Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Sportlovets Stockholmsvecka är över oss

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu är det sportlov! Det utropar mjukostreklamen och influerarna, så också nyhetspresentatörerna och storstadstidningarnas krönikörer. Så låt oss prata sportlov, och en bra start kan vara just en text ur den sistnämnda kategorin – Patrik Hadenius långessä i DN Söndag (24/2), om vårt behov av aktiva pauser och om sportlovets historia. Från kokslov till fjällturism, från dåtida hälsoideal och naturvurm till dagens skräck för skärmar och stillasittande, ger han en innehållsrik och bildande exposé över ett lov, som med tydlig koppling till skiftande politiska strömningar och idéer om det goda samhället, utgör en mycket god källa till samtidsanalys.
”Förmodligen säger dessa regelbundna lov, och deras aktiviteter, något om människans konstitution, vårt behov av mening och en gemensam rytm”, skriver Hadenius också klokt och riktigt.

Men lika avslöjande som sportlovet i sig, är förstås den berättelse vi skapar om sportlovet, av sådant som reklam och kulturkrönikor – och mest avslöjande är kanske det som i denna berättelse INTE skrivs ut.
I Patrik Hadenius text är klassdimensionen till exempel en blind fläck, precis som, naturligt nog, i reklamen och influerarvärlden. Det är färgglada sportkläder, hyrhus i fjällen, tågresor till Alperna utan vidare reflektion kring prislappen för ett solgnistrande Instagram-flöde. Men mest intressant är kanske det faktum att 10 000-teckenstexten inte på någon plats omnämner det helt unika med sportlovet som ledighetsfenomen: nämligen hur lovveckan till skillnad från andra högtider och lov är den enda som förflyttar sig i tid genom landet. Från vecka 7 i söder, vidare jämsmed vårens framfart norrut, till final vecka 10 i de fyra nordligaste länen.

Hadenius är förstås långt ifrån ensam om osynliggörandet, i stället en av många i en större berättelse om ett i många avseenden avlångt land. Ja, så avlångt att utmarkerna ibland liksom försvinner ur sikte, som i dimman på fjälltoppen. Ett land med ”en gemensam rytm”, som i en gemensam tyst överenskommelse korat vecka 9 som The Sportlov. Stockholmsveckan.

Att ljuset och värmens förflyttning norrut har tappat sin relevans som argument för de uppdelade lovveckorna står allt mer klart, ju starkare sportlovsfirare från norr till söder ändå dras till samma stora fjällturistorter. Att lovet ändå bryts upp över landet, blir således på flera vis intressant i en djupare analys av sportlovet som samhällsberättelse.

Särskilt intressant blir förstås det kapitel som skrivs från landsändan som ständigt gungar i otakt med den rytm som centralmakten dikterar. Den som fyller Icabutiker och topptrimmar sig för att möta förväntningarna från de tillfälliga gäster som kommer att fylla sina Instagramflöden med sol och snö, men aldrig skriva hem om BB-ockupationer, industrinedläggningar eller en permanent tillvaro på svajig uppkoppling.
Landsänden som firar Stockholms-sportlov vecka 9 med att serva liftar och bärga loss storstädernas snabba bilförare från plogvallar. Som bidar sin tid inför det riktiga sportlovet vecka 10.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Min inre 22-åring rasade av feministisk vrede

Av , , Bli först att kommentera 0

När denna text går i tryck är det på timmen 16 år sedan jag blev mamma och ljuset i mitten av februari kastar mig varje år tillbaka till den jag var då, 2003. En euforisk 22-åring, vansinnigt lycklig över barnet och föräldraskapet, samtidigt fullständigt livrädd. Inte för föräldraskapet i sig, här fanns en naiv djärvhet, en intuitiv känsla av att jag visste vad jag gjorde – men för att misslyckas i omgivningens ögon. Rädd för att inte göra precis allt rätt – vilket var vad jag lika intuitivt förstod krävdes av en som så naivt djärvt skaffade barn före utbildning och ordnad livshorisont.
Det mesta var precis så lyckligt som bildminnena 16 år senare visar, men februariljuset och hur det kastar skuggor på väggarna bakom babylyckan påminner också om det svåra, det som en ung mamma med blickarna på sig inte fann plats och ord för, knappt ens för sig själv. Ensamheten under de långa hemmadagarna, de upphackade nätterna, smärtan som sätter sig i kroppen och hela existensen av utmattningen i att starta upp ett liv som bara måste bli gott och bra.

Barn två och tre kom, det blev lättare men också svårare och inte heller nu fanns full takhöjd för att tala om det tunga: visst, jag var äldre, men fortfarande kvinna och mamma och som mamma gnäller man inte över det som gör en till mamma. De upphackade nätterna. Ensamheten. Sådant som ingår i livets palett intill lyckan och ljuset. Det svåra, som också glöms snabbt när barnen blir stora – tills något påminner en. Det kan vara ljuset i februari som kastar en tillbaka i tiden, det kan också vara en kvällstidningskrönika man inte annars hade fäst uppmärksamhet vid, men som kommer åt en smärtpunkt som ligger vidöppen just i februariljuset.

Ni som följer instagramkontot @mansbebisar vet precis vart jag är på väg – för visst fanns min inre 22-åring med bland hånarna av Patrik Syk som där hängdes ut efter den text som i förra veckan antände internet.
”En natt satt jag bara där och grät” löd rubriken på krönikan där Aftonbladet-skribenten berättade om hur han tvingades sjukskriva sig från sin föräldraledighet. Vaknätterna hade blivit för många, sömnbristen för monumental – och med beskrivningar av en
tillvaro som var igenkännbar för tusen och åter tusen nednötta småbarnsmammor som aldrig känt sig ha haft utrymmet att vittna om densamma, blev texten för många en provokation. Patriarkatet i sin prydno.
För visst, nog kan någon hävda att jämställdheten kommit långt, när en man kan visa sig svag och vittna om det så kallade lilla livets brutalitet. Men, kunde min inre 22-åring och många med henne snabbt och ilsket invända: att ingen lyssnat när samma vittnesmål om utmattning tidigare kommit från kvinnor, raderar lika snabbt ut varje sådan guldstjärna på manskontot.

