Etikett: Adhd

Värdelös på att sova

Av Kent Lundholm, 18 april 2021 kl 14:50, Bli först att kommentera

De flesta vuxna behöver mellan 7–8 timmars sömn, men sjusovare måste sova tio timmar, andra kan var på benen med enbart två timmars sömn. I snitt sover vi svenskar 6 timmar och 51 minuter. Vi sover för att hjärnan och kroppen ska återhämta sig. Sovandet har en läkande effekt. Under sömnen varvar kroppen ner, blodtrycket sjunker, pulsen och kroppstemperaturen går ner, andetagen blir färre och musklerna slappnar av.

I delar av hjärnan minskar aktiviteten – samtidigt jobbar killarna i lagret med att lägga minnen i rätt fack, och hjärnans bibliotekarier sortera ny kunskap och bearbetar allt nytt vi varit med under dagen. Där finns även ett gäng sopgubbar som rensar bort det onödiga. För om vi skulle lagra alla 65 000 tankar vi tänker om dagen, skulle människans huvudform likna en ballong som pumpas upp för att slutligen sprängas. (Fick här en tanke. Det finns ju en del personer som drar nytta av onödigt vetande och ställer upp i olika frågesporter och kammar hem stora vinstsummor. De måste lida brist på sopgubbar som kastar bort skräpet?)

Så, när vi sover händer det en hel del i vår hjärna. Förutom minneslagringen, aktiveras kroppens immunsystem och viktiga hormoner bildas under sömnen. Samtidigt minskar produktionen av stresshormoner. Att sova tillräckligt kan minska risken för en rad sjukdomar. Sov länge så slipper du förhöjda blodfetter som i sin tur minskar risken för hjärt-kärlsjukdom, diabetes typ 2, depression och utmattningssyndrom.

Jag har under hela mitt liv varit värdelös på att sova; både vad gäller insomningsproceduren som längden av själva sovandet. Det hela började redan i barndomen, då jag led av nattskräck och omöjligt klarade av att sova i mörka rum. Dessutom började armar och ben att röra sig av sig själva direkt jag dragit upp täcket till hakan. Jag hörde det brummande ljudet från motorn som gick inne i skallen, dygnet runt. Effektiv tid som jag under barndomen max 5–6 timmar (när rekommendationerna var tio timmar). Men orsaken var förstås min ADHD som gjorde mig att min kropp krävde ständig rörelse. Jag blev lugn av att springa. Orsaken var att det bildades mer dopamin när musklerna fick arbeta. Då som nu lider jag brist på dopamin.

Det har sina nackdelar att vara en nattuggla. Man får sämre fokuserings- och koncentrationsförmåga. Bristen på sömn är en av förklaringarna till att jag redan från start fick bråka med orden, med mitt språk. Förutom usel sömn, så tvingades jag tillbringa två timmar varje dag i Ebbes gamla buss. 07.10 stannade han i Bäckmyran, sen studsade jag runt på hårda säten i en dryg timme innan jag och syrran kunde kliva av vid Furuviksskolan. Sedan var samma väg i samma buss åter vid 15-tiden.

Sömnlös på Ostvägen.

I dag är jag 63 år och sover lika uselt. Vissa perioder har jag bara sovit 1–2 timmar per natt i nån veckas tid. Det är svårt att exakt veta orsaken, men jag har en rad diagnoser som alla kan störa nattsömnen: Diabetes, bipolär sjukdom, ADHD, stroke och Parkinson. Det finns statistik på allt. Även hur mycket man förkortar sitt liv genom att sova för lite: Minus 20 år. Mina psykiatriska sjukdomar, minus 30 år. Parkinson, minus 30 år, Diabetes, minus 30 år. Det blir 100 år. Jag skulle inte ens ha fötts, men här sitter jag skriver om riskerna med sömnsvårigheter. När andra sover sina nio timmar och laddar batterierna, vilar hjärnan och kroppens muskler och inre organ, är jag uppe vid 02.00 och skriver, efter att ha vaknat efter två timmar sömn.

Eftersom stress påverkar min diabetes (sömnlöshet är en stressfaktor) kan den försämras. Både högt och lågt blodsocker försämrar sömnkvaliteten. Mardrömmar och morgontrötthet kan vara tecken på låga nattliga blodsockervärden. Högt blodsocker skapar törst. När jag druckit upp en liter kallvatten och fortfarande är törstig, vet jag att det är dags att kolla blodsockret och ta en ”dutt” snabbinsulin. Sedan ska litern kallvatten jag drack ut på nåt sätt. Fem toabesök den närmaste timmen, är klart störande för den goda sömnen.

Bipolär sjukdom innebär att man svänger i stämningsläge, ibland deprimerad, ibland hypoman (det kreativa tillståndet) eller manisk (upprymd, omdömeslös). Då sover man dåligt. En psykotisk mani är livsfarlig i sin form då hjärtat och de inre organen belastas till max. ADHD skrev jag om tidigare. Men att inte kunna ligga stilla och försöka sova samtidigt är rent av hopplöst.

Inte nog med att en stroke kan ta livet av en eller göra en lam. Får man som jag en propp i lillhjärnan så kan man drabbas av svåra sömnproblem. Det blir kortslutning i proppskåpet. Först när man skadat hjärnan inser man var ens verkliga Jag sitter. I hjärnan formas mina tankar, lagras mina känslor och minnen. Den styr allt som händer i kroppen och efter en stroke blir det riktigt rörigt. Känslorna som kokar, minnet sviktar och man sover ytligt och kort.

Ovan på allt detta ska vi lägga Parkinsons sjukdom, som som ett av sina vanligaste symtomen är sömnproblem. Minst 60 procent får någon form av sömnstörning. Insomningssvårigheter och nattliga uppvaknanden är vanliga. Dessutom är det vanligt med nattliga hallucinationer, samt att man lever ut sina drömmar genom att prata, skrik rent av slåss.

Jag sover inte. Sluter bara ögonen.

Nej, det var aldrig tänkt att jag skulle få njuta av en god natts sömn. När jag inför skrivandet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016. Ord & visor förlag) gick jag igenom en ansenlig mängd dagböcker. De var skrivna från sjuttonårsåldern fram till femtioårsåldern. De vanligaste öppningsmeningarna i mina dagböcker var:

”Natt. Klockan kvart över tre. Jag har sovit tre timmar, men kan omöjligt somna om. Trots att jag så trött, så trött …”

Ett levande språk

Av Kent Lundholm, 3 mars 2021 kl 10:26, Bli först att kommentera

Det är genom spädbarnets hunger som är på sikt ger oss ett språk. Hungern som kan stillas genom att komma åt moderns bröst. Jollrandet, gnällandet som skapar det språk som vi sedan ska tala som vuxna. Ja, om vi fortfarande jollrar och gnyr som vuxna, så har väl nåt gått snett. Förutom att mätta sig av modersmjölken, så lär närheten som då barnet upplever med sin mor också stimulera utvecklingen av språket.

Med andra ord så föds vi till livet, till världen, även till vårt språk. Utan språk så kan vi inte beskriva oss själva eller världen. Språkets koppling till hunger och närhet följer oss genom livet, och den dagen vi förlorar vårt språk, när modersmjölken tagit slut, så förtvinar vi som människor. Med vårt gemensamma språk kan vi kommunicera med varandra. Problem blir det om motparten endast talar mandarin. Det finns språk som inte talas muntligt. Tänker på teckenspråket som de döva kommunicerar genom sina fingrar och gester. Läste här förleden om ett folk i Amazonas som har ett språk utan räkneord. I deras folk finns bara: några få, inte så många och flera. Det är allt vad siffror och antal som de har i sitt språk. Det visade sig att bristen på räkneord hängde ihop med att detta folk är urusla på att räkna. Så är det väl också för oss, med vårt utvecklade språk, att vi måste exv. träna på att sätta ord på våra känslor. Annars är det lätt att språket över går i gutturala skrik eller ett grötigt mumlande.

