter.

En skön natt och på morgonen kändes det också bra. Livet vänder nog åter, tänker jag. Då kom grannfrun över och skulle kolla blodtrycket på mig. Livskamraten tog då upp om samtalet jag haft med någon som ringt från någon vårdinrättning.        -VA!!!! sade jag, har jag pratat med någon från någon vårdinrättning? Ja, sa Livskamraten, jag hörde när du svarade i telefon och du talade om längd och vikt, det är väl inför någon undersökning.

Men jag minns inte att jag talat med någon??!! Det blev till att ringa, först till Vårdcentralen, sedan till akuten och slutligen till Neurologmottagningen. -Jo, det var ju dig jag talade med, sade en glad kvinnostämma. Så det blev till att medge att jag inte mindes samtalet och fråga vad vi pratat om. Hur konstigt kändes inte det.

Samtalet var inför en kommande undersökning och var helt korrekt, förutom att jag lagt till ett par centimetrar på längden och dragit bort ett par kilo på vikten (önsketänkande, tänk att man aldrig förnekar sig).

Nu har äldsta barnbarnet, det älskade barnet, varit här och vi har ätit plankstek och bara njutit. Tack och lov för familjen. Dem kan man lita på.

Det känns bra i dessa dagar när man tydligen inte kan lita på sig själv!

Efter att ha stigit upp på morgonen, fikat och sedan sovit tre timmar igen, så ringde jag till Sjukvårdsupplysningen. -Ring 112, blev uppmaningen och då gjorde jag det. Så idag har jag fått en neurologisk genomgång, men allt fungerar som det ska, jag ska få komma tillbaka för röntgen och ep.undersökning. Läkaren trodde dock inte att det var ett ep.anfall, jag var ju faktiskt borta mellan 07.00 och 11.00, och det är lång tid för ett anfall.

Det lutar alltså åt att det var sorgen, stressen som slog ut min hjärna. Jag vet ju att jag är mindre stresstålig pga hjärntröttheten, men aldrig kunde jag väl tro att jag skulle kunna tappa medvetandet helt och hållet. Nu är det bara att ta det lugnt och se tiden an.

Kroppen, hjärnan kan man aldrig lura!

I morse satt jag och läste de underbara kommentarer jag fått och kände glädjen i att leva, att det finns omtänksamma människor och att vi hade en lång ledig dag framför oss att ta vara på. Vi var tidigt uppe, jag fikade vid 7-tiden.

Sedan gjorde tiden ett hopp och nästa gång jag tittade på klockan var den nästan 11 och Livskamraten satt och stirrade på mig. Han berättade att jag hade läst färdigt på datorn, kunde helt plötsligt inte stänga ned den, spillde ut thekoppen och helt plötsligt var jag helt lealös. Han kunde prata med mig och jag sa att jag skulle gå och lägga mig i sovrummet, en trappa upp. Men benen bar inte utan han fick lägga omkull mig på soffan, byta den blöta morgonrocken och jag somnade direkt. Han väckte mig efter 45 min för att kolla reaktionerna och de var bra, men han sade att mina ögon såg alldeles "suddiga" ut och jag bara somnade direkt igen.

Och jag minns ingenting, ingenting av detta, över 3 timmar helt borta.När jag vaknade så kände jag mig lite skakig i kroppen och ostadig på benen, men helt OK för övrigt. Livskamraten har kontaktat en vän, en läkare, och han menar att det måste följas upp. Det kan vara min två clips inne i hjärnan som spökar. Jag vet ju att man kan få epilepsi om man har otur.

Eller så är det stressen och sorgen efter min systers bortgång som ökade min hjärntrötthet. Tyvärr har hjärnan inte något milt och stilla sätt att säga "nu ska du nog ta det lite lugnt" utan den har tydligen bara två lägen ON / OFF. Det blir som lite dramatiskt när OFF-läget slår till.