Frågar vi i stället den 38-åring som är i dag, som instinktivt också upprördes, är det dock sorg mer än ilska som texten väcker. Den nedslående insikten om hur nära ytan den
feministiska vreden ligger och hur lätt den är att trigga – ja, att den feministiska blicken till och med kan bli en blockering.
För naturligtvis fanns nyanser bakom den hårt rubricerade krönikan: här en ovanligt ojämställd arbetsfördelning, där skribenten tog ett hundraprocentigt ansvar för vaknätterna medan den andra föräldern arbetade. Och naturligtvis kan småbarnslivet leda till ett kliniskt utmattningssyndrom oavsett hur många gånger kvinnor tidigare fått höra att graviditet och småbarn inte är sjukdomar.

Men – naturligtvis är också den lättriggade feministiska vreden, likväl som hela den cyniska mediedramaturgi som blottas i denna debatt, talande i sig för hur långt vi har kvar mot det jämställda föräldraskapet.
Detta ger skäl till en helt egen sorg och vrede. För, vilket här åter bevisar sig: föräldraskapet förblir oslagbart både som slasktratt och projiceringsyta för samhällets tillkortakommanden – därför så oerhört värdefullt att debattera mer respektfullt och nyanserat än i provokativa rubriker och drev.

Bara så kan de djupa kunskaperna och insikterna uppnås som på sikt kan ta jämställdheten vidare – reflektioner kring sådant som det egentligen djupt onaturliga i att som ensam vuxen mäkta med en tillvaro med ett litet barn, eller vad de långa dagarna och vakna nätterna utan en flock kan göra med en mamma eller en pappa.
Bara så kan en vidare systemkritik därmed bli synlig, där den feministiska vreden får sin rättmätiga plats i en analys som löper samman med sådant som klass, etnicitet, geografisk hemvist och ålder.
Bara så kan vi låta dagens 22-åringar få växa upp och in i ett föräldraskap där mer kraft kan läggas på vaknätterna än på en vrede över en samhällsordning som fortsätter tjäna patriarkatet.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Humlors surr som upphör – så låter undergången

Av , , Bli först att kommentera 0

I ett av söndagens tusentals tag med snöskyffeln glimmar det plötsligt till i det vita – ett regnbågsfärgat glitter flyger tillsammans med snön ut i trädgården. Glaskulor, ser jag snart, från det humlebad jag i somras ställde i ordning till uttorkade små pollinerare. Så längesen det känns, nu under tyngden av meter efter meter av nysnö – men glaskulorna kastar mig tillbaka till skogsbrändernas sommar, till veckorna då apokalypsen flåsade hetluft över oss med ett allvar vi inte dittills känt. Hur detta att i alla fall kunna släcka törsten hos de minsta och mest avgörande livsformerna blev en tröstande ritual när gräsmattorna torkade ihop under vattningsförbudets regim – hur känslan av poänglös liten piruett samtidigt var så plågsam.
Vad betydde ett litet vattenblänk på ett porslinsfat, när världen brann okontrollerat?

Efter snöfallet hämtar jag ur bokhyllan Maja Lundes dystopi från 2016, ”Binas historia”, och återvänder till det fiktiva tillstånd som författaren här beskriver som ”Kollapsen”. USA och Europa har fallit samman, matbrist har decimerat befolkningarna och bina har bokstavligt talat blivit mänsklighetens sista droppe vatten. Det är en våldsamt vacker skildring av mänsklighetens ödesfråga – och med en verklighet som rusat i panikartad hastighet mot den fiktion som Lunde skrev fram för tre år sedan, är de öppna frågor som boken lämnar oss med i dag akut ångestskapande.

I förra veckan beslutade den svenska Kemikalieinspektionen om undantag från EU-förbudet och tillåta neonikotinoider, giftet som lika effektivt som det skyddar grödorna förstör livsmiljöerna för humlor och bin. Och i en unikt omfattande global forskningsrapport kommer nu nya forskarlarm om insektspopulationer så snabbt sjunkande att ett scenario av kollapsande ekosystem och katastrofala effekter för planeten framstår som närmast oundvikliga.

Glaskulor i vattenbad, protestlistor till beslutsfattare som ändå väljer pengarna framför de hållbara längre perspektiven – vad ska en människa i bidödens tid göra för att rädda sig?
På mitt bord landar en ny bok som presenterar sig som ett försök till svar, Lotte Möllers ”Bin och människor” – en kulturhistorisk resa från antiken och fram till i dag, som följer bin och biskötare genom religion och revolution. Bildande och underhållande ger den inblick i hur människan genom tiderna samspelat med bina och ställer också samtiden i relief mot denna mångtusenåriga historia. Hur mänskligheten i dag placerat sig vid en brytpunkt; sitt eget och bisamhällenas självförvållade utrotning.

Det låter skräckinjagande, men boken blir i stället en lindring mot eskalerande klimatångest, handlingsförlamning och apati – för ur historiens myller av biodlare (eller biskötare, som Möller föreslår som ett bättre begrepp), alla de myter och
föreställningar människan haft om och kring bikuporna, hur liv värnats och vårdats, växer bilden av en stark motståndsrörelse fram: ett embryo till hopp om mänsklighetens och planetens framtid trots allt.

Att nätbokhandelns algoritm föreslår Greta Thunbergs bok ”Scener ur hjärtat” som ett bra komplement till Lotte Möllers bok ger syre åt tanken – hur nya rörelser, tidigare utpekade som marginalfenomen eller till och med helt utanför radarn i den politiska, ekonomiska och mediala offentligheten, ska vara de som ska komma med räddningen. Femtonåringarna, biodlarna, där unga kvinnor just nu tar mark bland hobbyutövarna. Ja, varför inte?

