Etikett: tillhåll

Vårt place, uppe vid vattentornet!

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag och Winstone, bjöd in oss på kaffe hos mamma på Mariehem, igår. Och då vi lämnade henne så tog vi en promenad upp till vattentornet. Det var längesedan jag var där, och min skolväg, gick ju där i skogen, under 3 års tid då man var stationerad på Bräntbergsskolan.

Jag hade ju även en hund, på den tiden, då man var Mariehemsbo, Lady, eller Tolletott, som hon också fick heta:

fdf 010 fdf 013Så med henne var man åtskilliga gånger däruppe och vandrade på.

Vattentornet var också en samlingsplats, för oss, ungdomar. Vet inte om jag skrivit om detta förut, inte otroligt, men här kommer det i så fall, ännu en gång :D Jag och min bästa kompis på den tiden, Urban, gick runt där för x antal år sedan och var nyfikna på den där kullen, på baksidan av vattentornet. Det finns ett rör som sticker upp där, och gör så, än idag:

2016-10-17 14.00.06 2016-10-17 14.00.45 2016-10-17 14.00.48 2016-10-17 14.01.32Av någon anledning, var den lilla fyrkantiga pansardörren öppen, och detta fick vi ju naturligtvis se. Man kunde krypa in i en liten gång, det var inte ståhöjd därinne. Kröp man fram, låt oss säga 2 meter, så öppnades det upp lite och där var som en rund kula, om man kikade ner, med 3 bänkar som gick runt där man kunde sitta och en hylla på ena sidan.

Kulan var vattenfylld upp till bänkarna, det luktade rost och vattnet var rostfärgat. Det där, mina vänner, blev ju jätte spännande, vilket fynd!!!

Jag och Urban fixade hinkar, trasor, säkert nåt ”luktagottmedel” och begav oss dit upp, värsta städpatrullen…och rensade upp i kulan, tömde ut allt vatten och donade på. Vilket mys ställe det blev :D

Ryktet spreds, givetvis, och avundsjuka, väcktes…vi hade satt på ett eget hänglås, på den där dörren. Så det var liksom vårat place, tyckte vi. För ett tag, i alla fall. En dag då vi kom upp dit, så hade låset bytts ut. Och ett annat gäng hade tagit över. Deras lycka över att ha ”stulit” vårt place, blev dock kortvarig. Deras lås byttes också ut, och nu var det nog allt kommunen, eller vem som nu äger detta, som låg bakom och hade återställt ordningen.

Ja, vi fattade nog då, att detta inte var nåt som vi fick göra, men tyckte väl att det var onödigt att ha ett sånt där ställe, utan att det skulle kunna användas :D Nåja, jag gissar att det vi gjorde, numer är preskriberat. Och jag kan meddela att kulan, inte finns där längre, nu är i alla fall dörren övervuxen, …eller borttagen, vem vet, jag tänker då inte ta med en spade och kolla om jag hittar dörren igen.

Avrundar med 4 bilder som min pappa tagit, 67-68, från vattentornet. Och med dom önskar jag er en trevlig tisdag!

011-1024x768 012-1024x768 013-1024x768 014-1024x768

Jag, en skådelspelare

Av , , 4 kommentarer 4

Jag tog paus någon gång då och då, igår, från allt möblerande och målande. Satt ute med några grannar en stund och njöt av värmen från solen, visst, det blåste småspik men under balkongen var det lä.

Britt hade till och med satt ut penséer på det lilla bordet så det var verkligen vårkänslor. Och återigen, hade det nu våran dator varit givmild så hade bluetoothen gått igång, men den har tydligen semester, annars hade ni fått se en bild på vad som väcker vårkänslorna.
 
Det blev prat om jeans och hur lätt dom egentligen går sönder. Idag kan man nöta hål på ett par inom en månads tid men förut, då man var runt 11-12 år och ville vara lika inne som alla andra som hade fransar längst ner på byxbenen, då fick man minsann sitta med en nål och sprätta upp, tråd för tråd för att det skulle se nött ut.
 
Kan svagheten idag bero på att dom flesta jeans är stretchjeans, själva gummitrådarna i tyget gör att det blir svagare? Det är i alla fall min teori. Jag har bara genom att sätta mig på klumpen där man sätter fast bilbältet, gjort hål i tre par på exakt samma ställe, dom tål inte något.
 
Kom ihåg när jag fått ett par jeans av mamma, dom var ju inte direkt billiga på den tiden heller, och vi hade varit ett gäng uppe i skogen bland flyttstenarna som ligger vid vattentornet. Det var ett av alla tillhåll vi hade och just där var vi ofta och hoppade runt på dom stora stenarna. Den dagen hade jag mina nya jeans…det var dumt. Jag föll på knä och såklart, det tålde dom inte riktigt utan det blev ett litet hål där, vet att jag gruvade för att gå hem och visa upp dom så jag gjorde allt, precis ALLT, för att börja grina. Jag kastade mig i nyponbuskarna, sprang och snavade på gräsmattan osv. för att få klämma fram en tår så mamma skulle tycka synd om mig. Jo, man kanske skulle kanske ha satsat på en karriär som skådespelare :-)
 
Och apropå skådespeleri, vet inte om jag skrivit det tidigare men då kan ni strunta i att läsa det. Vi brukade snurra runt på våra cyklar och då vi hade lite att göra så utförde vi små stunttricks. Man tog fart och cyklade rätt in i trottoarkanten så det blev tvärnit, sen gällde det att flyga och landa på ett så fränt sätt som möjligt. Jag lyckades med det precis som det kom en ”gubbe” (gubbe i mina ögon då) och halvsprang och frågade förskräckt hur det hade gått. Ha, vi bara leker svarade jag och då blev han sur, en j-kla lek tyckte han och knyckte på axlarna och gick vidare.
 
Ha en fin dag!