Jag har i alla fall ´skickat iväg mail till "min" doktor så jag hoppas han har tid att ta emot mig till veckan. I morgon ska jag i alla fall vara hemma från jobbet, så nu blir det Thaimat till middag. Man måste sätta lite guldkant på eländet. Undrar om jag ska våga ta ett glas vin eller om hjärnan packar ihop då?

Igår när jag kom hem väntade ett litet paket i brevlådan. Paketet var från en blogg-kollega, http://blogg.vk.se/maria-lundmark-hallsten-umea/. Jag läste det lilla kortet och tittade på den lilla lyckoamuletten som följde med. Det kändes som om någon lade en mjuk och varm sjal runt mina axlar. Någon tänker på mig, någon jag aldrig träffat, men "lärt känna" genom hennes skriverier. Värmen gick genom hela kroppen, tårarna började förstås rinna. Så rart, så absolut genomrart. Tack snälla Maria!

Mitt i floden av tårar kom sonen, kort därefter äldsta  barnbarnet och ytterligare en stund senare lilla L och lille J tillsammans med mamma. Kramarna och glädjen i att de finns är det som håller en uppe. Med små barn kan man inte sitta och deppa i ett hörn. Nej, då är det full fart som gäller, snurra runt, kramas, vakta lilla gosedjuret, ut och plocka krusbär och vinbär. Älskade barn! Älskade människor!

Efter alla mina försök att fokusera mina tråkiga tankar på hur gästrummet i SpanskaVillan ska inredas så var det då dags att handla det som behövdes. Jag hade kommit fram till att det ska vara ett vilsamt rum, med i det närmaste vitmålade väggar och med en lugn fondvägg, kanske vitt på vitt. Då kan jag lätt byta stämning i rummet bara genom att byta textilier.

Så tillsammans med äldsta barnbarnet gav jag mig ut på sta´n och hittade tapet med matchande väggfärg. När jag så stod i kassan saknades barcoden på rullen så kassörskan fick ringa och beskriva den för att få fram priset. "det är fåglar, vinbär, björnbär tror jag att det är, grönt och rosa……" så höll jag på att svimma, vad hände med mina ljusa neutrala färger. Till råga på allt en burk med grön väggfärg!!!!!

Jag vet inte varför den ser så färglös ut på bilden, men i verkligheten så innehåller den grönt, blått, rosa, lila – ja många färger är det.

Hur gick det till? Efter allt mitt funderande och planerande så kommer jag hem med något helt annat än jag tänkt?

Är det vad jag behöver just nu i mitt liv. Livet känns väldigt grått och kallt just nu, så lite färg är kanske rätt. Jag får väl hålla gardiner, kuddar och andra textilier i lugn ljus färg så ordnar det sig. När jag är mer stabil och vill ha tillbaka lugnet så är det ju en lätt match att måla om.

I ett par dagar så har jag gråtit varje gång jag läst posten. Inte över alla räkningar, utan över de rara, omtänksamma kort och brev jag fått från kära vänner. Jag gråter av sorg, men också över tacksamhet över att ni finns! Kram!

Mammas gamla broderi som jag har fortsatt att brodera på är ganska kul att jobba med. Nästan alla färger finns kvar, men jag måste ut och försöka få tag på mera grönt. Tänk så roligt det är att brodera, i varje fall den här sortens broderi.

Idag har jag varit på ett arbetsmöte på Folkets Hus, intressant, få se vad det kommer att resultera i. Efter mötet träffade jag äldsta barnbarnet och vi gick och tittade på tapeter, både till hennes rum och till mitt lilla rum i SpanskaVillan. Nu ska jag börja leta efter ett lämpligt golv också, det känns som att ett riktigt trägolv är det varmaste och skönaste man kan ha så det lutar nog åt att det blir ett "skurgolv".

Mitt i min dvala så är jag lätt manisk. Jag måste göra något, måste fokusera på något. När vi kom till stugan i fredags så började jag tvätt tak och riva tapeter i gästrummet, till Livskamratens stora förundran.