I skogsbrändernas och de smältande polarisarnas tid har vi alldeles för sent börjat lära oss att undergången inte kommer att ske på de vis vi lärt oss i katastroffilmerna. Att kollapsen kan vara tyst som drunkningsdöden, tyst som humlors surr som stilla upphör. På motsvarande vis är det nu hög tid att vi lär oss detektera hopp i former som ligger utanför vår närmaste föreställningsförmåga.

I Maja Lundes ”Binas historia” är det i Kina år 2087 som den sista mänskliga utposten återfinns – det flämtande hoppet, men inte i form av de robotbin som i dag hägrar för en världsekonomi med varvande motorer, utan i stället i skepnad av Tao, den kämpande mamman, som slåss för sin sons framtid. Med pollineringspensel som vapen, långt uppe i trädkronorna – kvinnlig urstyrka. Så kan också en framtid se ut.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Det samiska blev kulturårets mest smärtsamma

Av , , Bli först att kommentera 1

”En samisk boom” har på senare år utropats inom konsten, nu senast av DN:s Birgitta Rubin, som i höstas sammanfattade den renässans som i dag märks på de stora museerna och konstmässorna, både internationellt och i Sverige. Britta Marakatt-Labba på Documenta, Anders Sunna på Moderna museet, Fokus Sápmi på Kulturen i Lund och Luleåbiennalen är ett par av de konsthändelser som omnämns, i en uppräkning som förvisso tecknar en kraftfull våg, men som också väcker till minne det som artisten Sofia Jannok skrev på Facebook häromåret, vid ett annat tillfälle då begreppet ”samisk boom” snurrade runt på kultursidorna: ”For the record, boomen har pågått i 10k år. Sen på plats som vanligt.”
För ja – även om det inte är annat än glädjande att Storsveriges institutioner och kulturskribenter just nu omfamnar den samiska konsten, är Jannoks reaktion begriplig – en uppgivenhet inför förlorad tid, när det man försökt säga i så många år plötsligt yrvaket hyllas brett.
Fem år efter Umeå 2014 är det inte osannolikt att samma irritation återfinns i de led som drog det samiska inom kulturhuvudstadssatsningen – visst, ur ett tusenårigt perspektiv också sena på plats, men ändå föregångare i presentationer av de konstnärskap och de frågor som i dag uppmärksammas så stort i en nationell bredare debatt.

Vid den tillbakablick på Umeå 2014 som i dag ges i VK:s fördjupning framträder det samiska spåret som kulturhuvudstadsårets mest intressanta – både det mest framgångsrika, men också det mest smärtsamma.
Intressant, för hur det så tydligt påvisade kulturhuvudstadskonstruktionens komplexitet, framgångsrikt för hur det tvingade fram konflikter i ljuset och startade ett kunskapsprojekt med spridning långt utanför Umeå – och smärtsamt, för alla historiska och samtida oförrätter som gestaltades i kulturen, all den intolerans och den rasism som till följd av exponeringen av det samiska plötsligt också kom i ljuset.

Som en unik enskild satsning på samisk kultur, vars motsvarighet inte genomförts någonsin tidigare, avtäckte Umeå 2014 dittills oupplysta fält av konflikter och kunskapsluckor och processen före och under året blir därmed en unik erfarenhet i sig att förvalta. De symboliska händelserna var många – en ansökan som fick backning på ett alltför svagt samiskt innehåll, en omstridd Europaturné där samiska representanter bjöds in först fem i tolv, en invigningshelg med å ena sidan en samiskt explosiv show och å andra sidan rasism i öppen dager – allt tecknandes en årsresa där frågor om representation och reellt medskapande återkommande sattes på sin spets.

Samtidigt utgjorde själva den konst och kultur som skapades och fyllde scenerna en process av bearbetning, uppgörelse och försök till läkning. Här skedde ett både känslomässigt och pedagogiskt massivt arbete i ateljéerna och konstrummen. För mig och gissningsvis många av mina kolleger som bevakade kulturhuvudstadsårets arrangemang, blev de många möten som ägde rum med samiska konstnärer en stark upplevelse i sig, där en mängd starka livsöden kom mig till del. Berättelser om hot, hat, självmord, förtryck – men också om upprättelse, kamp, försoning.
Motsvarande starka var ofta också publikreaktionerna vid de samiska kulturhändelserna, där en mäktig bildningsprocess ägde rum i konsthallarnas mingel och foajéernas eftersnack.

Inom konstvärlden stod de samiska inslagen också för en egen dimension av kunskapsprocess, giltig för konsten i vidare mening. Dels skedde en konsthistorisk rekapitulation, där linjerna mellan de konstnärskap som fick utrymme under Umeå 2014 och den tidigare generationens samiska konstnärer blev tydliga: Alta-aktivisterna, eller de tidigare ikoniska sameslöjdarna. Härigenom blev den samiska konsten också en påminnelse i sig själv om konstens politiska potential – vilket sedan 2014 blivit allt tydligare i hur den samiska konsten svarar på så många andra av samtidens högaktuella frågor; inte minst i klimat- och kulturarvsfältet.

Värdefullt är också hur den samiska konsten genom detta sätter ljus på det riskabla fält som konsten ger sig ut på när den går upp på barrikaderna – hur konsten där också undertecknar en instrumentellt konstsyn. En konstsyn som innebär en fortsatt frihetsbegränsning, där konsten visserligen slagit sig fri från det exotiserande uppdraget att ”dansa för kungen”, eller ”jojka fint”, som konstnären Anders Sunna uttrycker det, men där i stället förväntningar på den samiska konsten att alltid bära ett politiskt ärende riskerar att bli en annan sorts hämmande faktor.

