Etikett: Adhd

Långsamt tänkande

Av Kent Lundholm, 5 februari 2020 kl 16:13, Bli först att kommentera

En långsam färd från Skellefteå där jag varit hos L. sedan i fredags. Behövde en annan miljö för att bli klar med den 4:e (eller 5:e?) korrläsningen, som sedan överlämnades till L. som ska göra en översiktlig genomläsning för att känna efter om dramat håller. Romanen ”Älskade Ester” tar sakta men säkert form.

Klev upp klockan 04.00 för att hinna göra alla ändringar av de 70-tal sidor som var kvar av de totalt 400 sidorna, drygt. Var klar vid 11.00. Var helt slut i skallen. Storyn håller, möjligen att den går att förtäta lite till, men inte för mycket. Drygt 100 sidor har jag strukit. Jag följer ju ett liv som varade i 89 år och som var tudelat av 1. Isolering i skogen. 2. Nyorientering i stadsmiljö. Det är även en krönika om Lyckseles tillväxt.

Det är en vecka sedan jag skrev och jag har funderat en hel del på den personlighetsförändring som följer med Parkinsons sjukdom. Bristen på dopamin ställer till en hel del, inte bara skakningar, stelhet, usel balans och förstoppning. Tidigare i livet har jag fungerat dålig i större grupper, då genom en taskig impulskontroll och usel koncentrationsförmåga. Detta blev bättre när jag fick min ADHD-medicin. Då tycktes världen gå för fort, vilket gjorde att jag hade svårt att hänga med i samtalen. Jag blev förbannad.

Nu handlar det om att det mesta har börjat gå för långsamt, men nu inne i min hjärna. De senaste åren har jag inte kunnat sitta med i grupper större än 3-4 stycken, knappt ens det. Slow thinking (långsamt tänkande) gör att jag är steget efter hela tiden och hinner heller inte begära ordet – och om jag skulle få ordet så kan jag börja svara på en fråga som ställdes för fem minuter sedan. Helknäppt.

All energi går åt till att försöka följa med i samtalet, allt medan jag blir allt mer frustrerad. Fan, ser de inte att jag vill säga nåt. Nä, tydligen ser jag mest ointresserad ut. Jag och min hjärna börjar att koka. De som råkat ut för utbrändhet känner igen detta med den ”kokande hjärnan”. I det läget försöker min hjärna att stänga ner sig och trycka på off-knappen. Då slår tröttheten till (akut trötthet) och kan jag plötsligt sitta och nicka till, rent av somna några sekunder. Nu tror folk att jag är totalt intresserad av samtalet, rent av oförskämd som sitter och sover under detta spirituella samtal.

Jag kämpar mig tillbaka, men ingen ser mig. Till slut gör jag en sista kraftansträngning (som blir helt fel) då jag skriker och reser mig upp: ”Men håll käften så att en annan får säga nåt!” Jag hinner inte med. Men jag kvicknar till i vrede och kan fortsätta att säga nåt dumt – innan det vänder till tomhet och skam. Jag känner inte igen mig själv.

I den familj jag umgås med uppe i Skellefteå, så har de börjat stanna upp samtalet lite då och då, och höra ifall jag har nåt att säga. Det har jag ofta – men har inte haft kraft och precision att tränga mig in i samtalet. Genom att göra på det sättet så kokar inte min hjärna, jag håller mig vaken och får inga utbrott.

Sen kan jag ju naturligtvis bli förbannad av andra orsaker, på ett normalt sätt; om någon exv säger nåt riktigt korkat, så kan jag agitera en rätt så lång stund. Men slow thinking är som sagt nåt annat – och är ett mardrömslikt tillstånd där man kan känna sig instängd och som leder till att man hamnar djupt nere i reptilhjärnan i tron att man är en grottman som måste slåss eller fly, då en sabeltandad tiger kastar sig mot en. I verkligheten är det en av polarna i bokcirkeln …

Ingen hjälp … alls

Av Kent Lundholm, 23 december 2019 kl 09:44, Bli först att kommentera

Andra ”lilla julafton” under denna vecka. Det blir så nu för tin då vi alla och envar är på väg nån annanstans i geografin eller så det faktum att somliga måste jobba över julen. Detta flitiga julfirande, redan innan den riktiga julen, ökar förstås risken för höga halter av blodsocker och en viss viktuppgång. Numera är tomten avskaffad, inte för att vi slutat tro på honom utan mer på grund av lathet då ingen orkar gå ut och köpa en kvällstidning.

Klev upp vid halv femtiden och började skriva. Hur jag än försöker, så är det hiskeligt svårt att stryka i texten. Istället sväller den, blir längre. Förmodligen beror det på beskrivningen av den samtid som huvudpersonen rör sig i. Det gör henne mer begriplig. Men orkar läsarna ta del av turerna kring välfärdsbygget och striden mellan pingstvänner och Svenska kyrkan under tidigt 1900-tal?

Sedan jag fick avslag på i princip allt på mina LSS-ansökningar, så känns det befriande att lämna personkrets 3 (som namnet på en pjäs av Lars Norén) bakom mig och klara mig på egen hand. Flyttar till en stor tvåa med hiss i slutet av februari till Himlastigen uppe på Sandahöjd. Trots alla mina diagnoser och hur många funktionshinder som helst, som stöddes av ett flertal läkarintyg, så får jag noll hjälp. Inte ett dyft – trots att jag börjat få problem i vardagen. Utredarna menade att jag inte ens behövde hjälp att flytta från lägenheten med för mig de livsfarliga trapporna; det hjälper inte att jag fallit tre gånger och brutit revben, krossat glasögon, hamnat under bilen och att risken är uppenbar att jag nästa gång som jag faller, på grund av min Parkinson, så blir det nerför trapporna på Backenvägen 9.

Vi som haft stroke och framförallt Parkinson brukar ramla. Det hör till sjukdomen. Plötsligt viker sig benen och vi störtar mot marken. Men man bedömer att jag ska klara trapporna utan besvär. Jo, hittills har det gått bra – om jag håller i båda ledstängerna och ger tusan att bära nåt. Ingen förståelse, ingen hjälp. Jag kan ju ännu laga mat i mikron, diska och städa hjälpligt. Med en sådan inställning och brist på framförhållning (Parkinson går ej att bota. Man blir bara sämre och sämre …) lär ju kommunens handläggare till och från få en himla massa akutfall som måste hjälpas med nytt boende. Men jag tänker inte vänta tills dess. Jag gör som förr i livet, skiter i hjälp och behåller min värdighet. Min utredning pågick ju 6-7 veckor med två långa intervjuer. Tydligen ska man ska ligga på golvet med brutna armar innan man får hjälp.

