Här ligger vi i solen, badar och njuter och runtomkring oss rustar man för vintern. De blommor vi njuter av, bougainvillea, hibiscusar med mera, med mera klipps nu ner. Snipp, snipp med stora sekatören eller häcksaxen så ligger det drivor av långa vackra blomstergirlanger vid vägkanten. Det som återstår blir täta rundade buskar alternativt rakklippta sådana som verkar vara på modet här. Jag skulle helst vilja bära med mig alla blomstergirlanger hem och stoppa i vas.

Vidare målas det, alla semesterhus ska fixas till inför kommande sommarperiod. De fastboende engelsmännen håller också på att förbereda sina hus för vintern. Antingen ser man över det yttre skiktet på huset eller så gör man som vår nye vän, Colin, tvättar sina uthyres bilar, fixar husrum åt sin hund och förbereder sig för flytten till sydspetsen på Gran Canaria över den ”kalla” perioden här. Colin berättade att i år hade det varit omöjligt att få tag på hundvakt, alla var uppbokade, så han får lämna hunden till vänner istället. Kostnaden för att få lämna hunden är i år 300 euro/månad plus mat kostnad. Kanske ett nytt yrke; hundvakt åt några av dessa små bjäbbande hundar som det myllrar av här.

Julblomma av den större sorten

Via Colin lärde vi också känna Shaun och Julie. Julie berättade om sitt liv med städhjälp, trädgårdsmästare, tvätthjälp, poolskötare, hushållerska etc. Jag kunde inte låta bli att fråga vad hon gjorde på dagarna. -Tittar på, svarade hon. – Ligger vid poolen och dricker GT (gin&tonic), kommenterade Shaun.

Jag skulle bli tokig på ett sådant liv. Redan nu känner jag längtan efter att göra något, inte bara strosa runt och ha det skönt. Nej, var är mina målarpenslar, mina gjutformar….

Idag blir det till att promenera ned till Corallia Beach, 30min promenad vardera väg, och bara slappa och bada. Detta är en av de absolut bästa badplatser jag varit på, inga sjöborrar, inga häftiga vågor, bara sand, mjukt, klart vatten, fina toaletter (nog så viktigt när man är ute hela dagen), fina duschar. Rekommenderas speciellt för barnfamiljer. Våra barnbarn älskade stället.

Efter nästan 4 veckor finns det en sak vi inte vant oss vid här i Peyia, nämligen de stora matportionerna på restaurangerna. Ofta tar vi bara en starter och det räcker mer än väl för oss. I kväll var vi på en stor restaurang som ligger lite avsides. Till vår stora överraskning var den full av stora, glada sällskap med engelsmän samt förstås de oundvikliga TV-apparaterna. En TV-apparat på vardera vägg, men nu var det inte bara fotboll utan en visade australiensiska dolda kameran, en visade mode- och inredningsprogram, en visade komedier och en, slutligen, fotboll, något för alla således. Men nog skulle jag gilla en restaurang utan TV, man går väl ut för att umgås? I alla fall gör vi det, men när man ser alla som sitter upptagna med sina mobiler eller surfplattor så börjar man undra.

Livskamraten tog baconomelett, naturligtvis med massor av sallad, pommes frites och grillade pitabröd. Själv tog jag en härlig räksallad. Men när vi såg tallrikarna som bars ut med kebab, souvlaki etc. så häpnar vi, vilka jätteportioner, var gör folk av all mat?

Nåja, det är deras problem. Vi avslutar kvällen med en promenad hem och efter fyra veckor så känner vi verkligen att de dagliga, långa promenaderna gjort nytta. De många backarna, upp och ned, har gjort nytta.

Igår skulle vi på utflykt. Målet var Tombs of the Kings och vi hade förberett oss genom att kolla vilken buss vi skulle åka och vilka tider bussen gick. Det hade tagit ca 15 minuter att promenera till busshållplatsen så vi gick iväg i god tid. Det visade sig att det tog betydligt längre tid för denna gång gick vi uppför backen. Här är det nämligen väldigt kuperat, att kämpa sig uppåt tar tid, att gå hemåt/nedåt går fortare.

Nåja, bussen kom 15 minuter efter utsatt tid så det var ingen fara. När vi åkt en stund insåg jag att detta måste vara fel buss, men Livskamraten framhärdade i att det var rätt.

Till slut fick han ge med sig, vi var på fel buss. Då kom vi på att ingen av oss varken läst numret på bussen eller numren på hållplatsskylten så det var bara att acceptera att det blev som det blev. En fin resa blev det i alla fall där vi fick se delar av det riktiga Cypern, inte Little Britain med dess lyxvillor och stora huskomplex. Väl framme i Pafos tog vi bussen ner till hamnen och strosade runt. Både åska och regn fick vi uppleva, men sedan tog solen över och strålade med sin vanliga styrka.

I hamnen ligger det avspärrade arkeologiska området som vi besökte och WOW, vilken upplevelse! Ett enormt område där man verkligen fick känsla för hur det kunde sett ut då för länge länge länge sedan. Fantastiskt! Vi gick i ett par timmar men orkade inte se allt på grund av värmen. Åker ni till Cypern så måste ni bara besöka Pafos med dess lämningar av gammal kultur, helt otroligt fascinerande. Vilken kultur det måste funnits där, vilka mosaiker, vilka enorma byggnader, så otroligt fascinerande. Detta är något jag ska läsa mer om senare.

En liten detaljbild av ett av mosaikgolven. Tänk att gå omkring på det, tänk att lägga det!

Innergården till en rik familjs grav. En fin pelaromgärdad innergård med separata gravrum för familjemedlemmarna runtom. Mysigt, där var det väl tänkt att hela familjen skulle ”umgås”.

Sådant här tycker jag om. Jag vill bara veta mer, och mer, och mer…..

Nu har vi tillbringat några veckor i Peyia på Cyperns västkust. En liten stad som jag nu lärt mig kallas för Little Britain. Vår avsikt var att bo sex veckor i ett radhus och leva ett ”vardagsliv” enligt cypriotisk livsstil. Vilka cyprioter? Var hittar vi dem?

Det har visat sig att orten vi valt att bo i kallas för Little Britain. Detta för att här bor engelsmän! Mannen som ser efter huslängan där vi bodde var pensionerad engelsk polis. Han ringde till Colin, engelsman som bott två år på Cypern, när vi skulle hyra bil. Poolmannen som kom två gånger i veckan var engelsman, människorna vi mötte ute på gatorna var engelsmän. Människorna på restaurangerna var engelsmän. Själva sade de att ”Cypern är en semesterö” och det märktes. Ibland när vi var ute på kvällen så kändes det som en spökstad. Massor med vackra, nya hus där det blomstrade av hibiscus, rosor, där palmerna sträckte sig mot skyn, det blå vattnet i poolerna glittrade i stjärnljuset, men husen var mörka. Överallt satt skyltar ”Uthyres/säljes”. En hel del av husen var bara bebodda under vissa perioder, annars stod de tomma. Detta var lågsäsong så många var hemma i England eller hade åkt till andra, ännu varmare länder för att slippa ”kylan” på Cypern.

Nej, i Peyia fanns bara enstaka cypriotiska hus insprängda bland alla tjusiga, nya hus. Att leva på cypriotiska där fick vi glömma. Istället var det English breakfast, karaoke på puben, fotboll, rugby, quis på puben som gällde. Det var väl inte riktigt vad vi tänkt, men det var bara att ta skeden i vacker hand och det gjorde vi gärna. Fantastiskt trevliga människor har vi lärt känna,engelsmän, vi kommer att fortsätta hålla kontakt med dem och de har redan planerat för vad vi ska göra nästa gång vi kommer.

Gissa vad det var för nationalitet på denna hundtvättare? Ett tips; ingen cypriot i alla fall.

Vackert!