Teknik jag gillar!

Av , , 1 kommentar 8

Idag är det städdag, eller snarare plockdag. Det har varit så mycket de senaste veckorna med tjänsteresor och, inte minst, resor till stugan att nu är det dags att komma ikapp här hemma.

Tidigare när jag städade och höll på hemma så brukade jag sätta på CD-spelaren och spela "musik under arbetet". Men efter mitt brustna aneurym så har tystnaden sänkt sig över hemmet. Jag tål helt enkelt inte så mycket bakgrundsljud. CD-spelaren är rentav bortplockad, kastad? jag vet inte.

Men idag har jag städat badrummet till Phantom of the Opera och just nu sjunger Roy Orbison sina gamla godingar. Vilka roliga minnen från ungdomsgården som väcktes till "Pretty woman"!

Jag har nämligen blivit inbjuden till Spotify (tack Sofi!) och så roligt det är, jag har lyssnat på the Animals, (House of the Rising Sun, ett par gången faktiskt). Oj, nu startar "Love hurts", hur länge sedan var det som man hörde den? och ändå minns man orden? Inte riktigt läge för Alzheimer än alltså..

Alltså, var var jag, jo Animals och Diana och Corinne och Howlin’ Wolf och Totta Näslund och…… hur kul som helst. Detta är teknik som jag gillar …oh yea, I live my life to be with you…Anything you want, you got it….sjunger Orbison, Anything at all, klok man! Nu ska jag städa lite mer före Fars Dags-middagen. Oh yeaaaaa!

Hur överlevde vi?

Av , , 3 kommentarer 8

I morse när jag satt och läste nyheterna på datorn så hade jag fått ett mail från väninnan på Österlen. Egentligen ett kedjebrev, men det var väldigt tänkvärt så jag delar med mig av det på detta sätt:

"Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt.

Våra sängar var målade med blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.

Vi drack vatten från trädgårdsslangen.  Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det.

Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen – ingen hade mobiltelefon.

Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar – i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet.

Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem! Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor! Inga andra kunde få skulden – bara vi själva.

Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna. Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet. Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de fick helt enkelt gå om ett år.

Vi fick äta jordnötter. Åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen. Fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller per cykel. Ritade med tuschpennor med ämnen som är förbjudna idag. 

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer, förälskelser och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop."

Visst ligger det något i det! Jag minns när vi bilade genom hela Europa, 1983, till Jugoslavien med två barn liggande kors och tvärs i baksätet. Jag tror att vi hade bilbälte i bilen, men ungarna bäddade med kuddar och bältena var det inte så viktigt med. Idag ryser jag när jag tänker på det, men då var det inte så märkligt. Tiderna förändras. Mycket till det bättre, men definitivt inte allt! Glöm inte att leva.


Det goda livet är vårt!!

Blev i alla fall irriterad…..

Av , , Bli först att kommentera 4

Igår, i Piteå, så skrev jag att idag fanns inget speciellt att skriva om. MEN när jag satt där vid datorn i receptionen så kom en man gående nerför den gamla, vackra trappan på Pite Stadshotell. Han pratade högljutt med någon, trodde jag, men upptäckte sedan att han gick med öronsnäcka och pratade i telefonen. OK, han passerade förbi, men precis när jag hade loggat ut så vände han och kom tillbaka.

Han ställde sig och hängde över receptionsdisken och fortsatte sitt högljudda samtal. Just när jag passerade honom så  G Ä S P A D E han högt och länge rakt in i mikrofonen.

Vad är det som gör att människor som pratar i sina mobiler kan prata hur ogenerat som helst om allt mellan himmel och jord? Hur kan man gäspa någon rakt i örat på detta viset?
Tror alla dessa mobiltalare att de med automatik får en liten glasbubbla omkring sig som gör att vi andra besparas deras snack om saker som bara angår dem?

Då ska jag be att få upplysa er om att: så är inte fallet, ni hörs och ni stör. Ni är inte så viktiga att er omgivning måste veta allt om er!

Se där, lite ilska som fick pysa ut.

 

Ensam i Piteå

Av , , 1 kommentar 5

 Arbetsdagen är över, jag har till och med hunnit ut en vända på Piteå Centrum, provade lite kläder men kunde snabbt konstatera att de var inte rätt plagg för mig. Någpt har definitivt hänt, urvalet har minskat, det kanske börjar bli dags att gå på sportavdelningen och prova tvåmanstält…..

