Etikett: barnbarn

Sagan om tån

Av , , 2 kommentarer 4

När jag var yngre…inte ung 🙂 så hade jag denna boken och satte in biobiljetter, tidningsutklipp och diverse saker, skrev dessutom lite av en dagbok.

På en av sidorna har jag klippt ut ett kåseri som stod i Hemmets Journal, i början på 80-talet och historien är bara för bra. Den kommer här i en något nerbantad version.

Men hem kom jag, djupfryst och utmattad. Ingen öppnade på min ringning och själv hade jag ingen nyckel. Nöden har ingen lag. Förtvivlad slog jag sönder badrumsfönstret och klättrade in. Huttrande kröp jag ner i karet. Där låg jag sen i allsköns ro och njöt.
 
Av nån förunderlig anledning stoppade jag upp höger stortå i badkarskranen (ja ni har kanske försökt själva). Jovisst, den fastnar förstås. Och där ligger man och kränger. Den fastnar ännu mera. Det gör allt mer ont i tåeländet. Det verkar avbrutet men värker oavbrutet. Jag vågar inte rycka till, då kanske tån lossnar från foten.
 
Efter en timme hör jag ljud utanför. Jag ropar förskrämt: Hjääälp! Efter tionde ropet hör jag grannfruns röst: Va ä´re om? Det är jag, flåsar jag utmattad, jag ligger i badkaret och kommer inte loss. Jag har fastnat med stortån.
 
-Med stortån!! Säger hon.
-Hämta en järnsåg och klättra in till mig..
-Till dig! Ligger du naken i badkaret?
-Såklart, tror du jag tränar klädsim?
-Jag kan väl inte gå in till dig när du är naken. Vad ska folk säga?
-Klättra in, vrålar jag, dom får säga vad dom vill…
 
Efter en kvart ser jag grannfruns välbekanta ansikte i fönsterkarmen. Det är första gången jag ser henne i karmen. Tänker jag.
 
Efter tio minuter har hon skruvat in ändan och dimper ner på golvet. –Välkommen, roligt att du kunde komma, säger jag artigt och försöker dölja min lilla manlighet. Du måste såga av kranen!
 
Hon börjar såga. Järnfilsspånen yr. Hon är bra på att såga. Det hela är genant. Efter en halvtimme är kranen avsågad. Jag kan gå upp – med en badkarskranbit på stortån som enda klädsel.
 
Just när vi utträder ur badrummet i all vår glans, öppnas ytterdörren, som förresten aldrig varit låst. In strömmar hustru och barnbarn.
 
Blickstilla med vidöppna, förundrade ögon stirrar dom på oss. Ett ögonblick är det dödstyst. Man skulle ha kunnat höra en knappnål falla, men ingen hade någon till hands.
 
-Olig gej du har faffa, säger ett barnbarn och mönstrar mig. Förstenad står jag där med badkarskranstån i vädret.
 
Dä dä dä är inte alls som du tror, säger jag till hustrun, som inte tror sina ögon. –Jag jag fastnade i kranen, försöker jag. Och så kom grannfrun…
 
-Och blev kranskötare, säger hustrun. Jojo!
 
Ingen bryr sig om min värkande tå med fodral. Ingen tror mig. Grannfrun tar sin såg och går.
 
Den julaftonen glömmer jag aldrig. Under stort barnajubel klipps tån loss. Den är blå och öm (till skillnad från hustrun).
 
På kvällen kommer en halt, dyster tomte linkande med paket. Han har till och med foten i paket. Vid julgröten säger ett underfundigt barnbarn: -Faffa, berätta sagan om tån…
 
Jag har skrattat så många gånger åt denna historia och nu undrar jag helt plötsligt om det kan vara för att denna sak, skulle lika gärna ha kunnat hända jag…eller Åke. 🙂
 
Ha en bra dag!
 

