Etikett: öde ö

Stå på händer och laga 3 rätters på en kokosnöt

Sally skickade nån snap om att hon såg på Robinson, i förrgår. Jag frågade vad hon tyckte om deltagarna och hon ville att vi skulle ringa varandra. Nu var hon bara på avsnitt 20…ish, och jag har ju sett alla som varit fram till dess, vilket är dubbelt så många. Då hamnar man på en fin balansgång för att inte avslöja vad som händer framåt i tiden.

Det roliga var att dom hon gillar, tycker inte jag om, men vi var ändå rätt lika i tänket. Jag hade också gillat/ogillat dom hon nämnde, men för min del och efter följande avsnitt, så har jag en annan känsla av dom personerna.

Jag var dock noga med att påpeka, att man vet ju inte hur dom är i verkliga livet. Vissa är sann rätt igenom, roliga att hänga med 

Andra kan ju gå in där med en attityd som dom tror ska gynna dom i längden. Dom är där för spelet och struntar i hur dom tar sig fram.

Rätt eller fel? Svårt att säga, numer vet dom som följt Robinson, hur det fungerar även om man inte håller med i mycket av rävspelet som körs. Men man måste kanske tänka på att man har ett liv hemma också. Man vill väl inte utmålas som en falsk människa. Även här ett stort OBS! Det är sant, tro det eller ej. Tv kan vinklas, även om orden som sägs finns på film, kan man välja att inte visa allt, vilket leder till att ”sanningen” förvrängs.

Sally slängde ur sig att hon tyckte att jag skulle söka om att komma dit. Jag skrattade och sa att det vet du väl, Sally, jösses, jag skulle förmodligen falla av båten på väg ut till den där Ön där allt ska börja. Så det är kört innan starten.

På jobbet pratar vi också om Robinson så jag nämnde det jag sagt. Min brukare lät tveksam på att jag inte skulle klara av Robinson. Njae, svarade jag, visst, om alla tävlingsmoment utfördes max 50 cm ovanför backen. Sen skrattade vi och jag fortsatte på den tråden.

Ni vet, det där har jag haft uppe förut. Varför kunde man inte ha ett Robinson för oss äldre som inte är fysiskt gjorda för att hänga på en stock ute i havet i 56 minuter. Då skulle tävlingarna utföras på marknivå. Vissa tävlingar fick man komma på själv, hur man skulle utföra. Detta skulle vara en självklar tävlingsgren: STÅ PÅ HÄNDERNA!

Japp, det kan jag och det spelar ju ingen roll att det ser enkelt ut, nån kommer att vingla omkull först och den siste som står vinner ju förstås.

En annan tävlingsgren kunde vara att fixa en 3 rätters middag på det som finns där, punkt slut. Sen ska upplägg och smakerna bedömas av nån känd kock som flugits in från vilket land som helst i världen. Kanske Gordon Ramsey

Vinnaren skulle givetvis belönas med en god middag, vad annars…

Det kunde visst vara tävlingar som handlar om uthållighet eller balans, men ALDRIG mer än några centimeter från marknivå. Varför riskera att trilla ner och bryta lårbenshalsen, det kan man ju göra från ingenstans ändå

Vi kanske skulle döpa om såpan från Robinson, fast det skulle dom kunna göra redan nu med, för det handlar inte längre om överlevnad på en öde Ö. Det är väldigt få av dom som är med, som faktiskt skulle överleva ensam. Nä, vi skulle kunna döpa om det till Robinson Wannabes istället.

Där vi satt och filurade så övergick samtalet till såpor man sett, serier, filmer. Vi bollade fram och tillbaka, ni vet, typ…kommer du ihåg den där filmen, hm, vad hette den nu 🤔 Sen satt vi där och försökte lista ut vad den andra pratade om. JAMEN där har vi en till tävlingsgren, sa jag. Den ska heta: Kommer ni ihåg? Och sen får man bitar ur en film och ska lista ut namnet på den. Med stor risk att tittarna får köra på snabbspolning, det kan ta tid. Här skulle vinnaren givetvis få en filmkväll. Och kommer ingen ihåg nån film får man en utslagsfråga: Vad var frågan vi ställde?, Snabbast är klar vinnare

Mja, jag skulle i alla fall vilja påstå att muskler och fysik, löser inte alla hinder du stöter på i livet. Erfarenheter, att kunna klura ut saker (problemlösare) och att vara nyfiken på omgivningen, tar du dig långt på. Idag är det många som bara halkar med på bananskal, och man vill ha med dom svaga in i final för att där kunna mosa dom ordentligt. Lite tråkigt men det kan ju hända att det speglar en del av vardagen också. Att man väljer saker som gynnar en själv, och det är väl trist. För i slutändan kan det leda till att du sitter där själv. Och hur kul blev det?