Det var inte alls planerat, men jag bara måste vara aktiv. Vi har ju inte ett "normalt" tak i hela nedervåningen i stugan så det känns bra att åtgärda ett av dem åtminstone.

Beige tak med brunt "kors" och beige tapet, inte alltför upplyftande. Nu är taket helt vitt. På lördagen for jag och köpte vit lackfärg så "korset" är nu blankt. Mycket ljusare, mycket finare blev det. Jag har även köpt en liten gullig taklampa på Indiska som ska hängas upp nästa gång vi är i stugan.

Varje gång mina tankar börjar vandra iväg på egna vägar så plockar jag fram rummet och planerar; ska jag måla alla väggar ljusa, ska jag ha en fondtapet, ett snyggt tygtryck? Går den nya dagbädden att flytta från gästhuset till gästrummet? Ska vi ställa in ett snyggt bord att ställa datorn på? Ska jag rita en snygg garderob att sätta bakom väggen? Nytt golv; trä, laminat, matta? Så försöker jag målmedvetet styra tankarna in på roliga saker. Egentligen skulle vi åka till Prag på onsdag tillsammans med fyra bybor från stugtrakten, men vi avstår. Vi skulle nog vara ett tråkigt inslag i den resan så det är bättre att planera för nästa höst. Vänner, även tämligen nyblivna sådana, ska man glad över!

Nu har det gått en vecka sedan livet förändrades. Har ni tänkt på hur olika tiden kan kännas. För den som åker utomlands en vecka så hinner de uppleva så mycket, medan vi som är kvar hemma tycker att; va är de redan tillbaka? Har de varit borta?

Denna vecka har varit lång, så lång, så lång. Samtidigt så har jag inte riktigt hunnit fatta innebörden av vad som skett. Igår när vi kom hem från SpanskaVillan så var min första tanke att ringa syrran och berätta vad vi gjort.

Jag har trätt upp en pärla på mitt livs halsband. Den pärlan är lila – en ren och klar lila som symboliserar styrka, livsglädje, kamp, kärlek, min syster helt enkelt.

Även en klar svart pärla, som svart glasmosaik, finns nu också, den symboliserar sorg i sin renaste form.

Burr,, vilken natt jag haft! Mardrömmar som skulle göra vilken drömtydare (eller psykolog) lycklig och fullt sysselsatt ett antal timmar. Men jag behöver ingen hjälp med att tyda drömmen, den är/var ett försök att hantera det ofattbara som hänt.

Jag försöker se framåt, men tankarna glider hela tiden bakåt i tiden. Förra helgen hade jag besök av min bästis från låg- och mellanstadiet. Hon lämnade Holmsund 1970 och jag flyttade till Stockholm 1971 och vi har bara haft kontakt med varandra en gång sedan dess, 1980. Förra fredagen åt vi middag med "mitt tjejgäng", vi som gick småskolan tillsammans och naturligtvis väcktes en massa tankar på förr i tiden.

Vi gick en lång promenad genom Holmsund och tittade på de ställen som vi brukade hålla till på som barn. Milde tid så allt har förändrats. Man ser allt med nya ögon när man har någon med sig som minns allt som det var tidigare.

Så roligt det var att träffa min bästis! Så roligt att vi kunde prata så obehindrat och fritt med varandra efter alla dessa år. Det är verkligen sant att äkta vänskap består. Tyvärr var jag väldigt nedstämd så det lade väl lite sordin på stämningen, men bra hade vi det. Jag vill så gärna att vi ska fortsätta hålla kontakten.

Det har varit en tung morgon idag, tårarna bara rinner. Hur mycket tårar ryms det i en människa egentligen. Det behövdes bara ett telefonsamtal så öppnades den inre kranen igen och tårarna har bara strömmat. Men det är nog så det ska vara. Man måste få gråta, man måste få sörja. Jag sörjer den familj vi var en gång, nu är alla borta, det är bara jag kvar. Bara jag som minns….bara jag som vet hur det var….