Svårt att hitta rutiner

Av , , Bli först att kommentera 6

nk så lyxigt att få vara ledig alla dagar i veckan, sju dagar i sträck vecka efter vecka efter vecka efter………

Det första som händer är att man tappar kollen på dagarna; var det i måndags jag gjorde det? vad är det för dag i dag? Det spelar liksom inte riktigt någon roll nu.

Dagarna formligen flyter iväg, snabbt, snabbt, snabbt. Jag har inte riktigt hittat rätta strukturen på mina dagar, men jag försöker hitta någon slags struktur;

– en långpromenad varje förmiddag, hög prioritet

– har återupptagit fredagsstädningen, känns bra faktiskt och går snabbt när man väl kommit igång

– har börjat vattengympa fredag eftermiddag, passar perfekt efter att man städat

– jobbar med släktforskningen. Det är så kul att jag utan svårighet kan sitta hela dagar och kvällar

– rensar och då menar jag verkligen RENSAR. Nu ska huset tömmas på småprylar och papper. Vi ska leva med lätt bagage. Det känns som ett Sisyfos-arbete, men det känns också helt riktigt att göra

– planerar för vad som ska göras här hemma. När jag rensat färdigt bland papperna i arbets-/gästrummet ska det målas/tapetseras. Sist det gjordes var väl för 20 år sedan (oj, vad tiden går fort!). Nu ska det fräschas upp

Samtidigt tömmer jag alltså minst två Billy bokhyllor för att ta dem till stugan och samtidigt skapa mer utrymme så sovrummet kan fräschas upp. Detta ska jag hinna med före våren då man kan börja vara ute och stöka

– jag vill börja läsa grekiska, men det finns ingen sådan kurs i Umeå, inte i vår i alla fall. Få se hur jag ska lösa det

– sedan försöker jag ta vara på mina vänner. Nu hinner jag ringa, åka och hälsa på. Nästa vecka ska jag ha två småttingar på nätterna så jag kan skjutsa dem till dagis på morgonen

Bra saker, men känner mig inte riktigt nöjd. Vill gärna hitta något som jag riktigt brinner för…….

Bli först att kommentera

Middag utan jämställdhet

Av , , 2 kommentarer 8

Efter att jag skrev igår om hur vi kvinnor alltför ofta tystnar och låter Mannen/Männen ta över ordet så kom jag ihåg en händelse från 70-talet. Jag arbetade som mentalskötare och avdelningen hade åkt iväg på en utbildningskonferens.

Efter genomförd utbildning samlades vi för en gemensam middag. Där satt vi, ett femtontal kvinnor i olika åldrar, och pratade och skrattade. Då kom Mannen, dvs. avdelningsläkaren in, stannar till framför bordet och säger: ”och här sitter ni alldeles ensamma”.

Ja, ensamma var vi ju, i den bemärkelsen att vi var bara damer. Man kan ju tänka sig att han var ironisk, försökte skoja, men när jag tänker på hur resten av kvällen blev så inser jag att han skojade inte.

Det blev nämligen fortsättningsvis en ganska tyst middag. Mannen förde ordet och vi koncentrerade oss på att äta.

Efter middagen fortsatte vi till ett samlingsrum och, lycka över alla lycka, mannen plockade fram en gitarr och sjöng för oss. Inte så att han ville ha oss att sjunga med, nej han underhöll oss. Ack, vilken tur vi hade (ironi).

Vi som aldrig träffades samtidigt; natt- och dagpersonal, som sett fram emot att få lära känna varandra, prata med varandra, vi satt där snällt och lyssnade till hans sånger.

Men inget ont som inte för något gott med sig, det blev en tidig kväll så vi var pigga morgonen därpå!

 

2 kommentarer

Saknar snacket kring fikabordet

Av , , Bli först att kommentera 9

Igår kväll fortsatte jag med släktforskningen, hur kul som helst. Samtidigt satt Livskamraten i rummet intill och tittade på  TV. Det var jämställdhetsdebatt. Ni vet den där med namnet efter en tidigare publicerad bok, ett namn som jag inte kan skriva ut, så gammaldags är jag tydligen. Så märkligt, jag kan höra och läsa vissa ord, men jag kan inte skriva, eller säga, dem själv. Det sitter i ryggmärgen att ”sådant säger man inte högt”.

Faktum är väl att jag önskar att dagens moderna språkbruk inte skulle vara så inriktade på att använda ”fula” ord i alla möjliga sammanhang.

Nåja, tillbaka till programmet. Jag kunde ju höra den livliga debatten. Ett tag var det väldigt mycket pratande i munnen på varandra, enbart kvinnor. En diskussion som var omöjlig att styra, alla pratade samtidigt.

MEN så bröt en MAN in i diskussionen och vad händer?

Kvinnorna tystnar och lyssnar på honom!!!!!!!

Haha, säger jag bara. Så har vi kvinnor alltid gjort, tystnat och låtit mannen prata. Ett riktigt skolboksexempel på hur vi lite långt vi kommit i vår jämställdhet.