Nä mina vänner, så länge det fortsätter som det ser ut idag, kommer jag aldrig att hamna på nån Robinson Ö. Jag är inte heller så säker på att dom skulle valt ut mig till det heller. Varför då, jag är nog inte tillräckligt färggrann eller sticker ut åt nåt håll. Jag får nog hålla mina idéer till tävlingar på hemmaplan istället, på nån fest då det ska vara tävling av nåt slag. Kanske till midsommar 😁

Vårat ålders anpassade Robinson, skulle förmodligen aldrig ta sig ut på nån marknad, vem ville se på det. Inga från den yngre skaran i alla fall, Det har jag svårt att tro. Dom vill ha action, intriger och folk som är slängda i käften. Inte alla, men många.

Ha en fin dag, mina vänner! Avslutar med ett minne från tiden då jag skrev i den där boken. Lite sant är det väl ändå 😊

Den sista måltiden, vad väljer du?

Av , , Bli först att kommentera 11

Satt och pratade med en väninna, och vi kom osökt in på olika maträtter. Vad man gillar, varför, vad man kanske absolut inte vill äta nån fler gång, och så vidare.
Jag ställde frågan förut, i ett inlägg: ”Vad skulle du välja att äta, om du satt på en öde ö, och bara fick äta samma sak under en längre tid?” Fundera på den en stund.

Så vidareutvecklade jag den frågeställningen och undrade vad väninnan skulle välja att äta om det var den sista måltiden, innan typ, avrättning. Och där får man klura extra länge.

Sen kan ju jag undra om man ens vill ha mat, överhuvudtaget, man borde må så dåligt att man inte fick ner nåt, men om man då bortser från det. Och kan man komponera ihop en måltid som skulle vara den sista så tror jag att du ser framför dig, vad du verkligen älskar för mat…eller?

Är en viss skillnad på vad man kan tänka sig att äta under en längre tid, och vad man vill ha serverat som en salut till livet och slutet på detsamma.

Vet dock inte om ni tänker på samma sätt som jag men. På den där öde ön, har jag sedan långt tillbaka valt en sallad. För där har du ju verkligen en blandning av olika saker, vilket möjliggör variation. Jag kan ju välja att äta vissa saker en dag och andra, en annan.

Men inte i tusan vill jag ha en sallad som det sista jag äter. Nä, då får man väl allt dra till med nåt riktigt supergott. Och det ska vara förrätt, huvudrätt, efterrätt och nån godisbit.

Jaaa, jag vet!!!

Och sen mina vänner, en tvist på slutet, då dom kommer in för att hämta dig, så berättar dom att ett misstag är gjort och du får lov att gå hem…mätt och belåten 😀

Vad jag egentligen tänker med detta, är att livet i det stora hela, handlar om val, och det är lätt att sitta i förväg och välja vad man skulle ha gjort, men om det var i verkligheten, så vet man absolut inte hur det skulle sett ut.

Vissa saker kan man inte säga i förväg för världen och livet kan förändras på ett ögonblick, och man ställs inför situationer där omgivningen och händelseförlopp, bestämmer vad du har att välja på.

Och nu mina läsarvänner och andra, så väljer jag att avsluta detta inlägg och önskar er alla en fin fredag. Själv ska jag strax ut på hundpromenad, sedan ska jag och Nicco, luncha ihop på Ullas, jojomensan, det kan man roa sig med en ledig fredag 😀

Virrvarr

Av , , Bli först att kommentera 4

 

Nu har vi hittat oss en ny väg upp till svärfar, där han ligger på lasarettet. Vilket virrvarr det är, och jag med mitt lokalsinne skulle väl aldrig hitta ut därifrån om jag var själv. Man kan som inte begripa om man står på utsidan, vart det är man ska upp och hur vägarna dit, går. På baksidan har dom ju dessutom byggt nya hus som sitter ihop med dom andra, det är jättefint därinne men inte hjälper det om man nu inte hittar dit man ska.
 
Kom att tänka på nu sist, då Nicco brutit det där lilla benet i foten och vi skulle ta oss alldeles själv, upp till röntgen. När vi lämnade akuten och kom ut i trapphuset så var den enda belysningen därnere en liten glödlampa som hängde i taket…lägg till lite Hajen musik så förstår ni upplevelsen, det var som att komma från storstan med alla ljud, människor och gytter, till en öde ö, mitt ute i världshavet, fast utan solljus.
 
Man blev verkligen fundersam om man hamnat på rätt ställe eller om man hittat en hemlig underjordisk gång där man, om man hade lite otur, inte skulle komma ut ifrån. Är man nu nere i kulvertarna så ser det ju inte speciellt mysigt ut, allt är grått, smutsigt och slitet, varför släpper man inte ner alla klottrare (ursäkta, graffiti utövare) dit, dom kunde säkert pigga upp stämningen med lite färg, ja, dom skulle nog till och med kunna använda sig av mycket färg.
 
Men då är vi väl där igen, som med så mycket annat, om man nu gör det man egentligen redan gör, fast det inte är helt lagligt, så är det inte intressant längre. Spänningen försvinner och då blev det inte lika roligt. Det är väl redan bevisat, med klotterplank som visserligen kanske har färg på sig men det är ännu mer färger i tunnlar, på vägar och stenar, på vägen till dessa plank.
 
Man kommer väl ihåg hur man var själv, som barn. Gjorde man något föräldrarna inte gillade så skulle det smygas och fifflas med både det ena och det andra, kom dom på en och till slut tillät en att göra just denna grej, så försvann intresset och man hittade på något annat. Så är det nog bara.
 
Idag blir det promenad med Kerstin, sen får jag se om jag går upp på förskolan och pratar lite med dom om nästa vecka, hur vi ska lägga upp den och sen vill dom nog ha utdraget från polisen, innan jag börjar min praktik där. Ni får ha en bra dag!

En ”riktig” Robinson borde…

Av , , Bli först att kommentera 2

Robinson är ett ämne som kan diskuteras i evigheter. I allra första början så var det intressant att följa med och man visste aldrig vad saker gick ut på, den näst sista Robinson följde jag med i lite så där, och denna omgången struntade jag totalt i.  Man ledsnar på hela upplägget och vinnaren är oftast den som slingrat sig ur alla jobbiga situationer och egentligen, om dessa vinnare verkligen skulle ha varit strandsatta på en öde ö, skulle dom då ha klarat sig?

Det är väl vad en ”riktig” Robinson vinnare ska vara, en överlevare och fixare. I alla program så har det funnits några sådana, men dom har bara fått hänga med en stund, man har sugit ur deras kunskaper och sedan skickat hem dom. Nä, om jag ska se en annan säsong av detta (om det nu blir någon fler) så får dom ändra på konceptet, rejält.
 
Skulle vara kul att se vilka som ställde upp om vinnaren av hela tävlingen fick stanna kvar, alldeles ensam på ön i en månad efter tävlingens slut, och där skulle han/hon få klara sig på egen hand, utan tv team eller annan uppassning. En kommunikations radio var det enda som fanns att tillgå och uthärdades hela tiden utan gnäll så fanns det en summa pengar att hämta efter månaden hade passerat. Fast med dessa regler tror jag inte att det fanns någon som ställde upp. Ibland har man ju verkligen funderat på vilka som sökt, när det första dom gör då dom landat på ön är att fundera på vad dom ska äta och blir förvånade över att det inte finns så mycket att välja på.
 
Från det ena till det andra. Jag och Jennifer åkte upp till morsan igår och drack kaffe. Åke mekade med bilen hela dagen och jag var sugen på att testa om Cheven nu skulle starta en gång till. Och ja, det gjorde den, det måste ha varit slut på soppa och inget annat. Nu finns det dock ett annat problem. Vindrutetorkaren på passagerarsidan gick sönder…i molekyler. Åkte förbi verkstan för att höra om Åke kunde fixa ihop den men det gick inte, den var för trasig, svängde in på Preem och där fanns det ingen att köpa. Han sa att det var en utgående modell men eventuellt skulle han kunna ta hem en om han fick regnumret på bilen. Eller så får man byta ut själva grejen på armen, så den passar dom nuvarande torkarna. Vi får se om Åke kan hitta någon i Vindeln, det är inte helt uteslutet.
 
Väl uppe på Mariehem så fick jag ett mms från Theresé, en bild på hennes BMW, stående i sidled i en stor snöhög vid sidan av vägen med texten, se vad jag har gjort idag. Hon var på väg in till Uppsala för att gå på en antikmässa, och fick sladd på bilen som snurrade tre varv och åkte sedan av vägen. Tur sa jag att det inte var en sten eller ett träd där, utan hon landade mjukt men hon tog sig inte därifrån på egen hand utan fick ringa efter hjälp från en kille som hon känner som råkade ha en traktor eller vad det var, ståendes en bit bort. Kom osökt att tänka på vad jag skrev i bloggen till henne då hon kommenterade våra bilar, säg inget skrev jag, nästa gång är det din bil det gäller. Och nu fick jag ju nästan rätt.
 
Nu vankas det frukost innan morgonpromenaden i kylan…brrrrr, det går kalla kårar efter ryggen bara av att tänka tanken. Men det är väl bara att ta på sig dubbelt av allt. Ha det gott!
Maria Lundmark Hällsten