Etikett: morbror Sam

Mellan dröm och verklighet

Av , , Bli först att kommentera 11

Som vanligt, då man kan sova, nästan, hur länge som helst och inte inget larm slås igång. Så vaknar man av nåt helt annat. Jag slog upp mina blå, vid 6.


Eftersom jag vaknade av att jag skrattade…högt, på riktigt. Och sen försökte jag hålla mig från att fortsätta, för jag undrade om Åke hade hört mig.

Drömde att jag skulle stänga igen en dörr till ett rum, och ner dimper en spindel med ett byte.

Jag tror att den tappade fotfästet av vinden, fast när den snabbt som tusan, klättrat upp igen så faller den lika snabbt, och så där fortsätter den.

Aggressiva nedfall och sedan järnet upp. Precis som om den vill att bytet en fortfarande håller i, ska dö av bara farten. Jag har ju botat min spindelfobi till 99%, men tycker inte om deras överraskningsmoment. Och då kommer Sally. En som jag då inte ska visa att jag är brydd över såna där små saker.

Därför börjar jag skratta, och sedan fortsätter jag skratta för att jag skrattade, och för att spindeln gör denna uppvisning. Jaja man kan ju vakna av värre saker än skratt, kan jag tänka mig.


Man kan få en kastrull fylld med vatten, rätt i fejjan, inte bara vattnet utan även kastrullen. Ojoj, men den har ni hört förut. Det var ju min ingifta morbror Sam, som tyckte det var ett bra tips till grannpojken, som var vaken ensam och hans föräldrar låg och sov.

Nu tänkte väl inte Sam att hela kastrullen skulle med, fast tanke och handling stämmer inte alltid. Och jodå, pappan som fick allt i skallen, visste vem som uppviglat sonen. Tur att dom kände varandra såpass att dom kunde skratta åt det, sedan.

Eller så kan man göra en Nicco, och ramla från kortsidan av sängen i bussen, och hamna ända längst bak mot bakluckan som är målad med en STOR döskalle. Sedan vakna och inte veta vart man är medan man står och tittar rätt upp på skallen. Hahaa, detta var då en av våra gamla bussar.

Och till saken var att vi hörde att nåt hände men trodde väl inte att hon skulle ramla åt det hållet. Så när hon ropade flera gånger och frågade vart hon var, så svarade vi ju helt korrekt… Sundsvall, vi är i Sundsvall. Fast hon undrade nog VART hon var, liksom på själva platsen. Där, mitt mellan dröm och verklighet. Vårat svar skulle ha varit, i bussen…

Alla gånger Theresé har vaknat för att Anders klättrat ut genom fönster och annat, i sömnen, ja det ska vi inte ens gå in på. Så summa sumarum, vad är lite skratt i sömnen, kontra det.

Idag har jag och Åke fikadejt med några gamla grannar. Vi ska ses ute på…tadaa…Nybro. Ska bli trevligt. Och nu tänker jag sätta fart på dagen med en prommis, och jag tänker ta med Winstone. Ha den fin torsdag, allihop!

Inget är för evigt!

Av , , 2 kommentarer 12

Kom hem efter en arbetsdag igår, fixade middag, grejade på med diverse saker och ting, slog igång datorn, fär att mötas av följande text: Hi! Din dator har blivit uppdaterad. NÄHÄ, som om jag inte visste det, eftersom den höll på 2 timmar igår, typ. Och sedan står det, var snäll och stäng inte av din dator…NÄMEN!!! Och varför skulle jag stänga av den, då jag precis satt igång den?

Lite som när man åker dom här hissarna som pratar, bakre dörren stängs! Fast det är dörren framför som gör det. Och ibland, då man åker längst ner, så säger den. Hissen går uppåt! Jaja, jag fattar att den inte kan känna av från vilket håll du kommer, och att hissen ska upp, kanske bara är naturligt, eftersom den är längst ner, fast jag har inte tänkt mig uppåt 😀

Vid en av våra resor i bussen i somras så pratade vi om GPS:en, tänk om den plötsligt fick eget liv. Började diskutera och säga att man kör som en idiot…nänänä, lilla vännen, nu är du ute och cyklar!!! Jag sa att du skulle svänga vänster, men envis som du är…:D

Mja, det är nog bara att acceptera att det är som det är. Tekniken går framåt, men vissa saker är inte lösta än, och man kan undra vart den månde sluta. Fast förmodligen kommer den aldrig att göra det. Vi är skapta att hela tiden förbättra och komma på nya sätt att lösa problem på, vissa nytto grejer och andra mindre viktiga saker. Det är nog bara att hänga på och se vart man hamnar.

Fick ett tråkigt besked igår kväll, min ingifte morbror Sam, gick bort, och man påminns återigen om hur man tror att allt ska vara som det alltid varit. Men så händer nåt sånt här och det skakar till i grundvalarna. Någon är borta, som alltid brukar göra si eller så, som underhöll oss med sina historier och som dessutom hade många sådana.

Med hans berättelser så höll han liv i det som en gång hänt, liksom vi håller hans minne i liv, då vi kommer ihåg allt han sagt och gjort. Och man kan le och skratta, minnas och berätta vidare, om hans tokigheter och hans sätt att tackla livet. Och till oss, en påminnelse om att livet är oförutsägbart, vi vet aldrig vad som väntar, och det får vi vara glada över, och vikten av att leva här och nu, att göra våra dagar så bra som vi kan av det vi har, blir mer påtagligt, då något sånt här händer. Ha det gott, allihop!
IMG_20161015_232117_632