I morse blev jag väckt en hel timme för tidigt. Livskamraten hade tittat fel på klockan och naturligtvis måste han väcka mig. Men man måste förlåta honom, först rusade han upp och fixade fika och gjorde upp eld och först därefter, väckte han mig. Den extra tiden använde jag inte till något nyttigt och värdefullt, nej minsann. Jag satte mig och läste lite slött bland alla bloggar som finns här på VK.

Av en ren slump så hamnade jag på bloggar skrivna av ledsna tonåringar. Tonåringar som delar med sig av sina känslor, sina innersta värdefulla tankar, sina egna ledsna jag.

Så banalt mitt eget skrivande kändes helt plötsligt. Är detta verkligen något  jag ska göra? Jag skriver ju inte om verkligt viktiga, tankeväckande frågor och känslor, utan jag skriver ju bara för mitt eget nöjes skull. Men sedan tänkte jag som så att en del läser ju ändå det jag skriver, då kan det väl inte vara helt fel.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de ledsna tonåringarna får stöd så att de orkar vidare, att de hittar sina egna smultronställen i livet. Hur vanligt är det inte att vi äldre talar om den "lyckliga" ungdomstiden, men så lycklig var den nog inte alltid. Framför allt så var alla inte lika lyckliga och det ska vi nog komma ihåg. 

Idag har jag grävt upp en ny stickling av min älskade ros Terese Bugnét, denna underbara kanadensiska ros. Sticklingen står nu i en vattenhink över natten och i morgon ska den planteras i en stor kruka, tillsammans med en clematis, för vidare frakt till SpanskaVillan. Där ska den pryda gavelväggen är min tanke. I går kom jag också på idén att lägga runda stenar längs hela gavelsidan. För att göra det lätt för mig tänker jag säga åt dem som tänker komma och hälsa på att "ta inte med någon blomma utan ta hellre ett par runda stenar" (finns att köpa säckvis också). Nu hoppas jag på vackert väder så man kan börja rensa lite ute på gården. Sol och värme, det är vad jag behöver! 

I eftermiddag var jag på demensutbildning. Att tappa sig själv genom demens är ett grymt öde som jag verkligen hoppas slippa. En av föreläsarna från Demensföreningen i Umeå berättade om svårigheterna med att få gehör från Kommun/Landsting när det gäller att utforma lokalerna på ett för dementa rätt sätt. Det kan jag bara beklaga. Vilka kan vara bättre på att komma med råd och tips än de som verkligen arbetar med de sjuka i vardagen? Själv har jag aldrig tänkt på att exempelvis lyfta fram ljusbrytare, eller toaletter för den delen, med hjälp av starka tydliga färger. Man lär så länge man lever!