Luffarmacka/Citymacka

Av , , 6 kommentarer 4

Lisbet Olofsson tog en liten nostalgitripp igår, och gjorde en sväng förbi Citybaren, det kan ni läsa om här:

blogg.vk.se/halsozam/

Jag frågade Åke om det här med Citymackan och luffarmackan. Han sa att Citymackan låg nog på topp och kostade runt 2.50-2.75:- och bestod av två brödskivor med skinka, ost, tomat, medan luffarmackan gick lös på ca 1: – och innehållet på den var en brödskiva med bostongurka, ketchup och senap. Hm, undrar vad dom skulle säga inne på Frasses om man ville ha ett hamburgerbröd utan någonting i förutom tillbehören?

 
Åke låg och läste en Knasen igår och började skratta, han blev påmind om min blogg som handlade om telefoner, idag och förr, denna bild hittade han i tidningen:
 
Den beskrev ju hela bloggen, egentligen. Vem fick bestämma ringsignal, hahaha…fast det är klart, hur ofta pratar man om just såna där saker. Ibland kan det ju låta som om man växte upp strax efter dinosaurierna hade utplånats. Undrar just vad ens barnbarn kommer att säga en dag, om man berättar att det från början av tv:ns tid, bara fanns en kanal att välja på, eller att datorn var det bara ett fåtal som hade råd att hålla sig med och det var inte för någon surfning på nätet.
 
Själv var mitt första möte med en dator 1982, och jag pryade på Rune Johanssons. Dom hade en dator, där jag fick skriva in alla kunder som hyrde filmer, jo då tycktes man vara märkvärdig som ens hade fått knappa på en sån apparat.
 
Idag blir det promenad i vanlig ordning, Kerstin och Janne är tillbaka och vi ska ut klockan tio, men först ska jag gå med Niccolina till skolan. Ni får ha en bra onsdag!

Människan saknar vissa detaljer

Av , , 4 kommentarer 2

Igår kom "the boss" och hämtade mig från kontoret. Hon hade med sig sitt barnbarn och vi skulle göra en del ärenden och sedan skulle hon bjuda oss på lunch.
 
När hon sprang in för att handla till lunchen så satt jag och barnbarnet kvar ute i bilen och småpratade om ditt och datt. Hon var väldigt frågvis och ville veta vad alla djurens barn hette osv. Jag sa att jag hade fått se en bild på henne då hon satt på en älg, vilket är sant, och då sa hon, fick du bara se då jag satt på 1 älg? Jag har suttit på 2 älgar och vet du vad, älg pappan har STORA horn och älg mamman hon har bara öron. Man förstår ju vad hon menar men det låter ju onekligen lite roligt.
 
Kommer ihåg när man var liten och skulle rita människor, jag har en pärm från lekskolan kvar här hemma med några bilder jag gjort, och man fixade inte att rita dit armarna där dom skulle sitta. Jag ritade huvudet och armarna stack alltid ut där öronen egentligen skulle sitta. Ingen hals där inte. Sedan kunde man ibland sätta benen direkt unde huvudet också. Ja, det kanske inte spelade så stor roll hur folket såg ut eller så var det på det viset man upplevde dom, inte så underligt då att vissa barn börjar gallskrika då dom får syn på någon okänd människa. Dom kanske uppfattas som värsta monstrena.
 
Jag såg någongång på en dokumentär, fråga mig inte om vad den handlade, men jag vet att dom sa att ett barn som ritar en person utan till exempel armar, dom får inte så många kramar, eller om dom ritar en människa utan mun så är det inte ofta mamman eller pappan pratar med dom. Inte vet jag men det kanske är sant, till viss del. Eller så låter det bara intelligent och att det borde kunna vara på det sättet, men sanningen är att man som liten, kanske inte har synen för dom små detaljerna.

 

Kan ju inte låta bli att sätta in en bild på hur grillen började se ut efter den knycklats till under camaron. Den får nog vika hädan nu och en ny får införskaffas. Åke som dessutom köpt 100 liter kol och vi har ännu inte hunnit öppna påsen, hm. 

Ha det bra!
 

Maria Lundmark Hällsten