I år är gräsmattan behandlad efter konstens alla regler, Blå-kornad och Strollad x2. Följden är förstås att den är tät och växer som sjutton. Idag klippte jag först halva gräsmattan på den "övre" delen av tomten. Tungt var det och till slut så stannade klipparen bara. Då tog jag nästa gräsklippare och skulle klippa "nedre" halvan. Bensin fylldes på, den brummade ovanligt högt, jag tryckte in handtaget som gör att den går framåt och vips, jag fick halvspringa för att hänga med. Jag vet inte om det var det nya tändstiftet som gav sådant liv åt den gamla klipparen eller om den bara var glad att höstvilan är på väg. När jag småjoggade där så kom jag ihåg när vi, snälla döttrar med familjer förärade pappa en gräsklippare med en sådan självdragande funktion. Glädje och gamman!

Dagen efter ringde mamma: "jag vet inte vad det är med Lennart, han SPRINGER med gräsklipparen och ser alldeles slut ut." Vi for snabbt dit och mycket riktigt; där sprang pappa fram och tillbaka med paniken lysande ur ögonen. Det visade sig att de goda mågarna hade lagt i den pådrivande funktionen men glömt att visa hur man stänger av den…….

Det kanske jämnar ut sig för sedan förärades faderskapet även med en snöslunga. Snön kom och efter det första snöfallet så kom pappa förbi; knallröd i ansiktet, genomsvettig och andfådd. "Jag orkar inte ha den här snöslungan, det är alldeles för tungt. Jag vill använda snöskoveln, det är bättre".

Den gången var det ingen som hade visat honom var man satte igång snöslungan utan han hade styrt den plus snön med egen handkraft! Pappa är en oerhört skicklig hantverkare, men någon tekniker har han aldrig varit!

Härliga, varma minnen! Sådana minnen blir små, ljusblå pärlor i mitt livs halsband.
Kram till min familj! och alla andra