”Ja, nu kan nog inte Lundholm laga mat, knappast äta för egen hand. Då torde han vara berättigad av vår hjälp!” ”Kolla noga Herr K, det kan finnas nåt kryphål. Det finns de som kan spela orgel och måla tavlor med fötterna. Han kan kanske äta kallskuret, med fötterna!”

Överklaga? Nä! Mina dagar är räknade och varför då använda dessa värdefulla dagar av mitt liv för att bråka med byråkrater? Jag får istället lida martyrdöden … Tjurskalle som jag är. Har ju trots mina diagnoser, som ofta varit dolda, som ingen av ett tjugotal läkare kunde upptäcka, så har jag tvingats leva med psykisk ohälsa i hela mitt liv. Jag fick tidigt lära mig att skämmas, då jag som barn inte kunde begripa varför jag var så glömsk, varför jag inte kunde sitta stilla, inte klarade av koncentrera mig, vilket ledde till att jag var usel på att läsa och skriva när jag lämnade årskurs 6. Jag trodde tidigt att orsaken till att jag var eljest var mitt eget fel. Därav skammen.

Sen slog min bipolära sjukdom till när jag fyllde 18 år, några år senare utvecklades ett paniksyndrom. Men jag gav mig aldrig. Jag skulle visa världen och det gjorde jag – även om priset var högt. Fick ju diagnosen bipolär sjukdom först i femtioårsåldern. Under den tiden hade jag trots mina funktionshinder pluggat till sjuksköterska, läst filosofi/idéhistoria, studerat till till journalist, rest jorden runt, varit EU-reporter, kulturredaktör, chefredaktör, varit landshövdingens pressekreterare, informatör på länsstyrelsen, debuterat som författare och adopterat min dotter från Kina.

Jag hade levt med en livsfarlig, kronisk psykiatrisk sjukdom. 2013-14 fick jag även diagnosen ADHD, som jag föddes med. Tillstånden, som ofta går hand i hand, brukar göra oss till kreativa jävlar, många av oss blir konstnärer, författare, uppfinnare. Därav en viss romantisering kring diagnoserna där vi framställs som djupingar, kluriga kufar som är svåra att umgås med sig. Vi kan dessutom skära av oss ena örat … Å andra sidan slungas vi mellan manier och djupaste mörker, depressioner som förlamar oss och mitt i detta finns paniken. Självmordsrisken är mycket hög. Det handlar lika mycket om att överleva som att leva. Är det då så märkligt att vi börjar självmedicinera oss, i brist på svar och hjälp? Jag var alkoholist redan i början av 2000-talet, flera år före första diagnosen.

Ja, jag vet … Jag har skrivit om det här flera gånger. Det är möjligt att det är ett sätt för mig att förstå hur livet blev som det blev.

Trots snart 11 års nykterhet har de somatiska sjukdomarna kommit på löpande band, vilket kommer att leda till en för tidig död. Jag överlevde en livsfarlig psykisk sjukdom, men stupar på grund av min stressutlösta diabetes i kombination med den stroke jag haft och nu även Parkinson. Eller så bryter jag nacken i fallet nerför trapporna, men va fan då kanske jag kvalar in i personkrets 3? Med denna bakgrund, där jag alltid klarat mig själv, då jag överlevt det bipolära fallet åtminstone fyra gånger,så känns det en aning snopet att när jag väl behöver hjälp, och jag min stolte jävel ber om hjälp, anses jag vara så vansinnigt frisk att jag inte ska få någon som helst hjälp. Ingen alls …

Franz Kafka skrev om en absurd värld.

”Lundholm säger att han överlevt minst fyra gånger. Vad tror du Herr K. då kan vi väl chansa lite? Ja, att han även överlever en femte gång …”

För övrigt så är det snart ett nytt år. Märkligt att jag så sällan firar dem numera.

Vår psykiska ohälsa

Av Kent Lundholm, 2 november 2019 kl 09:55, Bli först att kommentera

Sovit okej i natt. Kanske för att jag och Lena var ute på äventyr i hela tre timmar. Vi tog med oss fika och kaffe, sen åkte vi till Kont, den vackra platsen vid havet. Solen sken. Elden sprakade trivsamt. För första gången använde jag mig min rollator, som visade vara guld värd på det isiga underlaget.

I mitt oförtrutna upplysningsarbete kring psykisk ohälsa, blir det idag en del information om ångest, depression och panik.

Livsviktig oro
Ångesten och oron har vi alla känt lite då och då i livet. Har man inte gjort det så lever man livsfarligt. Oro signalerar för att något är fel, farligt, att vi ska ge sjutton i att klättra uppför den branta klippan, att vi ska sänka farten på det isiga underlaget eller låta bli att gå in i den mörka återvändsgränden. Ångesten i positiv stress kan även vara en drivkraft i våra liv som hjälper oss att få saker gjorda.

Men så går något snett i den kemiska fabriken som styr våra liv – hjärnan.

Psykisk ohälsa
Ställ dig på ett torg och titta ut över alla de människor som rör sig i alla riktningar. I dag räknar man med att cirka 40 procent av befolkningen lider av psykisk ohälsa (25 procent av dem är kvinnor, män 15 %). Se dig omkring igen. Det är ju nästan varannan person som rör sig över torget. Varannan.

WHO har sagt att psykisk ohälsa är den största utmaningen. Försäkringskassan skriver att psykisk ohälsa numera är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Ibland är begreppet psykisk ohälsa ett luddigt begrepp och har också en stor spännvidd. Men låt oss se det som ett samlingsbegrepp för psykiska besvär som sömnproblem, överdriven oro, till att drabbas av ett utmattningssyndrom (gå in i väggen) och att få en psykiatrisk diagnos som exv. bipolär sjukdom. Var man nu än befinner sig i spannet av olika symtom, så behöver man hjälp av läkare, psykolog, KBT-terapeut, kurator, kanske av hela högen. Det mest förödande man kan ge sig in på är självmedicinering; kanske en drink eller par glas vin efter jobbet, som med tiden leder till dubbel dos som till slut skapar än mer ångest och som i slutänden gett dig ytterligare en diagnos: Alkoholism, som ca 13 procent av befolkningen lider av (jämför med de 2-3 % som lider av bipolär sjukdom).

