Etikett: sladdhärva

Buller och bång

Av , , Bli först att kommentera 13

 Jag är befriad att gå ut med hunden i 2 veckors tid, så därför följer Winstone med Åke på jobbet. Det är väl mer en försiktighetsåtgärd, då hundar ibland kan göra små ryck, och Winstone brukar oftast vara lätt att ha att göra med, men inte alla gånger då han får syn på en fågel.

Igår morse, vaknade jag klockan 6 på morgonen, av ett buller och bång. Sen blev det knäpptyst. Jag väntade att höra en svordom från Åke som klivit upp, eller att Winstone skulle reagera, börja springa runt därute i hallen eller skälla, men ingenting.

Min första tanke var att Åke ramlat eller nåt sånt. Ja, nu var jag ju tvungen att kliva upp för att se vad som hänt. Ingen hund…ingen Åke, alltså var det ingen av dom som bullrat. Så ser jag att dom kommer och går därute, så jag öppnar dörren och berättar vad som hänt.

Jo, dom hade suttit ute på bron då dom hörde ljudet, han tyckte det lät som om det kom från källaren. JAHA…ja då visste man ju med en gång vad som hänt. Katterna hade gjort ett utbrytningsförsök.

Och mycket riktigt, när jag öppnade dörren låg den stora Coca-Cola burken som är fylld av sladdar, ljusslingor och annat jox, utan lock, en halvtrappa ner och tom på saker. Den här burken är egentligen en pall, så den väger sina kilon när den är fylld med saker.

Sedan hade dom fått med sig en plastlåda som jag hade stående där med lite ugnsformar i glas, och annat roligt, som kan låta. Inget var dock trasigt, men lite kaotiskt såg det ut. Att dom aldrig ger sig!

Vi är helt oskyldig…vadå, det ser ni ju!

boklov2 DSC00328

Nå, det roliga i kråksången, var att där, i en sladdhärva låg batteriladdaren till min el cykel, och den skulle vi leta efter, och så mycket kan jag säga, att där, hade vi aldrig kollat, så inget ont som inte har något gott med sig :D

Apropå gott, idag fick jag äta min första hårdbrödmacka, och den var god :D Tog väl en halvtimme att få i sig den, men det var det värt. Och middag idag, blir en bit kalvsylta med en potatis…ja jag längtar :D Om nu Lycksele lasaretts våg, är synkad med våran våg (inte så troligt men) så har jag tappat 7 kilo, på 7 dagar.

Jag kan dock inte påstå att det känns så, men det har säkert med svullnad att göra, jag tycker det mer är som om man är gravid. Och det, mina vänner, är jag inte. Jaja, jag ska ta bort agrafferna om 1 vecka, så då ska jag kolla vikten där också. Spännande!

Önskar er alla en bra dag, regnet till trots!

Utryckning och inläggning

Av , , 4 kommentarer 14

Det bidde en spännande dag igår med två saker att prova på som jag aldrig gjort förut. Vi hade ett möte på jobbet…från ingenstans hugger det tag runt min bröstkorg och det stramar åt. Jag sitter och känner efter, höger överarm domnar bort och jag försöker skaka lite liv i den, det lyckas inte.

Jag hör inte så mycket av vad som diskuteras, utan filurar på hur jag ska framföra att jag börjar misstänka att jag kanske har en hjärtinfarkt på G. Men kan som inte i mitt huvud, förstå hur jag ska kunna göra det utan att alla där kanske panikar, jag ser framför mig hur jag trycks ner på golvet, och blir fasthållen för att jag ska ligga blickstilla tills hjälp anländer, ett mindre tumult kommer att utbryta.

Efter en kvart blir smärtan olidlig, jag reser mig upp och säger att jag måste ringa sjukvårdsupplysningen, jag mår inte bra, sen går jag iväg…och gör just det, ringer, och där får jag rådet att ringa 112, det gör jag också.

Förklarar läget och medan vi pratar klingar allting av och jag blir som vanligt igen (frisk ska jag ha osagt, det är man väl aldrig, med den här hjärnan :D ), killen kopplar mig vidare till en sjuksköterska som säger att dom ska skicka en ambulans, och det gör dom.

ambulance-cartoon(bild från google)

Blir påkopplad sladdar och annat, EKG ska tas, en febertopp har jag innan vi åker iväg, men annars tycker jag, och säger, att det känns lite fjantigt, faktiskt, jag har ju inte ont längre. Men man ska ju alltid ta det säkra före det osäkra.

Sen tas det prover, mer prover, jag ligger på den hårdaste, ogästvänligaste britsen som kan uppbringas, från 15.00-22.30. Efter 2 timmar får jag lov att larma och säga att jag måste få sätta mig, min rygg fixar inte att ligga längre, hon hjälper mig med sladdhärvan och jag får slänga över fötterna.

Efter ytterligare 3 timmar så tjorvar jag ihop sladdarna själv, så jag kan komma mig upp på fötterna. Dom tar prover för att se om det kan vara gallsten, alla prover är bra och jag tar ju för givet att jag ska få åka hem. Då kommer läkaren in och säger att dom vill att jag ska läggas in för att dom ska få utesluta en hjärtinfarkt, det trodde ju jag att dom redan gjort i ambulansen, men hon sa att dom sällan kan visa det, så där nära inpå.

Dessutom vill dom röntga mina lungor, för att utesluta att det gått ett hål på en av dom, vilket tydligen kan hända, om man har otur.

Så jag får böja mig och gå med på att läggas in. Jag är jättetrött och tänker att när jag får komma upp på avdelningen kommer jag att få lägga mig i en underbart skön säng med dubbla madrasser och ett fluffigt svalt täcke…jo kyss mig.

23.30 fick jag en kopp kaffe efter eget önskemål, sängen hade en endaste madrass, inte av det tjockare slaget, en filt utan påslakan och en kudde, hal som sjutton, så i natt har det inte varit många timmars sömn, och jag känner mig i sämre skick nu, än innan natten.

Men vad gör väl det om hundra år, jag hade ingen infarkt, inga blodproppar, inget hål i lungan och inte heller gallsten, utan det var mitt bröstben, som ville spöka till det. Så nu ska jag ringa läkare och kiropraktiker så får vi se vad dom kan hjälpa mig med. Jag har ju ont i ryggen och nacken, så det kan ju vara läge att rätta till det.

Så vad var det nu jag fick göra för första gången…jo åka ambulans, och bli rullad i rullstol, så då kan jag kryssa av det i saker som är gjorda och inte göra om det en gång till :D

Det värsta med allt detta är att jag VET, att nästa gång, om det blir en till gång, så kommer jag INTE att ringa, utan jag kommer att tjuras och tro att det kommer att gå över, så jag hoppas att jag kommer ihåg just den här smärtan och om det skulle bli något allvarligare en annan gång, så kanske det känns lite annorlunda, förhoppningsvis.

Ha det gott, allihop, och var rädda om er!