Allsköns funderingar om politik

25% ogiltiga röster mörkas

Av , , 6 kommentarer 19

Jakten på Makten XXV

Pojken med guldbyxorna får inte vaska guld längre                                                                         

När provvalet sammanställts, visar det sig plötsligt att ungefär en fjärdedel av rösterna är ogiltiga, eftersom de fyllts i på fel sätt. Provvalet har gått till på samma sätt i åratal, men det här är första gången så många fyllt i provvalssedlarna fel. Hur förklarar man det?

Eftersom provvalet gjorts på samma sätt som tidigare, är detta ett fullständigt mysterium. Vad har hänt? Har det hänt i provvalet någon annanstans eller är det bara i Björksta? Vilka medlemmar har fyllt i fel och vilka kandidater har drabbats av det? Finns det ett mönster eller tydligt samband? Kristina, Ivar, Marianne och Fredrik ler igenkännande. Ella Grenlöf ler inte. Hon anar vad som hänt.

Nomineringskommittén beslutar sig för att prata så tyst som möjligt om mysteriet med alla ogiltiga valsedlar för att inte dra på sig uppmärksamhet och krav på närmare granskning. Det gäller att till varje pris undvika en repris av bråket och kravet på granskning som förra provvalet resulterat i. De säger därför att ett hundratal ogiltiga röster inte på något sätt påverkar slutresultatet. Ante ligger av naturliga skäl särskilt lågt.

Nu börjar spekulationerna kring Allan. Ska han återuppstå och kandidera, eftersom han i provvalet blivit etta på riksdagslistan eller hade han menat allvar, när han några veckor tidigare sagt att han beslutat sig för att lämna alla sina politiska uppdrag för att inte smutsa ner partiet? Han håller sig undan medierna några dagar men meddelar därefter att han tänker ställa upp eftersom så många medlemmar visat förtroende för honom och vill ha honom överst på listan. Många frågar sig hur han nu helt plötsligt kan tro att det bara är att komma tillbaka. Misstanken om skattefiffel finns kvar, men det viftar Allan bort.

-Vill så många av medlemmarna ha mig, kan jag självklart inte svika dom, säger han.

Det kanske mest märkliga är att nomineringskommittén trots frågor, spekulationer och påtryckningar envist vägrar att offentliggöra provvalsresultatet. I tidigare provval har resultatet publicerats, när sammanräkningen avslutats. För varje dag som går utan att man får reda på hur provvalet gått, tilltar spekulationerna och frågorna. Det ryktas bland annat att Allan ska petas från listan på grund av misstanken om skattefiffel.

Allan börjar ana oråd och kontaktar Ante, som tack vare sin roll i nomineringskommittén nu fått möjlighet att göra sig av med Arne en gång för alla. Allan pressar Ante, som försäkrar att han kommer att göra allt för att rädda kvar Allan på listan. Ante avslöjar också att han är den ende i kommittén som kräver att Allan ska vara kvar. Ante rör sig skickligt mellan de två stolar han inofficiellt sitter på för att undvika att hamna på kollisionskurs med Allan.

-Om Allan misstänker att jag medverkat till att ta bort honom, kommer han att göra allt för att spoliera min karriär genom att gå ut och avslöja att det är jag som är hjärnan bakom allt i björkstapartisterna, tänker Ante. Det skulle innebära politiskt självmord för mig. Inte för att många kommer att tro på honom, men jag har inte råd med en massa negativ publicitet igen. Jag kan inte riskera min egen position genom att gå Allans ärenden. Han har blivit en riktig belastning, men nu har jag chansen att bli av med honom utan att ens lyfta ett finger. Jag ligger lågt och låter dom andra i kommittén peta Allan. Däremot ska jag lägga energi på att rensa ut Kristina. Jag ber helt enkelt Klas Ström föreslå att vi ska försöka blidka Allan genom att peta henne också. Det gäller att passa på att utnyttja den makt platsen i nomineringskommittén ger mig. Om Klas lägger förslaget, är det ingen som kommer att anklaga mig för att ha med hennes petning att göra.

Kristina har trots Hux Fluxklanens gerillakrigföring och provvalsmanipulationer hamnat i toppen på riksdagslistan. De har gång på gång gjort allt för att rensa ut henne men misslyckats. Nu svär Ante dyrt och heligt att den här gången ska han lyckas.

-Nu ska hon en gång för alla röjas ur vägen, lovar Ante. Hon har försvårat och försenat min karriär ända sen hon kom in i partiet. Eftersom jag, Klas och Marie inofficiellt är på Allans sida, kommer vi utan minsta problem att få igenom förslaget att rensa ut henne. Gustav är visserligen ordförande i nomineringskommittén, men har inte en chans, även om han skulle gå emot förslaget. Två problem försvinner i ett enda drag. Kan det bli bättre?

Ante inser att Klas inte på egen hand skulle klara av att sälja in idén om Kristinas petning. Därför ringer han själv runt till alla föreningar och medlemsvänner i regionen. Det gäller för honom att förankra ’Klas förslag’ innan det regionala nomineringsmötet, där alla de personer han nu kontaktar kommer att sitta som ombud. Som tack kan han i gengäld redan nu utlova dem vissa favörer efter valet 2006. Eftersom Ante och Ted genom provvalet sett till att de kommer att få stanna vid makten också efter 2006 års val, kan Ante tryggt lova både det ena och det andra till dem som ställer upp och hjälper till att rensa ut Kristina.

Allan väntar otåligt på besked och när pressen efter några veckor blir för stark, tvingas Gustav Sondell, nomineringskommitténs ordförande, gå ut och släppa bomben. Han meddelar att föreningarna inte vill ha Allan kvar på riksdagslistan. Ante med flera håller andan i väntan på Allans reaktion. Den låter inte vänta på sig. Allan blir rosenrasande och tvekar inte att berätta om det för medierna. Hans raseri blir inte mindre av att Gustav går ut och säger att det inte finns något beslut om att även Kristina ska petas från riksdagslistan, vilket Allan krävt.

-Får hon stanna, ökar min ilska, säger han. Om hennes agerande nu är förlåtet, men min skattetvist är så hemsk att jag måste bort, då är det här inte klokt.

-Men hennes artikel innebär ju inget brottsligt, som hon måste svara för i domstol, påpekar en journalist. Eller menar du att det anses brottsligt i Partisterna att offentligt uttrycka en åsikt? Jag trodde ni var ett frihetsparti.

