Vårens tid – födelsedagarnas tid

Av , , Bli först att kommentera 10

Det är inte bara kring djuren det händer saker så här på vårkanten, lammning (visst får man ha tre konsonanter i rad i det ordet?), kalvning, småfåglar m.m, m.m. Även hos oss människor verkar det vara fart på barnafödandet så här på våren, sommaren.

Även denna helg är det kalas, nu är det 15 år som gäller. 15 år! jag minns när dottern ringde för 15 år sedan och berättade att nu var allt klart, en liten dotter var född. Vi var faktiskt på 50-årskalas just då och fick åka direkt och köpa hamburgare med oss till de hungriga nyblivna föräldrarna. De hade redan fått flytta från förlossningen direkt över till Videung. När vi kom in och hade lämnat från oss hamburgarna så lämnades flickebarnet över i min famn med orden "vill mormor hålla henne".

Det ögonblicket glömmer jag aldrig. Hon var bara drygt 4-5 timmar gammal och det kändes som att mitt hjärta gjorde en volt  när jag höll i den lilla, lilla människan. I den stunden fick hon en egen liten kammare i mitt hjärta och där har hon förblivit.

Nu är hon tonåring med allt vad det innebär. Man önskar att man kunde få hålla henne i famnen och få henne att förstå att hon inte behöver rusa genom livet. "Ta det lugnt, unna dig att vara liten, låt oss vuxna få skydda dig, tids nog hinner du bli vuxen."

Vi köpte lite grejor åt henne i Dubai, hoppas att hon ska tycka om dem. En stor mormorskram ska hon också få.

 

Längtan

Av , , 4 kommentarer 11

Längtar efter att snön ska försvinna,
längtar efter att solen ska vara framme varje dag,
längtar efter att ozonlagret ska blir tjockare så man vågar vara ute i solen,
längtar efter att någon ska putsa mina fönster och torka bort allt som avslöjas av solen!

 

 

Yrkesskada?

Av , , Bli först att kommentera 9

I går kväll tittade jag genom bilderna från Dubai och drömde mig tillbaka till ledigheten. Helt plötsligt dök dessa bilder upp:

Visst ja, jag fotade dessa exempel på en performance board med närbild på housekeeping vid en byggarbetsplats,efter att ha jobbat intensivt med införandet av 5S i ett antal veckor, ni vet sådant där som vi husmödrar har i ryggmärgen; sortera, systematisera, städa, standardisera, stabilisera. Tala om att man kan bli "yrkesskadad"!

Skön överraskning

Av , , 4 kommentarer 8

Ibland väljer man bort saker utan att riktigt gjort klart för sig varför. Ett sådant bortväljande har jag haft, nämligen när det gäller Elisabeth Gilberts bok  "Lyckan, kärleken och meningen med livet". Jag tror att det är bilden av Julia Roberts på omslaget som gett mig känslan av att detta är en banal må-gott-bok (de är inte att förakta, men jag har inte varit lockad av denna).

Men så skickade en arbetskamrat med mig boken på resan till Dubai, "att läsa på flyget". Jag lade ner den i resväskan och där låg den. Men efter hemkomsten så plockade jag fram den i alla fall. En bok kan inte lämnas åt sitt öde, den måste läsas.

Vilken glad överraskning! En bok om en människas inre resa, skriven på ett mycket lättläst, "flytande" sätt. Jag ska inte se filmen för jag tror inte att man kan filma den typen av inre verklighet. Så bra var den att nu har jag köpt efterföljaren, få se om den är lika bra.

Logik?

Av , , 2 kommentarer 9

Jag tillhör dem som inte har det bästa lokalsinnet. T o m i Umeå så måste jag ibland tänka efter; få se för att komma dit så måste jag köra dit och sedan dit. Vet inte varför det är så, men har vant mig vid detta.

Vid hjärnblödningen så fick jag en liten skada som ytterligare spädde på det, så jag brukar helt enkelt förlita mig på andra människor för att komma dit jag ska.

I Dubai finns några riktigt stora vägar som är uppkallade efter Sheik så eller så och dessa vägar är breda, fullkomligt raka och med mängder av nya fina bilar i en strid ström. Dessa stora vägar är i sin tur förbundna med några labyrintliknande mindre vägar som helt plötsligt slutar i ett parkeringshus. Jag kan tänka mig att de gjort så för att förhindra genomfartstrafik och det verkar vara ett effektivt sätt. Det var t o m svårt att promenera för helt plötsligt så tog vägen slut och man fick gå tillbaka för att ta sig därifrån. Dessutom var det där alla bilar skulle parkeras så det var inga roliga vägar att promenera på.