Depression
En av de sjukdomar som ligger i diagnostoppen är depression. Då har ångesten blivit förlamande och mycket smärtsam, vilket gör oss till rädda människor. När ångesten börjar bli ett problem i dagliga livet och begränsa livsutrymmet, så är det troligt att man drabbats av en depression. Man känner sig nedstämd. Det är omöjligt att bli glad. Man gråter och blir lätt förbannad. Sömnen blir sämre då man vaknar ofta på natten och/eller tidigt om morgonen. Man får koncentrationssvårigheter samtidigt som minnet blir sämre. I samband med en depression kan man även få kroppsliga symtom: aptitlöshet, förstoppning och muntorrhet, sexlusten minskar eller försvinner. Värk, sveda och smärtor av olika slag kan också vara tecken på en bakomliggande depression, särskilt hos äldre människor. Över allt detta ligger skammen och skuldkänslorna som tung, våt filt. Passar detta in på dig, då torde det vara läge för ett läkarbesök för att få hjälp att häva depressionen.

En ”vanlig” depression brukar ofta smyga sig på en och kan ibland ta månader på sig att fullt utvecklas. En bipolär depression utvecklas på några dagar, i extrema fall handlar det om timmar. Har man då den typen av bipolär sjukdom då man pendlar snabbt mellan hög sinnesstämning och djupa depressioner, så kan fallet ner i mörkret bli livsfarligt.

Ångestsyndrom
Om oron och ångest pågår dygnet runt i minst sex månader, har du förmodligen drabbats av generaliserat ångestsyndrom. Nu har katastroftankarna trängt undan ditt liv och får dig att tro att de mest hemska sakerna kan drabba dig och dina anhöriga. Sjukdomen är dubbelt så vanlig hos kvinnor som hos män och debuterar i allmänhet i vuxen ålder; ett mycket plågsamt tillstånd som begränsar ens värld rejält. Vad göra? Sök läkarvård!

Paniksyndrom
Denna diagnos får man ifall man haft återkommande, plötsliga attacker av panik. Det rör sig inte om enstaka attacker (som alla kan drabbas av), utan periodvis kan den ena attacken avlösa den andra – och det är hart när omöjligt avgöra vad som utlöste panikattacken. Den behöver inte vara kopplad till någon särskild händelse – plötsligt smäller det till och alla kroppsliga system går på högvarv. Under ett tiotal minuter är man totalt övertygad om att man ska dö – att hjärtat håller på att stanna, att man ska kvävas eller att en kraftig blödning pågår inne i kroppen. Det är alltså en inbillad känsla som upplevs som verklig. Det är inte ovanligt att de som lider av panikattack då och då hamnar på hjärtintensiven för utredning i samband med en attack. Nej, man håller inte på att bli galen. Om din ångest och rädsla för panikattacker styr och begränsar ditt liv, så är det läge att så fort som möjligt begära psykiatrisk hjälp. En kombination av mediciner och KBT-terapi kan vara effektivt.

Det finns en samsjuklighet mellan paniksyndrom, ADHD, bipolär sjukdom och missbruk. Det kan leda till ytterligare en diagnos: Dubbeldiagnos, vilket är en person med en kronisk psykiatrisk diagnos (bipolär) och ett missbruk. En mycket svårbehandlad diagnos.

Nog om detta. Nu har jag fått ont i huvudet.

För övrigt får man vara tacksam för att man inte levde på 1930-talet med någon av av dessa diagnoser, då hade man med stor sannolikhet först blivit utsatt för iskalla bad, insulinchocker och slutligen blivit lobotomerad.

Livsfarlig sjukdom

Av Kent Lundholm, 24 oktober 2019 kl 08:52, Bli först att kommentera

Åter en natt med oron som sängkamrat. Förändringar är inte min starkaste sida. Inte heller har jag varit någon anhängare av överraskningar. Jag var ett barn som fick ångest av att öppna presenter och julklappar inför publik. Min taskiga impulskontroll gjorde att jag omöjligt kunde kontrollera mina känslor, så låg där ett par stickade par sockor (istället för plåtbilen jag önskat mig), så kunde hela världen se min ilska och mitt missnöje. Kontrollförluster har alltid ställt världen på kant.

Ett hopkok av symtom
I barndomen och tonåren var det min ADHD som gav sådana knäppa reaktioner; det var då som denna så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättning styrde mitt liv. ADHD är ingen sjukdom, men ger sjukdomsliknande symtom. När sedan min bipolära sjukdom bröt ut i 20-års åldern blev det svårt att säga vad som var vad. I vissa stycken var symtomen desamma, som taskig impulskontroll, plötsliga humörsvängningar, rastlöshet, tankeflykt, sömnbesvär, dålig minne, sämre koncentrationsförmåga.

Lägg till att jag i stort sett på egen hand fick ratta mig förbi hindren, fram tills jag i femtioårsåldern fick mina diagnoser. Mitt liv har varit märkligt. Ibland skrämmande, ibland skithäftigt. Ena dagen modig, nästa dag sängliggande på grund av panikattacker.

Det svänger fort
WHO räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna. Det gäller i skoven då sjukdomen gör en antingen manisk/hypoman eller livsfarligt deprimerad. BS är en sjukdom med snabba, tvära kast. Fallet från en mani uppe i det blå, kan på några minuter förvandlas till en nattsvart depression. Medan en ”normal” depression sakta växer fram under flera veckor, ibland månader, så tar det bara några timmar, ibland kortare tid, innan världen blir nattsvart, när man lider av BS.

Normala perioder
Däremellan, så lever man ett relativt normalt liv. Det kan gå år mellan skoven. I mitt fall har det det gått åtta år sedan den senaste maniska fasen. Folk brukar tro att man i manin svävar omkring i ständig lycka och köper lyxbilar på löpande band. Det är vanligt att det bor bor en känsla av depression, av sorg och rädsla, även i den maniska fasen. Varningstecken för att ett nytt skov är på gång, är att man tål stress sämre, ständig panik och försämrad sömn. Då vet man att nåt helvete är på gång.

Fel eller ingen diagnos
Det är inte så underligt att man börjar självmedicinera sig om man lever ett sådant liv, när man ständigt möter läkare som bara skakar på huvudet; oförmögna att ställa rätt diagnos. Hela 35 procent av de bipolära är utan behandling i 10 år. 70 procent får inledningsvis fel diagnos. För mig blev det för mycket av alkoholen. Så många som 40-50 procent av de bipolära får någon form av missbruksproblem. När jag väl fick diagnosen och hamnade på ett behandlingshem så fick jag ytterligare en diagnos: Dubbeldiagnos. Man lider både av en kronisk psykisk sjukdom och ett missbruk. Svårbehandlat tillstånd. Det gick bra för mig. Nu har det gått tio år sedan jag jag drack senast och genom att ta stämningsstabiliserande mediciner så hålls min BS i schack.