Allan stirrar kallt på journalisten utan att svara. Hans enda mål nu är att sätta press på nomineringskommittén och att låta Ante få veta vad som väntar, om inte Kristina petas. Allan har inte längre någon anledning att ligga lågt. Ju tydligare han är i sina uttalanden, desto större blir pressen på nomineringskommittén:

-Ante är medveten om att jag vet alldeles för mycket för att det ska vara bra för honom och några till, tänker Allan. Om han inte passar sig ska jag se till att det blir riktigt jobbigt för honom. Nu har jag inget att tjäna på att hålla tyst. Tvärtom. Jag måste få dom att förstå att jag är mindre farlig för dom om jag får vara kvar på listan än om jag plockas bort.

Pojken med guldbyxorna får nu inte längre vara med och vaska guld, men hans överlevnadsinstinkter påverkas inte av det. Nu gäller det hans ekonomiska och politiska överlevnad och den är han beredd att gå långt för att säkra:

-Om jag tvingas avslöja Ante och Ted, så gör jag det, tänker Allan beslutsamt. Dom får skylla sig själva. Nu är det vinna eller försvinna, dom eller jag.

 

Att spela Allan

Av , , Bli först att kommentera 17

Jakten på Makten XXIV

Money, money, money……

När provvalet nästan är över, rapporterar medierna att Skatteverket beslutat sig för att granska Allan Lundsjös affärer litet närmare. Allan misstänks för att ha undanhållit stora inkomster från sitt företag. Granskningen har varit svår, eftersom det saknas verifikat, kassaregister och andra viktiga underlag som behövs för att kunna bedöma hur mycket skatt han undanhållit.

De som hängt med i medierapporteringen om Klanens framfart under många år nickar igenkännande. Försvunna verifikat, borttappade underlag och stulna dokument utgör återkommande inslag.

Allan går i taket, när ha slår upp morgontidningen. Det dröjer inte länge förrän telefonerna börjar ringa. Han kittlas av att vara i händelsernas centrum igen, men anledningen känns besvärande just nu. Visserligen tycker han att all media är bra, men tidpunkten är synnerligen illa vald:

-Nu måste jag sätta mig och skriva ner vad jag ska säga, när medierna ringer, tänker han. Jag måste försöka avleda uppmärksamheten från själva sakfrågan. Det fixar jag utan större svårighet. Kanske kan jag dra till med att detta bara är ett påhitt av nån sjuk person, som vill skada mig.

Han gör sig oanträffbar en stund och tänker så det knakar. I tidningen har han svarat att Skatteverkets anklagelser är fria fantasier, deras anklagelser bygger på missförstånd och de har gjort felaktiga bedömningar. Han är inte det minsta orolig över hur det ska gå i länsrätten. Han är säker på att få rätt där. Det här är ju dessutom bara en tvist.

När han i lugn och ro åter läser tidningen, känner han sig inte fullt så säker längre. Det ser inte helt övertygande ut för hans del. Som lök på laxen har tidningen haft mage att ta med hans tidigare ’affärer’ och det gör honom heligt förbannad. Det förbättrar inte hans situation. Nu är goda råd dyra. Han har en medfödd talang att prata sig ur saker och ting och han kan vrida och vända på nackdelar tills de framstår som verkliga fördelar. Den här gången blir det inte lätt. Därför är han tvungen att anstränga sig till bristningsgränsen. Nu gäller det hans existens, både den ekonomiska och den politiska, och det triggar honom till att försöka överträffa sig själv. När nöden är som störst, är hjälpen som närmast. Plötsligt får han en genialisk idé:

-Jag säger att jag bestämt mig för att lämna alla mina politiska uppdrag av hänsyn till Partiet.  Att skada Partiet är det sista jag vill. Och så drar jag till med nåt om att jag är trött på politik och på att stå i rampljuset. Jag avslutar med att be om ursäkt för att det blivit så här och att jag känner att priset för att vara politiker är alldeles för högt.

Han känner sig mycket nöjd med upplägget och testar det på sina närmaste, men de tycker bara att det är dumt av honom att avgå så plötsligt. Eftersom han är säker på att Skatteverket kommer att förlora mot honom i länsrätten, finns det ingen som helst anledning att hoppa av nu. Det handlar ju bara om en liten tvist. Men hans sinne för dramatik, rubriker och effekter har större inflytande över honom än hans kumpaner har.

-Det är smart att hoppa av nu, förklarar han. Det väcker sympati hos människor och ger mig ännu fler kryss i provvalet. Med alla kryss som bara upplägget med Ungpartisternas provvalssedlar kommer att ge mig, blir det hur enkelt som helst att komma igen. Folk kommer att fatta att jag inte kan svika alla som röstat på mig och vill ha mig med i politiken. Vid det laget har man glömt det här med Skatteverket och jag kan ta tillbaka min riksdagsplats.

Han ringer Ante för att berätta om sitt beslut att tillfälligt hoppa av. Han delger honom också sina planer på att komma igen, när resultatet från provvalet blir offentligt och det står klart för alla hur många kryss han fått. För att låta trovärdig och övertygande när medierna kontaktar Ante kommer de därför överens om att Ante ska säga att Allan gjort helt rätt som bestämt sig för att hoppa av för att inte smutsa ner partiet och att han inte försökt övertala Allan att vara kvar. Ante lovar att vidarebefordra denna information till Ted, så att också han vet hur han ska svara om någon journalist ringer honom. På så sätt kommer ingen att misstänka att det finns något samband mellan de tre, när det snart visar sig att alla tre, som planerat även efter detta provval, toppar var sin lista.

Ante och Ted träffas för att prata igenom den nya situationen. De tackar sina lyckliga stjärnor för att de är så mycket smartare än de andra kandidaterna, som bara sitter helt passiva och väntar på att bli valda. Klanens ideal är skräddarsydd demokrati, en sorts demokrati light:

-Väljarna får förresten skylla sig själva, påpekar Ante. Eftersom dom inte klarar av att välja rätt personer, är det vår förbannade skyldighet att ta saken i egna händer och fixa så att rätt personer väljs.

-Ja, hur skulle det gå om opålitliga och okunniga väljare fick härja fritt? Vem skulle vinna på det? frågar Ted.

Ante ler när han tänker på Allans avhopp. Numera ser Ante honom mer som ett varnande exempel än som en förebild. Han säger dock ingenting till Ted om detta.

-Vilken jäkla tur att Allan är så omdömeslös! tänker han för sig själv. Skattefusk! Det här kan vara början till slutet för Allan. Ju mer han gör bort sig, desto mindre trovärdig blir han. Nu behöver jag kanske inte vara så orolig för vad han kan ställa till med för mig och min karriär. Fler och fler kommer att börja ifrågasätta vad han häver ur sig och hur han beter sig och det gynnar mig att folk inte längre tror på vad han säger.

Kristina får många kommentarer på jobbet om Allans plötsliga avhopp. Hon har för länge sen insett att detta bara är ännu ett av alla hans taktiska och oväntade utspel och ler åt kommentarerna.