Att Umeå 2014, som den komplexa konstruktion ett kulturhuvudstadsår är, medförde en oumbärlig lärdomsprocess och framflyttade positioner för det samiska är klart. Klart är också att mycket hänt under de senaste åren i fråga om allmänhetens medvetenhet om det samiska och om Storsveriges historia av osynliggörande. Men samtidigt återstår enormt mycket arbete att göra i rättighetskampen och bland det viktigaste som Umeå 2014 understryker är därför vikten av riktade satsningar.

För samisk boom må vara – men så länge kultursektorn i Sápmi förblir i dagens underfinansierade läge, är dessvärre Anders Sunnas farhåga relevant; att fönstret stängs, att intresset bara var en trend, ett tillfälligt gästspel inför en publik som snart ropar efter nästa show.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Bryt skammen kring kvinnors drickande

Av , , Bli först att kommentera 0

Så är januari snart över, den oändligt mörka månaden, men också den vita månaden – nystartsmånaden, då precis allt ska bli bättre.
Under några tunga veckor har vi späkt oss, avhållit oss, gymmat – men nu, med vårljus snart i sikte, dags att låta spända käkar lossa? Återinföra fredagsfikat, söndagssteken, onsdagsvinet – återföra lite normalt liv helt enkelt.
Ja, när det kommer till det sistnämnda, alkoholen, är det 2019 just vardag den förknippas med, snarare än som förr, storhelg och guldkant. Och med våra privata och offentliga liv sammansmälta, en gräns alltmer diffus mellan arbetstid och fritid, är det väl bara naturligt att alkoholbruket också ändrat karaktär. Från festföreteelse till den moderna människans ständiga följeslagare.

Mest påtagligt har skiftet kanske varit bland kvinnor, vilket syns både i bubbliga bildflöden i sociala medier och ute på krogarna – och som också kunde beläggas i en studie häromåret, där äldre kvinnor gick mot strömmen i ökad alkoholkonsumtion medan drickandet i övrig befolkning minskat. Logiskt, egentligen, för om alkoholen pekar ut ett modernt ideal och identitet, är det givet att det är hos kvinnor förändringen märks, som ett kvitto på erövrade positioner i samhället, ja på ökad jämställdhet om man så vill.

”Som hon drack” heter Jenny Damberg och Lisa Wikblads bok som belyser denna dimension av kvinnligt drickande. Fortsatt angelägen sedan den utkom 2015, ger boken en historisk kontext till kvinnors förhållande till alkohol och beskriver det kvinnliga drickandets revolutionerande potential, med dess koppling till ägande av egna pengar och tillgång till offentliga miljöer, men också samhällets stigmatisering av detsamma. Den skam som varje kvinnligt maktanspråk belastas med – här parat med mytbildning, påhittade skaderisker och förstås med det dåliga moderskapet som evigt gångbart trumfkort.

Att detta skambeläggande är högst levande i dag står klart, trots kvinnors erövrande av krogmiljöerna. En skam som om inte annat lever i undertexterna i offentligheten, eller internaliserat, som i mitt kvinnliga umgänge, där vi visserligen går på våra AW:s, men också återkommande kalibrerar oss mot varandra, ”visst är väl ett glas till okej?”. Detta tål att påminnas om – att vara medveten om hur alkohol, makt och jämställdhet hänger samman, hjälper till att placera skam där den hör hemma.
Men likafullt uppnås inte verklig jämställdhet förrän också det kvinnliga missbruket avstigmatiseras. För – för många kvinnor är ju kombinationen alkohol och vardag betydligt svartare än den lättsamma instagrambilden av ett glas bubbel på ett mingel en tisdag. Och om det kvinnliga drickandet är skambelagt är det inget mot vad det kvinnliga missbruket är. Så pass att det går att tala om förstärkta skadeverkningar, till följd av att kvinnor i skam döljer sitt lidande och väntar längre med att söka hjälp.

Därför är det med tacksamhet man tar del av fler vittnesmål där kvinnor i offentligheten berättar om missbruk och vägar till nykterhet – där två starka litterära exempel har varit omtalade de senaste veckorna; Rebecka Åhlunds ”Jag som var så rolig att dricka vin med” och den amerikanska författaren Leslie Jamisons ”Tillnyktring”.
Som personliga vittnesmål, den sistnämnda utbyggd med en kulturhistorisk och litteraturhistorisk exposé över alkoholism, skrivna av drivna stilister, ger de fördjupade perspektiv på alkoholismens komplexa krafter. Lästa i samma svep väcker böckerna också angelägna frågor om kvinnlig alkoholism, klass och kulturellt kapital. För vilka kvinnor är det som i egenskap av yrke eller social status har skydd nog för att kunna berätta offentligt om ett missbruk?

Högst tyngd har ändå böckerna i hur de sätter drickandet i relation till kreativiteten – den som enligt både mytbildningen och i statistik över riskyrken, som författare, journalist, så nära hänger samman med ruset. Här tecknas revolten mot raden av manliga författarsuputer, där Åhlund och Jamison håller sina kvinnliga drinkare ur litteraturhistorien som skyddshelgon för ett fortsatt skrivande med vin utspillt över tangentbordet. Tankevidgande utvecklas också idén om hur författandet hänger samman med ruset, känslan av att vara helt nära den unika tanken och existensen.

Ur detta pekas också riktningen ut mot friskhet, som kan vara lika svår att acceptera för den alkoholist som vårdar sitt missbruk som en unik talisman, som för den författare som drivs av att tänka och skriva det ingen skrivit förut och där alkoholen åtminstone i en förälskelsefas tjänar som effektiv förstärkare av sådana anspråk – nämligen att ge upp tanken om att vara unik, i supandet, i skrivandet.
I detta öppnas å andra sidan porten mot ett kollektiv, ett Vi att hämta lärdom och kraft ur – forna dryckessystrar som bemästrat skräcken för att förlora originalitet och bli tråkigare som nyktra, som bevarat sin särart genom AA-mötenas styrda språkregim. Segrare som skriver historia.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Amanda Lind ett hoppfullt val

Av , , Bli först att kommentera 0

Kommentar till utnämningen av Amanda Lind (MP) till kulturminister.

