Tro nu inte att detta inlägg handlar om bantning. Nej, det handlar faktiskt om fläsk, det fläsk jag minns från barndomen, stekt i stekpannan på spisen eller över öppen eld.

Det har inte mycket likheter med det fläsk man köper i affären idag, som lämnar en klistrig smet efter sig i stekpannan. Nej, barndomens fläsk var direkt från grisen, en gris som levde i allsköns välmåga på matrester. Ingen antibiotika, inga tillsatser överhuvudtaget.

Jag gillar grisar, det är kloka djur. De är inte så trevliga "i flock" när de vältrat sig i värsta lerhögarna, men ett par i taget är inte så dumma. Ganska sympatiska djur (förutom när de äter upp sina ungar förstås).

Varför dessa grisaktiga tankar?Tack vare middagen förstås; kotletter med ben och ordentlig fläskrand runtom, "direkt från grisen". Mmmmmmm, så gott, att bara skära bort den allra yttersta fläskkanten och sedan äta resten tillsammans med rotfrukter och potatis, en riktig festmåltid! Ett bra franskt vin därtill lyfte fram de goda kvalitéerna hos grisen ytterligare. Så ska kött smaka!

Vad man kan missa ibland. Idag har jag inte sett en enda lucia "på riktigt", bara på bild. Va, hur kan man missa Lucia?! Visserligen hade lilla L luciafirande på dagis, men jag hade faktiskt glömt det. Seniliteten kom snabbt i år.

Det andra jag missade var förstås 12.12.12.12. Jag vet vad jag gjorde; satt vid lunchbordet på avdelningen och pratade. Men visst borde man tagit tillfället i akt och gjort något alldeles särskilt som skulle pränta in detta ögonblick i minnet.

Nej, det missade jag. Jag tror att jag får minnas dagens lunchsamtal istället. Tokigt var det med många skratt.

Vi pratade bland annat om udda personer och nog kan jag tycka ibland att det fanns mer utrymme i samhället för dem som var lite udda. Alla speciella "gubbar" som fanns här i Holmsund, inga namn förstås. Udda var de, men de fick vara det. Var har de udda människorna tagit vägen? Sitter de inne i sina lägenheter och funderar istället för att vara ute bland oss andra.

Det får mig att minnas tiden som nyutbildad mentalskötare jobbande på Långbro, det numera stängda stora mentalsjukhuset utanför Stockholm. I mitten av det glada 70-talet skulle dessa människor som tillbringat 20-30 år på mentalsjukhus, tungt medicinerade, ut i samhället, eller i vissa fall till olika former av serviceboende. Jag undrar hur det gick för dem? Blev de sittande inne? Nej, vilka tankar som dyker upp, speciella dagar började jag att skriva om. Snart har vi den mest speciella, julafton, här. Jag längtar att ha det lugnt och ombonat tillsammans med min familj.

Nu hoppar det fram en tanke till, varför var det alltid udda "gubbar"? Fanns det färre, inga udda "tanter" eller missade jag dem bara?

Visst är barnen som är på dagis ofta sjuka? Hur orkar personalen egentligen? Vinterkräksjuka, vattkoppor, usch och fy, det ena avlöser det andra.

Det får mig att minnas när våra barn var små. Livskamraten var borta och jobbade på veckorna och det slog (nästan) aldrig fel. Han åkte iväg söndag kväll eller tidigt på måndag morgon och då kräktes någon av barnen eller vaknade med feber eller…..

Så kämpade vi på under veckan, Livskamraten kom oftast hem sent på torsdag kväll och då hade de små liven precis börjat piggna till och jag var som en trasa.

Det var tider det, roligt att minnas nu i efterhand, men så lagom roligt just då. Man har nog blivit lite bekväm så här på senare år, skulle inte vilja ha det så nu.

Det blir svårare och svårare att tänka ut julklappar åt barnen, för att inte tala om barnbarnen. För det första håller de på att bli många…… för det andra så blir det dyrare och dyrare ju äldre de blir….

Vad som är bra är i alla fall att vi sagt att nu är det slut om att köpa leksaker åt de yngsta. De har redan fullt med saker av allehanda slag. Nu ska vi rikta in oss på det som de "behöver". Vad behöver de då? De har ju redan allt.

Detta är inte lätt. Två veckor fram till  jul och bara tre klappar är inhandlade. Lite får jag förstås skylla mig själv, så mycket som jag köpt till de äldsta barnbarnens rum. Varför sparade jag inte de grejorna till jul? Nej, så kan man inte tänka, det har varit så roligt att få hjälpa dem att göra rummen lite mer vuxna.

Igår hade vi jullunch, men de två äldsta, 16 och 15 år, stannade kvar och åt middag med oss också. På eftermiddagen lade vi oss under en filt och tittade på film med Julia Roberts "Eat, pray, love" tror jag filmen hette. Mysigt var det! En sak som slog mig var att Julia Roberts också håller på att bli äldre. Hennes makalösa utstrålning har falnat lite grand, men det är väl så här i livet. Vi falnar lite till mans (och kvinns!)

Ha det bra i julstöket!

Det har varit fullt upp nu ett tag, ja faktiskt mer än fullt upp.Tiden och orken att sitta framför datorn och blogga har inte funnits. Idag tänkte jag faktiskt gå in och skriva en kommentar att nu lägger jag ner min blogg pga tidsbrist och brist på ork.

Men så gick jag in på VK-bloggen och såg att just nu ligger jag som femte mest lästa? Hur kan det vara möjligt, jag har ju inget skrivit på så länge. Sedan läste jag två underbara kommentarer, tack Helena och Marja, och lusten att skriva sköljde över mig igen.

Jag har varit i SpanskaVillan kan jag berätta och förra helgen hade vi snöstorm. Då menar jag SNÖSTORM, ett par decimeter kom ned på bara ett par timmar. Vi skulle ha adventsfesten för våra underbara fastboende grannar så vi hade en hel del att göra.Vi hade dessutom tänkt komplementhandla lite på lördagen, men det gick ju inte att använda vägen för lantbrukare M plogade ganska sent.

Så jag ägnade dagen åt att pynta, att skapa julstämning, att förbereda julbordet så att det bara skulle vara att plocka fram på bordet när alla kom. Så kom de, stampande av sig snön, plockande av sig alla lager på lager-kläder de haft på. Av med pannlampor och fleecekläder. Till och med lilla Enzo, den kinesiska nakenhunden, hade en grön overall, han blev faktiskt oroväckande lik de stora gröna bladlarverna vi har på sommaren, fast han var gulligare!

Jag har dukat fram många julbord under åren, men detta var det ljuvligaste, som taget ut en inredningstidning. Kanske var det alla tända ljus, kanske var det sprakandet från vedspisen i köket där varmrätterna stod. Jag vet bara att jag rös av glädje, av värme, av kärlek. Så mysigt, och det var hemma hos oss!

Vi hade en underbar kväll och jag hoppas att vi skapade början på en tradition; att göra ett gemensamt  stillsamt adventsfirande. Nästa år kan jag tänka mig att göra det helgen före första advent för vi har som tradition att äta familjemiddag på adventssöndagarna. Mitt hjärta gick nästan sönder när äldsta barnbarnet ringde och frågade när de skulle komma och jag svarade att vi är inte hemma. Det kändes fel, fel, fel.

En av de roliga sakerna med kvällen var att vi fick veta så mycket om Knutte, stugbyggaren och hans fru. Ett riktigt original var han och jag har fått tillgång till både en bok och artikel som handlar om honom. Inte undra på att han satt tydligt avtryck i huset. När Livskamraten kom ned ensam till stugan  denna gång så höll han på och packade in maten i kylskåpet när någon harklade sig i allrummet. Livskamraten gick för att se vem det var,  men rummet var förstås tomt. Knutte ger sig bara till känna när inte jag är med.

Nu är jag hemma igen och hoppas att vi på söndag ska kunna träffas hela familjen. Jag känner ett så starkt behov av mina nära och kära. Det är en så stor pusselbit borta när min syster inte längre finns att jag kämpar för att fylla det tomrummet med värme och kärlek för den familj som finns kvar.