Berättade för min brukare igår, om mitt samtal på radion. Sedan spelade jag upp sekvensen, och vi satt och skrattade åt själva grejen, vad man kan tro om saker. Ja sa jag, min egna teori är väl att då, för 44 år sedan, så fanns inte så mycket saker med kända namn på.

Och inte hängde man med mamma i köket, fast här tror jag faktiskt inte att min mamma köpte Abbas konserver, möjligtvis nån sillburk till jul. Men det var då inget jag lagt mina ögon på.

Kontra idag, då nästan allt kan säljas med kända personers namn. Tänk bara, sa jag , Leif GW:s vinpava. Jisses, nog finns det nåt nummer på den flaskan man kan ringa. Då kunde man fråga om Leif var där och hade tid för ett samtal, eller om han kanske trampar vindruvor för fullt.

Motörhead kanske man skulle kolla upp

Hm…inget nummer, men…

Idag har väl dom flesta tillgång till internet och då kan man ju gå in via hemsidan i tron om att man kommer till dom, fast…njae, det är nog tillverkarna man får tag på. Men ändå… man kunde ju ha trott..

Det ena gav det andra och min brukare berättade om ett vin hon hade provat göra, en gång för längesedan. Huvudingrediensen var rönnbär. Här googlade jag lite lätt för att se hur man gör ett sånt, och hamnar här, mitt i ett blogginlägg om rönnbärsvin. Klicka på bilden för att komma till bloggen.

I ett inlägg skrev hon om just rönnbärsvin och med hennes tillåtelse, citerar jag en del av det inlägget. Gissa om vi skrattade då jag läste upp det för min brukare.

”Det sägs att rönnbären utsätts för en jäsningsprocess i fåglarnas magar och att de blir onyktra, ja, kanske rent av stupfulla innan kvällen. Jag tror på det. Tycker att de uppvisar ett drogbeteende. Nervösa, hänger upp och ner, småbråkar och tjafsar, drar iväg utan förvarning och hänger bara med likasinnade.
Men – de fortsätter att vara vansinnigt vackra, ingen dekadens där inte.

Själv har jag ingen bra erfarenhet av rönnbär som rusningsmedel. Jag fick nämligen ett recept på rönnbärsvin av en kompis till mannen som själv hade gjort vinet och tyckte att det blev jättegott. Okej, jag skyndade mig ut för att hinna före sidensvansarna och plockade erforderlig mängd med bär. Sen följde jag receptet till punkt och pricka. Det blivande vinet skulle stå och gotta till sig i en mängd veckor men strax före jul skulle det vara klart och drickbart.

Hallå! Det var det året när jag städade köket in i minsta vrå! Två gånger!

Efter att ha vridit korken ett kvarts varv, exploderade hela flaskan i mina händer. Visst är det vackert med rött just till jul men brunrödprickigt, fläckigt och blaffigt är inte direkt dekorativt. Det var vin överallt. På mig, på tapeterna, på blommorna, på spisen, på golvlisterna, på, ja, köket helt enkelt. Och som det luktade.

Jag grät, förbannade och skurade. I timmar.

Mannen fick ta de övriga flaskorna med sig till stugan och lägga dem med öppningen neråt i trettiometersnedförsbacken. Förmodligen firade hela arten sidensvansar nyår där. Vi hade ju liksom gjort grovjobbet åt dem.

”Surt” sa räven som gick förbi. Ja,definitivt.” Slutcitat

Lät faktiskt som nåt jag hade kunnat varit med om, haha…

Ha en fin lördag, allihop!