Kultursidor är märkliga ibland – marknadsför sig med fina ord om eftertanke, fördjupning, men är ändå ofta först i ledet när det gäller att, om än stilistiskt oantastligt, brassa iväg tvärsäkra utsagor när nyhetspuls slår till. Utnämningen av Amanda Lind (MP) till kultur- medie- och idrottsminister blev ännu ett bevis på detta. Lika hårdbevakad som posten är, med en tyckarstab som ställer helt andra krav på kulturministerns cv än andra ministerposter, lika förutsägbara blev också de första reaktionerna.

Högdjuren bland de kritiska tyckarna höll sig visserligen för goda för att kommentera dreadsen, lajvandet, blockflöjten, och sammanfattade i stället sina reservationer med a) hon är inte Socialdemokrat, b) hon har inte profilerat sig i kultur- och mediefrågor. Men även de försiktigt positiva gick till stor del på instinkt och ytkunskaper: hippie! utropades av både belackare som Hanif Bali, som en hyllande Karin Olsson i Expressen, där Linds alternativa härkomst och framtoning lyftes fram som både hot och hopp.

Fint var att följa just den alternativa fåran i kommentarerna till utnämningen. Här växte snabbt en allt mer respektingivande motbild fram mot det Stockholmscentrerade kritiska perspektivet, där Amanda Linds kulturella, ja till och med intellektuella, tyngd ifrågasattes.
Kulturkrönikörer i landsortspressen uttryckte förnyat hopp om en kulturpolitik omfamnande hela landet, på sociala medier flödade vittnesmål från kulturchefer och lokalpolitiker ute i landet om en duktig och driven politiker, och kulturarrangörer och konstnärsorganisationer var också snabba med att påminna om kulturpolitiska debatter som Lind gjort avtryck i utanför de hårt mediebevakade. Se där en bild så god som någon, både av en talande mediedramaturgi och av en minister byggd från grunden och med kvaliteter långt mer genuina än hennes företrädare hade vid sitt tillträde.

Klart är att Amanda Lind har enorma utmaningar framför sig – kulturpolitiken är det område där stora ideologiska stridsfrågor kommer att äga rum framöver. Det gör det desto viktigare att vi inte får en stridslysten estradör på kulturministerposten, redo att slåss med kultur på samma livsfarliga vis som de nationalistiska krafter som gripit efter kulturområdet på senare år. Till Amanda Linds första utmaningar hör därför att visa att hon tar avstånd från den den instrumentella och fostrande kultursyn där MP tidigare svajat – och i stället tar chansen att visa att läget när en unik regeringsbildning ägt rum också kan vara tidpunkten då drömmen om Socialdemokratin som kulturpolitikens eviga urmoder måste revideras.
Inte heller jag har Linds fulla cv framför mig, men känner stort hopp om hennes kvalifikationer. Ett tidigare kommunalråd med rötter i den ångermanlänska subkulturen – om en kulturkrönikör får tillåta sig tänka i braskande rubriker har jag svårt att finna en mer slagkraftig sådan för en kulturminister.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Ge våra poeter mat i magen

Av , , Bli först att kommentera 1

”Jag måste tjäna mer pengar”/”Jag vill ha mer pengar”/”Nu är pengarna slut igen” – så lyder några av ett otal variationer av samma tema i ”Marginalia”, Johan Jönsons nya diktsamling. Kännetecknande för en poet som gärna använder vardagens mest krassa villkor i sitt diktande, fogar sig de insprängda meningarna i diktsamlingen också till den aktuella kulturdebatten om poesin och pengarna.
Med start i författaren Katarina Frostensons villkor för att lämna Svenska Akademien; ”att hon kan försörja sig och fortsätta sitt värv som lyriker”, blev debatten en uppiggande start på året. Symbolisk för Akademiens våndor, men också, med de frågor den väckte om kulturekonomi och kultursyn, en debatt relevant för hela kulturlivet i det regeringskrisens Sverige som ännu inte sett sin fulla upplösning.
Poesin och pengarna – vad har vi råd med? Vad får kulturen kosta? Vem betalar priset och hur, för de kulturpolitiska beslut som i dag tas?

Med ”katastrofbudgetens” besked i december om 200 statliga miljoner i nedskärningar fick kulturlivet en käftsmäll i julklapp och det var en skärrad kultursektor som efter helgerna mötte vardagen. Konstnärer och kulturinstitutioner, tidskriftsredaktörer och teaterchefer som börjat göra sina konsekvensanalyser, i tanken börjat skrädda in kostymerna, utifall.

Lugnande var beskedet häromveckan, att fri entréavgift vid statliga museer ändå kvarstår och på Instagram lovar nu den ännu sittande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke att fler besked till kulturens gagn är att vänta.
Men det faktum att ingen av de 73 punkterna i S, L, C och MP-överenskommelsen berör kulturen, ger dessvärre skäl till samma oro man haft anledning att känna genom hela valrörelsen, över en kulturpolitik alltför blek för att kunna möta en SD-offensiv. Dels inom kulturområdet, men också i vidare mening, genom de demokratiska och ideologiska prövningar detta partis politik ställer upp och där en fri och stark kultur- och mediesfär som kan bjuda motstånd behövs mer än någonsin.
Kulturbudgetens konsekvenser visar sig redan och beskeden har sedan årsskiftet duggat tätt om nedläggningar och avvecklingar av kulturverksamheter runtom i landet. Men skadorna handlar förstås också om följderna av en politik som nu så tydligt visar vilket värde kulturen tillmäts – en ökad otrygghet som drabbar även de som står fria från stympning denna gång.