Livsfarlig sjukdom
Som jag tidigare skrev så är BS en livsfarlig sjukdom. Vi som har BS har en ökad självmordsrisk och av de 1500 som årligen tar sina liv, är 20 procent av dem bipolära. Men självmorden är inte den vanligaste orsaken Vi lever ett kortare liv på grund ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och stroke. Män med en kronisk psykisk sjukdom får i genomsnitt sina liv förkortade med 20 år, kvinnor 15 år. En av orsakerna till dessa dystra siffror är att psykiskt sjuka får en sämre tillgång till somatisk vård. Det tycks vara så att alla kroppsliga smärtor är av psykisk härkomst. Mediciner, inaktivitet, viktuppgång, diabetes leder i tidig ålder till en hjärtinfarkt eller en stroke.

Men det som ADHD och BS gav mig var kreativiteten, modet, nyfikenheten och vetgirigheten. Jag fick även en stor portion av empati och en avog inställning till orättvisor.

För övrigt ska jag idag träffa folk från socialförvaltningen, då jag försöker få hjälp i vardagen på grund av mina funktionsnedsättningar jag lever med – och som knappast blivit bättre av att jag drabbats av ytterligare en kronisk hjärnsjukdom: Parkinson.

Vill du veta mer om psykisk ohälsa, läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

>>> Beställ boken

Fullsatt i Lycksele

Av Kent Lundholm, 13 september 2019 kl 09:38, Bli först att kommentera

Var rätt tom i bollen efter två timmars framträdande i Lycksele. Vid boksigneringen på kvällssidan var jag knappt närvarande i denna värld, men höll ändå god min. Numera har jag svårt att tåla stress, något som tog fart efter stroken 2015 och som förvärrats av min Parkinson.

Lycksele bibliotek. Jag kåserar om schack och inlandsmän.

Det var trevligt komma hem till Lycksele. Fullsatt, nånstans mellan 80-100 åhörare. Många bekanta ansikten – som jag tyvärr glömt namnen på. Sedan kom det fram folk som jag inte kunde minnas alls, men som hade mycket att berätta om mig. Min ursäkt är alla dessa arbetsplatser som jag under årens lopp passerat och sedan dragit vidare. Om och om igen. Allt bottnade i min oförmåga att stå ut med långtråkigheten. Förmodligen egenskaper som har att göra med min ADHD. Tempo, tempo … Spring Kent, spring!

Det är roligt att framträda i Lycksele. Jag känner mig välkommen, och möter alltid en publik som KAN mina romaner, som minns vad karaktärerna heter, förstår mina skämt – dessutom känner jag mig respekterad. (Något jag sällan gör i kulturkretsarna här i Umeå). Utan att förhäva mig, känns det som jag blivit utsedd till ”stadens officielle berättare” – det visar inte minst publikrekordet som jag innehar på ca 150 personer (Före Torgny Lindgren).

Kvällens stora samtalsämne uppstod efter mitt kåserande kring ”Män som spelar schack.” Det handlar förstås om mitt pågående arbete med romanskrivandet om Ester Duva Nilsson. Nya tips, nya berättelser. Hon har onekligen lämnat spår efter sig – tyvärr försvinner spåren emellanåt. Som skolgången, varför hon blev kvar på ålderdomshemmet, när/om hon blev omyndigförklarad. För att inte tala om vad som egentligen drev henne att vara allestädes närvarande: 2000 begravningar, bröllop, dop plus allt annat världsligt. Var det glädjen av att tillhöra en social gemenskap? Att vargflocken som hånade henne, inte kunde komma åt henne inne i kyrkan?

Fredagen den 13:e, otursdagen. Icke. Statistiskt sker det inte fler olyckor fredagen den 13:e än alla andra dagar. Man kan faktiskt ha otur på årets alla dagar. Så det så. Alternativa nobelpriset ska delas ut och en av upptäckterna som kan komma att vinna är att vänster testikel är varmare än den högra. Hur sjutton har man kommit fram till det …

Moderaterna, våra käcka och modiga frihetskämpar. Nu vill de utvidga individens frihet genom införa söndagsöppet på Systembolaget. Mot bättre vetande. Det är tillgängligheten och tillgången som ökar drickandet. Folk med missbruksproblem kan alltså gå till bolaget sju dar i veckan, istället för sex, och därmed i frihetens namn supa ihjäl sig lite fortare. Samtidigt kan de som är på väg in i ett missbruk, var söndag ta sista klivet in i alkoholismen och därmed kosta samhället miljoner för att förbli nykter igen. Ja se, det frihet det!

För övrigt kastar man en diskus som allra längst när det blåser motvind.

Sårbar och modig

Av Kent Lundholm, 25 augusti 2019 kl 10:43, Bli först att kommentera

Gårdagen blev omtumlande. Har väl aldrig fått så många ryggdunkar och uppmuntrande ord, på en och samma gång. Alla tycktes vilja mig väl och många var uppriktigt ledsna över min situation. Blev tårögd, berörd. Ett flertal skrev: ”Jag tänker på dig!” ”Du är i mina tankar!” För en stund kände jag mig mindre ensam, samtidigt som rädslan sjönk undan.

Vill bli av med hemligheterna
Jag har med åren blivit en offentlig person, i varje fall i Umeå, Lycksele och stora delar av länet. I första hand för mitt författarskap, för mina böcker, men frågan är om jag numera är mer känd för att vara ”Västerbottens sjukaste författare”. Kan tänka mig att det finns de som är skeptiska och tror att min öppenhet kring mina åkommor, psykiska som kroppslig, är ett led i marknadsföringen av mina böcker – men så är det absolut inte. Det är ju knappast min Parkinson som skrivit ”Män som spelar schack”. Den är frukten av 16 års funderingar och mängder med omskrivningar – som min Parkinson försvårade. Det är svårt att skriva med händer som skakar.

