Mummel

Ända sedan jag såg den första mäklarbilden på vår SpanskaVilla så har jag ju känt en väldig dragning dit. Vid första besöket så kändes det som att komma hem och när mäklaren ringde och informerade om att han hade ett högre bud än det jag lagt och jag alltså inte gick vidare i budgivningen, så kändes det så fel. Hur är det möjligt, det är ju mitt hus?

Nåja, mäklaren ringde ju tillbaka senare och huset blev mitt (vårt). Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men detta är ett hus som helt och hållet präglas av sin byggare. En människa som byggt allt med sina egna händer, med början 1956 och praktiskt taget ända till den dag han gick bort ca 2004-2005. Allt är så personligt att jag när vi stannade för första övernattningen sade jag högt: – nu är det vi som bor här, detta är vårt! –  högt och tydligt rätt ut i luften.

Livskamraten hade ju en väldig otur de första gångerna vi var på plats. Han ramlade, gjorde illa sig på alla möjliga konstiga sätt och vis och vi brukade skoja om att det var Knutte som inte ville ha honom där. Jag kände bara ett väldigt välbehag när jag kom dit.

Livskamratens otur har gett med sig och nu känner han också bara ett välbehag när han kommer dit. Men vad som inte försvunnit är mumlet som hörs. Livskamraten har berättat att när han är ensam i stugan så hör han ett mummel ibland. Ungefär som en människa som står och mumlar och pratar för sig själv. Det märkliga är att det hörs aldrig när jag är med i stugan.

Även så sista veckan när Livskamraten åkte dit. Han hann bara in i stugan och börja  packa in i kylskåpet så började det mumla. Denna gång gick han runt och kollade; kommer det från luftvärmefläkten, blir det något slags korsdrag när dörren öppnas efter att ha varit stängd så länge, m.m, m.m, men kunde inte hitta något som borde kunna "mumla". Efter en stund blev det tyst, men när Livskamraten senare pratade med en av grannarna så kom de in på Knutte. "- Han var allt en riktig "mummelgubbe", sade grannen, "gick omkring och muttrade och mumlade för sig själv medan han jobbade".

Va? Är det Knutte som mumlar? Är det bara Livskamraten som hör eftersom jag markerat att jag inte vill veta av någon annan i stugan? Låter det knäppt?

Nej, faktiskt inte. När man ser sig omkring och ser allt arbete, alla timmar som lagts ned på denna stuga så är det inte konstigt om det finns spår av mannen som skapat allt detta.
Men känslan vi får när vi är i huset är att vi är välkomna så det är nog inget att bry sig om. Jag tror att Knutte gillar det vi gör. Känslan är varm och go´i hela huset. Det lustiga är att sedan jag tog bort vinyltapeten i gästrummet som systersonen satt upp, så har hela atmosfären förändrats i det rummet. Nu är det en oerhörd trivselkänsla därinne så jag tror att vår inredning passar perfekt in i hur det var tänkt att vara därinne med tanke på spåren av de ursprungliga tapeterna. Så är det bara, tro vad man vill!