Apropå Åke, och det där spöket jag skrev om för några dagar sedan. Som väckte mig med ett jäkla metallprassel rätt in i örat… Det spöket var Åke…
Fotnot, gammal arkivbild
Jodå, han läste mitt inlägg på kvällen och började skratta lite lätt. Det där var jag, sa han. Han hade råkat peta ner det stora skohornet, och alla som har ett sånt, vet vilket liv det kan bli om man tappar ner det i backen.
Fast jag tänker att jag måste ha exceptionellt bra hörsel, eller i vissa vinklar, kanske. För jag var ju tvärsäker på att nån höll nåt, mitt för örat på mig. Nu var sovrumsdörren stängd och en toalett emellan mitt öra och hallen. Jodåsåatt…
Tycker att cykel och gångbanan utanför oss, har krympt rejält. Trots att dom faktiskt breddat den, säkert 1 meter. Jag backar in på gården, och har nästan alltid gjort så. Och har nu upplevt att det är lite tightare än vanligt.
Men så fattade jag varför, igår då jag kom hem och det låg frusna isklumpar i en lång sträng efter cykelbanan. Hon eller han som skottat, höll inte ut hela bredden, utan lämnade slask och snösträngen en bra bit innanför. *suck*
Träffade en av många boende här nere på Västerslätt, nu på morgon promenaden. Han frågade om vi klarat oss från översvämningarna. Och ja, sa jag, vi har ju tur att vårt hus står långt ifrån. Eller rättare sagt, högt från Tvärån räknat.
Själva är dom en av flera, som kämpat med avloppsvatten, fulla källaren. Usch så tråkigt!
Då är jag mer än överlycklig, över att vi har det hus vi har, spöken till trots. Och vad är väl lite dammiga fönster och en jädra is och snösträng på cykelbanan, i förhållande till avloppsvatten i källaren…ingenting.
Jag som älskat att gå utmed Tvärån, idag ser det inte lika fint ut.
Men så småningom, ska det väl förhoppningsvis vara överväxt med gräs, buskar och annat. Det tar tid att få det klart. Och då ska förhoppningsvis, översvämningarna vara ett minne blott.
Ha en fin torsdag, allihop!
J
Senaste kommentarerna