Fri från hemligheter
Jag är verkligen allvarligt sjuk – på riktigt. Däremot har jag på ”äldre dagar” velat göra mig begriplig i folks ögon, inte minst genom att ärligt och öppet skriva om min psykiska ohälsa och mitt missbruk i självbiografin ”Spring Kent, spring” (2016). Ville inte leva bland hemligheter och lögner, utan istället bli en ärlig människa. Att vinna billiga poäng är inte min grej. Trots att jag utåt sett kan verka vara en svåråtkomlig, butter kuf, så är jag faktiskt en öppen person som inte döljer min sårbarhet. Det krävs faktiskt ett viss mått av mod för att våga göra det. När det gäller min Parkinson har jag flaggat för att den förmodligen kommer att förkorta mitt författarskap. Något jag skrivit om ett flertal gånger på denna blogg. Sedan har detta spridit sig i media. I gårdagens VK fanns jag med på ett uppslag med rubriken ”Sjukdomen kan tysta Kent Lundholm” föredömligt skrivet av Lars Böhlin. Även idag ligger reportaget i topp som mest lästa på VK:s kultursidor.

Reportagets huvudtema blev Parkinsons sjukdom, som med tiden kommer att begränsa mitt författarskap genom skakningar, ofrivilliga muskelrörelser, stelhet och en allt svagare röst. Lars Böhlin lyckades skickligt väva in mina sjukdomar med mina tankegångar kring min roman ”Män som spelar schack”. Det blev även tal om min kommande roman: ”Ester Duva.” Men tyngdpunkten vilade ändock på hotet från min Parkinson.

Recension i Schacktidningen
Nu återstår en väntan på vad recensenterna ska tycka. Hörde från förlaget att en schackintresserad kulturredaktör på Gotland ville ha ett recensionsexemplar. Även ”Tidskrift för Schack”, schackförbundets medlemstidning, tänker recensera boken. Däremot är det väl som vanligt med storstadstidningarna och deras ovilja att skriva om författare och romaner norr om tullarna. Särskilt vi som valt ett mindre förlag.

En troglodyt städar sin grotta
Igår påbörjade jag återuppbyggnaden av min lägenhet genom att tvätta kläder mest hela dagen. Dagens uppgifter är att stryka kläder och diska. Imorgon ska jag dammtorka och svabba av golven. Detta är inget nytt. Ja, att jag i perioder tappar greppet om hushållsarbetet och låter lägenheten bli till en dammig troglodytgrotta. Allt eller inget. Har skrivit varje dag sedan mitten av juli. Det och inget annat. Jag är riktigt duktig på att röra till det – fem poäng av fem möjliga. Jag flyttar runt mina pappershögar och glömmer var jag lagt dem; plockar fram böcker som borde läsas men glömmer dem snabbt, lämnar kläderna på golvet.

ADHD-städning
Så här kan det se ut när en person med ADHD ska städa (eller skapar kaos). Morgon på Pig Hill. Jag ställer mig vid diskhon för att diska, när jag får syn på berget med soppåsar. Jag skyndar ner till soptunnorna ute på gårdsplanen, får för mig att öppna cykelförrådet. Min cykel har punktering på båda däcken. Det måste jag komma ihåg att fixa. På vägen tillbaka, medan jag försöker memorera detta med cykeln, passar jag på att gå ner till förrådet. Saknar skruvmejslar i lägenheten. Förrådet borde städas ropar min impulsivitet. Sagt och gjort. I gången utanför ställer jag vinterdäcken, solstolarna, några tavlor. Då kommer jag på att jag måste skriva upp en tvättid. Blir stående i tvättstugan för att läsa de nya arga lapparna som någon i huset satt upp: ”Rengör filtret! Ska det vara så svårt?” Vilket jävla filter? Glömmer boka tvättid och återvänder till förrådet och inser att jag inte orkar städa det i dag. Kastar in allt, huller och buller, får knappt igen förrådsdörren. Skruvmejslarna har jag sedan länge glömt. Inne i köket står vattnet och rinner i diskhon. Det har svämmat över. Blött på golvet. Lika bra att skura av hela golvet. Som ni märker, det är en jäkla fart på mig, men inget blir gjort. Det påbörjas en massa småprojekt, men inget av dem avslutas. Detta skapar förstås ångest.

Uselt minne
Min ADHD gör att jag lätt tappar fokus och kraft, och allt som har med struktur att göra sopas under mattan. Men när det gäller mitt skrivande, så kan jag fokusera i timmar, dagar och nätter, vecka efter vecka. Koncentrationssvårigheterna hänger ihop med det usla arbetsminnet som följer med ADHD. Arbetsminnets uppgift är att hantera information under en kortare tidsperiod. Alltså minnas det vi gör i Nuet. Det ger oss också en känsla för tid – hur lång tid det ska ta att exv diska. Jag uppskattar att disken kommer att ta ett par timmar, när det i själva verket är klart på en dryg halvtimme.

Säg att jag ska sätta ihop en IKEA-bokhylla, då mobilen ringer. Fokus hamnar någon annanstans, samtidigt som arbetsminnet töms. Det blir blankt på minnen. Jag får börja om från början med bokhyllan och studera bruksanvisningarna för tionde gången.

Blir ett städproffs
Nu svänger det åt andra hållet. Lägenheten ska städas perfekt, vilket suger än mer energi ur mig. Ständigt detta: Allt eller inget. Motsatserna kaos och perfektionism tycks vara lika starka. Men de kan aldrig samverka. För att kompensera det usla arbetsminnet skriver jag listor och post-it-lappar, inte minst på det som måste inhandlas. Annars går jag på Coop för att köpa havregryn och mjölk, men kommer hem med bananer och ett glasspaket. Ja, det här låter väl som trams i gemene mans öron. Städa är simpelt och det göra man var dag, punkt slut. Nja, vi människor är komplicerade varelser. Särskilt om ens hjärna lider brist på dopamin.

Ber inte om ursäkt
Jag har slutat att be om ursäkt när folk kommer på besök under kaosveckorna. Lika lite som jag ber om ursäkt för min diabetes, stroke och Parkinson. Det här med antingen eller, gäller även för mitt humör. Antingen är jag väldigt glad, eller så introvert, tystlåten och ångestfylld. Sällan något mellanting, något lagom. Jo, jag är en knepig jävel.

Saknar dopamin
Jag har haft oturen att sedan födseln lida brist på dopamin, både i fallet med min ADHD och nu med Parkinson. Dopamin bär det kemiska ansvaret för vårt humör, eftersom det spelar en nyckelroll för att skapa känslor som vällust och motivation via vårt belöningssystem i hjärnan. Hjärnan belönar oss med en dos dopamin när vi har löst en svår uppgift. Vi känner njutning. Om man nu inte känner nån njutning efter att ha diskat en timme, så blir det lätt att man söker efter kickarna genom att proppa i sig godis, fett, blir spelmissbrukare, ständigt motionerar och springer – eller så söker vi kickarna i alkohol och droger. Belöningssystemet blir till slut kidnappat av socker och droger. Missbruksproblemen är också betydligt vanligare hos de med ADHD än hos andra. Men det är en helt annan story.