Nu känner jag sådan längtan efter att få gå och fika med arbetskompisarna. Klockan 09.30 är det fika, idag är det fredag, då brukar det vara hög (låg?) nivå på samtalsämnen och många härliga skratt. Gårdagens diskussion skulle vara klockren att ta upp och skulle säkert locka fram många kommentarer.

Bli först att kommentera

Yrsel…..flimrar för ögonen…

Av , , 4 kommentarer 6

Nu har jag börjat tömma en Billy bokhylla. Det vill säga, jag började med den första hyllan, men det var den svenska hyllan med många fina klassiker så där stängde jag bara igen dörrarna och började med den bredvid; A-hyllan.

DSC_0004

1Så långt hann jag med den hyllan. Sedan började det flimra för ögonen, jag såg stjärnor helt enkelt, och blev tvungen att ta en paus.

Nu har jag tagit en kopp kaffe och funderat lite. Jag kan inte förmå mig till att slänga böckerna! Det kanske vore bäst att vänta till våren. Då kan jag ställa upp ett stort bord under carporten, lägga upp böckerna, sätta dit en burk och erbjuda den som vill att ta en bok för 5 kronor.

Fram till dess kan jag erbjuda folk som jag känner att komma och ta de böcker de vill. Det skulle kännas bättre om jag vet att mina kära följeslagare får komma till ett ”nytt hem”.

Milda makter så tramsig man är! Men det är bara att acceptera. Visst måste det finnas människor som vill ha böcker?!

 

4 kommentarer

Mina saker…… hjälp

Av , , Bli först att kommentera 8

Milde tid, jag hinner inte blogga! I mitt ”nya” liv som hemma-arbetande så upptäcker jag att tiden bara flyger förbi. Hur hann jag jobba överhuvudtaget? Jag har ju så fullt upp med allt det övriga i livet.

Igår var jag i alla fall på en jättetrevlig lunch med den nybildade gruppen ”Tanterna”. Det är ett antal tidigare arbetskamrater som beslutat att vi ska träffas varannan månad. Det känns så bra, det känns så roligt! En silverfärgad pärla på livets halsband.

Alla tankar kring de val vi kommer att behöva fatta; huset, stugan, leva utomlands, har gjort att jag satt i gång att kasta saker. Denna gång menar jag allvar! Nu ska det kastas.

Jag började med att ta fram lådan med mammas alla fotoböcker. Det är en tung låda och det blev en hel del tårar; bilderna från syrrans första cellgiftbehandling, småttingarna; både mina egna och barnbarnen, mormor…….. Högen med ”att kasta” blev försvinnande liten. Istället blev det högar av typen; scannas in, till A, till R, till systerdöttrarna, till andra släktingar etc. Det kommer att ta tid innan allt det är klart.
Jag har i alla fall bestämt att när det är färdigt ska hela familjen samlas och få sina album, jag har en massa små album (10,-lådan på Coop) som jag har samlat genom åren och nu använder jag dem till att sätta in korten i. Det blir trevligt att träffa alla igen!

Nästa sak jag tänker ta itu med är mina bokhyllor. Jag har 8 st Billy bokhyllor fulla med böcker. Nu vill jag rensa ut 2 stycken för att ta till stugan. Men vad gör man med böckerna? Kastar? Till Returmarknad? Loppis (ack att jag vore så företagsam)?
Lämna ett antal till dottern som hon får kasta efter att hon läst dem.

Så hemskt, jag har ju alltid samlat på böcker, ända sedan 70-talet. För ett antal år sedan kastade jag de ”stora” böckerna jag fått från bokklubbar, men att kasta min skönlitteratur….. hur gör man?

Några råd?

Bli först att kommentera

Nytt liv

Av , , Bli först att kommentera 9

Första dagen på det nya året. Nyårsaftonen har vi tillbringat med min syster i stort sett varje år. Först tillsammans med hennes make L som tyvärr gick bort 1988 (så länge sedan och man minns allt så väl). Därefter med henne under hennes ensamma år och sedan tillsammans med hennes sambo K. I fjol var första året utan syrran och det kändes fruktansvärt naturligtvis.

Det var självklart att K skulle vara tillsammans med oss, men vi bjöd också in grannar runt sjön vid SpanskaVillan. Perfekt var det, att göra en omstart med människor som inte delar alla gamla minnen med oss utan bara vara tillsammans helt anspråkslöst.

Även i går gjorde vi samma sak. Firade tillsammans med, delvis, nya människor. Så roligt vi hade! Vilka underbara människor det finns runtom oss. Detta år firade vi utan K som gjort ännu en förändring i sitt liv. Han tillbringade nyåret i Australien med sin nya vän. Så är det, livet går vidare.

Jag berättade att jag hoppas att det nya året inte ska innebära några större förändringar i mitt liv utan bara löpa vidare lugnt och tryggt och det visade sig att den önskningen var jag inte ensam om. Trots de önskningar som först fördes fram om nya spännande saker så andades alla ut när jag framförde min önskan om lugn och ro, och alla höll med. Det är precis det många önskar sig längst inne i hjärtat, en lugn och fin vardag som man ibland kan sätta guldkant på.

Bli först att kommentera