Vi måste även träna på att tolka världen omkring oss, för att utveckla vårt språk. Utveckla vår andliga spänst. Vi måste förstå både den värld som vi bär inom oss och den utanför som larmar och stör. Som författare så har jag under årens lopp tränat upp fantasin så mycket, att jag jag kan ana och se det som är osynligt för andra. Det är väl som att bli en bra höjdhoppare: Utan träning så blir det inga höga höjder. När jag påbörjar ett skrivprojekt sitter jag i soffan med pennan i högerhanden och ett tomt, vitt block ovanpå mina lår.

Men man kan ju även förlora sitt språk. Eller födas med en defekt som försenar ens språkutveckling. Något som jag upplevde som barn, min ADHD, som gjorde att jag hade svårt att koncentrera mig och behålla fokus på ord och meningar som till slut simmade omkring på boksidorna som om de vore småfiskar i ett akvarium. Lägg därtill till att en skolfröken upptäckte att jag även led av ordblindhet, som man sa på 1960-talet. Likförbaskat så bar jag på drömmen att en dag bli författare. Nu har jag även drabbats av Parkinson, som gör min hjärna trög, långsam. Men detta blev en viktig erfarenhet under skrivandet av ”Älskade Ester” som led av något underligt talfel. Hon talade mycket långsamt och lite grötigt. Hur utanför kan man inte bli ifall man inte behärskar sitt eget språk.

Inom vården stötte jag då och då de som förlorat sitt tal, som drabbats av en stroke, demens eller en tumör i hjärnan och som då drabbats av afasi. Minns en pingstpastor som bara kunde svära, en annan som verkade tala normalt och ordrikt, men som inte förstod ett enda ord av vad jag sa.

Det krävs ett levande språk för att vi ska kunna ha ett inre liv. Språket finns i våra tankar så att vi kan minnas och fantisera. Utan språk kedjas vi fast vid Nuet. Det krävs ett språk för att vi ska kunna ”lämna rummet” och med minnets hjälp kunna resa i tiden. Vi har ett inneboende behov att uttrycka våra känslor och beskriva något vackert vi sett under dagens promenad. Ett barn som har problem med sitt språk blir lätt en pajas eller bråkstake – allt för att dölja bristen på ord. Eller som Strindberg skrev: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid!”

Krisbidrag till kulturen

Av Kent Lundholm, 15 februari 2021 kl 08:32, 3 kommentarer

Tunga fötter

Efter en jobbig helg med smärtor och ben tunga som bly, mår jag bättre idag. Parkinson går i vågar och när jag inte kan kontrollera mina muskler, min kropp, blir jag på ett rysligt förbannad. Mest mot mig själv, men det spiller över på de som är mig nära och kära. Men trots eländet har jag i helgen tillsammans min kära och några av mina goda vänner, tagit två 30 minuterspromenader. Längre än så orkar jag inte. Inte efter allt stillasittande hela hösten och fram till nu. Trögheten i min hjärna gör att jag måste lägga ner mer tid vid datorn. Det jag tänker (de rader jag ämnar skriva), kan ibland bli nåt helt annat, oläsbart, då jag har svårt att hantera tangentbordet – men jag har även blivit så förbaskat trög i skallen.

Ska gå en kurs för författare med titeln ”Att komma igång med digitala framträdanden”. Många författare har med hjälp av mötesprogrammet Zoom. Vet inte om folk är villiga att betala en mindre summa för att se och höra mig digitalt, via datorer och mobiler, men jag gör ett försök.

Satt i går sökte krisbidrag från statens Kulturråd. Det tog timmar att få fram alla dokument och omvandla dem till PDF-filer. Från ett rejält överskott 2019, så gick min litterära verksamhet back 2020. Hösten 2019 hade jag 15 framträdande och många skrivuppdrag, medan jag under pandemiåren 2020-2021 haft ETT (1) framträdande. Det kan inte finnas många yrkesgrupper som dessutom skulle ta sig an ett jobb på dryga två år, utan att få någon lön för åtta timmars dagligt arbete – i två år … Tänker på mitt skrivande av romanen ”Älskade Ester.” Men så är det med författeriet. Inkomsterna finns, eventuellt, i framtiden. Pandemins kulturöken lär leda till att en del författarskap tystnar – av ekonomiska skäl. Så nu hoppas jag på ett krisbidrag från staten och även på ett stipendium från författarfonden. Min skrivarplan är att hinna klar min tribologi om starka kvinnor trots sin utsatthet. Om inte ekonomin eller hälsan säger stopp.

Guru i dårskap

Håller på att bli en slags ”guru” i frågor som rör psykisk ohälsa, särskilt kring Bipolär sjukdom och ADHD. Folk skriver och ringer och ställer frågor om mediciner, om sjukdomarna och om hur kreativitet kan vara läkande. Flest frågor får jag hur man slutar att ta medicinen Litium. Jag försöker betona att jag inte hade något val då den förvärrade min Parkinson genom att mina händer skakade så förfärligt att jag inte kunde skriva under några månader (2019). Jag betonar att folk som inte har svåra biverkningar, ska fortsätta att ta sin medicin. Jag hade inget val och hamnade mellan två ordinationer: Psykiatrin menade att jag skulle fortsätta med att ta mitt litium, medan parkinsonläkaren sa: ”Sluta med litium eller skaka resten av livet!” Jag har fått frågan om inte min bipolära sjukdomen blivit värre. Nja, inga skov, men jag märker att vissa dagar pendlar jag mellan hypomani och depression, men om det beror på min bipolaritet, eller ADHD eller de mediciner jag tar mot Parkinson, är nästan omöjligt att besvara. I vilket fall som helst så har mina händer slutat skaka, så att jag kunnat skriva en 600 sidor tjock roman, mängder med dikter, noveller och krönikor.

Stenansikte

Denna förbannade pandemi. Är less på isoleringen, ensamheten. Är frustrerad, blir som sagt arg och på dåligt humör. Dessutom – de stunder jag mår bra och känner mig glad, får mitt stela parkinsonansikte mig att se arg ut, särskilt om jag glömmer att tänka: ”Le Kent, le!” Jag tvingas medvetande göra allt jag vill göra med min kropp. Det som förr skedde per automatiskt. ”Höger, vänster, höger vänster” (kommenderar jag mina fötter och ben när jag ska promenera och gå), ”Res dig upp!” (säger jag tyst när jag ska resa mig upp ur soffan). Jag måste tänka tydligt, kommendera mig själv för varenda lite skitsak, för att inte bli sittande.

På nyheterna hör jag berättelser från de som överlevt respiratorvården. Rena rama tortyren, tydligen. De som överlever har trasiga lungor och psykiska besvär. Dödligheten ökar också om man drabbats version två av coronaviruset – och en tredje våg är på gång. Sen såg jag ett reportage från hur sportlovsfirare trängs i liftar och på hotell i Sverige, nu när de osolidariska och okunniga prompt MÅSTE åka till fjällen under sportlovet. Mitt under en dödlig pandemi. I alperna har man stängt merparten av sina anläggningar då man vet att kluster av många människor på samma plats, leder till stora utbrott av covid-19.