I ständig brådska

Av Kent Lundholm, 5 augusti 2019 kl 06:41, Bli först att kommentera

Uppe med tuppen. Känner mig stressad, trots att sömnlösheten ger fler timmar i vaket tillstånd, då jag jag kan skriva, läsa, fundera – finnas till. Samtidigt som jag inser att jag bränner ljuset från båda hållen.

Vi lever i en tid där följande synonymer blivit vanliga: Brådska, jäkta, stressa, flänga, ila, skynda. Hjulen snurrar snabbare och snabbare – och det är knappt vi lägger märke till det. Vi börjar jobba över för att hinna ifatt, samtidigt som allt där hemma lägger sig på hög. Inte minst huset som ska målas om, verandan som måste lagas. Det är då som vi försöker kompensera bristen på tid genom att bli effektivare (Grodan Boll 2.0).

Människor som är i ständig brådska får till slut inte plats i sitt eget liv. Rummet där hon lever blir proppfullt, hon ryms till slut inte bland alla åtaganden, dubbelarbeten som på sistone styrt hennes liv. Människor i ständig brådska, de som alltid är på väg någon annanstans, har en tendens att ständigt vara andfådda. De hinner inte ens dra i sig luft. På vägen har hon tappat nyfikenheten och spontaniteten. Allt medan de springer på i ekorrhjulet.

Kroppen tar stryk. Stressen visar sig så smått. Det börjar med denna ständigt återkommande huvudvärk som slår till på fredagseftermiddagarna. Den tar plats i tinningarna när du försöker slappna av efter en veckas stenhårt arbete. Grillen blir stående, ungarna lever rövare. Minnet försämras. Stresshormonerna ger dig sömnproblem och får blodtryck och puls ökar. Du tröstäter och blir tjock. Risken för stressutlöst diabetes ökar. Du får muskelvärk och blir förstoppad. Blir lättare förkyld. Psyket börjar säga ifrån och du blir deprimerad, och får som bonus ta med dig panik och ångest. Självmedicinering: Fler och fler glas vin. Ändå märker vi inget; vi klarar inte av att dra de rätta slutsatserna. Vi har ju en sådan brådska. En dag står där en ”vägg”. Du går rakt in i den och blir liggande av den kraftiga smällen.

Jag har nog varit en människa som levt mitt liv i ständig brådska. Samtidigt har jag fått en hel del gjort. Men åter igen: till vilket pris? Nu håller kroppen på att falla i bitar. Därför har jag tvingats att slå av på takten och slutat småspringa fram genom tillvaron – har även tränat upp min förmåga att säga Nej. Jag lever, trots att jag är särbo, större del av tiden i enskildhet. Då kan jag när som helst avbryta en process där jag anar att stressen håller på att ta över. Jag lever ett långsamt liv, där jag kan ta mig tid att göra rätt val. Samtidigt lever jag med en skadad hjärna (stroke och Parkinson) som gör mig än långsammare.

Det finns perioder i mitt liv då jag jäktade mig genom tillvaron och frågan jag ställer: Hur orkade jag? Var det då som kroppen började ta stryk. Lagom stress är okej, den tvingar oss att få saker och ting gjorda. Men för mycket av det goda …

Jag tar ett exempel. i början av augusti 1999 får jag ett nytt jobb då jag tillträder som landshövdingens pressekreterare. Två veckor senare romandebuterar jag med ”Svin föder svin”. Åker kvällstid på författarturné runt om i länet, ett tiotal besök. Börjar skriva på nästa roman. På länsstyrelsen utses jag till projektledare som ska ”bygga” en ny webbplats och ett intranät som båda innehåller tusentals sidor. Under hösten genomgår jag och frun en adoptionsutredning som tär på nerverna. Nyårsafton vaktar jag i en bunker för att förhindra ”Millenniumbuggen”; den som ska få världen att stanna. I februari får vi med kort varsel åka till Kina och hämta vår dotter.Tre intensiva veckor i Kina. Allt detta hände under ett halvår. Jo, jag var trött, mycket trött, men samtidigt uppfylld av er de krafter, de styrkor som finns inom mig. Lite Stålmannen över det hela … Nu kan jag klara allt. Jag är stark. Men jag skulle stupa tre år senare.

Det var inte klokt. Men så har det sett ut vid ett flertal tillfällen i mitt liv. I detta finns en hel del förklaringar i mina ADHD-Kent och Hypoman Kent. Men nu är det som sagt annorlunda. Jag sjunger långsamhetens lov. Detta betyder ju inte att jag mest ligger ner och glor i taket. Jag jobbar hårt med mina romaner och krönikor – men jag kan kliva av tåget när det börjar gå för fort. Önskar att fler skulle kunna det. Men för att det ska vara möjligt så krävs en hel del självinsikt. Det krävs också en förmåga att svälja stoltheten, när folk runt omkring ber dig slå av på takten. Du själv märker ju inte av den annalkande katastrofen, du anser dig ju vara en en duktig och effektiv människa som har ett mål att ständigt stiga i graderna. Men väggen står där och väntar.

För övrigt har du i en kärleksrelation en medmänniska vid din sida som du kan dela helheten med.

Läs mer om detta i min biografi: ”Spring Kent, spring!”

Humorn som befriare

Av Kent Lundholm, 21 juni 2019 kl 08:35, 2 kommentarer

Midsommarafton – en grå dag. Hoppas på uppehåll så att vi kan njuta av Små grodorna och se ungarna dansa kring stången. Själv var jag ett barn som vägrade leka de lekar som hör midsommaren till. Ställde mig på tvären, vände ryggen till. I grund och botten var jag en liten springande ADHD-grabb, som upplevt så många misslyckande att jag senare i livet undvek fler fiaskon. Jag blev skrämd och av gammal vana ställer jag mig vid sidan om, och som avstår gemenskapen – allt detta bottnar i en dålig självkänsla. Skulle jag tro.