Sorgligt har varit att se hur konstnärer och kulturarbetare i mina flöden plötsligt börjat dela artiklar om kulturens hälsoeffekter – kultur mot depression, kultur som förbättrar ditt minne – och hur alltfler debattinlägg kring kulturbudgeten berör konstarternas potential för tillväxt och utveckling.
Reaktionen är begriplig: när obegripliga yxhugg utdelas mot kulturverksamheter som borde vara omöjliga att röra, är det inte konstigt att en konstnär griper sig an nyttoargument för att försvara sitt existensberättigande. Likväl går det inte att bortse från tragedin i hur detta nyttotänkande, hur avlägset det än må vara, är en gren på samma instrumentella träd där också en nationalistisk kultursyn återfinns. Skyddet: att freda ett fritt och robust kulturliv – vilket i grunden och ofrånkomligen kräver pengar i tillräcklig mängd.

Poeten behöver mat i magen och en väldig massa tid, men den som skriver dikt vet att det är en syssla som sällan leder till något extravagant liv, lyder poeten David Väyrynens kloka sammanfattning av den hållning som är så självklar för många kulturarbetare, intervjuad av DN i en uppföljning av Frostenson-debatten. Kärnfullt ringar han här också in den kulturens frihet vi slår vakt om genom att säkra stöd till det som i likhet med poesin rimmar dåligt med tillväxt. Som Väyrynen konstaterar: ”Jag har aldrig varit med om att någon försökt att påverka texterna i syfte att bättre marknadsanpassa dem.”

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Flasha din skärm när du går ut i det nya året

Av , , Bli först att kommentera 0

Fredagen före 7 januari, måndagarnas måndag, är det dags att rusta sig för vardagen och jag beger mig till bokhandeln för inköp av kalendern för 2019, pappersvarianten. De börjar utgöra en ansenlig samling där hemma, A5-kalendrarna i mjuka pärmar, som i kombination med listor i drive-tjänster och olika mejlmappar för privat och jobbrelaterade händelser, fortfarande är den bästa lösningen jag funnit för att organisera mitt liv.

Jo, jag har försökt bli helt digital, för ett par år sedan – en ambitiös och tidskrävande insats gjordes då för att ta klivet över från papper till smartphone, men någonstans slog tidsinställningen fel vilket lät larm gå av mitt i natten om fotbollsträningar och telefonmöten och sedan dess har varje år en ny papperskalender införskaffats.
Men något har hänt på senare år – för från att ha blivit betraktad som en reaktionär dinosaurie är mina vaxpärmar numera något som placerat mig i de coolas gäng på möten och konferenser: de ny-analogas.

Trenden bekräftas där i bokhandeln, där utplockade hyllor möter mig och en expedit beklagar att flera sorter tagit slut. De säljer som aldrig förr, säger hon – och tillägger att papperskalendrarna ju faktiskt har sina fördelar, för om man skulle tappa bort telefonen, då tappar man ju allt. Som om molntjänster var science fiction, som om i stället de analoga kalendrarna hade sina dubbletter i något mystiskt underjordiskt lager, men jag nickar och rullar med i kommentarens baklängeskullerbytta, möjligen för att den så träffande ringar in den statusförskjutning som skett, det nya blinda prisandet av det analogas förträfflighet.

Kalendrarna utgör de tydligaste av markörer för den nedkopplade trenden, de ekon som ljudit över västvärlden efter sociala medier-avhopparnas skri från Silicon Valley häromåret. Och när det vid nyårsskifte är dags att träda ut som en bättre människa är inköp av papperskalender helt i linje med annan detox som följer efter helgerna: bort socker, bort skärmar och sociala medier-konton, in gymkort och friskluft. Intill självhjälpstexter om träning och bra vardagsmat fylls tidningarna av artiklar om att bli smartare än sin mobil, om skärmar som ger oss popcornhjärnor, om skärmar som kokain och hur går det att försvara ett mobilbeteende där du inte ser ditt barn i ögonen de korta minuter som en stressig vardag snart snävar ner samvaron till?

Lika uppfordrande är artiklarna om hur vi behåller de goda vanorna och det är här frågan behöver formuleras: De nya vanorna, är de verkligen goda? Och framför allt: vem dikterar egentligen vad som är gott, hållbart och sunt? Erfarenheter av strikta dieter och ambitiösa träningsscheman som kapsejsar i frossande och utmattat soffläge ger en vink om att de mänskliga behoven och drifterna alltid kommer att övervinna oss – och när det gäller inrättandet av en digitalt rensad vardag går det snabbt för den krasst lagda att sortera in projektet i samma kategori av livsstilspynt som en tillfällig sockerdetox, eller en lyxig yogakurs á 10 träffar.
För så baserade är ju redan våra liv på digitala system, att ett smartphone-stopp bara kan klassas som de privilegierades privilegium, ett utslag av en medelklass med blinda fläckar. Svala mobilvägrare som ändå uppskattar att kunna splitta krognotor med ett swish, eller ja, för den delen kunna synka familj-jobb i sin smarta telefon.

”När det blivit norm att skylla på skärmar, att lämna sociala medier och bara använda knapptelefoner, då visar klassamhället sin allra fulaste sida.” skriver Umeåforskaren Elza Dunkels i ett instagraminlägg som med fördel således kan bladas in bland peppiga nystartsartiklar om ett bättre 2019. Inlägget, formulerat som ett svar på en brittisk sammanställning av forskning om skärmar, ger välbehövligt djup i samtalet om digital avhållsamhet, där det viktigaste är det klassperspektiv som sällan berörs i den bredare debatten. För, som Dunkels skriver: ”Vi vet att de som tjänat mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper och individer, inte normbärarna.” Varningen hon formulerar, att skärmanvändandet blir en markör för underklass, socioekonomiskt eller i funktionsbetydelse, är värd att ta på stort allvar för alla som redan har ett ganska bra liv och skulle klara sig gott även utan digitaliseringens alla fördelar.