Diktatorn Lundholm

När jag skrev om detta på Face Book, att även vi i Sverige, liksom alpländerna, borde stänga skidanläggningarna, att regeringen skulle använda sig av pandemilagen, var det en person som anklagade mig för att var okunnig, rent av dum i huvudet och att jag med mina åsikter lade sig i människors frihet och dessutom förespråkade diktatur och var emot det fria ordet och gud vet vad. Men jag står fast vid att de som inte tänker längre än näsan räcker, är egoister och rysligt osolidariska. Själv kan jag inte ens gå till apoteket på grund av alla sjukdomar som gör mig till en högriskpatient. Jag håller mig inomhus i solidaritet med vårdpersonalen som går på knäna. En katastrof väntar oss om IVA-platserna blir fullbelagda av nersmittade sportlovsfirare som inte ens klarar av att hålla avstånden i liftköerna. Påpekar: Nej, jag är med dessa åsikter inte för att Sverige ska bli en diktatur.

En deprimerad komiker

Av Kent Lundholm, 11 februari 2021 kl 10:08, 3 kommentarer

Att vara bipolär, som jag är, innebär att jag stundom får leva med ett svängande humör. Det kan svänga flera gånger över dagen, glad och kreativ på morgonen och deppad om kvällarna. Men det hör till min personlighet. Mitt senaste skov slog till 2012, då jag blev jättedålig, och som ledde till att jag fick sparken – trots att jag förklarade för chefen (som var en välutbildad sjuksköterska), att jag inte sovit på 3–4 dygn och hamnat i ett fruktansvärt ”blandtillstånd” då jag var manisk ena stunden, för att ett par timmar senare kastats ner i depressionens mörka avgrund. Detta skedde i en tid då min Parkinson bröt ut (diagnosen fick jag först 2018). Nåväl, jag kom till jobbet där jag jobbade som sjuksköterska; ångestfylld, utmattad, förvirrad, i en tillfällig depressiv fas, och somnade under rapporten med pannan mot skrivbordet. Tanken for genom skallen ungefär samtidigt som jag somnade (efter ca 3 dygns sömnlöshet), att jag skulle bli anklagad för att ha tagit droger. Så blev det också. När man inte kan bli förstådd av ett tiotal sjuksköterskor som live fick se mitt tillstånd, var ska man då söka förståelse?

Två personer?

Två Kent?
Ibland får jag höra att min bipolära störning gett mig en dubbel personlighet? Dagen innan jag somnade på jobbet och fick sparken, hade jag i fika rummet varit spirituell, pratglad och smårolig. När jag dagen efter kommer till jobbet, var jag annan person i mina kollegors ögon. Det finns en okunnighet kring den bipolära sjukdomens faser, mellan högt och lågt, att jag skulle kunna förvandlas till farliga personer som ”lever sitt eget liv”. Vill nog påstå att jag lever mellan två poler, som styrs av kemiska processer, och att det är klart att detta kan upplevas som om jag vore två olika Kent. Sjukdomen gör ju att jag ofta dras med ett svängande humör, som gör att man ”tänder till” snabbt, för att glömma ilskan lika snabbt som den kommit. Samtidigt är det miljöanpassat personlighetsdrag då jag som valp växte upp med en tvärilsk far – och lägg till den ADHD jag föddes med, som gjort mig impulsiv. Jag blev tidigt en deprimerad komiker.

Borderline
De som verkligen har två eller flera personligheter, lider ofta av Borderline personlighetsstörning (BDP). Kortfattat: De har en mycket instabil självbild, lider ofta av paranoida tankar, vilket påverkar såväl sinnet som beteendet. Den med BDP har ofta djupgående och bestående svårigheter med att skapa stabila band med andra människor – samtidigt att de kämpar med näbbar och klor för att hålla sig fast vid de närmaste. De med borderline har en förmåga att bli rasande för ”småsaker”, och har en okontrollerad ilska, självaggression och utåtgående aggressivitet, hotar, slåss. Där finns ofta ett riskfyllt beteende som uppstår p.g.a personliga konflikter och relationsproblem (en smått överdriven rädsla för att bli bortstött eller övergiven). Folk med multipla personligheter kan verkligen upplevas som två eller fler identiteter, där minst två av dem upprepade gånger tar kontroll över beteendet.

”Som att gunga sin själ i en hammock …”

Inte galen dygnet runt
Den bipoläre kämpar periodvis mot humörsvängningar (vilket i viss mån är likartad med borderline): hypomani (eufori som varar en kortare tid) eller blandade faser, som ofta leder till ett fall ner i en djup depression. Detta sker under olika skov. Det kan gå tio år mellan skoven, somliga har bara ett skov i sitt liv, andra tätare skov – beroende av medicinering och terapin då man får lära vad som kan trigga igång en mani eller depression, som får ”hela havet att storma”. Vi bipolära är alltså inte ”galna” dygnet runt, hela livet (något som är ett populärt sätt att beskriva oss i dagens filmer). Mellan skoven går jag omkring som en vanlig man på stadens gator. I manin (om man har formen BS typ 1) så slutar man ofta att sova, man blir impulsiv, lättretad, får mängder med idéer (men inget blir gjort), pratar fort, osammanhängande och man är allt annat än ”lycklig”. När tillstånden mellan kasten mellan mani och depression (blandtillstånd), så skapas en stark ångest då fallet från manins topp, ner till en djup depression är vansinnigt högt. Medan en normal depression sakta kan växa fram under 1–2 månader, så kan en BS-depression bli superdjup på ett par timmar. Det är så förvirrande smärtsamt att självmordsrisken blir stor. Ofta brukar man bli inlagd på psyket.

25 år med fel diagnos
Min bipolära sjukdom bröt ut 1978, i lumpen, först 2004, efter drygt tjugofem år fick jag rätt diagnos. Detta har naturligtvis präglat min personlighet. Jag vet när jag är hypoman, då blir saker och ting gjorda och jag blir spirituell i tanken – och jag går ofta omkring och är småförbannad. Lycklig är jag mycket sällan. Jag kan veckan efter en sväng uppåt, bli till en mjölsäck några dagar. När jag tittar tillbaka på hur jag exempelvis bloggat, så har jag under de dagar då humöret svängt uppåt ofta har skrivit långa analyserande texter, ofta om rasism, med politiska inslag. Idag är jag på väg ut ur en hypomani och känner mig ”normal”, i övermorgon listar jag ut att det blir en dipp neråt. Men det är inga skov – då är jag inte med i tillvaron och brukar bli inlagd. Jag kastar mig inte heller mellan olika personligheter som om jag skulle lida av borderline. Jag är bara en lynnig jävel. Jag märker ju också hur trög jag blivit, men det beror på sviterna efter en stroke och framförallt min Parkinson. Ibland är det svårt att veta vilka av tillstånden som påverkar mig.

Kreativ som belöning

Tack för kreativiteten
Jag är helt enkelt Kent, en kuf. Jag sitter ihop med ett Jag. Men som störs av strulet i min kemiska fabrik (hjärnan). Jag kämpar mot skammen, men försöker att låta bli att trä törnekronan över skallen och bli stigmatiserad. Jag kämpar … för alla de tillstånd jag råkat ut för kräver en ständig närvaro. Det gör mig trött. Kanske är det därför jag avskyr Nuet. Det som räddat mig är att jag tack vare min bipolaritet och min ADHD blivit så kreativ. Utan skrivandet har jag aldrig kunnat läka, utan förmodligen för länge sedan blivit till jordens mull.

