Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: folkhögskolor

Orätt av Region Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 23


Petter Bergner har i dagens VK en mycket bra och viktig artikel om Region Västerbottens orättvisa behandling av de rörelsedrivna folkhögskolorna.

De återigen allt viktigare folkhögskolorna har finansiering från både stat och region, tidigare landsting. Det mesta kommer från staten.
Region Västerbotten sticker ut rejält. Här betalar man ca 850 kronor per kursdeltagarvecka till sina egna skolor. Civilsamhällets ( rörelsedrivna) skolor får 209 kronor per vecka via en klumpsumma på drygt 7 700 000 till Dalkarlså, Strömbäck, Edelvik, Medlefors och Solvik. En summa som legat fast sedan 1998, utan ens indexuppräkning. Löner, hyror har däremot ökat under 22 år…

SKR rekommenderar regionerna att betala 400 kronor till skolor där länsinvånare väljer att gå. Det gör Region Västerbotten, till alla skolor i hela Sverige. Det är bara länets rörelseskolor som istället bara får 209. Skolor som drar in tiotals miljoner i statsbidrag till regionen som det blir anställningar, intäkter och skattepengar av.

Det finns fler principiella skevheter. 2011 sökte Västerbotten momskompensation hos staten för Västerbottens folkhögskolor. Detta gör också kommunerna för sina friskolor. En kommunal skola köper sina varor och tjänster utan moms, en friskola eller folkhögskola måste betala moms. Ett kollegieblock som kostar kommunala skolan 10 kronor kostar de andra skolorna 12,50. Därför ges dessa momskompensation på 6 % av sina bidrag.
Region Västerbotten sökte alltså detta för alla folkhögskolor. Däremot betalar man inte ut dessa pengar. Man sänkte bidraget genom att ge samma 7 700 000, med ”momskompensationen” inbakad.

Hur motiverar man dessa markanta orättvisor? En deltagare som läser in t.ex. grundskolan eller gymnasiekompetens på en av regionens folkhögskolor ger ca 2 500 mer per månad till skolan än om man väljer oss andra.
Man kallar det ”ägartillskott” och menar att huvudmännen för oss andra får göra detsamma.
Vänta nu, vi betalar alla skatt till regionen som i det här fallet till största delen går till ett flerdubbelt högre bidrag till regionens skolor. Sen ska vi andra betala ägartillskott till våra egna ur plånboken.
Det resonemanget håller inte.

Rörelseskolorna vill inte att bidragen för kollegorna Vindeln och Storuman dras ner, de gör ett viktigt och bra jobb. Man begär inte ens full likabehandling, även om vissa regioner betalar nästan samma summor till region- och rörelseskolor. Men, det måste bli mycket rättvisare än det är nu för dessa rörelseskolor som tar allt större samhällsansvar.
Region Västerbotten, det är skämmigt att vara absolut Sverigesämst.

Vem ska göra AF:s jobb?

Av , , 2 kommentarer 6


Det drar ihop sig till storm på arbetsmarknadsområdet, efter en tids stiltje på vissa områden.

Vi får fler äldre äldre med ökande behov av vård och omsorg och har litet tillflöde i arbetsföra åldrar. I många kommuner minskar befolkning och arbetskraft. Färre arbetande skattebetalare. En stor del utrikesfödda arbetar, men många i etableringen är på väg in i JOB, andra till försörjningsstöd. Flera kommuner måste minska vux-utbildningen och studerande får läsa på distans. Inte bäst för alla.

M/KD—budgeten drog ner 5 % på AF:s förvaltningsanslag, 10 nästa år, och 50 % drogs ner på AF:s programanslag. Pengar till arbetsmarknadsutbildningar, aktivitetsstöd och lönesubventioner m.m. Regeringsbildningen och Jök:en medförde full privatisering av matchningen av arbetssökande. Allt sker momentant, rakt av. Det finns medarbetare även inom AF som tror att det som helhet är rätt åtgärder, men takten ger svåra problem.

Då ser väl morgondagens AF-aktörer, bolag och folkhögskolor, ljust på framtiden? Inte direkt. Några av bolagen har upphört, dragit ner, slagits ihop eller konkursat. Några försöker lämna igen sina upphandlade uppdrag. De flesta har få deltagare och blöder kraftigt.