Det kan ju verka motsägelsefullt då jag kan stå på en scen och hålla låda i timmar, att vara författaren som blottar sin sårbarhet genom att skriva en bok om sin psykiska ohälsa: ”Spring Kent, spring!” Genom hela livet har jag skaffat mig egna revir, områden, situationer som jag kan kontrollera. När jag under de första skolåren, som en rastlös ADHD-pojke, misslyckades jag ständigt med svenska undervisningen; var usel på att läsa och skriva; och jag fick panik av att addera och multiplicera siffror. Men jag fann min fredande zon: Roliga timmen! Ensam och med egna spelregler, fick jag äga scenen och genom att vara rolig fick jag andra att skratta. Var (och är fortfarande) livrädd att de skulle/ska skratta ÅT mig och värst av allt: Se mig som en svagsint idiot som var usel i högläsning. Därför: Hellre en pajas än en idiot. Men under Roliga timmen skrattade de MED mig – och det är en jälva skillnad. Jag har utvecklat en sida hos mig som är introvert (och som gör mig svår att komma åt) och en annan, min extroverta, sida då jag kan charma folk och locka dem till skratt. Personligen älskar jag underfundig humor; stundom åt det sjuka hållet. Se nedan. Är det humor?

Ett foto från en av mina senaste resor.

En man och hans drömresor
Hade turen att komma över en (mat)rest resa till ICA Kvantums asiatiska hylla. Det blev nog för mycket soja om kvällarna. Förra veckan packade jag väskan och reste till apoteket på NUS och fixade ett billigt boende i hyllan med solkrämer. För kladdigt för min del. Nu har jag en drömresa kvar: En långresa till Dressmann och deras dubbelhylla med raffiga badbyxor. Men det får nog förbli en dröm. Det blir nog istället en vecka i IKEA och deras häftiga avdelning med bokhyllor. Ska bli roligt att träffa Billy, Ivar och Algot, tre stora idoler med varierande hyllplan.

Surt sa räven, men nog bottnar ovanstående ”skämt” (?) om att jag själv rest färdigt. En låg pension i kombination med ohälsa, gör att jag inte längre kan ta mig ut i världen.

Fick en sådan fin present igår. Det var min gamla kompis Ulf Hedlund, som liksom jag, är oppstillt i Lycksele med omnejd, men som liksom jag har slagit ner bopålarna här i Umeå. En gång (70-talet) var vi båda med i Lycksele Ragasällskap som lirade obegriplig indisk musik. Han var dessutom en lysande orienterare och dessutom en duktig kartritare. Kan påstå att han känner till omgivningarna i och kring Bäckmyran (den plats där jag växte upp) bättre än vad jag eller nån annan gör. Han fick av Lantmäteriet (tror jag) i uppdrag att en gång för alla sätta byn, som inte fanns, på kartan.

I går plingade han på dörren. Han var sig lik (badar han i formalin?) Jag stod med mobilen mot örat, mitt uppe i en intervju om min kommande roman ”Män som spelar schack” och jag hann bara sträcka ut handen och bocka. Han gav mig Phil Collins tjocka memoarbok och sa samtidigt nåt riktigt fint till mig: ”Kul att få överraska med nåt som tack för allt du bidrar med själv.”

Jag och Phil, trummis och frontfigur i Genesis.

För övrigt behöver vi våra minnen för att kunna orientera oss i nuet och kunna reflektera över det som hänt. Men vi måste även lära oss att glömma. En del minnen kan vara för tunga att bära. (Som när Staffan Tapper missade straffen mot Polen i VM 1974).

Känslomässig nakenhet

Av Kent Lundholm, 30 maj 2019 kl 08:00, Bli först att kommentera

Kristi himmelsfärds dag – dagen då Jesus lämnade jorden. Enligt den kristna läran är det i dag 40 dagar sedan han uppstod från döden. Så är det. Kanske den högtidsdag jag haft minst relation till, utan som mest varit en klämdag då man varit ledig från jobbet.

Blå himmel, solsken – men termometern visar blott tio grader.

Sovit fem timmar, vilket är mycket i mina ögon. Sedan stroken 2015 sover jag i snitt 3-4 timmar, vilket åt fanders för lite. Hjärnan får aldrig vila och hinner inte ”nollställa” sig. Jag har aldrig varit någon sjusovare, kanske för att min ADHD störde sömnen redan från barndomen. Jag har alltid haft en ”motor” som brummat inne i skallen. Det sägs att vi ska sova en tredjedel av våra liv, men då ska vi sussa sött i snitt åtta timmar. Låter som om jag har en rejäl sömnskuld.

Sårbarheten lär vara alla känslors kärna. Men det krävs mod för att visa sig sårbar; något vi tvingas göra i kärleken, glädjen, kreativiteten. Att som författare visa sin text för världen är att visa sig sårbar. I sårbarheten bor ovissheten, risktagandet – en känslomässig nakenhet. Vi blottar oss och då kan vi bli sårade. Samtidigt är det viktigt att vi vågar dela med oss av våra känslor till de människor som betyder något. Fast vi kommer inte särskilt långt om inte motparten vågar visa sig sårbar. Det hela handlar om ett ömsesidigt vågspel.

Vi odlar kärleken när vi låter någon se vårt mest sårbara jag. Först då växer tilliten och ömheten. Kanske även respekten för varandra. Tyvärr har vi dessa ulvar som inte gör annat än att sätta tänderna i de som vågar visa sig sårbara. Därför kan vi inte vara överdrivet, gränslöst öppna. Då riskerar vi att bli uppätna.

För övrigt lär vi tänka 65 000 tankar per dygn. Tankar påminner om motorvägar i hjärnan. Vid fortkörning kan hjärnan inte skilja på vad som är sanning och det som är rena rama fantasierna.

Den ordblinde pojken

Av Kent Lundholm, 25 maj 2019 kl 08:34, Bli först att kommentera

Gjorde inte många knop under gårdagen. I dag ska jag åtminstone vara lite kulturell, då jag och Lena ska göra ett besök på Vårsalongen. In i duschen, på med finkläa, gubbkepsen på huvudet. Under gårdagen och en bit in på natten, skrev jag två krönikor till Lokaltidningen. Jag tvingar mig att skriva och läsa dagligen, inte minst för att träna på min litterära och andliga spänst. Men det finns en annan anledning till mitt flitiga, smått maniska, skrivande. Jag lider av dyslexi. Redan tidigt i livet kom jag på kant med bokstäverna eller siffrorna. De kom att bli mina stora fiender. Lägg då till de problem jag hade i grundskolan, med att inte kunna sitta still, knipa käft och problem med koncentrationen och och fokuseringen – funktionshindret som långt senare skulle få namnet ADHD.

Jag trodde länge att var en idiot. När jag kom hem från skolan var jag utmattad efter alla nederlag. Jag var eljest, annorlunda och det var mitt eget fel. Redan vid sju års ålder lärde jag mig att skämmas.