Bokutgivning på G

Av Kent Lundholm, 6 februari 2021 kl 08:13, 7 kommentarer

Manus till förlaget

Att skriva romaner är ett tidskrävande arbete, särskilt då jag blivit så trögtänkt p.g.a. min Parkinson. Lägg till en stroke som skadat mig, en ADHD som gör det svårt att behålla fokus och som får mig tappa greppet om tiden, en bipolär sjukdom som gör mig impulsiv och en dyslexi som sabbar texten jag skriver. Det skapar ett enormt extraarbete. Jag skulle kunna säga att jag måste lägga ner dubbelt så mycket tid innan jag kan påstå att texten är klar att lämnas till förlaget. Timpenningen torde vara låg.

”Älskade Ester” börjar bli klar.

Nu har jag lämnat ifrån mig texten som omfattar cirka 500 sidor i bokform. Efter ett femtontal omskrivningar med mängder med fel i. Det korrektur som förläggaren läst, var fullt med småfel, som jag rättat – och förmodligen skapat nya fel. Min tålmodige förläggare och kloka lektör och de som korrekturläser mina texter, rad för rad, är till stor hjälp. Sedan återkommer ett korrektur till mig som jag rättar (och tillför nya fel) och så bollas korrekturet en massa gånger mellan mig och förlaget. Detta skulle de aldrig gjort på nåt annat förlag. Därför har jag av tacksamhet stannat hos det lilla förlaget Ord&visor förlag. Det jag kan och är bra på är det dramaturgiska, att finna de berättelser som är udda, ofta med människor som är eljest.

Mardrömmar vid boksläpp

Jag brukar drabbas av svår separationsångest var gång jag lämnar ifrån mig ett korrektur till en roman. Det är som att förlora ett barn. Sedan i maj 2019 har jag skrivit var eviga dag (Max 5-6 lediga dagar) – eftersom jag blivit så trög i skallen. Bara att placera mina fingrar på rätt tangenterna, är ett mindre helvete. Min Parkinson gör att motoriken försämras.

Skickade korrekturet i går kväll, och fick genast ångest, och drömde en djävulsk mardröm om hur det blivit nåt fel vid tryckningen så att 300 sidor kom bort och boken blev till ett tunt häfte i en bokserie som hette typ Roliga bygdehistorier (typ Åsa-Nisse). Vaknade av mitt eget skrik. Somnade och fortsatte drömma samma dröm där jag försökte sälja boken men alla bara skrattade. Stötte ihop med Umeås kulturelit som hånade mig. Till slut gick jag omkring med ett rep kring halsen – men räddades av en klok författarkollega.

Åter till hantlarna

Klev upp fem och skakade av mig mardrömmen, sen började jag tänka: ”Vad ska jag nu gör när Ester är bortlämnad”. I vanliga fall så skulle jag direkt påbörjat ett nytt romanprojekt, men denna gång måste jag få en längre period av skrivförbud, så att hjärnan får vila upp sig. Jag måste styrketräna mer, träna balansen, komma mig ut och promenera och försöka återknyta kontakten med mina vänner och se och höra min flickvän – då skrivandet har en förmåga att sluka mig helt och hållet. Jag blir osynlig för omvärlden.

Dags att vila sig i form.

Pandemin har gjort mig pank. Istället för 40 000-50 000 kronor i intäkter för mina framträdande, har alla inställda författarträffar gett min lilla firma ett minus drygt 8000 kronor. Även om boken ges ut i vår, så misstänker jag att det blir få framträdanden under detta år. Möjligen några under bar himmel nästa sommar. Så mitt hopp står till att ”Älskade Ester” säljer utav tusan – fast de pengarna betalas inte ut förrän februari 2022.

Här säljs mina böcker i Lycksele.

Som jag skrev för några dagar sedan, så har jag fått tag på ett bra försäljningsställe: Butiken/caféet på Skogsmuseet i Lycksele. Öppet på veckorna och med en himla massa turister som besöker Gammplatsen sommartid. De har redan beställt ett 20-tal böcker. Mycket glädjande. Det var tur att de övriga butikerna och platserna inte ens svarade på min fråga om att bli återförsäljare. Skogsmuseet är ändock det bästa stället.

För övrigt är nedanstående bild rätt talande.

Ja, gör så!

Om att förlora kontrollen

Av Kent Lundholm, 26 januari 2021 kl 16:32, 2 kommentarer

En man med usel kontroll

Hur mår du, frågar en polare. Parkinsons sjukdom är ingen höjdarsjukdom, eller hur? Nej, svarar jag och beskriver i grova drag hur mitt liv blivit.

Efteråt säger han: Det låter som en mardröm.

Jo, svarar jag. Han syftar på mitt Parkinsondrömmande. Då jag inte vet om jag sover eller är vaken om nätterna. Har ju störd nattsömn sen barndomen då jag föddes med ADHD och riktigt usel blev sömnen efter min stroke 2015, efter den sover jag max tre timmar per natt. Men det är inget mot hur hemska nätterna blivit när jag fick Parkinson.

Vansinniga drömmar
I mina Parkinsondrömmar (REM-drömmar), som blir värre och värre, sover jag, men tror att jag är vaken. Jag drömmer att jag drömmer. Ibland drömmer jag att jag är vaken och säger till mig själv: Kent du är vaken, det du nyss tänkte, upplevde var bara en ond dröm. Men då sover jag och drömmer allt detta. Hänger ni med? Det är helgalet. Det spelar ingen roll om jag verkligen är vaken eller sover och drömmer, jag kan ofta inte skilja på vad som är vad. Jag lever ut mina drömmar, ropar för att väcka mig själv. Alltid på flykt i drömmen. Jagas. Åker på spö, skärs i bitar, hängs upp i slaktställningar, dras i rep bakom bilar, hånas. Jag ber att få veta vad jag gjort, men drömfigurerna (som jag ofta känner), vägrar säga något. Man skulle tro att jag blir psykotisk nattetid, påminner ju om hallucinationer, men det är en typ av drömmar som tydligen bara vi med Parkinson kan drabbas av. Min far som hade Parkinson hade djävulska mardrömmar. Knappt man ville tro honom, nu vet jag att han talade sanning.

Faller snart …
Sätter mig ibland upp i sängen och talar till min Älskling, tillsynes vaken. Jag är alltså både vaken och i djup sömn, samtidigt. Är instängd uppe på en vind eller nere i en källare (djupt inom mig) tillsammans med denna märkliga REM-sömn, som vi Parkinsonpatienter kan drabbas av. Har fått en medicin som gör att jag sover lugnt, drömmer mindre, men får bara äta full dos ett par veckor eftersom de är så livrädda för att jag ska bli beroende av den. Det är tydligen bättre att jag faller nerför trappan och bryter nacken, eller kliver upp och slår ansiktet mot fläktskyddet i köket (gjorde så för en vecka sen) så att blodet droppar och rinner från min mun eller att klipper till min Älskade i tron att hon är en inbrottstjuv. Ser i hennes ögon att hon börjat bli rädd, så jag sover på soffan när vi träffs.

Nervcellerna dör
Detta är en del av vad Parkinsons sjukdom gör med en människa, vars nervceller (de som ska leverera dopamin) helt enkelt dör. Det är en kronisk sjukdom och utan dopamin blir man i slutänden stel som en stenstaty eller flaxar och far med armarna som en väderkvarn. Bristen av dopamin påverkar hela kroppen, så att musklerna blir omöjliga att styra, att de krampar med sån kraft att jag skriker av smärta och faller i gråt. Balansen blir allt sämre och jag snubblar på mattkanter och trösklar. Har svårt att resa mig ur stolen och soffan. Till detta ska läggas de smärtor som jag lider av, särskilt i nacke och rygg (Parkinsonsmärtor räknas som svåra). Vaknar med så starka smärtor att jag kräks. Får en låg dos smärtstillande – för att de är så sabla rädd att jag ska bli beroende. För helvete! Jag är ju döende!

3 timmar på toastolen
Kissar ofta, hinner ibland inte fram till toaletten, är kroniskt förstoppad då tjocktarmens rörelser håller på att stanna av. Lite skitsnack: Senaste gången kämpade jag i 3 timmar 10 minuter på toastolen innan det släppte (efter 8 Mikrolax och ett stort klyx och kvällen innan 3 Dulcolax). Det är så plågsamt att jag måste skrika av smärta och har varit nära att svimma vid ett flertal tillfällen.

Mediciner och avancerad behandling
L-Dopa, dopaminantagonister (”låtsas” vara dopamin) är det man kan klara sig på i flera år. De ger en hel del biverkningar som bensvullnad, illamående, synhallisar (ibland ser jag katter som smyger över golvet), lågt blodtryck, ökad impulsivitet m.m Återstår en del olika slags piller, pumpar, DBS (borrar hål i skallbenet och för ner en sond i hjärnan som kopplas till en pacemaker). Men sjukdomen går inte att bota. Den är kronisk. Läkarna kan bara behandla symtomen.

Blev stark av rehabilitering.

Viktigt med träning
Kör styrketräning var dag. Fått bättre balans.

Det stora problemet, som författare och skriftställare, är att tankeverksamheten går långsammare. Skriver fler fel, det tar längre tid skriva ihop en text (denna har jag skrivit på till och från hela dagen), klarar inte av att samtala med fler än tre i ett rum eller kring matbordet. Fingrarna lyder inte. Fingrarna jag skriver med.

Till det ska läggas att jag har sjukdomar som krockar med behandlingen av min Parkinson. Har slutat med mediciner som varit livsviktiga, exv Litium mot min bipolära sjukdom. Har ökat dosen av min ADHD-medicin för att kunna tänka någorlunda fokuserat. Fixar 0 stress. Blir stirrig, kroppen går på högvarv, kissar på mig. Tänder till och blir förbannad för snart inget.

Om jag är rädd?
Jo, livrädd. Det är en hemsk känsla att inte kunna styra sin kropp och sina tankar. Att inte få på sig stödstrumporna, att tappa det jag håller i händerna – att se förbannad ut när jag är glad, för att ansiktsmimiken inte funkar. Rösten blir fort hes, har svårt att svälja. Rädd och nedstämd, snudd på deprimerad. Livsleda – ja. Men jag skriver alltjämt. I skarpt läge. Hinner göra Ester-romanen klar, men är det den sista? Ska jag skita i skrivandet och istället ”leva livet”, det jag har kvar. Eller tvärdö av leda när jag inte får skriva.

De tror att jag fick min Parkinson 2012. Året jag glömde bort hur man cyklar. 2018 fick jag diagnosen. Året jag glömde hur man simmar och höll på att drunkna.

Parkinson är en djävulsk sjukdom. Jag lovar! Nån som vill byta?

Evigt ung springer jag

längs barndomens smala grusväg

som ligger i skydd av barrskog,

och en och annan björk.

Längs den vägen

kupar sig en ljummen vind

kring kinderna,

samtidigt som småfåglarna

kvittrar liv i sommaren.

Det är då som lyckan i mitt hjärta

bubblar som sockerdricka.

Mitt i steget skrattar jag det skratt

som befriar från min ärvda sorg.

Men som allt annat här i livet

har även barndomens smala grusväg

en början och ett slut,

men så länge som jag

och någon annan minns

finns den kvar.

Då kan jag alltid hitta hem.

© Kent Lundholm

2021-01-26

Läkande kreativitet

Av Kent Lundholm, 16 januari 2021 kl 05:40, Bli först att kommentera

Bli inte sittande! Bli kreativ!

Folk ber om råd
Får en hel del frågor, per mejl eller så ringer de upp och är förtvivlade. Är ibland inne på en sida på Facebook som heter ”Psykisk ohälsa”. Vi lever isolerade, under ständigt dödshot vilket spär på den redan plågsamma psykiska ohälsan. Det är också den diagnos som numera toppar listan av diagnoser hos Försäkringskassan. Mer eller mindre lider folk av någon form av psykisk ohälsa. Diagnosen har en för stor spännvidd, från lätt oro och svårt att somna, till psykiatriska sjukdomar och missbruksproblem. Men om vi buntar in alla under psykisk ohälsa så blir det upp mot 40 procent av befolkningen. Stanna upp på ett torg och se dig omkring. (Ja, efter att Coronan dött). Tänk nästan varannan på detta torglider av någon form av psykisk ohälsa.

Efter Corona kommer den psykiska pandemin!

Kreativitet är läkande.

I dag skrev en ung, förtvivlad tjej på Facebook-sidan om hur plågades av panikattacker och djup ångest. Om man ensam tvingas leva med sina panikattacker, så suger de till slut musten ur en. Man begränsar sig, gömmer sig, självmedicinerar sig eller gör något riktigt dumt och sorgligt.

Så här svarade jag henne;

”Struktur, rutiner, låter trist om man har ångest och panik, men upprepningar, återkommande ”schemalagda” rutiner skapar struktur i ens kaos. Lite raka linjer. Börja med att bädda sägen, var eviga morgon, in i duschen, frukost. Jag har fått en strukturtavla med magnetlappar där jag försöker planera rutiner som bör göras: plocka ur diskmaskinen, tvätta kläder, läsa en stund. Annars har man skapat ett kaos både ut- och invändigt.

Är jag riktigt risig så delar jag upp dammsugningen över tre dagar. Inget är skrivet i sten. Sen har jag lagt in ett några pass med kreativitet: Jag skriver, andra kan måla, kanske läsa. Föra dagbok/blogga: Det har visat sig att kreativitet kan fungera som en slags självterapi. Att träna upp sin kreativitet är läkande, ställ frågor till dig själv; Vem är jag, vad vill jag? I din dagbok kan du vara precis hur sårbar som du tillåter dig vara och hur länge.

Jag har haft diagnosen Paniksyndrom i över 30 år, BS lika länge och under allt detta en ADHD. Sen jag lärde mig att distrahera hjärnan genom skapa struktur har jag inte haft en attack på över tio år. Panik är hemskt verklig och under en attack (som ofta kommer utan särskild anledning, när som helst) är det lätt att man krymper sina livsrum och skapar sig rädslor – till slut bli man rädd för att bli rädd. Varning för självmedicinering. Att lära sig att andas med magen som någon skrev är en enkel metod att stoppa själva attacken. Oj, det blev långt. Skrev en biografi i ämnet 2016. Hoppas att mina erfarenheter hjälper någon.”

Den sömnlöse drömmer

Av Kent Lundholm, 13 september 2020 kl 13:43, Bli först att kommentera

De flesta vuxna behöver mellan 7–8 timmars sömn, men sömnbehovet är individuellt. Nyfödda sover nästan dygnet runt, medan tonåringar behöver uppemot 9-10 timmars sömn. När man blir gammal sover man mindre. Vi svenskar sover i genomsnitt 6 timmar och 51 minuter. Sover gör vi för att hjärnan och kroppen ska återhämta sig. Det finns alltså en form av läkande i vårt sovande. Sömnen är uppdelad i så kallade sömncykler på ca 90 minuter.

Sömnen behövs för att kroppen och hjärnan ska få återhämta sig och bearbeta intryck. Under sömnen varvar kroppen ner, blodtrycket sjunker, pulsen och kroppstemperaturen går ner, andetagen blir färre och musklerna slappnar av. Samtidigt lagras minnen och ny kunskap och nya intryck bearbetas. Samtidigt minskar produktionen av stresshormoner. Att sova tillräckligt kan minska risken för sjukdomar som förhöjda blodfetter, hjärt-kärlsjukdom, diabetes typ 2, depression och utmattningssyndrom.

Så om man inte sover … Jo, då riskerar man både det ena och det andra.

Jag brukar le lite snett när någon säger att dagen är förstörd då de bara fått sova 6–7 timmar. Själv är glad de få nätter jag sover 3–4 timmar sammanhängande. Jag talar inte om några tillfälliga sömnbesvär, utan om livslånga. Denna blogg handlar om sömnlöshet, som jag började skriva 04.00 efter att ha sovit drygt två timmar. Min livslånga svårighet att somna, med de ständiga uppvakningarna innebär att min hjärna sällan återhämta sig.

De tre tillstånden/sjukdomarna jag ska beskriva är:
Diabetes, bipolär sjukdom, ADHD, stroke och Parkinson. (Funktionshinder och sjukdomar jag lider av). Många gånger finns en samsjuklighet, vilket gör det svårt att veta var/när man ska börja behandlingen.

Man sviktar i vardagen
Om man inte får sova nattetid får det naturligtvis konsekvenser dagtid. Man kan få problem i problem både i arbetet och i privatlivet. Man får sämre fokuserings- och koncentrationsförmåga. Man blir ”Seg i kolan” helt enkelt och som leder till svårigheter i det vardagliga. Man kan få svårt att delta i samtal, hålla sig vaken på möten eller till och med att träffa vänner och bara äta en god middag. Du får sämre koncentrationsförmåga, bristande simultankapacitet, blir lätt distraherad.

Blir känslostyrd
När andra sover sina nio timmar och vilar hjärnan och kroppens muskler och inre organ allvarliga sjukdomar, så är en sådan som jag uppe och skriver från klockan 02.00 efter att ha somnat vid 12.00. Ett tecken på sömnbrist är att mina känslor svänger mer mellan olika lägen och att jag överreagerar på olika sätt. Man blir lätt känslostyrd.

Så funkar normal sömn
Insomningsfasen är sömnen ytlig och du är lättväckt. Bassömnen tar vid. Sen kommer djupsömnen och nu sker kroppens återhämtning och uppbyggnad. Hjärnan arbetar långsammare och tillverkningen av stresshormon minskar. Under djupsömnen slappnar musklerna av och du är svår att väcka. Drömsömnen som även kallas REM-sömn. REM står för ”rapid eye movement” som betyder snabba ögonrörelser. Drömmar förekommer under de olika sömnstadierna, men de är vanligast under REM-sömnen. Då arbetar hjärnan aktivt på ett sätt som påminner om när du är vaken.

1. Diabetes och sömnen
Hos diabetiker kan sömnlösheten påverka diabetessjukdomen, och diabetes kan i sin tur ge upphov till sömnlöshet. Får man med ordning på sömnen förbättrar blodsockerbalansen, och en god diabetesbehandling förbättrar i sin tur sömnens kvalitet. Sömnlöshet i kombination ”högt tempo” (stress) dagtid leda till att den mest kärnfriske kan drabbas av Diabetes 2. Så var det i mitt fall 2003 då stressen med arbete, romanskrivande, jobb med filmmanus och nybliven pappa i kombination av övervikt, sömnlöshet och usel kondis, ledde till en akut diabetes, plus att jag fick diagnosen Bipolär sjukdom typ 1.

Eftersom stress påverkar din diabetes (sömnlöshet är en stressfaktor) kan din diabetes försämras i fall du sover uselt. Både högt och lågt blodsocker försämrar sömnkvaliteten. Mardrömmar och morgontrötthet kan vara tecken på låga nattliga blodsockervärden, vilket gör att du bör kolla blodsockret även nattetid. Högt blodsocker gör dig törstig och du dricker massor, vilket får dig att springa på toa hela natten och kissa.

En riskgen kan vara förklaringen till att det finns ett samband mellan nattjobb och ökad risk att få diabetes. Sömnhormonet melatonin försämrar insulinfrisättningen hos personer med en vanlig genvariant, vilket kan förklara varför risken för typ 2-diabetes är större hos nattarbetare eller personer med sömnbesvär som bär denna riskgen.

Sömnapné med andningspauser gör att sömnen försämras, och då försämras också sockerbalansen. Framför allt hos personer med typ-2 diabetes är sömnapné en mycket vanlig parallellsjukdom. Det kan man få hjälp med. En CPAP-apparat underlättar andning och sömn nattetid.

Nervskador som orsakas av diabetes kan ge upphov till smärtor, och framför allt rastlöshet i benen Då blir det svårare att få fatt i sömnen, och att få en vilsam nattsömn. Rätt kost, bättre sömn, mindre stress, regelbunden motion kan förbättra din diabetes. Tre veckor på Sorselegården med massor med motion, rätt kost gjorde att jag sov som en gris. Jag gick även ner 15 kg och kunde sluta med mitt insulin. Det höll i två år, sen kom alla andra sjukdomar ikapp mig och stressen återupptogs.

2. Bipolär och sömn
Bipolär sjukdom innebär att man svänger i stämningsläge, man är ibland deprimerad, ibland hypoman (det kreativa tillståndet) eller manisk (upprymd, omdömeslös) och har ibland neutral sinnesstämning, det vill säga utan symtom. Hos personer med bipolär sjukdom är det vanligt med sömnproblem under sjukdomsepisoder. Sömnstörning och ångest är de två symtom som orsakar det mest kännbara lidandet och där man kan nå snabbast resultat vid behandling. Sömnpreparat ska därför ges tidigt och generöst.

Förändringarna i tillstånden kan komma mycket snabbt. Fallet blir högt. En ”normal” depression smyger sig ram och kan ta veckor, månader på sig att ta plats i ens sinnen. Vid en bipolär depression, som kan dyka upp efter några få timmar, är det vanligt att man sover för mycket. En psykotisk mani är livsfarlig i sin form då hjärtat och de inre organen belastas till max. Mycket på att vid en mani så sover man inget alls. Inläggning krävs. Vi en mani krävs ofta starka sömnmediciner. Ofta går B.S armkrok med diabetes. Då den bipolära inre stressen kan öka exv. Kortisol så att blodsockret ökar. Trots att man skött sin diabetes minutiöst.

3. ADHD och sömnsvårigheter
Det har länge varit känt att personer med ADHD lider av sömnsvårigheter i högre utsträckning än andra. Men det kände man inte till under tidigt 1960 då jag var en liten ADHD-grabb, som stämplades ”dåligt uppfostrad”, ”efterbliven, idiot”, ”en gangster i vardande.”

Idag vet man genom forskning och vetenskaplig evidens att ADHD och sömnproblem går hand i hand. Mer än hälften av alla barn med ADHD har sömnsvårigheter, något som ofta märks redan i spädbarnsåldern. Barn med ADHD har svårt att somna på kvällen, sover oroligare och färre timmar per natt än andra barn. Dessa sömnproblem gör att de grundläggande ADHD-symtomen ökar, med inlärningssvårigheter och beteendeproblem som följd.

Sömnproblemen kan delvis bero på den bristande förmågan att reglera aktivitetsnivån. Vi med ADHD är usla på att trycka på rätt pedal, att skilja på bromsen och gaspedalen. Än i dag händer det rätt så ofta att gaspedalen åker ner i botten precis när sömnen ska infinna sig. Rastlösheten gör att det är svårt att varva ner på kvällstid och att få en stabil sömn. Vi har även en bristande känsla för tid och en svårighet att skapa rutiner, vilket kan ligga bakom tendensen att vända på dygnet. En bidragande orsak till sömnlösheten är att man helt sonika blir rädd för att sova, vilket skapar ångest och oro …

Troligtvis kan de barn som numera får stimulerande medicin mot sitt neuropsykiatriska funktionshinder fördröjer insomningen, att barnen fått sina piller för sent på dagen och sitter i om kvällen. En första åtgärd kan i så fall vara att prova med dosminskning.

4. Stroke skadar sömnen
Inte nog med att en stroke kan ta livet av en eller göra en lam. Tiden efter en stroke kan vara mycket jobbig. Man kan se det som att det blivit kortslutning i proppskåpet. Hjärnan formar dina tankar, lagrar dina känslor och lagrar dina minnen. Den styr allt som händer i din kropp. Din hjärna är du. En stroke kan röra till allt detta – rejält. Hjärnan är plastisk, vilket innebär att den är föränderlig och anpassningsbar. Den kan skapa nya förbindelser mellan nervcellerna.

En tredjedel av de som fått en stroke får ofta en efterföljande depression. Det handlar om rätt så sega och långvariga depressioner som varar i cirka sex månader. Det är ett allvarligt tillstånd. Deprimerade strokepatienter blir kvar längre på sjukhus, svarar sämre på träning i rehabilitering, och har en sämre sömn. Att drabbas av stroke innebär att man vänder upp och ner på livet, både för den som drabbats och för närstående. Trots att behandlingarna blivit allt bättre får många kvarstående besvär av olika svårighetsgrad.

Efter en stroke kan minnet försämras. Även koncentrationen påverkas. Något som jag personligen besvärats av är svårigheter att följa ett samtal med flera personer. Jag kommer inte in i samtalet och gör jag det så kommenterar jag nåt som sagts för fem minuter sen. Detta har lett till att jag undviker middagar tillsammans med större sällskap, vilket i sin tur att förlorat en lång rad fina vänner. ”Trögheten” har tilltagit efter det jag fick Parkinsons sjukdom.

Sömnbesvären beror sannolikt på grund av den hjärntrötthet som efter en stroke. Hjärnan uppfattas därmed arbeta på ett ineffektivt sätt. Utan att man kan peka på det, så känner man att något gått förlorat i ens hjärna.

I början av augusti 2015 drabbades jag av en stroke. Då small det till i bakhuvudet. En fruktansvärd huvudvärk spred sig över hela skallen. Jag skrek av smärta och reste mig upp, varvid jag störtade med huvudet före i golvet. Kunde inte gå. Allt snurrade.

Min stroke, en propp, satte sig Lillhjärnan. Härifrån koordineras våra rörelser, vår balans och vår förmåga att agera i förhållande till omgivningen. Skador på lillhjärnan leder bland annat till svårigheter att koordinera rörelser. När jag oförklarligt började att ramla och slå mig sommaren och hösten 2018, trodde läkarna att det var symtom från skadorna i Lillhjärnan. I själva verket var det en ny hjärnsjukdom som visat upp sig: Parkinsons sjukdom.

5. Parkinson och sömnbesvär
Parkinson och allt sämre rörelseförmåga hör ihop. I tidigt skede uppträder symtomen vanligen ensidigt (jag har min på vänster sida) för att längre fram omfatta båda kroppshalvorna. Ofta har man gått omkring på jorden med sjukdomen många år innan den upptäcks. I mitt fall förmodligen sen 2012 – alltså före tre år före jag fick min stroke. Kanske ända bort till 2009.

Parkinson är obotlig. ”Giftiga” proteiner klumpar ihop sig i de nervceller som ska producera dopamin. Nervcellerna dör. Under sjukdomens inledande fas går den att behandla med L-Dopa. I slutfasen drabbas man av överrörlighet. Parkinson påverkar inte bara motoriken utan ger även upphov till så kallade icke-motoriska symtom. Det är till exempel vanligt med balanssvårigheter, trötthet, blodtrycksfall och inkontinens. Det är inte heller ovanligt att Parkinson-patienter drabbas av psykiska symtom som depression och nedstämdhet. Ett av de vanligaste symtomen är sömnproblem.

Sömnstörning är mycket vanliga. Sömnstörningarna ökar då Parkinsonsymtomen förvärras. Insomningssvårigheter och nattliga uppvaknanden är vanliga. Dessutom är det vanligt med nattliga hallucinationer, samt att man lever ut sina drömmar genom att prata, skrik rent av slåss. Sömnproblemen kan antingen bero på förändringar i hjärnan, men de kan också vara en biverkning av anti-Parkinson-behandlingen. Även ångest och depression ökar risken för sömnproblem. Myrkrypningar i benen och täta urinträngningar kan leda till många sömnlösa nätter.

Värst av dem alla torde vara REM-relaterade sömnstörningar (RBD) med sina vansinniga, verkliga mardrömmar. Det är vanligt att Parkinson-patienter med RBD drabbas av ”nattskräck” (panik/ångest-attacker). Det är viktigt att ställa diagnosen, då tillståndet kan behandlas. Det finns ett flertal behandlingsmetoder. Bland annat en medicin som kan prövas: Iktorivil (Antieleptikum) 4–8 mg/till natten.

Ordning & reda

Av Kent Lundholm, 11 september 2020 kl 16:56, Bli först att kommentera

Nu har jag suttit en bra stund och lagt upp ett tusental texter under olika kategorier. Det ska bli lättare för er läsare att hitta de bloggar ni är intresserade av och även underlätta för mig då jag ofta får frågor om särskilda bloggar. Dessa kan ligga långt bak i tiden, vilket gör att jag kan få sitta i en timme för att hitta den.

Sedan 2012 har jag skrivit 1500 bloggar i en rad skilda ämnen. Av dessa har jag sett till att de mest lästa och viktigaste texterna (ca 1000) hamnat under beskrivande kategorier/titlar. Under 13 olika kategorier hittar du lättare artiklar om Parkinson, ADHD, litteratur o.s.v.

I den högra spalten finner du:
1. ”Kategorier”
2. Välj kategori

Det finns 12 ämnen/kategorier. Du kan även se hur många bloggar/artiklar som finns att läsa under varje kategori. Istället för att söka på 1500 sidor (från 2012 och nu, så finns numera de viktigaste bloggarna om Parkinson, rasism och stroke under namngivit ämne.

En del kategorier är lite ”yviga” och täcker ditt å datt under sin kategori:

Författarens tankar (172 inlägg) och är bloggar om mitt författande under årens lopp, allt från filosofi till skrivkramp och min nervositet före mina framträdanden.

Pågående skrivande rör det senaste skrivprojektet, romanen ”Älskade Ester”.

Kulturspaningar handlar om lite löst och småilsket skrivande om det som rör livet och vårt samhälle.

Psykisk ohälsa är ett brett område och handlar om allt från utbrändhet till tunga psykiatriska sjukdomar. (123 artiklar).

Rasism och annat skit är drygt 100 artiklar om just rasism, främlingsfientlighet, flyktingar, högerspöken, Sverigedemokrater, nazister och andra stollar.

ADHD/Bipolär sjukdom har fått dela på en kategori, då de så ofta går armkrok vad gäller symtombilden.

Förr i tiden är mina minnen från barndomen och många berättelser från Baklandet.

Hoppas detta ska underlätta för er!

Själv har jag fått kramp i fingrarna och ont i rygg … (Ska jag göra en kategori för det också?)