En nystart som skulle låta oss gå ut som bättre människor i ett 2019 skulle därför, hellre än skärmstopp, vara en tillämpad ödmjukhet inför andra grupper än de mest privilegierade. En klarsyn kring olika individers olika behov av skärmar, kring vilka andra faktorer som styr människors hälsa än skärmar och kring vilka som tjänar på att låta dessa beskyllas för ohälsa kopplad till andra livsomständigheter.
I den ödmjukheten skulle det också ingå att som normbärare ta ansvar för att se till ett större kollektivs bästa och inte bidra till att skambelägga eller förminska den betydelse som tekniken haft för så många marginaliserade. Att för all del hålla sig med den variant av kalender man finner bäst av praktiska och identietsmarkerande skäl, men också, för att citera Dunkels, i en akt av solidaritet ”flasha din skärm var du går.”

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Konst för småkryp är precis vad vi behöver

Av , , Bli först att kommentera 0

Redan när pressmeddelandet kom från Konstnärsnämnden insåg jag att det skulle bli svårt att skriva om nyheten på ett vis som inte fick de förväntade skeptikerna att gå i gång. Fyra konstnärer som bjuds in för att skapa konst, med småkryp som tänkt publik, ett projekt i regi av Konsthall Norra Kvarkens Mats Caldeborg och Katrin Zackrisson Caldeborg som nu beviljats stöd genom Konstnärsnämndens Kulturbryggan på drygt en miljon kronor. Originellt, uppiggande och förstås en alldeles ofelbar trigger för dem som under några år har ropat i skärrad falsett om ett politiserat kulturliv och blankettkonst skapad för kulturbyråkratins ideologiska trender.
Efter muntert mottagande på sociala medier av nyheten kom också det förväntade falsettutropet, från förväntat håll, när Lars Anders Johansson, redaktionschef på Timbro och chefredaktör för Smedjan tog till orda på sin egen plattform. ”Charlataner och bidragsentreprenörer” kallar han de kulturskapare som ges stöd till ”politiserad nonsensprojekt”, av den sort som han pekar ut småkrypskonsten som exempel på. ”Låtsasprojekt”, som genom att inteckna medel från den statliga kulturbyråkratin gör både kulturlivet och skattebetalarna till förlorare, som den indignerade texten hävdar.

Egentligen är det onödigt att ge tongångar som ges uttryck för i artikeln längre efterklang än nödvändigt genom ett försök att nyansera. Men den raljans som projektet avfärdas med utifrån Kulturbryggans kortfattade pressmeddelande är i sin tur en trigger för den kulturjournalistiska instinkt, den mediegren som Johansson för övrigt också passar på att sabla ner i sin text. För även om man skulle köpa begreppen låtsasprojekt och blankettkonst, går det snabbt för den som bemödar sig om att ge hela bilden, att konstatera att Konsthall Norra Kvarkens konstprojekt är långt i från fluffigt flum.
Projektets utgångspunkt är mycket riktigt konst för de minsta livsformerna, men de skattebetalare som Johansson värnar får också sitt, i form av den utställning för mänsklig publik som också ingår i projektplanen. Ytterligare tyngd i hans bok kanske den vetenskapliga kopplingen kan utgöra: de planer som finns på att i projektet involvera skogsforskare tidigt i processen. Att projektet därtill har ambitionen att engagera andra kulturskapare än de medverkande fyra konstnärerna, möjligen musiker eller författare, som då också skulle få del av miljonstödet, breddar bilden ytterligare – allt detta faktorer som stärker dragen av populistisk rallarsving i Johanssons text.

Än mer provocerande blir inlägget från kulturredaktionshorisont, där pressmeddelandena om statliga kulturbidragsbeslut vid denna tid på året duggar tätt – skattemedel till ett mycket brett fält av olika kulturformer, aktörer och projekt. En bild långt ifrån den som artikeln målar upp; den tröttsamma vanföreställningen om bisarra och otillgängliga projekt som glufsar i sig alla statliga medel. I stället återfinns i listorna över tilldelningen en lång rad högst jordnära projekt och representanter för de jag gissar åsyftas med ”hårt arbetande kulturutövare”, de som enligt Johansson inte vill följa politiska trender och därmed inte skulle släppas fram till köttgrytorna.

Så långt texten som sådan, men inlägget är problematiskt i vidare mening, då det också måste läsas i ljuset av den nedmontering av kulturen som satt agendan för höstens debatt. Det förslag från Moderata ungdomsförbundet häromveckan om slopade statliga kulturpengar är talande – och även om det kunde vara lockande att avfärda det som blott ett ungdomsförbunds-utspel, vore det naivt att bortse från den anda som förslaget ansluter till, där ifrågasättandena blir alltmer aggressiva, både hos debattörer och i politiken, av den statliga ryggradens betydelse i svenskt kulturliv. Mest alarmerande och konkret är förstås den operation som Sverigedemokraterna inlett, en stympning av den offentliga svenska kulturbudgeten, redan inledd i Hörby, där SD fått igenom sin första budget och skurit ned kulturpengarna med 4 miljoner.

Att skattebetalarna har skäl att vara oroliga och att en politisering av kulturen är en reell fara har Lars Anders Johansson således helt rätt i. Men det är inte en kostsam byråkratisk överbyggnad eller så kallade låtsasprojekt vi ska vara rädda för, utan en Sverigedemokratisk kulturpolitik som efter att ha svält ut det offentliga kulturlivet som vi i dag känner det, kommer att ha fritt fält för att återföra medel till den kultur som stöder partiets nationalistiska agenda.
I en sådan verklighet kan de stökiga och diffusa ”låtsasprojekt” som i dag hånas bli det vi mest desperat längtar efter, som de luftfickor de är för demokratin. Vi, småfåglarna, skalbaggarna och alla andra av våra minsta och mest skyddslösa livsformer.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Mellan butikshyllorna söker jag julens ängel

Av , , Bli först att kommentera 3
Skulle en julängel vilja nedkomma med ett julbudskap till människan i sitt mest avklädda tillstånd, är det på stormarknaden en lördagskväll, en halvtimme innan stängning hon skulle finna henne.

