Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Hos älgarna söker vi lindring för vår klimatångest

Av , , Bli först att kommentera 2

SVT-satsningen som livesänder älgens vårvandring inordnar sig i en uråldrig tradition av att glo på och kommentera naturen.

Varken harar eller kycklingar stod i centrum under den gångna helgen – nej, påsken 2019 blev det älgen som stal showen. Den 15 april började ”Den stora älgvandringen” sändas i SVT Play och under påskhelgens lediga stunder var det många som trillade dit och blev fast framför direktsändningarna från Kullberg, Västernorrland, där älgarna sedan tusentals år passerar årligen till sommarens betesmarker.

”Sakte-tv” är det norska begrepp vi fick lära oss, NRK:s framgångskoncept inom natur-tv sedan många år, som SVT nu matchar med sin storsatsning kring älgarnas vårvandring. Och med livesändningar som en vecka efter start återfinns på flera av topplaceringarna över SVT Plays mest sedda tycks programmen bekräfta den lekmanna-analys som ligger närmast till hands för att förklara populariteten: att natur i reality-tv-format blir precis det vi med våra uppkopplade popcornhjärnor mest längtar efter.

Men programmens genomslag hänger förstås också samman med just den uppkopplade dimensionen av det hela. Inte bara själva tekniken som placerar oss mitt i skogen, eller skogen mitt i bland oss, eller hur vi vill se det, utan i lika hög grad det digitala samtal som åtföljt sändningarna. Eller ja, utrop – för snarare än intellektuella reflekterande kommentarer har sändningarna spridits i samma lite primitiva anda som väderfenomen gärna kommenteras i bilduppdateringar – ”Snö!”, ”Sol!”. Klipp delade i sociala medier utan annan agenda än att utropa: ”Kolla! Älg!”

Detta fortsätter i sin tur förklara programmets dragningskraft – hur det ställer sig mitt i en uråldrig tradition av att glo på och kommentera naturen, mitt i brytpunkten mellan natur och kultur, just där mänsklig civilisation uppstår. Inför blicken av en älg i skogen föds en önskan att dela upplevelsen med en annan människa, kanske peka ut ett potentiellt byte – och ett språk tar form. Samma kollektiva instinkter då som nu: människan varnar sin flock för ett rovdjur, pekar ut en gynnsam boplats, lägger upp ännu en bild i insta-flödet av blommande körsbärsträd.

Så inordnar sig ”Den stora älgvandringen” ganska sömlöst i ett mångtusenårigt mänskligt evolutionärt system, där egentligen bara kommunikationsmedlen förändrats, från muntliga till digitala. Det stora skiftet handlar förstås i stället om hur människan i dag håller på att rubba själva naturen – och mot bakgrund av detta kan också en djupare förklaring till älgfebern spåras. Hur älgen i tider av klimatångest tycks kunna bjuda en särskild sorts tröst.

Från grottmålningarnas tidevarv har älgen alltjämt funnits i vår bild- och skriftkultur och har i modern tid fått något av en särställning som lågmäld klimataktivist. På 1970-talet lät James & Karin älgarna demonstrera och med en turistindustri byggd på älgskyltar och älgskit har också älgen bevarat sin status som symbol för oförstörd nordisk natur. Samtidigt har älgen, till skillnad från renen eller vargen, en tillräckligt låg politisk laddning för att utgöra en hyfsat neutral skogsromantisk samlingspunkt: en naturens Notre Dame, innan opinionen vände katedralen till något kontroversiellt – en varelse vi har en varm och lite förströdd relation till, men skulle försvara med stor kraft om den hotades.
Ur den svenska sagoskatten träder älgtjuren Skutt fram som en stark ikon – hur han i John Bauer-klassikern blev både lots och beskyddare av den spröda Tuvstarr, med sin mänskliga äventyrslystnad och naivitet.

Och kanske är det detta vi längtar efter när vi klickar upp livesändningarna från ”Den stora älgvandringen” i våra mobiler, låter dem rulla i hörnet på arbetsdatorn. Att få färdas tryggt på älgtjuren Skutts rygg genom en värld i alltför snabb förändring. Att få följa en konservativ flock längs samma stråk som de senaste 9000 åren. Få ta del av ett naturfenomen som underhåller med precis lagom mått av oförutsägbarhet, men i grunden tycks vara beständigt genom tiderna – till skillnad från bränderna, till skillnad från de förstörda insjöarna, alla de smältande isarna och larmen som ljuder allt högre.

Ja, så enkla och samtidigt komplicerade är väl vi människor, som de djur vi är. Härjar och söndrar, våndas sen och söker tröst. Klickar upp det där klippet som alla pratar om, renen som plötsligt photobombar älgsändningen. Fnissar, gillar och delar. Kolla! En ren!

