Igår fick jag höra att mammas ena lillasyster har gått bort. Min moster var ett starkt inslag i min barndom. Alla känslor rullade fram; när jag hade varit ensam hos mormor ett tag och min moster kom dit –  bums ner i badbaljan, skrubba mina knän, tvätta mina öron, slänga kläderna i tvättbaljan. Mormor levde efter principen – leva och låta leva, dvs hon såg till att jag fick mat och kom i säng fram mot kvällen, men däremellan fick jag sköta mig själv, tämligen fritt.

Men min moster hade andra prioriteringar och jag kände alltid att jag aldrig klarade av att leva upp till hennes förväntningar som ett rent, väluppfostrat barn.

En pusselbit i min barndom har fallit bort! Det är tidens gång naturligtvis, men tråkigt är det. Fler och fler av dem som "alltid funnits" försvinner… Sov gott, moster.