Allsköns funderingar om politik

Huckleri och hyckleri

-Jag har så svårt att ta ordet heder i min mun, när vi talar om det förtryck, den förföljelse, den stympning och det besinningslösa våld som riktas mot barn och unga, med heder – bara som en falsk och usel ursäkt. Därför, kamrater, förväntar jag mig det av er: I varje landsting. I varje kommun. I varje skola. I varje läge. Se det. Hata det.

Så kraftfullt uttalade sig statsministern på S-kongressen i Örebro häromveckan. Hans brösttoner faller dock platt till marken. Denne ’metallgutt’ må ha varit ordf i fackförbundet Metall, men någon verkstad finns ej i sikte. Under hans regerande har han ofta, både på hemmaplan och ute i världen,  velat ge sken av att vara kraftfull, beslutsam och handlingskraftig, men när det kommer till handling har han och hans rödgröna regeringar visat sig tämligen kraftlösa och inkompetenta. Hur gick det t ex med de 80 000 migranter utan asylskäl som Ygeman för några år sedan så högtidligt och självsäkert lovade att skicka hem? En statsminister ska se till att leverera, inte orera.

Löfvens ’feministregering’ har försenat en lag mot hedersförtryck på ett fullständigt oacceptabelt sätt. Först hela elva år efter att Alliansen skrev på Europarådets tvingande konvention mot våld mot kvinnor, ska Sverige nu äntligen som sista land i Europa införa en lag mot detta våld. Skämmigt i allmänhet, för en feministregering i synnerhet!  Utformningen är fortfarande okänd, vilket kan innebära att det kommer att ta sin tid innan lagråd, riksdag m fl godkänt den.

Den rödgröna regeringen har sin vana trogen i det längsta försökt att slippa lagstifta mot både hedersförtryck och terrorism. Nu, när allt fler röster höjs och kräver att något görs, hjälper det inte längre med Löfvens prat i kvadrat, brösttoner och väl tillrättalagda retorik. Det är handling och verkstad som behövs, inte krumbukter och pratbubblor för att slippa införa en lag som skyddar mot hedersvåld.

Såssarna har länge behandlat de egna aktiva företrädarna som velat komma tillrätta med hedersvåld och extremism tämligen hårdhänt. För någon månad sedan avsattes t ex Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson, som varit gruppledare för S i Göteborg och som modigt stått upp mot hederskultur och extremism. Hermanssons partikamrat, maktspelaren Anna Johansson, avsatt minister ur den förra rödgröna regeringsröran för att hon misskött sin ministerportfölj, torde ha spelat en tämligen aktiv roll för att se till att Hermansson försvann.

Anna Johansson är med i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, som bedriver identitetspolitik och som har nära band till Ibn Rushd. Hermansson har genom sin kamp mot hederskultur och islamism och genom sitt ställningstagande mot bidrag till islamister utmanat mäktiga krafter inom Ibn Rushd-sfären. Den har f ö kopplingar till Muslimska Brödraskapet och arrangerar bl a Muslimska Familjedagarna, där internationellt kända jihadistpredikanter deltar. Trots att Löfven både i sin regeringsförklaring och på partikongressen i Örebro basunerade ut att krafttag ska tas mot hedersförtrycket, har han suttit helt passiv under utrensningen av Hermansson. Vilken hycklare!

Nu är det inte första gången kvinnliga såsseföreträdare som aktivt arbetar mot hedersförtryck och extremism straffats ut av partiet. Nalin Pekgul, fd ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, har länge kämpat mot hedersförtryck och islamism. Hennes kamp resulterade i att hon inte omvaldes till ordf för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Under fjolårets valrörelse kampanjade hon f ö tillsammans med Hermansson.

Carina Hägg, f d riksdagskandidat (S), straffades också när hon petades från valbar plats på riksdagslistan som ett resultat av sin kamp mot hedersförtryck och extremism. Hägg försökte också uppmärksamma att Tro och Solidaritet skriftligen lovat en nationell muslimsk organisation att få in muslimer på valsedlar, men hennes uppgifter förnekades bestämt. 2014 avslöjade dock Expressen att det visst fanns ett sådant avtal.

Också i andra partier har företrädare som utgjort en viktig röst i kampen mot hedersförtryck mobbats ut. Nyamko Sabuni, f d jämställdhetsminister i dåvarande Folkpartiet och nu aktuell som kandidat till partiledarposten efter major Björklund (L), ansågs för tuff och fick lämna sin ministerpost till Erik Ullenhag, Sveriges svar på Bagdad Bob.

I Vänsterpartiet tvingades Amineh Kakabaveh, aktiv kämpe mot heder och religiöst förtryck i förorterna, slåss mot sin partiledning, som petade henne från riksdagslistan 2018. Tack vare en medlemsomröstning återinsattes hon på listan och med drygt 3 500 personkryss lyckades hon mot partiledningens vilja ta sig in i riksdagen igen.