Folkhögskolor som på regeringsuppdrag samarbetar med AF i särskilda utbildningar upplever en tvärbromsning. Dels naturligt på grund av lägre inflöde av utrikesfödda, dels för att AF sagt upp viss utbildning och inte orkar/hinner anvisa svensk- och utrikesfödda till arbetsmarknadskurser eller ”kortare reguljära” utbildningar – ofta mot vård och omsorg. Nödvändiga utbildningar som inte kostar kommuner eller AF regionalt några pengar.

Nu bromsar konjunkturen, många kommer tillbaka från extratjänsterna samtidigt som insatser och resurser som kan lindra används inte. Det gläder att det högt i AF förs diskussioner om fler folkhögskoleinsatser, men nu skickar skolorna tillbaka anvisade pengar. Många arbetssökande går istället hemma utan utbildning medan folkhögskolor måste lägga ner arbete och enheter som absolut behövs i morgon. Vem ska då göra jobbet?

Att kommunerna vill bygga ut sin verksamhet och konkurrera med aktörerna om matchningen är förståeligt, men också oroande. Alla kommuner kommer inte att ha aktörer, särskilt inte när de etablerade nu svälts ihjäl. Att vi i kommunerna blir både beställare, utförare och kanske kontrollanter är inte bra. Jag ser växande administration, ökade kommunala kostnader och än förre utförare då få vågar lita på att kommunal verksamhet inte favoriseras.

En mörk bild? Jag har försökt teckna den som jag ser den, utan alltför mycket partiskhet.
Vad måste göras?

Arbetsförmedlingen lokalt: Mitt i krutröken måste AF ändå fokusera på att flytta sina inskrivna framåt. Människor måste in i utbildning och matchas vidare till jobb där de behövs. Utrikesfödda får inte gå hemma och tappa språk, motivation och fart. De måste aktivt föras vidare i trappan mot arbete och integration. Det finns lämpliga påverkansbara utbildningar, folkhögskolans behöver AF inte betala för.
Förs människor inte vidare knäcks de kommunala ekonomierna då många hamnar i försörjningsstöd istället för förvärvsarbete.

Arbetsförmedlingen centralt: Huvuduppgiften måste få fokus ner genom organisationen. Omorganisation får inte ta all tid. Avtal måste nyttjas, nya måste till. För folkhögskolan måste det snabbt fram kurser med svenska, samhällsinformation och arbetsmarknadsinsatser för dem som gått från etableringsprogrammet till Jobb- och utvecklingsgarantin. Utrikesfödda som varit här några år, men inte kommit längre än de i etableringen. Det behövs även mer aktivering för svenskfödda som av olika anledningar blivit långtidsarbetslösa.
Folkhögskolornas bristyrkesutbildningar måste också komma tillbaka.

Kommunerna: Vi måste bryta ryggmärgsreflexen att vilja göra mest möjligt själva. Vilka samarbeten kan vi få till? Med andra kommuner, folkhögskolor och andra. Ibland behövs delande av kostnader, med folkhögskolor blir utbildningen oftast gratis fast man kan resonera sig fram till utformningen utifrån förutsättningarna. Kanske till och med samarbeta om lärare.
Människor i försörjningsstödet måste kunna studera till vissa kortutbildningsjobb. Personer i svårigheter av olika slag kan få en start mot studier i Studiemotiverande folkhögskolekurs, SMF. Upp till 6 månaders utbildning utan kostnad för kommunen. Till exempel.

Politiken lokalt: Vi måste uppmuntra och initiera samarbeten innan vi ”bygger ut”. Fundera på vad vi ska driva själva och inte.

Politiken centralt: Utan att fastna i vems fel det ena och det andra var och är måste politiken få fram verktygen att få fler av arbetskraftsreserven i arbete. Människor långt ifrån arbetsmarknaden måste komma närmare – få bli behövda och självförsörjande.
”The perfect storm” måste undvikas.

Det är förståeligt att många i myndigheter och verksamheter mår mindre bra idag, men om vi inte får jobbet gjort nu mår vi ännu sämre i morgon.

Hushålla, använd civilsamhället!

Av , , Bli först att kommentera 9


Det ligger i den mänskliga naturen att vilja utvidga sin egen verksamhet, det man har kontroll på. Så är det inte minst för oss i kommunerna.

För skattebetalarna kan denna ”naturlag” bli dyr. Att stänga ute all annan initiativ- och utförandekraft än den politiska kan göra att kommunen får bygga upp allt större verksamheter – som ofta är tröga att anpassa när behoven ändras. Det blir dyrt för kommunmedborgarna. Särskilt när vi generellt får mindre arbetande och skattepengar.