Nej, bort med de negativa tankarna. Kvällen sträcker sig framför mig, helt ensam på mitt hotellrum. Gardinerna är fördragna, boken (böckerna) är framlagda, Arga Snickar’n på TV, ja, det kan nog bli en avslappad kväll. Detta får bli en absolut meningslös blogg, jag har inget att fundera kring, att vara retad eller glad för….

Bokens tid; hösten (och vintern och våren och sommaren…)

Av , , Bli först att kommentera 7

Idag har varit en lite stökig dag, fullt upp. Men nu är huset tomt, förutom på livskamraten då förstås och mellanbarnbarnet som sitter vid ena datorn. Lite löjligt egentligen, här sitter jag vid den stora datorn, mellanbarnbarnet sitter vid den lilla vita och livskamraten, som vill känna sig som en i gänget, har satt sig vid den lilla svarta. Nästa steg är väl att vi börja skicka sms till varandra…..

Nej, i kväll har jag tänkt att läsa en bok; Maintenance Planning and Scheduling Handbook, lockande titel eller hur. Men på något sätt så har jag ett motstånd mot att börja läsa den så istället kan jag tipsa om några andra bra böcker som jag läst på sistone:

Först ut är den omtalade Hypnotisören av pseudonymen Lars Kepler. Vilket betyg vill jag ge åt den?  rosor blir det. Den var skrämmande, otäck och väldigt bra skriven. Läs den, men helst inte en kväll när du är ensam hemma.

Nästa bok är Den utstötte av Sadie Jones. Den ger jag  rosor. Ikväll är jag generös, men jag tyckte att den var gripande och, samtidigt lite otäck. Världen kan vara en grym plats ibland.

Den tredje boken är Sånt man bara säger av Helena von Zweigberk. En ny bekantskap för mig, men jag kommer sannolikt att läsa mer av henne. En bok om människors svaghet men också om människans styrka i olika situationer. Läsvärd och jag ger den  rosor.

Jahapp, det var det. Nu kan jag inte dra ut på tiden längre utan det är dags att dyka ner i boken om hur man formar en organisation utifrån Lean-konceptet. Önska mig lycka till!

Vissa människor vill man bara träffa och prata med men….

Av , , 6 kommentarer 4

Tänk att döden finns, så tråkigt  och vad den ställer till…Detta skriver jag utan att tänka på de verkliga tragedierna som inträffar ibland och där hjärtat bara gråter när man tänker på vad som hänt. Ibland längtar jag så efter att få prata med mamma och oh, vad hon skulle ha tyckt om stugan. Förutom att hon skulle oroa sig för de långa bilresorna, att det kostar att ha en stuga etc. Men de funderingarna hör mammor till så….

Men tänk att få sitta och prata med gubben Knutte som byggde vår stuga, som började 1955 och inte slutade förrän döden kom, 2005. Som efter vad jag nu fått höra varje dag promenerade till hustrun på vårdhemmet 2 gånger, punktligt som en klocka, och som däremellan hann en tur ut till stugan. Grannen berättade att han brukade prata med Knutte en stund varje dag när han skulle gå till stugan. Varje gång slutade samtalet med att Knutte sa; nej, nu ska jag gå iväg och gjuta.

Trodde grannen – tills han upptäckte att Knutte sa att han skulle gå och njuta. För det gjorde han uppenbarligen när han jobbade och slet med stugan. I fredags kväll satt vi framför brasan och tittade igenom några av de böcker som finns efterlämnade. "Konsten att arbeta med smide, med silver" etc. Tydligen hade paret många strängar på sina lyror. Här ska ni få se ett exempel på vad han gjort i smidesväg:

Två av dessa prydnader hänger i uterummet och två hänger på murarna runt "pation". Vackra eller hur. Om man granskar dem noga kan se de små detaljerna som visar att de är handgjorda och tänk, vad det ökar värdet på dem.

Inte nog med det, paret tillbringade mycket tid utomlands också. De har tapetserat trappuppgången med vimplar på ena sidan. De kommer från såväl Thailand, Spanien, Tyskland, Holland som Åre och Norrköping. Kul, men de ska plockas ned. Men på den andra väggen i trappan har de klistrat upp servetter från olika ställen i världen; Kanada, Missouri m fl. De sitter fast och de utgör en väldigt rolig och annorlunda detalj. I helgen kom jag på att jag kan måla runtom dem och sedan sätta smala, svarta lister som ram runt varje servett. Det tror jag kan se fint ut. Men tänk så roligt om vi hade fått träffa detta par som har lagt ned så ovanligt mycket av sina själar och hjärtan i denna stuga.

Detta är några vimplarna som ska plockas ned. Jag undrar om det, mycket aktiva och idérika paret skulle uppskatta att just vi tagit över stugan……