Vänsterpolitiker med F! och Gudrun Schyman i spetsen debatterar ofta och högljutt hedersförtrycket, som drabbar närmare en kvarts miljon ungdomar som bor i Sverige idag.  Förtrycket drabbar också äldre, främst kvinnor. Varför tar vänstern inte tag i det egentliga problemet istället? Och varför stöttar de inte sina partikamrater som aktivt kämpar mot hedersförtryck och extremism? Det är handling och inte munväder som gör skillnad. När riksdagen förra året ville ha en särskild brottsrubricering för brott med hedersmotiv var V det enda partiet som reserverade sig mot detta.

Johan Westerholm (ledarsidorna.se) anser att muslimerna redan på många sätt styr S. Att denna osaliga blandning av muslimska konstellationer tillåts få sådant utrymme i främst såssarna har förstås med identitetspolitiken att göra. Rädslan att stöta sig med sina ’klanväljare’ gör att såssarna inte vågar vara konsekventa. Att offra en kvarts miljon ungdomar liksom många äldre kvinnor som bor i landet är antagligen ’billigare’ än att förlora hundratusentals muslimska röster och därmed regeringsmakten.

Självfallet är Löfven fullt medveten om att de tre ovan nämnda såssekvinnorna manövrerats ut just p g a att de (till skillnad från honom) ’levererade’ i kampen mot hedersförtryck och extremism. Ändå hade han mage att på kongressen i Örebro högtidligt och kraftfullt lova att partiet ska leda kampen mot hedersförtryck. Vem tror han att han lurar? Hur kan någon rösta på politiker och partier som inte vågar genomföra den politik de högljutt basunerar ut och som väljer att passivt se på när så många drabbas av hederskulturens och extremismens härjningar?

 

4 kommentarer

  1. Jonsson

    Bra, att S klargjorde sin inställning i just den frågan. Även om det skedde efter hård press.
    Annars verkar partiet ha tappat sina traditionellt viktiga frågor och väljarna allt eftersom.
    Någon beskrev det som att dagens unga bor på ett asplöv. Hur ska de våga satsa på framtiden då. S har blivit ett konstigt parti. Jag gav upp på HSB:s (Perssons) tid. Inga mer röster på S för min del.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Det var mkt bra att S var tydliga i frågan men om jag förstått saken rätt har några S-representanter i Umeå haft litet svårt att ställa sig bakom detta.

  2. Jan Sjöström

    Hej.

    Återigen så tvingas vi i pöbeln att lyssna på tillrättalagda s k floskler
    i syfte att påvisa handlingskraft. Personligen är jag övertygad om att
    den upplevda insikt / klarhet vår store ledare gav uttryck för endast
    gavs i syftet att skydda bilden av med vilken styrka partiet tar sig an
    diverse utmaningar. De ord som uttalades har uppenbart ingen som
    helst verklig bäring utan är som allt som kommer ur denna storhet
    att betrakta som allmänt svammel helt utan betydelse.

    Att tro att maktpartiet nummer 1 har annat än försvaret av egennyttan
    som primärt mål är att vara naiv. För Socialdemokrati så handlar det
    uteslutande om makt, makt till varje pris, nu menar jag verkligen att
    inget pris kan vara för högt i spelet om den egna försörjningen.

    Partiet har naturligtvis insett att väljarbasen eroderar i allt snabbare
    takt och att de kommer att vara helt marginaliserade inom en snar
    framtid, (om ingenting görs). Inte minst så avslöjar den verkliga
    verkligheten den socialistiska själen, förklarande modeller måste av
    naturliga skäl identifiera den Svenske vite mannen som roten till allt
    ont, fungerar inte det är det patriarkala strukturer i allmänhet som har
    att ta skuld i sann socialistisk / feministisk ordning.

    Enär dessa modeller i sin huvudsak syftar till att polarisera könen så
    passar annan av religion präglad norm dåligt in i den upplevda kampen.

    Begrepp som domesticerat våld i syfte att upprätta eller försvara heder
    måste naturligtvis förr eller senare adresseras, så hur tillfredsställa de
    krafter som bejakar i första hand de tydliga normer som ytterst försvaras
    i och av religion och i samtid ge accept i beteendet i tillräcklig grad för att
    säkerställa att röstetalen förblir i vart fall detsamma ?

    Svaret är enkelt men även genialt, ingen maktutövare vill ställas till ansvar
    det är helt enkelt mycket obekvämt att behöva konfronteras med egna
    tillkortakommande, därav behovet av försvaret av bilden. Som i sossevärlden
    målas med kontrastrika färger alla tagna ur den så fylliga och av godhet och
    renhet präglade värdegrunden.

    Till detta så ser vi med egna öron och ögon att socialistiska partier får allt
    svårare att förkasta den verkliga verkligheten, någonting som b l a landar i
    att fler av oss vakna medborgare ser de problem som kommer ur den
    uppenbara vägran b l a Socialdemokratin förevisar i att vägra öppna fönstret
    till verkligheten. Givetvis fullt medvetna om att den riktiga verkligheten sett
    över tid aldrig kan ignoreras, så vad gör partiet?

    Ja i allt kan det beskrivas som ” det är alltid någon annans fel”…..

Lämna ett svar till Åsa Sundh Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>