 

Klockan 22.06 lördag före första advent börjar julen. Det är då jag rycker loss kundvagnen ur sitt bås på stormarknaden och slås av hur känslan av julrush, trots att jag går från en nästan tom parkering in i en lika tom butikslokal, inte kunde varit mer påtaglig. Själva julen i ett litet överdekorerat nötskal. Detta att vara ute på jakt vid allt märkligare tidpunkter på dygnet, detta att fylla en vagn med varor man inte vet vem som efterfrågat. Detta att till sist känna sig grundlurad, blåst.

Stormarknadsvarvet är i adventstid en egen liten gräll julritual och jag passerar hårt knutna hyacinter, leksakskalendrar, småskålar för glöggfröjd och strax innan frukten har någon skruvat upp en stereoanläggning till förmånligt julpris på max, två barn gör övertrötta tjurrusningar mot den utan att vare sig föräldrar eller butikspersonal orkar ingripa.

Stängning stundar, kassor ska räknas, hyllor fyllas och mellan lådorna med utsorterad frukt och dessertostar till kampanjpris hukar sig någon kring en mobiltelefon: det du ville ha är slut, vad gör jag? En annan har stannat i steget vid leverpastejen, liksom inåtvänd, och jag tänker med min vagn, att skulle en julängel vilja nedkomma med ett julbudskap till människan i sitt mest avklädda tillstånd, är det här hon skulle finna henne; på stormarknaden en lördagskväll, en halvtimme innan stängning.

Här, där vi drar likt gastar genom butiksgångarna. Här, där vi går runt lika obearbetade och fula som förpackningarna och påsarna i våra kundvagnar. ”Före”-versionerna, innan köpedegen förvandlats till pepparkakshus och vitmossan pressats ner i ljusstakarna. Här våra osminkade jag, som vi ser ut innan vi gjort oss presentabla för FB-offentligheten.

Här, i den torftighet där våra mystiska inre liv också oväntat får plats, där smågrus från alldeles nära hjärtat plötsligt kan trilla ut i möten med dagisföräldern, den gamla kollegan. Skilsmässan, vardagsstressen och mindervärdet, glädjen och oron kring barnen, utspillt i ögonblickens terapi.

Vid toapappersbalarna och kattmaten hovrar de tonårsgäng som skapat sina egna zoner för umgänge bland hyllorna. De som betalar sin timshyra för att få vistas i stormarknadens relativa värme och ljus med strategiskt utspridda inköp av energidrycker och stycksaker från chokladhyllorna. Överlevare, tänker jag med plötslig ömhet och vördnad inför dessa unga, de som aktivt söker tvinga fram liv på ställen som pekats ut som döda – vare sig det är på stormarknader i stadsdelar där andra mötesplatser glömts bort att planeras in, eller en alltför storpolitiskt trögrörlig klimatrörelse.

Och jag tänker att skulle julens ängel göra stormarknadsvarvet en lördag kväll sent i november, skulle hen nog stanna upp och lyssna en stund till vad dessa gängligt spretiga varelser hade att säga.

Två kassor är öppna för att raskt pressa ut de sista själarna ur butiken och det är nu han sluter upp intill, han som jag tidigare bara brukat se sittande på parkbänkar runt om i stan, alltid ensam, alltid lastad med mer påsar än den vanliga flanören bär med sig.

I tidningshyllorna har jag just passerat tidskriften Filter med sina rubriker om det som blivit en liten kultursidessnackis, reportaget som bevisat att många livsmedel gått utmärkt att konsumera långt efter bäst-före-märkning. Förmodligen, har jag konstaterat, ska detta bli den medvetna medelklassens julpose i år, att djärvt bälga i sig utgången filmjölk.

Just en pose, medelklassens privilegium, tänker jag, när blicken sedan faller på den yoghurt med exotisk smak med röd kort-datum-etikett i mannens korg, intill en rulltårta och en dubbeljapp. Och han kastar en blick i motsatt riktning, mot min vagn: och du storhandlar ser jag? – och jag säger något platt om att man får passa på när det är lugnt i butiken.

Vi pratar vidare om öppettider och storhelger och han säger att förr var det ju 17.30 som gällde om man skulle ha något köpt. Nu är det enklare, men ändå så svårt. Med julafton en måndag blir det många röda dagar, säger han.

Ett utsträckt undantagstillstånd, dagar med begränsad tillgång även till stormarknadens värme och ljus, säger han inte – men utbrister i stället oväntat att det är som en oro som kommer över en under jul ändå. Det sitter kvar sen man var liten vet du, och nu hackar kön fram ett snäpp och alla hör och dyker ner i sina mobiler och när jag åter är i jämnhöjd med min kö-kamrat för han in oss alla på ett säkrare fält genom att prata väder. Regnet, har det varit uppehåll alls i dag?

När det ska betalas får han lägga tillbaka sin dubbeljapp, pengarna räcker inte och innan min patetiska intellektuella kramp släppt (kränkande övertramp eller strikt medmänskligt att bjuda på chokladbiten?), har han hunnit lämna kassabanden bakom sig.

När jag lastat mina präktiga tygpåsar i min vagn och stävar mot utgången ser jag honom i förbutikens kafé. I en lånad tallrik har han hällt sin nyköpta yoghurt och jag tänker på utropet ”Ät snart!” på förpackningen och jag tänker på hela mänsklighetens bästföredatum, hur brådskande allt känns helt plötsligt.

En julstress av märkligt slag, den sort som inte går att köpa sig fri från eller pynta bort. Den sort som julänglarna viskar om när de till sist dyker upp ute på parkeringen.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera