Vilken dag, den gick i lathetens tecken. Började  med en promenad tillsammans med en väninna. Tiden går uppenbarligen fort när man har trevligt för hux flux bara så hade 2 timmar gått! Då ringde ett av barnbarnen. Han tänkte komma förbi så då skyndade jag mig hem och fick glädjen att luncha med honom. Efter kaffet så gick jag ut och krattade lite i den igenvuxna grusplanen. Usch, det skulle behövas en riktig rensning för att få bort all jord som hamnat på den underliggande viran. Men jag gjorde som jag gjort de senaste åren, tänkte att ja, det kanske jag kan göra nästa år.

Plockade bort dynorna ur loungemöblerna. Nu kommer grannkatterna att bli ledsna när de förlorar sin gosiga plats att ligga och må gott på. Men det kändes bra att göra det. Jag har trott att det ”bara” var gamle Måns som brukar ligga där men häromdagen såg jag en annan, okänd kisse där och det gillar jag inte. Måns ja, andra katter nej. Så nu är allt bortplockat.

Därefter har jag suttit vid datorn och sorterat bilder. Nu finns bilderna på surfplattan och telefonen, men även i datorn och på extraminnet som jag har som en extra reserv om något ”minne” ska gå kaputt. Vilka enorma mängder bilder man har. Jag försöker faktiskt att plocka bort en del som uppenbarligen är helt misslyckade, men de flesta sparar man bara. Nåja, det blir inga lådor med foton för någon att ta reda på när man lämnat in. Det räcker med att trycka ”delete” och lämna resten till återvinningen.

Minsann, nu har jag även Instagram på min telefon! Det var ett av barnbarnen som sade åt mig att ladda ner appen och gav mig en första genomgång av hur det fungerar. Tror dock inte att jag kommer att börja använda den själv, men kanske kommer jag att bli en ”följare”. Det gäller att hänga med……

Dagen har varit lugn och solig, men har faktiskt tillbringats inomhus. Det är märkligt detta att när vi är i stugan så är vi utomhus hela tiden. Arbetar, fikar, om möjligt försöker vi äta middagen ute, men när vi kommer hit hem så är vi inne. Ändå har vi en underbar trädgård och gott om sittplatser utomhus, under tak, i lä. Varför är det så?

Jag fick nyss telefonsamtal från en av grannarna vid sjön. Ett ungt par ville gå och titta på vår flotte. Vi funderar nämligen på att sälja den. Den är underbar och vi njuter så av att sitta på den, omgiven av vattnet. MEN det är jobbigt att dra upp den på land varje höst och i våras/somras var det väldigt jobbigt att få den i sjön också och nu känns det som att vi måste nog välja bort den. Alltså har jag lagt ut den på Blocket, få se hur det går. Vår granne skulle i alla fall följa det unga paret till oss så de får ta en ordentlig titt på flotten i lugn och ro. Hoppas de vill ha den.

Jag har aldrig förstått detta med mobiltelefoner riktigt. För mig är en telefon något man ringer till folk med och förhoppningsvis så ringer någon till mig också ibland. Men nu har jag alltså köpt en lite nya modell med fler och bättre funktioner på. Till min fasa kommer jag på mig med att ta fram telefonen betydligt oftare nu. Jag menar nu har jag en bättre kamera, jag laddar ned bilder i Dropbox så jag kommer åt dem från både telefon, surfplatta och dator. Jag kan snabbkolla vädret genom appen Klart.se.

Jag har min bank alltid med mig, jag swishar pengar, jag har mitt lilla anteckningsblock alltid tillgängligt på telefon, surfplatta och dator. Jag har Viaplay så jag kan titta på film eller serier närhelst jag vill. Just nu finns filmen ”Lånarna” nedladdade. När jag var yngre älskade jag böckerna om ”Lånarna” och nu är det kul att se vad de gjort av den.

En del saker tycker jag är helt onödiga, exempelvis detta att det alltid ska framgå var jag är, man ska bli ”lokaliserad”. Så länge jag själv vet var jag är så är jag nöjd. Diverse hemsidor behöver inte den informationen. Börjar jag bli väldigt förvirrad så får väl Livskamraten koppla GPS på mig…….

Jag ser om det hänt något nytt på Facebook som jag vill kolla på……… vad händer? Håller jag på att bli en tekniknörd eller håller jag helt enkelt på att uppdatera mig på vad som hänt inom tekniken? Måste man verkligen kunna allt detta, jag klarade mig ju bra tidigare?

Idag åkte jag in till Umeå. Det är faktiskt ett antal månader sedan jag verkligen tog mig en promenad runt stan. Helt chockad blev jag kom till kajen, vilken förändring! Kände mig först lite töntig när jag tog fram kameran, men jag var faktiskt inte ensam om att fota.

Visst känns det väldigt tjusigt och imponerande, men det kändes tomt också. Det behövs varma sommarkvällar med massor av människor, familjer som strosar längs strandkanten. Först då kommer det att kännas välkomnande och mysigt. Jag gillade ju de små, intima trädgårdarna som fanns tidigare.

Idag börjar jag med Plankan. Jag har sett på Facebook att en vän (kusinbarns sambo) har gjort Plankan varje dag och blev förstås nyfiken. Vad i hela friden är detta, Plankan? Det enda jag kom på var en stumfilm (tror att det är stumfilm i alla fall) om några som kämpar med en planka. Det passar förstås bra in i min nya roll som amatörsnickare, men kändes inte rätt. Men den som söker han finner och nu vet jag alltså att det är ett träningsprogram. Det verkar lagom för mig, även om jag förstått att det är ganska tungt när man kommer upp till ett par minuter.

Nu är vi hemma i vårt ”riktiga” hem. Känns det bra? Ja, att redan hunnit både tvätta bilen och hälsa på två av barnbarnen känns bra. Fyra barnbarn kommer och äter middag på söndag, det känns också bra. Ytterligare två barnbarn ska hälsas på nästa vecka, på måndag, känns utmärkt. En stycken faster ska också hälsas på, bra. Åtminstone två promenader med kompis och en fest är inbokade, det känns utmärkt. Men för övrigt? Är det här jag vill bo? Vet faktiskt inte. Jag hoppas vakna en morgon och ha fattat ett beslut; här vill jag vara. Det är eländigt att det ska vara så svårt att fatta ett beslut.