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Tatueringarna gav mig dödsångest

Av , , Bli först att kommentera 1

Min Notre Dame-kommentar tar omvägen förbi stick-and-poke-utsmyckningar och älvar som river.

”Ni skall inte göra något tatueringsmärke på er.” Så lyder Bibelns ord, Tredje Moseboken 19:28, och det är dessa jag haft i sinnet inför årets stora kyrkohögtid. Påsken, när familjen samlas, när den första vårvärmen samtidigt får långärmade tröjor att åka av och byxben att rullas upp. När påskens lidande plötsligt kan handla om att exponera vinterns ansamlingar av tatueringar för både äldre och yngre generationer.
Det var för något år sedan som alla svarta märkpennor plötsligt började försvinna från mina väskor och skrivbordslådor. När de återuppstod i form av klotter på tonårsdöttrarnas armar, händer och ben, roade det mig lite, som sådana där tonårsfenomen kan göra.

Möjligen blev jag lite nostalgisk kring det där rituella, hur ännu en generation skriver in sig i en historia av frigörelse medelst kroppskonst. Möjligen fascinerades jag också av hur den klottriga estetiken, smileys och feministsymboler om vart annat, så tydligt kopplade samman denna generations kroppskonst med en digital sfär, instagram-flöden fyllda av utsmyckade anklar och handleder. Och kanske var det därför jag inte reagerade mer än lite förstrött när döttrarna i vintras introducerade begreppet Stick and Poke som nästa steg i kroppsklottrandet. Hemmatatuering alltså, med nål och bläck, vi gör dem inte så djupa, de brukar blekna efter ett par månader sades det mig och jag tänkte; klottra på ni, gör era riter, ett kvinnotecken på ringfingret, varför inte?

I teorin borde det vara odramatiskt när våra barn nu på 2010-talet tatuerar sig. Vi 1980-talister som själva på bred front förargade en föräldrageneration med våra tribals och retromotiv. Vi som lär våra barn från förskoleålder att säga ”stopp-min-kropp” och genom hela deras uppväxt fortsätter försvara deras exklusiva och oantastliga rätt till sina kroppar. Vi som vänt tatueringarnas sociala stigma och i stället för att begråta barnens tatueringar markerar status genom att vara uppmuntrande nyfikna inför deras utsmyckningar.

Så varför darrade hjärtat ändå till i omedelbar sorg när döttrarna snart kom och visade sina smileys och djurmotiv på vrister och armar? En lätt vibration av dödsångest, men långt ifrån sammankopplad med infektionsrisk, eller någon tro på att känslan varit annorlunda om de varit ett par år äldre och juridiskt fria att sticka sig fulla med bläck.
Jag hade svårt att förklara min reaktion, både för mig själv och för flickorna, men vädjade med illa dold desperation till dem att åtminstone inte göra fler, eller fylla mer bläck i de redan gjorda.

När bilderna från den brinnande Notre Dame på måndagskvällen når oss, ska det bli hon med smileyn på ankeln som ger mig insikt om tatueringsångestens underströmmar. Berörd, som en hel värld av psalmsången utanför katedralen, av sorgeklangen genom sociala medier, börjar hon prata om söndagens cykeltur längs älven. Vi hade då fascinerats av det dramatiska i isar som raskt och ljudligt brister och nu säger hon att branden i Notre Dame är skrämmande på samma sätt som en naturkatastrof. Inte branden i sig, förtydligar hon, men hur kyrkan genom sitt symbolvärde och historia närmast kunde betraktas som natur, lika laddad av känsla av evighet, lika djupt förankrad i så många människors bild av världen och existensen.

Och när hon med dinosaurien på insidan av överarmen senare ringer upp och också vill dela saknaden över en förlorad kulturell referenspunkt, Disneys och vår egen turistversion likväl som Europeisk konstskatt, har insikten inom mig djupnat, kring sorgen och tatueringarna – men också kring sorgen, katedralen och naturkatastroferna. Hur dödsångesten, framkallad av systrarnas bläckristningar i sina kroppar, berättar om en krossad önskan om att livet aldrig ska sätta sina outplånliga märken, att allt alltid ska vara beständigt, vackert och oförstört. Men hur tatueringarna som barnen ändå gör, också påminner om att livet, oavsett vi vill det eller inte, kommer att sätta sina märken och att vi har att bära dessa med oss.
De unga ska alltid fortsätta skapa sina kroppsliga tidskapslar och alltid också bära kroppsminnet av en given tid då livet kändes oändligt. Och en medeltidskatedral har sina bränder och förintade kulturskatter, sina kollektiva sorgeprocesser – men också sina epoker av restaurering och återuppbyggnad, sina tider av livskraft och möjligheter till omförhandling och nya kunskaper.