Ha det så gott och fortsätt att läsa mina bloggar – för en dag blir det tyst (så jäkla sjuklig som jag blivit …) Men så är jag också utsedd till ”Övre Norrlands sjukaste författare”.

Som författare är jag aktuell med romanen ”Män som spelar schack”. Skriver just nu på romanen om Ester Duva – ett märkligt kvinnoöde. Den ska heta ”Älskade Ester” – sen får vi se om jag orkar med nån fler roman.

Med vänliga hälsningar

Kent Lundholm (2020-09-11)

När känslorna styr

Av Kent Lundholm, 6 september 2020 kl 09:36, Bli först att kommentera

Tack Ester!

Ett år och fem månader av dagligt skrivande, i snitt 8-10 timmar per dag, ofta med start vid 03-04-tiden, då jag ändå inte kunnat kunnat somna om. Även om jag skrivit så intensivt, har det inte varit under något maniskt tillstånd. Däremot har det under hela skrivandet funnits en hotfull känsla av att inte hinna skriva klart i tid. Sjukdomarna (Parkinson, stroke, diabetes och högt blodtryck) har under skrivandet när som helt kunnat göra mig liggande, rent av skickat mig raka vägen in i döden. Nu ligger makten över det jag skrivit samman hos min förläggare. Jag är inte orolig att han refuserar mig, men jag kan inte längre påverka romanens fortsatta liv. Jo, jag har svårt att släppa ifrån mig saker och ting. Det ligger i min natur.

Att lämna ifrån ett manus, en bok, skapar en sorg. Jag är nu fråntagen den flykt i tillvaron som skrivandet varit. Det är väl ungefär som en yrkesaktiv person känner sig första tiden efter pensioneringen. Skillnaden är att jag kan skriva ända in i döden. Jag bär min arbetsplats inne i mitt huvud och följer mig vart än jag går.

Funkar illa i verkligheten
Jag har ofta fungerat illa på de verkliga arbetsplatser jag besökt. Funkar dåligt i grupp, har svårt att bli hängiven av de uppgifter jag blivit påtvingad – mycket beroende att jag redan haft ett ”jobb”, så när arbetskamraterna engagerat sig i arbetsplatsmöten och dylikt, har jag varit frånvarande i mitt inne i skrivandet inne i mitt huvud.

Jag har inte varit lätt att umgås med, just på grund av min oförmåga att vara närvarande i Nuet, att jag alltid varit nån annanstans. Sitter man som jag 1.5 år och dagligen lever i en Estervärld är det klart att jag blir en trist person att umgås med.

Min annorlunda hjärna
Det ska tilläggas att min hjärna inte är lik många andras hjärnor. Jag uppfattar världen annorlunda än vad alla andra gör och det har att göra med att min hjärnas funktioner blivit en aning bakvända. Jag har som sagt svårt för att vara i Nuet då jag ofta blir uttråkad av verkligheten. I mitt yrkesverksamma liv har jag ofta tröttnat på arbetsplatsen, jobbarkompisar, rutinerna och då impulsivt och illa genomtänkt sagt upp mig och bytt arbete, bostadsort, ibland vänner i tron att få uppleva nåt nytt, nåt mer spännande men efter ett tag så har jag åter drabbats av långtråkigheten och bytt, och bytt jobb.

Är en känslomänniska
ADHD är som om att ha en ständigt brummande och gående motor inne i skallen. Att jag dessutom drabbades av Bipolär sjukdom kom ju att bidra till min märkliga personlighet. Att vara nära mig har nog varit som att tassa fram över ett minfält. Jag har varit och är en känslomänniska och då menar jag att känslor i mångt och mycket har styrt mina handlingar, mitt liv. Fram till de två åren av KBT-terapi (2013-14) var det rädslan så dominerande i mitt liv. Blev rädd för allt, blev till och med rädd för att bli rädd. Men det tog den skickliga terapeuten ur mig. Tack och lov, annars hade jag varit död vid det här laget. Jag hade aldrig med denna rädsla i huvudet klarat av att hålla mig nykter som jag nu varit i drygt tio år.

Stark impulsivitet
Mina känslor visar sig direkt. Det sjuder inte först, inte heller puttrar det i gryta. Grytan kokar över direkt. Det beror på min avsaknad av det filter som de flesta har: Oförmågan att kunna dölja vad jag känner. Hör eller ser jag nåt som retar upp mig eller tråkar ut mig, kan jag inte förställa mig och hålla med. Känslorna styr. Mina impulser går direkt in i känslocentrat, utan att ta en omväg (som alla andra gör) förbi förnuftet i pannloberna. Jag ”vaknar till” när jag sitter och stånkar och stönar, himlar med ögonen, suckar djupt och ruskar på huvudet. Jag är chanslös. Känslor har redan tagit över. Jag kan bara säga förlåt – men förklaringen är att jag saknar förmåga att förhindra det som sker med min kropp och med mina miner. Klart är att detta ställt till besvär för mig under livets gång.

Är empatisk
Men lika blixtsnabbt som min hjärna försätter mig i mina känslors makt, lika blixtsnabbt kan jag läsa av en annan människas känslostatus och se förbi ett tillgjort och falskt leende, med en snabb blick kombinera det som sägs med dennes minspel, kroppsspråk och tonläge. Det har även gjort mig till en empatisk person med god förmåga att känna medlidande. Även det en bit av mig som som skapats ur mina neuropsykiatriska funktionshinder. Sen ska det tilläggas att min Parkinson och det stenansikte som sjukdomen (brist på miner) inte gör saken bättre. Vad arg du ser ut, kan nu få höra. Då jag i själva verket är glad.

Jag kan även älska intensivt, kan stundom vara rolig (inte bara vara uttråkad och sur) och det händer ofta spännande saker kring mig – om jag nu även ska våga säga nåt positivt om mig själv. Min ADHD har ju även hjälpt mig att få saker och ting gjorda – tack vare min impulsivitet. När jag skriver om mina tillkortakommande är det lätt att framställa mina sämsta sidor, men glömmer bort mina goda egenskaper. Jo minsann, jag har sådana. Skulle tro att det är skammen som får mig att alltid tjata om mina tillkortakommande. Skammen som vuxit fram ur det faktum att jag är och känner mig annorlunda. Då är det lätt att inbilla sig att det är mitt fel att jag föddes till den jag blev. Det är så som skammen arbetar inne i en människa som är eljest.

Superfokus på skrivandet
För att återknyta till mitt intensiva skrivande och sorgen att lämna ifrån sig ett manus – och att leva intensivt i olika projekt, så kan vän av ordning säga: Men när du skriver verkar du inte bli uttråkad. Du säger inte upp dig mitt i ett romanbygge, du kan sitta still och vara fokuserad. Jo, det finns en förklaring till detta. Det har med min knasiga hjärna att göra.

Det är ganska vanligt vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (som inte är sjukdomar) har en förmåga att skaffa oss specialintressen som slukar mängder med tid. Om vi är usla att överblicka livet i stort, så kan vi bäst på rabbla kungalängder, styrketräna, springa fort, lyssna på märklig musik eller som jag ständigt skriva, först genom dagböcker, sen blev det noveller och romaner. Skrivandet blev mitt specialintresse. Kanske är det ett sätt att dölja sina övriga brister, mina vita fläckar som jag har kunskapsmässigt.

Skulle nån högfärdig typ tycka att det är underligt att jag inte vet vad transitiva verb är, inte heller kan skillnaden på komparativa och superlativa adverb, så kan jag leende kasta fram sju romaner och säga: Men lik förbannat kan jag skriva böcker! (Är ju dessutom dyslektiker …)