Nya morgonritualer, sitta med varm, blöt tvättservett över ögonen i 5 minuter, salva, droppar och tabletter. Jodå, tur att man kan roa sig. På ögonmottagningen fick jag återigen en grundlig undersökning av ögat. Med glasögon på, och med handen över det högra ögat (det ”friska”) så kunde jag knappt utläsa näst översta raden, dom andra raderna såg ut som arabiska, så dåligt ser jag med vänsterögat.
Men, då jag fick kika genom ett litet, litet hål, så kunde jag läsa näst nedersta raden, utan problem, jag har med andra ord inga synfel egentligen utan allt beror på vaglarna och en inflammation i ögonlockskanten. Detta i sig, är ju inget ovanligt, eller farligt, men…
Läkaren sa att om man inte får bukt med detta (nu har jag ändå haft så här i en månad) så kan det bli allvarligt, med eventuella skador på hornhinnan. Så nu ska jag köra denna rutin i två veckor och om det inte vänt och blivit bättre så skulle jag ringa dit upp igen så skulle dom fixa en remiss på hud, för att få fram en ännu bättre medicin. Låter fint, tycker jag, är så jäkla less på detta nu.
Åke hjälpte ju Brälla med vedkörning igår, och han kom hem först vid halvelva tiden igår kväll. Lena ringde och bad om ursäkt för att dom saboterat våran bröllopsdag, men jag tror inte att det gjorde så mycket, egentligen, vi är ju tillsammans varje dag annars och gör dom dagarna till dom bästa vi kan. Så egentligen kan man ju säga att vi firar varje dag i alla fall 🙂
Jag fick dessutom en liten present av min käre make, helt oväntat, faktiskt, ett armband, ser ut så här:
Halsbandet som hör till, fick jag för två år sedan, snyggt, är det då.
Jag och Nicco åkte upp till graven, där svärmor, svärfar och Åkes bror ligger, dom skulle ju ha fyllt år igår, så vi tände två ljus. Ja, inte brorsan, han hade inte samma födelsedag som Nicke och Elsie, men ändock. Niccolina var lite orolig över att jag tagit fel väg och nu var och körde bland gravstenarna, nu visste jag ungefär hur man skulle köra men var inte helt hundra ändå, lite klurigt är det däruppe på sandbacka, när man ska till den lilla parkeringen, efter den smala vägen som ser ut som en cykelbana. Men fram kom vi, och graven hittade vi också *stolt*.
Däremot hade vi ren tur att jag fått med mig ljusen, för då jag plockade fram det första, tittade jag på det, tog det (eller något) i handen, stängde dörren och tittade sedan på vad jag höll fast i…det var inte ljuset, det var en häftapparat. Snacka om att ta fel, hahaa…hjärnan tänker en sak och handen gör en annan.
Idag har jag fått ett eminent uppdrag, det finns fler som vill bli av med sitt facebook och jag ska åka dit och hjälpa dom på vägen. Tur att jag bloggat om det tidigare så jag har letat fram länken som man ska använda sig av. Det kommer säkert att gå bra. Och nu återstår bara att önska er alla en fin torsdag!
Senaste kommentarerna