Och när plusgraderna väller in över påsksammankomsterna där generationer ska mötas och bråka sig samman om kulturella referenspunkter och symboler, ska de blottade tatueringarna intill den skenande vårgrönskan bli en vacker tavla över detta – livet, hur det sätter sina outplånliga spår, hur allt alltid ändå ska förändras och återfödas.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Khemiris novell om våld är problematisk

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns mycket att tycka om i satsningen på litteratur som väg för att hindra våld i nära relationer – men den förenklade bilden av människan och litteraturen blir ett problem.

Timingen kunde inte ha varit sämre, eller bättre, beroende på hur man ser det. Precis på krönet av den andra vågen av metoo, kritikstormar mot ett mytologiserande av manligt mörker och skyddande strukturer för manliga våldsverkare skakar nationalscenen – då kommer den store samtida nationalskalden med en text som dundrar rakt in i debatten genom att inta just våldsverkarens verklighet.
”Sista måltiden” är titeln på Jonas Hassen Khemiris novell, skriven som ett beställningsjobb till hjälplinjen ”Välj att sluta”. Texten, som följer en kontrollerande man och pappa genom hans eftermiddag och det som ska bli hans sista måltid med flickvännen, skulle genom att skildra våldets psykologi och praktik få våldsbenägna män att söka hjälp i tid, det var tanken och uppdraget.

Efter publiceringen i Expressen i helgen delades och hyllades novellen och initiativet snabbt av många. Samtidigt höjdes också kritiska röster i sociala medier, där texten anklagades för att göda destruktiva myter om våld, bland annat genom att porträttera mannen som ett offer för okontrollerbara krafter och negligera det psykologiska våldet genom sitt fokus på det första slaget som avgörande för att bryta en relation.

Klart är att det finns mycket att tycka om i detta projekt. Först som sist förstås, hela den tilltro till litteraturens kraft att förändra liv som satsningen vittnar om. Med minnet ännu levande av hur Karin Boyes ”I rörelse” kidnappades till bilreklam för några år sedan, tar man också instinktivt och varmt emot varje seriösare initiativ till att bruka litteratur i kampanjsyfte. Och för en litteraturälskare är det förstås omöjligt att inte falla för liknelsen mellan Stig Dagermans kampanjnovell ”Att döda ett barn” från 1948, som i intervjuer om projektet framhålls som en inspiration – och skulle en Dagerman för vår tid utses, skulle Jonas Hassen Khemiri onekligen ligga bra till.
Lika lätt skulle kunna vara att, utifrån de uppretade reaktionerna, välja att betrakta novellen som en testballong för offentlighetens tolerans för litteraturens friheter att inta varje perspektiv av det mänskliga, även kvinnomisshandlarens – och utifrån det fälla dom över en bekymmersam lomhördhet inför litteraturens behov av frihet.

Men hur mycket man än må älska sin JHK eller litteraturens frihet, skulle det i detta fall vara ett misstag att inte ta invändningarna i beaktande. Problemet ligger dock inte i själva novellens innehåll – Jonas Hassen Khemiri vill varken försvara eller förenkla mekanismerna som ligger bakom våld i nära relationer och han gör en spännande och i stora delar trovärdig kameraåkning genom det inre förhandlandet som pågår i mannen i novellen, hur han bygger upp en logik inom sig för att legitimera sina handlingar, sin kritik av flickvännen, det latenta hot han lägger över henne.

Det problematiska är förstås i stället den grundsyn uppdraget grundar sig i: den om människans vilja till det goda och den blinda tron på bildning och upplysning som vägen dit. Om bara kvinnomisshandlaren med hjälp av novellens mansgestalt kan få syn på sitt inre våldssystem, så kommer han att agera för förändring. Men hur kan vi vara helt säkra på det?
Det är en långt driven tanke, men Gud förbjude om novellen i stället skulle inspirera eller legitimera till fortsatt förtryck eller våld. I premissen för uppdraget, hur mycket den litterära gestaltningens frihet än understryks, finns kort sagt alltså bara utrymme för ett sätt att påverkas av novellen.
Allt detta visar på en förenklad och schematisk bild av både människan och litteraturen, just den instrumentella dimension som kampanjmakarna med detta litterära initiativ förmodligen hade ambitionen att undvika.