I veckan har jag fått se två olika kommunala förhållningssätt i andra delar av landet.
På en plats hur det kan bli när ”kan själv” i förlängningen blir ”måste själv”. Måste utföra, måste betala. Det som dessutom inte blev gjort för att man inte bjöd in andra aktörer på banan. I detta fall ledde det till att invånarna både tvingas betala för mer egen verksamhet och mer försörjningsstöd för dem som inte flyttades framåt utan passiviserades på vägen.

I går samtalade jag med två ledare för stora rörelsedrivna verksamheter med välvilligt samarbete med sina respektive kommuner. Där betydande utbildnings- och matchningsinsatser sköts av folkbildningen. I båda kommunerna utbildas, ”förvärms” och matchas för ett antal dussin miljoner, det mesta utan kommunala skattepengar. (Vissa delar görs i ekonomisk samverkan med kommunerna) Däremot får kommunen in skatt från de anställda och verksamheterna som servar folkhögskolorna. Vad som sparas genom alla som via idéburna sektorn hindras att hamna i försörjningsstödet är svårt att beräkna.

Här kan man säga att jag sitter på två stolar som kommunpolitiker och utvecklingsledare på Dalkarlså folkhögskola. Vi måste i alla fall se till att kommunalskatt inte i onödan går till det andra samhällssektorer kan göra. Ibland med större personligt engagemang som i enskilda fall kan bli avgörande för resultatet.

Vem ska vårda din mamma?

Av , , 2 kommentarer 7


Länge har jag utgått ifrån uppgiften att att Umeåregionen inklusive Övik behöver totalt 4 000 undersköterskor till 2025. Det är värre, enligt vad Dalkarlsås vårdlärare och jag fick höra under tisdagen.

Bara i Umeå kommun, utan kransen och Övik och med landstingets/regionens verksamheter oräknade, beräknas 4 500 undersköterskor och vårdbiträden behövas till 2028. Utbildningstakten är nu 100-120 st per år om man räknar ihop samtliga gymnasie- och vuxutbildningar i kommunen. Hoppas man räknat in att de ”äldre äldre”, över 80, ökar med 40 % på ungefär samma tid.

Digitaliseringen kan i den bästa av världar kapa personalbehovet med 30 %. Då behövs kanske bara 3000 fler vårdanställda i kommunen till 2028. (NUS och primärvården behöver några också) Hela Umeås alla utbildningar får med nuvarande takt fram drygt 1000 nya till dess. Hur många utbildas för Övik, Nordmaling, Bjurholm, Vännäs, Vindeln, Robertsfors och Lycksele m.fl. kommuner?

Den enda arbetskraftsreserv vi har nu är de utrikesfödda och svenskfödda som av olika skäl hamnat utanför utbildning och arbetsmarknad. Domen kommer att bli stenhård över politiker, profession, fack och utbildare om vi inte snabbt och resolut börjar flytta så många som möjligt mot framtid inom vården. För de flesta i arbetskraftsreserven behöver det ske i flera steg. Man går inte från SFI till en vårdutbildning på gymnasienivå.

Nyss har en utbildningsväg stängts då Folkhögskolornas bristyrkesutbildningar stoppats. En ny väg där grupper av utrikesfödda har kunnat utbildas med teori och praktik till tidsbegränsade anställningar, skaffa sig branscherfarenhet och fackspråkkunskaper så att man framöver också kan klara ”betygsutbildning” till vårdbiträde, undersköterska och sen kanske sjuksköterska. Utbildningsvägen har varit ett oerhört mycket bättre alternativ än att ta in totalt outbildade i verksamheterna. Som man tyvärr måste göra allt oftare.

Det är sannerligen inte lätt att ta fram fler vägar till vårdutbildning på passande nivåer. Ofta tycks det intressantare att bevaka principiella ståndpunkter, hävda olika intressen och orealistiska målsättningar eller att söka formella hinder. Tyvärr kommer det framöver en salt nota på det som inte blir gjort. Jag ser framför mig bilder från en drastiskt försämrad vård och mediadrevens frågor varför vi lät tiden gå när arbetskraftsbristen varit känd så länge.
Att många som kunnat bidra hamnar i försörjningsstöd istället för i förvärvsarbete för vår handlingsförlamnings skull dränerar oss dessutom på ekonomiska resurser.

Allt är inte bara svart. Det händer positiva saker här och där, på komvux, folkhögskolor, yrkeshögskolor och vissa gymnasier där man har fler sökande än tidigare. Det snickras på kreativa initiativ, men vi är ändå milsvitt från behoven. Det behövs mer.

Vi måste få ändan ur vagnen!