För att ytterligare försvåra så var dessa vägar numrerade och uppdelade i A och B, men helt utan logik. Jag läste faktiskt i en guidebok att det är svårt att hitta aktuella kartor över Dubai för vägnätet förändras så ofta. Vidare läste jag att man skulle inte tro att A1 och B1 var varandras motsvarigheter, utan rådet var: ta taxi.

Men gissa vad; jag hittade, jag visste hela tiden var vi var, åt vilket håll vi skulle gå och var vi kom från. Mycket märkligt! En enda gång fick Livskamraten bestämma åt vilket håll vi skulle och då kom vi helt fel. Jag fick ta över och guida oss tillbaka åt rätt håll.
Alltså, detta ologiska vägsystem passade mig helt perfekt, vad säger det om mig. Är jag helt ologisk?

I dag har jag varit på Rusta och köpt ett brickbord som kommer att passa utmärkt till uteplatsen på SpanskaVillan. Har också tagit fram två av de souvenirer jag köpt i Dubai och börjat fundera på var jag ska använda dem.

Liten charmig matta

Fint litet tyg

Mormorsrutorna blir fler och fler, men än saknas det många……..

 

Lördagsvisan

Av , , Bli först att kommentera 10

Bluesen har övergått till en stilla sommarvisa! Jag har varit på kalas hos sonen och jag har fått besöka XX på lasarettet. Det känns bra.

Nu har jag varit inne och tittat på en länk om miniatyrer och du milde, jag blir vansinnig! JAG VILL HA, JAG VILL GÖRA……….. Så duktiga människor det finns och så många vi är som verkar som galna i detta miniatyrskapande. Jag som trott att jag var ensam (nästan).

Fokusera, fokusera, fokusera får bli ordet för den närmaste tiden. Jag ska göra färdigt filten med mormorsrutor, jag ska sticka emellan med att göra Lille J:s lapptäcke och sedan ska jag göra bakgrunden till mitt lejonhuvud till SpanskaVillan. Inget annat, fokus, fokus, fokus………
 

men jag kanske kan göra ett litet miniatyrlapptäcke om det blir över
några bitar från J:s lapptäcke, det tar ju ingen tid, sedan vill jag
väldigt gärna fortsätta med köket runt min fina hemmagjorda
spis. Förstås måste jag hitta tygerna (en ny dagbädd) till
uteplatsen på SpanskaVillan. Skulle gärna vilja göra
ett riktigt färgglatt överkast att ha på madrassen på
dagbädden också tillsammans med några
stora kuddar. Några tofsar kanske också
skulle vara på plats tillsammans med
några ljuslyktor. Måste ut och leta.

Men fokus är ordet för dagen!

 

Lördag morgon blues

Av , , 2 kommentarer 10

Man borde vakna glad och pigg så här på lördag morgon. Men jag har en nära anhörig på lasarettet som genomgick en stor operation i går. Väntar nu på att få höra från personen och kan inte koppla av förrän jag vet något.

Andra nära släktingar har ringt och är naturligtvis oroliga de också, men vi kan inget göra förrän vi hör något. Vi får inte åka dit ännu eftersom personen skulle vara kvar på uppvaket hela natten.

Törs jag skriva så här; jag är inte religiös. Jag går inte i kyrkan; jag trivs där, älskar att besöka dem, tycker om atmosfären, älskar att höra det mjuka mumlet av människor som ber tillsammans i  Fader vår, men går inte och deltar i gudstjänster om det inte är av speciell anledning; dop, bröllop, begravning etc.

MEN, när jag flyger så måste jag avbryta eventuella samtal och knäppa mina händer och just när planet lyfter från marken så tänker jag: Gode gud, mitt liv i dina händer.

Det är en vana som jag började med när jag flög första gången efter att fått barn. Lilla A var två år och skulle vara hos mormor och morfar. Vi skulle åka några dagar till London och helt plötsligt greps jag av dödsskräck. Jag samlade ihop alla försäkringspapper, nyckel och nummer till bankfacket etc och lade dem i ett kuvert som låg väl synligt på köksbordet, bara utifall att……. och sedan blev jag tvungen att be denna lilla bön när vi lyfte, då med tillägget; jag vill komma hem till A igen. Uppenbarligen hjälpte det så nu måste jag göra det varje gång jag flyger.