Som ren text betraktad blir inte novellen mindre intressant för detta och hade den publicerats i annat sammanhang hade den kunnat läsas friare, som ett experiment och ett utforskande av våldets psykologi, med höjd tagen för litterär risk och en öppen utgång av läsningen. Men som kampanjmaterial blir den svår att läsa utan känslan av att utsättas för, kanske inte våld, men ett destruktivt kontrollbeteende.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Den försvunna konsten ett stycke Umeåhistoria

Av , , Bli först att kommentera 0

Intressanta samtal om teknik och material kan ofta bli en bonus vid intervjuer med konstnärer. Så skedde 2011, när konstnären Matthias van Arkel ställde ut på Galleri Andersson Sandström i Umeå, och jag fick klart för mig de oöverträffliga egenskaper hans färgglada silikongummi hade för offentliga utsmyckningar. Just då arbetade han med ett verk för Jakobsbergs bussterminal och kunde framhålla både ljudabsorberande och klotter-säkra kvaliteter i det vägghängda skulpturala verket – och det bästa; om någon kastade något på det, så studsade det bara tillbaka.

Ett offentligt verk som kunde försvara sig själv alltså, kunde jag fascinerat konstatera – och ja, självklart blev Arkels silikongummi en referens i en krönika jag skrev ett år senare, när skandalen kring det övertejpade citatet i Sara Lidman-tunneln var ett faktum och behovet av inbyggda självförsvar hos konsten syntes akut.
Anledningarna att återvända till minnet har sedan dess inte blivit färre. En nationalistisk kultursyn som vunnit mark, ett mer uppretat debattklimat och ett alltmer oförblommerat luftat förakt för samtidskonsten har på senare år gjort den offentliga konsten till en allt hårdare ansatt måltavla.

Att hoten mot konsten i offentligheten kan vara av mindre dramatisk sort, men likafullt få förödande konsekvenser, blev dock konstnären Karina Lidströms verk i Gammliahallen nyligen en påminnelse om. I VK i lördags berättades om verket Festspel, installerat 1992, som i samband med en renovering nyligen av misstag slängdes bort. En i raden av konstfadäser i Umeåhistoriken att uppröras över, efter Stig Lindberg-fontänen, Grön Eld-debaclet och Lev!-skandalen? Nja, inte om du frågar Liljevalchschefen Mårten Castenfors.
”Konstsvinn – inte värre än försvunna toalettborstar” löd rubriken när han i Dagens Samhälle reagerade på en kartläggning som P4 Örebro publicerade i februari, om totalt 17 000 saknade verk i landets kommuner. ”Dumheter”, tyckte dock Castenfors om medias krigsrubriker om kommunalt slarv och oordning och menade i stället att svinn och förluster är en oundviklig del i hanteringen av den konst som finns ute i de offentliga verksamheterna – brukskonst, som han kallar den, till skillnad från den konst som hänger i anpassade säkra lokaler på museerna.

Visst, den första och instinktiva reaktionen inför konst som hanteras oaktsamt och till och med brutalt, är förfäran – men Castenfors resonemang ger å andra sidan uttryck för en konstsyn som är lika lätt att sympatisera med. Hur själva bruksaspekten för in blod och liv i konsten – hur händelser som att en målning i en skolkorridor kan få ett extra pennstreck, eller att någon tar med sig en älskad grafik från arbetsrummet vid sin pensionering, ger uttryck för en mer intim interaktion med konsten än de städade reflektioner som görs i museisalarna. Hur detta vardagsumgänge med konsten blir en del av ett mera lågmält konstsamtal, en form av folklig konstkritik om man så vill.

En sådan mera försonande blick på konstsvinnet gör förstås inte ansvaret mindre hos instanser som har i uppdrag att skydda både konsten och konstnärerna, upphovsrättsligt, ekonomiskt och juridiskt. Men att ordningen är god i Umeå kommun har vi inga skäl att misstro, varken före eller efter fallet Karina Lidström. En inventering pågår just nu av kommunens innehav, vilket P4 Västerbotten kunde berätta, och skulle man vara nyfiken på konstenhetens vardagliga arbete och bedömningskriterierna för konst som avskrivs, kan man läsa senaste protokollet från kulturnämnden, där en lista prydligt redovisas över de senaste verken som sorterats bort.

En stärkande kommunal konstinsats kunde däremot vara att förvalta värdet av de bortsorterade verken på bästa vis. Kanske kunde Umeå ta rygg på Jönköpings kommun, som nyligen startat ett lotteri där kommuninvånare kan få ett slags konstnärlig återbäring i form av utgallrade verk?

En annan idé som dök upp i en Facebook-tråd efter VK:s artikel, för att skriva in fall som Karina Lidströms i Umeås konsthistoria, vore att ordna en minnesutställning med dokumentation och berättelser om konstverk som försvunnit eller tufsats till genom åren. Idén är värd att ta på allvar – en sådan utställning kunde ge värdefulla lokalhistoriska och konstpolitiska insikter. Och en bättre uppföljning till 2017 års utställning i Umeå konsthall, där urval ur de senaste årens konstinköp visades, är svår att tänka sig – som ett bidrag till en mer komplett bild av konstens särskilda ekosystem och livscykler.

 
SARA MEIDELL

Bli först att kommentera