De sex första skolåren var ett helvete. Nederlag på nederlag. Självkänslan sjönk allt djupare ner i mitt mörker. Så var livet för ett ADHD-barn med skriv- och lässvårigheter under 60-talet. I stället för att sitta stilla, förvandlades jag till en orkan som saboterade lektionerna och mitt höga, smått hysteriska skratt, tolkades av studierektorn som sprunget ur ren elakhet. Hans teori var att jag inom några år skulle hamna på ungdomsvårdskola och därefter i fängelse. Men någon stödundervisning ville han inte ordna. Han menade att roten till mitt ohyfsade uppträdande, berodde på att jag fått en usel uppfostran. Det var mors och fars släpphänthet som var orsaken till mitt bus och spring, och min usla läsförmåga. Hur fel hade inte denne studierektor med sitt fula, svarta getskägg. Idag vet vi att Dyslexi och ADHD är funktionsnedsättningar vi tar med oss in i livet. Det har inget med usel uppfostran att göra. Dessutom förhåller det sig så, bäste studierektor, att vi som har dessa diagnoser är på intet sätt dumma i huvudet.

Dyslexi är en funktionsnedsättning i hjärnan som innebär att man har svårt med att läsa, stava och förstå en skriven text. De funktioner i hjärnan som styr språket har inte utvecklats normalt. En del har större problem med att skriva än att läsa medan vissa har svårt att skilja på ord och delar av ord när man hör dem. Andra har svårare att läsa än att höra information. Jag har alla varianterna (känns det som) – och som förmodligen försämrades av min ADHD.

Många med dyslexi hakar upp sig på orden, läser fel och utelämnar delar av eller hela ord. Man utelämnar ord eller sista delen av ordet vid läsning. När jag föreläser och ska högläsa ur mina romaner, så löser jag det med att lära mig dessa texter utantill. Än i dag måste jag slå upp vissa ord. Hjärnan vägrar ge mig några bilder av hur ordet ser ut och än mindre hur det låter och är uppbyggt. Genom hela livet har jag felstavat några återkommande ord och det värsta är att jag stavar dem fel på (rätt) samma sätt som jag gjorde i tonåren. Hjärnan tycks minnas ett felstavat ord, men inte ge ett tips om hur det ska stavas på rätt sätt.

Min räddning kom i årskurs sju, då jag hamnade i OBS-klass och fick träffa en specialpedagog; en äldre, mullig kvinna med glittrande, snälla ögon. Hon förstod direkt vad jag led av, även om åkommorna hade andra ord på den tiden: Damp och ordblind. Jag fick korta stunder röra mig fritt i rummet för att bli av med springet i benen, men när jag väl placerade arslet på stolen, lärde hon mig språkets byggstenar och berättade hur allt hängde ihop. Inte minst undervisade hon mig i konsten att läsa högt, men i lugn takt, och samtidigt ständigt ge akt på andningen. Jag hade en förmåga att läsa fort och fel – och utan att andas. Jag läste till dess jag var blå i ansiktet. ”Kent, var inte rädd för orden. En dag kommer du att bli sams med dem. De är dina vänner!” sa den kloka kvinnan med de vackra ögonen.

Dyslexin har följt mig genom livet – ändå har jag kunnat verka som journalist, kulturredaktör, informatör, landshövdingens pressekreterare och till detta kan jag lägga de fem romaner och en självbiografi som jag skrivit. Har jag då dyslexi på riktigt? Jag får frågan då och då. ”Du skriver ju så bra, inte kan väl du vara ordblind?” Jo, jag lovar. Är det någon diagnos jag verkligen har så är det dyslexi. Det märker jag i mitt dagliga skrivande. Jag kan aldrig skriva en enda version och sedan lämna ifrån mig den texten. Den texten är fullproppad med dyslexifel. (Den här bloggen har jag läst igenom drygt tio gånger.) Jag skriver alltid under stor vånda och under ytan med osäkerhet. Det tar säkert dubbelt så lång tid för mig att skriva en roman, jämfört med de författare som är befriade från dyslexi. Men jag ger mig aldrig. Lyckan är att få hålla i en ny, rättstavad roman. I augusti är det dags igen. Då publiceras min femte roman: ”Män som spelar schack”.

Tio kloka råd till dig som har dyslexi:

Skriv varje dag. Om jag under ett par dar struntar i mina skrivövningar/projekt, tar min dyslexi kommandot över tangentbordet och hjärnan. Är uppehållet en längre tid, så rasar jag än längre längre ner i felstavningsträsket.
Läs mycket och varje dag. Emellanåt (när ingen hör) tränar jag på att läsa högt.
Skriv för hand. Vi dyslektiker har för vana att skriva fult och snudd på oläsligt. Jag fyller mina dagböcker med handskrivna ord.
Undvik att korrekturläsa texten på en datorskärm – skriv istället ut den på ett vitt papper. Inte bara att man slipper stressen från datorn, man ser dessutom lättare felen på ett pappersark. Detta beror på att upplösningen på papperet är mångdubbelt bättre än på en flimrande skärm.
Korrekturläs många gånger. Skriv ut, läs på papper, rätta på datorn, printa ut, läs … Jo, ibland känns det som ett evighetsjobb. Men du känner glädje när du kan lämna ifrån dig en ”ren” text.
Låt andra läsa din text (efter att du själv försökt finna alla fel). Jag lovar dig att om läsaren är driven så hittar han en hel drös med småfel. Men det är inget att skämmas över. Utan lektörerna på förlaget som läser mina texter, skulle det aldrig ha blivit några romaner.
Dölj inte att du är dyslektiker. Det blir bara jobbigt- särskilt då dyslexin är svår att gömma undan.
Kolla upp så att du inte har ADHD. Dyslexi och ADHD har en förmåga att gå armkrok. Jag har dem båda.
5-8 procent av befolkningen i den läskunniga delen av världen har läs- och skrivsvårigheter av dyslektisk art.
Dyslexi är inte kopplat till lägre intelligens! Albert Einstein, John Lennon, Petter, Carl X Gustaf, Steven Spielberg och Selma Lagerlöf är några kändisar som har/haft dyslexi.

Etikett: Adhd

Långsamt tänkande

Ingen hjälp … alls

Vår psykiska ohälsa

Livsfarlig sjukdom

Fullsatt i Lycksele

Sårbar och modig

I ständig brådska

Humorn som befriare

Känslomässig nakenhet

Den ordblinde pojken

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv