Etikett: stödperson

Koppla ihop hjärnan 🤯 med hjärtat 🧡

Av , , Bli först att kommentera 14

Satt och åt en sen lunch på Avion igår. Bakom mitt sällskap, utspelades något som jag tyckte var rent beklämmande. Men det är ändå med tillförsikt, jag skriver detta. För jag VET, absolut INTE, med säkerhet hur själva upplägget ser ut i verkligheten.

Samtidigt som oss kommer det 2 killar, en som har Down Syndrom och en som jag tolkar, som en stöd eller kontaktperson. Jag hinner tänka att det är trevligt, man går ut och äter tillsammans och får vara en del i vardagen utan att det är några konstigheter. Fast… det är bara killen som har Down Syndrom som äter.

Det kan vara det som gör att jag tänker att detta är ett uppdrag. Den icke ätande personen är där som stöd under en aktivitet. Inget konstigt med det förutom hans totala intresse av att vara där. Han sitter och stirrar ner i sin mobil under hela måltiden. Han som äter, söker den andres blick, flera gånger under tiden dom sitter där men får ingen respons. Jag blir seriöst förbannad! Ber om ursäkt om någon finner det stötande att jag fotade men jag döljer personerna på bilden.

Jag säger till mitt sällskap att snart brinner jag av, på riktigt, vad f-n är det som händer. Men jag tyglar mig, enbart för det jag började att skriva, jag kan ju bara spekulera, jag VET ju faktiskt ingenting om situationen. OM, jag hade brunnit av eller ifrågasatt hela händelsen på nåt sätt, är det inte heller så säkert att han som satt och åt, hade tyckt att situationen känts tryggt och bra. Hur borde man agera om man ser något sånt här?

Det blir ju som ett vågspel. Hade ju varit en helt annat grej om jag faktiskt hade svart på vitt att detta är ett uppdrag, och dessutom hade jag nog behövt veta, under vilka former uppdraget var utformat. Jag kan ju inte påstå att jag vet att dom ska prata och hänga på ett mer socialt sätt. Det kan vara så att han bara vill ha någon med sig men som inte ska störa på nåt sätt. Fast det är långt ifrån min upplevelse av det hela.

Vad kan jag nu vilja ha sagt med detta inlägg, månntro? Jo, mina vänner, om man inte har ett intresse och engagemang av att hjälpa andra till att ha bra och minnesvärda dagar, ska man inte ens vara berättigad till såna här jobb eller uppdrag. Låt dom uppdragen gå vidare till dom som faktiskt engagerar sig med hela hjärtat. Sitt inte av er tid enbart för det ni får in på kontot. Halva belöningen av att göra såna här grejer är ju VETA att man gjort det bästa man kunde, för att få till en bra dag. Gör man det så kan det inte bli annat är win win för allihop. Jag vet att hjärnan pratar väldigt mycket men glöm inte att hjärtat ska vara med, också.

Var en sväng på Röda Korset också. Gissa vad som fanns där…jo en tadaa…lampa. Jag gillar ju såna, haha. Och nu sitter den ny (gamla) lampan i vår hall. Cool va?

Avslutade gårdagen med Bokklubbs träff. Där jag fick bekänna att jag inte lyssnat på mer än en kvart innan min hjärna (inte hjärtat) skrek att jag skulle stänga av för jag fixade inte dialekten eller orden. Fast jag var inte ensam om att reta mig på dessa saker, så det var kul. Däremot hade dom andra tjurat sig vidare med att lyssna och nån hade istället valt bokformatet.

Betygsättningen blev hög, 4.5 av 5 möjliga. Jag som inte lyssnat på den, gav en 4 utifrån vad dom berättade om innehållet, den lät ändå värd att läsa. Jag kommer inte att försöka lyssna på den. Nå, det får ligga på en framtid, nu blir det något helt annat. Nämligen denna!

Ska köra igång den redan idag så hoppas jag att det blir en sån där man inte kan sluta lyssna på utan att den väcker mersmak, med en gång. Sagan om Isfolket kommer jag ändå att fylla ut med, mellan gångerna. Den ska jag absolut lyssna igenom alla böcker av.

Med det så önskar jag er alla en fin fredag!

Är jag ute och cyklar, eller 🤔🚲

Av , , Bli först att kommentera 11

Plötsligt fick vi lite ljusare utsikt hemifrån köks och teve rumsfönstret.

Det kom nämligen ett litet fordon och parkerade utanför kyrkan igår.

Tjopp tjopp så var den stora björken, putsväck. Förmodligen är den gammal och uttjänt och istället för att den ska blåsa omkull så tar man det säkra, framför det osäkra. Tufft jobb i alla fall. Inte så stora marginaler till trafiken. Men dom är väl proffs, kan jag tänka.

Gårdagen rasade fram, jag hann knappt med själv så var det dags att åka från jobbet och upp på föreläsningen som handlade om medberoende. Intressant, på riktigt. Att vara medberoende behöver inte heller, alltid handla om ett risk eller missbruk av droger. Utan om ett beteende som till slut blir till ett beroende som skapar problem med det liv man lever.

Som medberoende gör man allt för att dölja, eller hjälpa till att släta över för att det är skamligt. Då man istället ska lära sig att sätta gränser, säga nej och bara belöna det som är positivt. Inte beroendet i sig självt.

Man vill gärna vara behjälplig på alla sätt och vis, men man ska också tänka på sig själv. Tror detta är lite typiskt för oss som har uppdrag som involverar andra människor. Till exempel  som personlig assistent, God man, förvaltare, stödfamilj, kontakt eller stödperson. Man vill så gärna hjälpa till, lite överallt, men med stor risk att man glömmer bort sig själv. Då man gör det har man blivit medberoende.

Det är jätte viktigt också, med såna uppdrag och jobb, att skilja på personlig och privat. Svår balansgång. Och det är säkerligen tufft att backa, då man är van att göra på ett visst sätt. Man kan även få en typ av kontrollbehov (lite typiskt arbetsledare, kan jag tänka mig 🙃). Där kan det också vara svårt att skilja på vad som är yrkesroll, medberoende och vart du själv hamnar. Att curla kan väl vara ett medberoende, det med?

Man hjälper en annan person att vara beroende av andra människor för att klara sin egen vardag. Har jag rätt eller är jag ute och cyklar?

Nu mina vänner ska jag ta ett samtal med någon som ligger på lasarettet. Har även ett samtal, arbetsrelaterat efter lunch. Samtal av annat slag, ute på Nybro med Ina, mellan lunch och middag. Och efter middag, tadaa…bokklubbs träff, minsann.

Ha en fin dag, och kom ihåg långkallingarna, ni som inte har så mycket på bejna! Åke var fettglad att han kom ihåg att sätta på sig ett par innan han gick med Winstone.

Maria Lundmark Hällsten