När jag lägger mig för att sova så ber jag Gud som haver barnen kär. Det har jag gjort hela mitt liv, är egentligen inte ens medveten om att jag gör det, men i och med att lampan släcks så drar den bönen genom mitt huvud. Ibland tror jag inte ens att jag hinner tänka hela ramsan förrän jag somnar.

I natt så vaknade jag två gånger, kl 01 och 03, och tanken skydda XX drog genom mitt huvud innan jag somnade igen. Det måste vara den underliggande oron för XX som orsakat detta. Vad säger det mig; tydligen har jag en liten varm tro någonstans inuti mig. Jag önskar så att den tron skulle bli tydligare!

 

Hemma igen, sonen fyller år

Av , , Bli först att kommentera 10

Kom hem sent i går kväll, jobbade halva dagen i dag, men gick hem till lunch. Orkade helt enkelt inte vara aktiv mer. Det har varit tuffa dagar i Bryssel! Bra seminarier, bra möten med massor med människor, men det tar på krafterna att vara aktiv ända från hotellfrukosten till dess att man äntligen får krypa i säng på kvällen.

På den första samlingen fanns ett kuvert som innehöll 2 små lappar. På den första lappen skulle vi besvara 5 frågor; anställningsår, färg på bilen, första bokstaven i mammas namn, vilken idrott vi gillar och vilket djur vi föredrar. På lapp nr 2 fanns fem mobiltelefonnummer som vi skulle skicka ett sms till innehållande svaren på dessa frågor. Sedan fick vi i uppdrag att under våra dagar tillsammans hitta igen de personer man fått sms från.

Kul idé, utom för mig som glömt min mobil hemma på köksbordet. Inget att bry sig om tänkte jag, jag tar ändå kontakt med folk, det behöver jag inga sms för att göra.

Sedan såg jag i programmet att det skulle bli "nätverksmiddag" på onsdag kväll. Då blev jag lite nervös. Är det nu meningen att vi ska sitta tillsammans med dem vi fått sms från så kan det bli svårt för mig att veta vilka jag ska sitta med. Lite orolig blev jag, men det löste sig. När vi kom till middagen så fanns det listor med namn som visade vid vilket bord vi skulle sitta.

Lättad hittade jag mitt bord och de 10 herrar som skulle bli mina bordskamrater. Då fick vi i uppgift att hitta den gemensamma nämnaren mellan oss vid bordet. Det visade sig att vi alla blev anställda på 80-talet så tillsammans hade vi mellan 250 – 300 års anställningstid. Snabbt döpte vi oss till Veteranerna och ni kan inte ana vilka skämt våra åldrar gav upphov till. Mycket handlade om rullatorer, kiss-schema och läggdags! Lite morbida blev vi allt, men kul hade vi.

Sedan skulle vi byta bord och då blev jag framkallad till scenen och blev ansvarig för bord nr 5. Beväpnad med en namnlista (som jag inte kunde läsa, inga glasögon) och ett rosa silkestyg fick jag ge mig ut på jakt efter ytterligare 10 herrar. Med våra rosa band knutna runt huvudet döpte vi oss till "The Pinkies" varefter vi skulle bygga en atomliknande figur med stora bollar och pinnar. Vi blev absolut inte först klara, men  mina herrar kämpade bra ändå!


Mina glada "pinkies" och vår snygga atom-modell

Ingen rast och ingen ro! För att säga sanningen så minns jag inte hur vi delades in till nästa bord, men den gången var vi faktiskt fyra damer vid bordet (kors i taket!) så denna gång döpte vi oss till "Ladies table". Nu var det korsord och babybilder som skulle lösas. Kul idéer och som sagt, många människor mötte man på detta sätt, men herregud vad man får kämpa ibland för att få i sig lite mat!

I dag är det 1 april. I dag fyller sonen 32 år. Min lilla fina gosse, alltid väldigt öppen och social, vi var väldigt nära varandra när han växte upp. Så tacksam jag är för alla våra samtal när han berättade så öppet om vad som pågick i hans liv. Så tacksam och glad jag är för att vi i dag får vara delaktiga i hans och hans fina familjs liv!

Presentation
  • Jag lever här och nu.
  • Jag har ett ansvar för hur mitt liv utvecklas.
  • Jag vill så mycket.
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se