-Mig lurar han inte så lätt. Det här är som vanligt bara taktik. Hade Allan varit rädd för att smutsa ner partiet, skulle han aldrig ha fuskat och gjort en massa oegentligheter under årens lopp. Jag är säker på att han vinner provvalet till riksdagen och då kommer han tillbaka under förevändningen att eftersom så många fortfarande har förtroende för honom, måste han naturligtvis ställa upp. Han kan bara inte svika alla som vill ha honom, säger hon leende.                                                                                                                              Hon är helt övertygad om att även detta val har manipulerats för att Allan, Ante och Ted än en gång ska toppa var sin lista.

-Det förekommer kanske en del variationer, men i stort sett är deras koncept nog detsamma som i förra provvalet, tänker hon. Varför ändra ett så framgångsrikt koncept?

Ante och Ted hade trots avslöjanden och misstankar lyckats ta var sin toppost efter förra valet och Allan skulle nu också få det efter detta provval. Dessutom har de lyckats rensa ut packet, som Ante brukar kalla sina värsta konkurrenter. Inget kan hejda dem den här gången. Makten och härligheten är nu deras. Brott lönar sig. Åtminstone i politiken. Kristina kommer plötsligt att tänka på en artikel hon läst i senaste Partisttidningen, där två av de ledande Partisterna  skrivit om moral och om att moral handlar om hur man drar gränsen mellan rätt och fel. De tar också upp den nygirighet som breder ut sig i Sverige idag:

Med denna nygirighet hotas de värderingar och den moral som bär upp ett fungerande samhälle.”

”I sina värsta former ser vi hur människor organiserar sig i gäng eller olika former av grupperingar med enda syfte att tillskansa sig fördelar och låta andra stå för notan.”

”För den här typen av grupperingar är det egna uppsatta regler som gäller, inte demokratiska värderingar eller de lagar vi gemensamt satt upp. Deras uppmuntran till fusk och vandalisering vittnar om en samhällssyn där det bara är den som hänsynslöst tar för sig som ska få sin vilja igenom.”

”Ett annat samhälle avtecknar sig i förlängningen av denna nygirighet och uppluckring i synen på rätt och fel. Då våra värderingar trasas sönder och de små övertrampen inte möts av tydliga reaktioner öppnar det för den värsta formen av girighet, den rena brottsligheten. När inte regler gäller, när inte rätt och fel är tydliga, utkristalliseras ett annat samhälle. Den starkes rätt tar över. En värld av kontakter och beskydd avtecknar sig.”

”Mycket skulle gå att vinna genom ett nytt politiskt ledarskap som inte tar makten för given och verkar för människor…….”

”I grunden handlar det om att vi måste känna ett större personligt ansvar som människor.”

-Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv, tänker Kristina. Synd bara att dom tror att detta gäller alla utom Partisterna! Dom borde lämna retoriken och ta sig ut och studera praktiken och verkligheten. Dom behöver inte ens gå utanför sitt eget parti för att se hur illa det är.  

MP:s olidliga lättja och ansvarslöshet

Av , , 13 kommentarer 47

Isabella Lövin (mp), språkrör, klimat- och biståndsminister samt vice statsminister, har fått mycket mediautrymme i sommar tack vare skogsbränderna. En annan orsak är att journalister och mediafolk i stor utsträckning varit vänligt inställda till partiet. Skogsbränderna, sommarens varma väder och en vänligt inställd mediakår har, i värsta fall, räddat partiet från att trilla ur riksdagen i höst. I bästa fall bidrar nyheten att hon inte lever som hon lär nu leda till att medvinden för partiet avtar.

Lövin och partiet har pressat regeringen att införa en flygskatt som gör det dyrare för vanliga resenärer att flyga. De borde naturligtvis ha beskattat flygbränslet istället för resandet. Nu har Expressen (24 aug) avslöjat att hon själv ofta väljer ’business class’ när vi skattebetalare står för notan. Riktlinjerna slår tydligt fast att statsråd ska resa så billigt som möjligt och att ekonomiklass ska väljas i normala fall. Men Lövin sätter sig över dessa riktlinjer när hon flyger till ”väldigt viktiga möten” där ”man måste vara fräsch”. Dessutom säger hon att ministrar av säkerhetsskäl bör sitta i ’business class’ på långa resor. Så varför gör inte Löfven och Fridolin det?

Under denna mandatperiod har Lövin gjort 11 resor till New York till en kostnad av 1,5 mijoner kronor. I snitt har varje resa kostat 28 000 oss skattebetalare 28 000 kronor! När tidningen konfronterar henne med detta svarar hon:
-Det finns ingenting som säger att man inte ska flyga i business.

En politiker med gott omdöme och inre moralisk kompass inser att det är klokt att avstå från vissa saker även i fall där ”ingenting säger att man inte ska göra det”. Lövins svar visar att hon lever i sin egen bubbla utan tanke på hur vi här nere ser på hennes dyra flygresor och slöseri med våra skattepengar.  Pöbeln ska inte flyga eller ha bil utan använda de färdmedel som mp anser  lämpliga, t ex apostlahästar och cykel.

Lövin påpekar att hon inte själv bokat flygbiljetterna. Menar hon att de bokningsansvariga på eget bevåg valt att frångå gällande riktlinjer i 11 fall och just när det gäller hennes flygresor? Hon säger också att regeringskansliet klimatkompenserar, vilket måste innebära att varje resa kostat skattebetalarna mer än 28 000 kronor. Att klimatkompensera torde också betyda att bara folk med pengar har råd att göra det.

En ännu viktigare fråga är hur Lövin kompenserar för den totala brist på respekt för de skattepengar hennes flygresor kostat verklighetens folk. Hon verkar totalt tondöv inför den ilska vi känner mot den flygskatt hon och hennes parti infört och som fördyrat flygresor för vanligt folk. För socialistiska partier är det visserligen naturligt att de regler som gäller för nomenklaturan och partieliter inte gäller för allmänheten, men varför är det så svårt för många politiker att förstå att vi väljare kräver att de lever som de lär? Politik är en förtroendebransch. Att inte göra det inger inget förtroende och bidrar till ett växande politikerförakt.

Mp har under sin tid i regeringen jobbat för att beskatta bilister och försvåra för alla med bil, t ex med ständiga skattehöjningar på drivmedel, bilfria zoner och dubbdäcksförbud. Milöpartiets miljöpolitik med sin storstads- och innerstadsfokus och sin aversion mot bil- och flygtrafik slår särskilt hårt mot folk och företag på landsbygden, där bilen är nödvändig p g a långa avstånd och obefintlig kollektivtrafik. I Almedalen konfronterade f ö Svt:s Opinon live Lövin med att hennes familj har en 13 år gammal, stor, miljöfientlig pickup. Lövin svarade att hennes man behövde denna miljöbov till bil då han arbetar som skulptör. Med alla de ersättningar hon uppbar under sina år som EU-parlamentariker, torde hon ha god råd att skaffa en modern och miljövänlig pickup till sin man. Klimatet kan inte vänta som hon brukar säga.

Karin Svensson Smith, miljöpartiets trafikpolitiska talesperson, är en annan politiker som vill försvåra för bilister. Hon har nyligen föreslagit att kommuner ska få rätt att ta ut en ”parkeringsskatt” när du parkerar på kommunägd mark vid köpcenter utanför stadskärnorna. Idag parkerar man i regel gratis där. Istället för att använda bilen när vi handlar, föreslår hon att vi ska ”bryta bilnormen” och istället börja använda cykel med låda att frakta hem varor i. Behöver jag säga att familjen Svensson Smith visar sig ha en  25 år gammal miljöbov till bil? Den  använder bara hennes man, som i intervju förklarar att han ”inte ställer upp på det mesta som gäller hur bilar miljöklassas”.

Nu är det inte första gången miljöpartiets högsta företrädare visar prov på dubbelmoral och bristande ansvar när det gäller miljön, deras paradgren. Det f d språkröret Åsa Romson avslöjades med att ha använt förbjuden bottenfärg när hon målade sin båt. Hon skyllde detta på sin man, som köpt den.

Grön ungdoms ordförande, Hanna Lidström, konfronterades i januari (25/1) av Expressen för sina privata flygresor. Förutom en semesterresa till Kap Verde har hon kritiserats för att hon regelbundet flyger till sin pojkvän i London, men hon deklarerade att hon inte tänker sluta flyga. Också Lidström ansåg att någon annan hade ansvaret:

-Man måste lyfta blicken och lägga skulden där den bör ligga, hos flygbolagen och industrin. 

-Klimatskadan ska synas i biljettpriset.

Apropå resor och dubbelmoral avslöjade Aftonbladet 2001 (10/1) att Yvonne Ruwaida, tidigare mp-topp och ekonomisk talesperson, att Ruwaida under 1999 åkt taxi för 70 000 kronor. När hon konfronterades med detta svarade hon:

-Ja, men dom är ju i tjänsten!

Och? Det handlar om hur man använder våra skattepengar. AB avslöjade vidare att Ruwaida handlat för över en kvarts miljon kronor med riksdagens betalkort utan att redovisa ett enda öre. Som ledamot i skatteutskottet kände hon väl till regelverket, men hon struntade i det. Vilka signaler ger det när en toppolitiker, som budgetförhanlar med regeringen och har stort ansvar för landets finanser, avslöjas med så stort kaos i sina egna ekonomiska transaktioner och så liten respekt för hur våra skattepengar används?

Konstaterar avslutningsvis att miljöpartiet och flera av deras toppföreträdare inte lever som de lär, verkar sakna respekt för hur de använder skattepengar och gärna skyller på andra när de ifrågasätts. Isabella Lövin är det senaste men antagligen inte den sista exemplet på detta, så ge henne och partiet respass 9 sept!

Väljare, behövs dom?

Av , , Bli först att kommentera 23

Jakten på Makten XXIII

Nytt provval, nya bedrägerier

Sommaren 2005 närmar sig. Om ett par månader är det åter dags för provval i partiet. Ante ler när han tänker på provvalet fyra år tidigare. De hade med mycket möda och stort besvär och med nöd och näppe klarat sig från att avslöjas. I detta provval ska ingen kunna upptäcka något trixfix. Därför har han in i minsta detalj planerat hur det här provvalet ska manipuleras.

Mycket av det han planerat och genomfört i förra provvalet går att använda igen, men för att kringgå de nya regler som avslöjandena kring förra provvalet resulterat i, har han lagt ner en hel del tankemöda och tvingats göra vissa förändringar. Han är tacksam över att även de nya reglerna ger utrymme för kreativa lösningar.

Det är viktigt att ha full kontroll över alla led och nyckelpersoner, men kontroll är en av hans verkliga styrkor. Han har investerat mycket tid och energi i att lägga upp strategin och taktiken. Nu är det dags att kalla ihop resten av Hux Fluxklanen för att gå igenom hur det stora provvalsracet ska genomföras. Han ser fram emot att testa sin plan på de andra.

Klanen samlas och Ante presenterar belåtet sitt upplägg.

-Nu gäller det att rekrytera så många Ungpartister som möjligt under sommaren, så jag har bestämt att vi ska vara med på alla marknader i regionens städer och större orter. Klas Ström kommer att se till att pålitliga Ungpartister raggar alla ungdomar dom möter, säger Ante.

-Jaha, och hur ska vi få ungdomarna att gå med i partiet? undrar Allan.

-Vi gör väl som i förra provvalsrundan, föreslår Ted.

-Nja, bara delvis, svarar Ante. Först ser Klas till att organisera några pålitliga Ungpartister på varje ställe. Dom får med sig godis, partipins och nyckelband. När nån är villig att bli Ungpartist, får dom lite av godiset. När dom lämnat sina namn och personuppgifter, registrerar vi in dom. Som vanligt tar vi inte ut nån medlemsavgift – den tian betalar vi ur våra egna fickor. Det är en löjligt liten insats i förhållande till dom pengar vi själva kommer att tjäna, när vi intagit våra politiska poster. Innan dom försvinner, skickar vi med dom en inbjudan till årets röjparty, som jag och Klas har planerat att vi ska ha i början av hösten, samtidigt med provvalet. Samma typ av röjparty ska ordnas på alla större platser i regionen. För att komma med på partyt måste dom ha med sig valsedlarna till provvalet och under kvällen får dom veta hur dom ska fylla i valsedlarna, alltså att dom bara ska rösta på en enda kandidat på varje valsedel. Innan dom går hem, måste dom lämna valsedlarna till oss. Skulle nån ändå ha fyllt i valsedlarna fel och inte röstat på oss eller på fler än oss, byter vi ut dom valsedlarna till nya som vi skriver. Sen sätter vi på frimärken och postar dom till partistkontoret, helt i enlighet med reglerna.

-Ja, och om dom inte vill fylla i valsedlarna måste dom ändå lämna ifrån sig valsedlarna, innan dom går hem. Annars får dom betala för att ta sig ut, fyller Ted i.

-Lysande. Jag gillar det upplägget, säger Allan. Kreativt att ta betalt för att dom ska få slippa ut. Om dom inte lämnar sina valsedlar förstås. Annars brukar vi ju kräva att dom går med i Ungpartisterna för att dom ska få komma in på partyt. Men vi måste vara lite försiktiga, för vi fick göra om ett provval i början av min politiska karriär för att två av oss kandidater gick runt med valsedlar och väntade medan medlemmarna fyllde i dom. Det är inte tillåtet att göra så. Otillbörlig påverkan eller nåt sånt tror jag det kallas i lagen.

-Lagen? Värst vad du helt plötsligt blivit laglydig, säger Ante sarkastiskt.  Med tanke på allt som hänt här i våra provval under dina år i björkstapartisterna är det ett under att ingen gjort revolution. Tur att det inte ligger för oss Partister att göra revolution, för då hade vi förpassats till nåt arbetsläger i arkepelagen för länge sen.

-Men om vi inte lyckas få ihop lika många poäng som förra gången, hur gör vi då? frågar Ted oroligt. Det blir hårdare kontroll den här gången. Såg ni inte att partihögkvarteret gick ut och bjöd in dom övriga partierna till samtal om valfusk? Hur vågar dom med tanke på vad dom vet om vad som hänt både här och där i partiet?

-Det är klart att vi får ihop många poäng även den här gången, avbryter Ante. Tror du inte jag har full koll? Du kan känna dig helt säker på att jag inte har lämnat nåt åt slumpen. Vi kommer att få lika många poäng som i förra provvalet. Det har jag sett till.

-Har vi valkuvert kvar sen förra provvalet? undrar Allan.

Ante ler belåtet. Han känner sig stolt över att vara så smart och förutseende och njuter när han svarar:

-Självklart. Jag har sett till att vi har en hel bunt av olika provvalskuvert kvar från förra provvalet och från årets kyrkoval. Om det däremot skulle fattas valsedlar, är det svårare att göra som förra gången. Då använde vi kopiatorn till att trycka upp alla valsedlar. Det var ingen som tänkte på att vi tillverkat egna valhandlingar då. Ja, förutom Katarina Ström förstås, men hon vet ju vad hon riskerar, om hon säger nåt. Den här gången skickas alla provvalshandlingar ut direkt från Stockholm, men jag har skaffat mig en del värdefulla centrala kontakter och sett till att jag kommer att få en rejäl extra bunt valsedlar, som vi kan använda. Ingen kommer att misstänka nåt.

-Utom Rhenman förstås, men han är paranoid, påpekar Allan. Säkerhetskonsult! Ha! Rättshaverist är vad han är! Honom fixar jag. Vi lyckades ju se till att han inte kom nån vart, trots att han upptäckte och avslöjade hur vi fixat förra provvalet. Det är bra med kompisar på strategiska positioner högt upp i partiet, grabbar.

-Den här gången ska alla valsedlar skickas till en postbox och det gör det besvärligare för oss, invänder Ted. Vi kan inte byta ut valsedlar som förra gången, eftersom dom ska skickas direkt till ett postfack istället för att lämnas in på partistkontoret. Därför kan vi heller inte se vilka medlemmar som röstat och själva rösta åt alla medlemmar som inte röstat. Dessutom kan vi inte låta röster försvinna, om vi ser att fel personer fått för många röster. Det gäller alltså att försäkra oss om så många röster som möjligt redan innan provvalet.

-Allt det där har jag redan tänkt på, säger Ante. Det finns andra säkra sätt att fixa röster. Jag har sett till att jag kommit över en färsk medlemsförteckning och en förteckning över alla som var medlem i partiet den sista december 2004. Dom medlemmar som försvunnit sen den sista

december ifjol har jag prickat av för dom får ju rösta fast dom inte betalat nån medlemsavgift i år. Om dom inte längre är medlemmar, lär dom heller inte komma på tanken att rösta, så deras röster kan vi använda först. Skulle det inte räcka får vi gå igenom kopian jag fixat av röstlängden från förra provvalet och kontrollera vilka medlemmar som inte röstade då. Dom röstar knappast den här gången heller, så deras namn och röster kan vi också använda.

Sen kan vi kanske ta en liten rövare, när det gäller nya medlemmar, men vi får inte låta nån rösta två gånger, som vi råkade göra förra provvalet. Och tänk för Guds skull på att inte använda samma penna och handstil på alla valsedlar! Kommer ni ihåg vilket helvete vi fick, när nån upptäckte att vi fyllt i så många valsedlar med grön penna i förra provvalet? Herregud, där kunde våra karriärer ha tagit en ände med förskräckelse! Vilken osis att vi lyckades upptäcka dom och rensa bort dom, innan vi tillät Sonesson att granska provvalet! Och att vi kom på att genast bränna alla kuvert med förfalskade namnteckningar! Vilket djävla liv det skulle ha blivit annars! Det hade vi då inte kunnat kalla för personkonflikt!

De känner sig riktigt upphetsade, när de tänker på allt rabalder och hur nära ögat det varit att de åkt fast.

-Ted, du får se till att kopiera upp ett hundratal extra valsedlar, som vi själva i förväg fyller i och tar med till röstsammanräkningen, fortsätter Ante. Dom använder vi när medlemmar röstat på ’fel’ kandidater. Eftersom jag, du och Klas är dom som ska räkna björkstarösterna, byter vi lite diskret ut valsedlar, där ’fel’ kandidater fått poäng och ersätter dom med valsedlar, där samma kandidater är kryssade istället för poängsatta. Då blir dom valsedlarna ogiltiga. Vi kan byta ut valsedlarna när dom andra går ut och dricker kaffe. Det tar inte lång stund, om vi hjälps åt lite diskret. En av oss stannar bara kvar i rummet och ni andra två ser under tiden till att prata och uppehålla dom övriga, som är på väg till köket och kaffet.

-Men väcker det inte misstankar, om så många valsedlar är fel ifyllda? Det har ju aldrig hänt förut, frågar Ted skeptiskt.

Och? Hur ska vi kunna veta varför det blivit så? Och ingen kommer att vilja eller våga utreda det ändå, svarar Ante leende.

-Kan inte jag fixa en massa nya personer till partiet, som jag gjorde till förra provvalet? föreslår Allan. Nu är det ju förbjudet för medlemmar utanför länet att rösta, men det är lika lätt för er att skriva in en massa länsbor. Dom kommer aldrig att få veta att vi gjort dom till Partister och använt deras röster i vårt provval. Blir det bråk och granskning är det bara att blåneka och hänvisa till sekretess och personuppgiftslagen. Medlemsregistren är ju grundlagsskyddade. Hjälper inte det, tar vi till personkonflikt igen. Då är det garanterat ingen som bryr sig. Det funkade klockrent förra gången.

-Jaså, det tycker du. En sak är säker, den här gången får du i såna fall själv hantera medierna, utbrister Ted och Ante med en mun.

-Självklart. Politik handlar om att synas och all media är bra. Efter ett tag kommer ingen ihåg vad saken gällde. De minns bara namnet och det är precis det jag utnyttjar, svarar Allan segervisst.

-Det behövs förresten ingen tvångsinskrivning av medlemmar den här gången. Vi fixar ändå ihop alla dom röster vi behöver med hjälp av alla Ungpartister, säger Ante övertygande.

-Då ser Ante, Klas och jag till att några pålitliga Ungpartister rekryteras runtom och så kör vi så här, säger Ted.

-Lysande, utropar Allan. Jag kunde inte ha tänkt ut det bättre själv. Föreställningen kan börja. I can hardly wait!

Partiet, som lovat att bekämpa fusk och jaga fuskare, är så upptaget av att bli hela Sveriges parti, att ingen har tid att se, hur en odemokratisk makthungrig minoritet håller på att ta över en demokratisk maktlös majoritet.

-Det behövs egentligen inte några medlemmar eller väljare för att vinna val, säger Ante. Hela valprocessen går att klara av internt i partierna. Det skulle dessutom spara in en massa pengar och arbete. Jag planerar att lägga fram en partimotion om det till hösten. Andra partier kommer säkert som amen i kyrkan att följa efter oss. Varför krångla till det med väljare när det går lika bra utan? Att tjäna pengar är vårt mål, inte att tjäna väljarna.

Antes kompis rånar bank

Av , , Bli först att kommentera 23

Jakten på Makten XXII

Säg mig vem du umgås med…                                     

Emil Jonsson och Ante har i åratal varit mycket nära vänner och umgåtts familjevis. Tack vare Antes övertalningar gick Allan ett par år tidigare in som styrelseledamot i den restaurang som Emil köpt. Att få in Allan och andra tunga namn i styrelsen är viktigt. De utgör en sorts ’rengöringsgaranti’ och hjälper till att tvätta bort det dåliga rykte som restaurangen har.

Dessvärre går restaurangen i konkurs och Emil påbörjar ett liv i sus och dus. Han verkar ha gott om pengar och lever flott. Bilar, fester, droger och välbetalda projektanställningar med nära anknytning till politikerkretsar håller honom sysselsatt medan hjulen snurrar allt snabbare.

Ante och Emil hade lärt känna varandra under studietiden och har tack vare politiken sammansvetsats mer och mer. Emil hade inte varit så politiskt aktiv under studenttiden, men han hade varit en duktig festarrangör och sett till att registrera in flera studentföreningar åt Partisterna. Dessa föreningar kunde sedan användas till att plocka ut ekonomiska bidrag från Studentkåren.

I Ungpartisterna hade Emil varit så kallad inpiskare. Det innebar att han till partistföreningarnas årsmöten brukade komma med ett trettiotal helt nya ungdomar som just gått med i Ungpartisterna och som röstade precis som Emil beordrade och sedan bara försvann igen. Även på den tiden skedde medlemsvärvningen ofta under blöta fester. Ante och Allan hade fått många nya medlemsröster tack vare Emil. För att visa sin uppskattning och tacksamhet för allt Emil gjort för Ante, hade Ante tagit in Emil i sin Brödraskapsklubb, vilket fördjupat deras vänskap och umgänge ännu mer.

Även efter studietiden fortsätter Ante och Emil att umgås. På somrarna håller de igång och festar i Emils sommarstuga tillsammans med andra Ungpartister och under vintrarna umgås de i stan. Ante jobbar med alla medel på sin politiska karriär och Emil blir försäljare. Ganska snart tar Emils svaghet för pengar och festande över. Han manipulerar sig framgångsrikt uppåt till att börja med och har siktet inställt på pengar och oberoende. Så småningom hinner verkligheten ikapp honom och hans svårigheter att anpassa sig till samhällets lagar och regler gör att han hamnar snett och bubblan spricker.

En morgon kan björkstaborna läsa om hur polisen misstänker Emil för att ha deltagit i ett bankrån. Han nekar och anser sig själv fullständigt oskyldig, men har svårt att förklara hur rånbytet hamnat i hans bil. Under förhören nämner han att han umgås med Ante och att han ett par kvällar före bankrånet varit hemma hos Ante på middag. Han säger vidare att han borde ha tänkt på att försöka gömma sina pengar hemma hos Ante eller en annan vän istället för att kasta dem i en sopcontainer i närheten av Antes bostad.

-Dom hade inte behövt säga ett ord om att pengarna fanns där och att jag varit där överhuvudtaget, säger Emil till tidningarna.

Ante blir uppringd av tidningarna, som vill höra hans kommentar till Emils uttalanden.

-Jag förnekar all kännedom om detta. Jag har inget med det här att göra. Om ni så mycket som nämner mitt namn i tidningen i samband med Emil och bankrånet, polisanmäler jag er, säger han upprört.

-Är det ett hot? undrar reportern.

-Det är ett konstaterande, svarar Ante. Om Emil hade kommit till mig med pengarna, hade jag ringt polisen direkt. Björkstaborna behöver bara följa och läsa det jag skriver i tidningarna för att veta vad jag tycker om kriminalitet. Det här fördömer jag direkt. Det är upprörande att mitt namn nu kopplas ihop med den uppmärksammade rånrättegången.

-Men ditt eget namn har då och då förekommit i samband med misstankar om manipulerade medlemsregister och fusk i samband med medlemsprovval, fortsätter reportern. Både du och Emil har gjort er skyldiga till en hel del skumma saker, t ex taktikröstning med hjälp av röstboskap. Ni har registrerat in personer i partiet utan att dom haft en aning om det och du sägs ha röstat åt dom också, fastän dom inte varit medlemmar. Dessutom anklagas du för att ha använt Ungpartisternas pengar till din egen personvalskampanj.                   

-Det är bara fria fantasier och förtal, svarar Ante upprört. Och ni understår er inte att nämna mitt namn i tidningen i samband med den här affären!

Men till skillnad från Partisterna styrs medierna varken av inpiskare, röstboskap eller självutnämnda furstar utan rapporterar de följande dagarna om Emil och hans nära relation till Ante, som känner sig mycket skakad av händelsen och förstår att det kommer att kasta ogynnsamma skuggor på honom. Han tänker på hur det kan missgynna hans politiska karriär och äventyra hans klättring i Brödraskapsklubben, som nu måste utesluta Emil. Allan hade ombetts att ta en ’time out’ i klubben, men i Emils fall kan det inte bli tal om annat än uteslutning.

Ante inser att han inte längre har råd att umgås med Emil. Han måste göra klart för Emil och hans tjej att nu är det slut på vänskapen och umgänget. Ante har sin politiska karriär att tänka på och eftersom han inte längre har någon nytta av Emil, är det lika bra att klippa av honom direkt.

-Jag får ta itu med det här efter helgen, tänker Ante. Till dess har jag nog kommit på nån som kan hjälpa mig att fixa Emil. Han har säkert några fiender jag kan använda mig av.

Fullständigt förödande för partiet

Av , , Bli först att kommentera 21

Jakten på Makten XXI

Intern, beroende utredning

Karl Lööv, partidirektören i Stockholm, ringer hösten 2002 till en av sina vänner och underställda sen många år, Lars Jonsson, för att be honom åka till Björksta och gå igenom 2001 års medlemsprovval. Eftersom Jonsson bor långt från Björksta, har han ingen egentlig uppfattning om vad granskningsuppdraget kommer att innebära.

Lööv berättar för Jonsson att granskningen ska göras därför att några aktiva björkstapartister anser att provvalet inte gått rätt till. Lööv har redan talat om för dem att allt gått helt rätt till, men de ger sig ändå inte. Jonsson tycker inte uppdraget verkar särskilt komplicerat och lovar därför att utföra det. Han känner till Partisternas stadgar och regler bättre än de flesta i partiet.

För att bilda sig en riktig uppfattning om saker och ting reser han ganska omgående på Löövs begäran till Björksta för att träffa Katarina Ström på partistkontoret. Redan innan Jonsson hunnit anlända till Björksta, höjs en del kritiska röster i björkstapartisterna, då han som intern tjänsteman anses i högsta grad beroende av sin chef, Karl Lööv, som vid flera tillfällen officiellt förklarat att allt gått rätt till i provvalet. Likaså är Katarina Ström på partistkontoret intern tjänsteman och beroende av sin chef, Karl Lööv. Dessutom har Katarina tillsammans med Ante ansvarat för hanteringen av provvalet. Nu ska hon vara med och utreda sig själv.

Jonssons arbete med utredningen sker sålunda delvis på plats i Björksta, men han anser sig inte behöva kontakta några av de personer som hävdar att fusk förekommit i provvalet. Den enda han till slut väljer att kontakta är Kristina. Hon sitter på Björksta flygplats och är på väg till ett möte i Partiststyrelsen, när han ringer henne.

-Hej, det här är Lars Jonsson och jag håller på med en utredning av provvalet, säger han.

-Hej, svarar Kristina.

-Jag skulle bara vilja höra om du har några synpunkter eller annat, som du vill tillföra utredningen, fortsätter Jonsson.

Jag har egentligen bara en synpunkt, eller rättare sagt ett krav, och det är att var och en av dom 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna från södra Sverige ska kontaktas. Vi måste en gång för alla klarlägga om dom vet om att dom blev medlemmar och röstade i provvalet i Björksta hösten 2001, säger Kristina.

-Det kan jag inte göra, svarar Jonsson. Det ingår inte i det uppdrag jag fått av partidirektören.

-Men inte kan väl han bestämma vad du får eller inte får göra, när du ska göra en oberoende granskning, invänder Kristina.

-Hade uppdraget inneburit att jag skulle kontakta var och en av dom 55 medlemmarna, skulle jag inte ha tagit på mig uppdraget, säger Jonsson.

-Då förstår jag inte varför du ska göra en utredning alls, svarar Kristina. Jag antar, att du inser redan innan du börjar att vi, som misstänker att det fuskats, aldrig kommer att godta en utredning som inte utreder kärnfrågan. Jag förstår inte varför du accepterar att ta på dig ett så omöjligt uppdrag. Det kommer inte att stärka din heder eller ditt varumärke.

-Jag gör bara vad jag fått i uppdrag att göra, svarar Jonsson och avslutar samtalet.

Kristina tror inte sina öron.

-Inte ens Karl Lööv kan väl vara så enfaldig att han tror att vi ska gå på detta, tänker hon upprört. Vilket makalöst exempel på bristande omdöme! Inte konstigt att Karl och Allan kommer så bra överens!

Ivar Sonesson får höra att Jonsson kommit till Umeå för att göra en granskning. Eftersom varken Jonsson eller Katarina hör av sig, beslutar Ivar sig för att åka till Partistkontoret och träffa dem. Han tycker att han har en del viktig information att bidra med, eftersom han varit regionrevisor och granskat 2001 års provval extra noggrant. Han skulle ha velat gå ännu djupare i sin granskning men avstod inför Regionrådsstyrelsens hot om att polisanmäla honom.

Björkstabladet träffar en besviken Ivar efter hans besök på Partistkontoret.

-Jag är allt annat än imponerad av vad jag såg, säger Ivar till tidningen. Lars Jonsson satt och petade i samma material som alla andra har gjort. Där går det inte att hitta nåt. Det enda som återstår är att ta kontakt med de 55 personer i röstlängden som varit omstridda, men det ingår märkligt nog inte i Jonssons uppdrag. Hans utredning kommer inte att tillföra nåt nytt, eftersom han väljer att inte utreda själva huvudfrågan. Det visar bara att dom är rädda för sanningen. Det skulle bli för besvärligt att hantera följderna, eftersom det nog skulle innebära att en del ledande personer skulle tvingas lämna sina topposter.

Ingemar Jonsson som haft många olika uppdrag i Partisterna och som är en mycket samvetsgrann och pålitlig person, blir heller inte kontaktad av Jonsson. Eftersom han nu hoppat av Partisterna och politiken, engagerar han sig inte på samma sätt längre. Han inser dock att mörkandet och myglet fortsätter, men han hade heller inte väntat sig något annat av en intern och beroende granskning.

Lars Jonsson väljer att inte heller kontakta Börje Rhenman, som lagt ner mycket energi och arbete på att analysera vad som hänt i provvalet. Han har stor erfarenhet av att göra säkerhetsanalyser, eftersom han i åratal arbetat som säkerhetschef på en stor organisation. Den enda av kritikerna som han väljer att kontakta är Kristina, kanske för att hon sitter i partiststyrelsen och Lööv och Jonsson känner att det är taktiskt rätt att åtminstone ringa henne.

Björkstabladet träffar Jonsson på Partistkontoret för en intervju.

-Jag har fått uppdraget att granska provvalet i Umeå från Partisternas riksorganisation och partidirektören Karl Lööv, berättar han för tidningen. Skälet till att jag blev tillfrågad är att det är jag som skrivit regelverket för nomineringarna i partiet. Dessutom bor jag så långt från Björksta som det går att komma, så jag har inga kopplingar till nån i länet. Jag visste inte ens om att det var bråk här förrän jag för några veckor sen i en rikstidning såg att Axel Hellgren plötsligt hoppat av.

-Har du kontaktat alla dom som är kritiska till provvalet och hävdar att det fuskats? frågar journalisten.

Nej, det behövs inte. Det material jag tagit del av räcker för att fullfölja uppdraget, svarar Jonsson. Materialet räcker för att dra slutsatser om vad som är formellt korrekt. Håller man isär begreppen, då är det inget problem. Det har varit alldeles för mycket känslor och personligt tyckande inblandat i diskussionen runt provvalet.

Personligen tror han enligt tidningen inte att alla blir nöjda med granskningen.

-Det enda rimliga är att dra slutsatser för framtiden. Tycker man något har varit tveksamt i hanteringen, då får man diskutera om man kan ändra det till nästa gång, säger Jonsson.

Jonsson börjar nu förstå att situationen i Björksta är långt mer komplicerad än han trott innan han anlände. Han ringer till Lööv för att få veta hur han ska hantera det han får fram.

-Håll dig bara till formalia! säger Lööv.

-Det här uppdraget är inte så enkelt, svarar Jonsson. Vet du egentligen vad som försiggått här?

-Ja, jag känner till mycket mer än vad som är bra för mig att veta, konstaterar Lööv avmätt.

-Jag har pratat bl a med Ivar Sonesson, fortsätter Jonsson.

-Se till att hålla honom utanför! Han blev lite för besvärlig till slut, så han avsattes som regionrevisor.

-Men han vet så mycket att han märker när jag försöker mörka.

-So what? Du behöver inte bekräfta nånting för honom. Låt honom bara fortsätta att tro! Till slut tröttnar han. Har du kontaktat Kristina än?

-Ja, jag ringde henne igår. Hon var på flygplatsen och på väg till Stockholm.

-Och vad hade hon att säga då?                                                                                  

-Hon sa inte så mycket. Bara att om jag inte kontaktar dom 55 ’tvångsintagna’ är granskningen värdelös.

-Det får hon gärna tycka. Hon är inte så lätt att dupera. Allan har nog gett mig en felaktig bild av henne är jag rädd.

-Ja, hon vet nog vad hon talar om. Jag sa till henne att om det hade varit mitt uppdrag att kontakta dom 55, hade jag inte tagit på mig uppdraget. Då svarade hon att det var en märklig inställning av en utredare. Hon tyckte inte att en utredning ska utgå ifrån ett så begränsande perspektiv. Oss emellan måste jag erkänna att jag delar hennes synpunkt.

-Hennes utgångspunkt är att medlemsförteckningen var falsk och vår officiella uppfattning är att medlemsförteckningen var korrekt. Det förklarar hela skillnaden.

-Jag tog i alla fall och kontaktade tre av dom 55 medlemmarna.

-Och vad kom du fram till?

-Det vill du inte veta, så ställ inte den frågan igen!

-Då är det som vi befarar. Allan och hans kumpaner har överträffat sig själva den här gången. Allan blir allt svårare att täcka upp för. Jag är så trött på att städa upp efter honom. Vilken tur att jag slutar om några veckor!

-Ja, mycket har jag sett och varit med om, men det här toppar det mesta, säger Jonsson. Det är ganska jobbigt att hantera allt jag får fram. Katarinas roll i hela affären  är heller inte lätt att bortse ifrån. Du måste nog ta ett allvarligt snack med henne också. Grabbarna verkar ha hållhakar på henne.

-Ja, men hon ska inte vara kvar, så den frågan är redan löst.

-Det är nog bäst både för Partisterna och för henne själv.                                     

-Se till att göra pinan så kort som möjligt och håll dig bara till formalia! Och kom ihåg att med jämna mellanrum upprepa att man i allt väsentligt följt Partistrådets regler!

-Ja, men det är inte sant. Det saknas beslutsunderlag och protokoll med mera.

-Bry dig inte om det! Granska bara det som håller för att presenteras för regionpartisterna! Dom flesta bryr sig inte. Dom kommer aldrig att läsa din granskning eller se dom allvarliga brister den har. Kritikerna var missnöjda redan innan du påbörjade ditt uppdrag, så det blir ingen kioskvältare.

-Uppriktigt sagt förstår jag dom. Jag skulle själv aldrig godkänna den här granskningen och tycker det känns jobbigt att sätta mitt namn under den.

-Om några veckor är det glömt och du är över hundra mil bort.

-Jag är tyvärr inte lika säker som du på den saken, säger Jonsson. Du ska ju sluta nu, men jag måste jobba kvar och leva med att jag gjort ett så dåligt jobb. Det känns ganska pinsamt.

-Gör bara det bästa av situationen! Jag ska be Katarina se till att presentationen av granskningen sker så långt från Björksta som möjligt. Då blir det krångligare för både partister och medier att ta sig dit. Vi vill ha minsta möjliga antal deltagare på det mötet.

Jonsson känner sig mer bekymrad än upplyft efter samtalet med Lööv. Han ångrar att han tagit på sig detta uppdrag med de omöjliga förutsättningar som förelagts honom. Han känner sig dessutom upprörd, när han tänker på hur Allan och hans kumpaner ställt till det för Partisterna. Visserligen har Allan tappat sin riksdagsplats, vilket kan ses som en sorts straff, men nog borde han och hans gossar ha ställts till svars.

-Tänk, om folk visste vad dom gjort i björkstapartisterna! tänker Jonsson. Hur ska jag kunna mörka allt i min granskning?

Han återvänder hem med tungt sinne. Om några veckor ska han presentera granskningen för Partisterna däruppe. Till dess måste han ha kommit på hur han så trovärdigt som möjligt ska kunna kringgå sanningen om provvalet. Det kommer att ställa mycket stora krav på hans kreativitet och uppfinningsrikedom.

I slutet på november 2002, drygt ett år efter att det kritiserade provvalet ägde rum, är utredningen klar och Jonsson åker upp till Lyckebo en lördag för att presentera den för    regionpartisterna, Valet av plats är taktiskt; Lyckebo ligger långt från Björksta, där intresset kring provvalet är allra störst. Avståndet till trots finns Börje Rhenman och medierna på plats.

Jonsson presenterar resultatet av sin utredning för de församlade regionpartisterna. Granskningen visar med ett undantag att inga formella fel begåtts. Han nämner att det här och där strukits delar av meningar och ger exempel på vad som tagits bort: ’visa god moral’, ’i största möjliga mån bör efter genomfört val skiljas på uppdrag i kommun, landsting och riksdag’, ’medlem är folkbokförd i den valkrets valet avser’.

Jonsson påpekar att Partisterna är en fristående ideell förening som styrs av sina egna stadgar och svensk föreningstradition. Det innebär i praktiken att omfattande byråkrati och formalia undviks. Beträffande kravet att medlem ska vara folkbokförd i den valkrets valet avser, medger Jonsson att detta inte meddelats skriftligt i de utskickade handlingarna som brukligt är. Däremot hävdar han att Allan på Regionsrådsstämman redogjort muntligt för avvikelserna. Eftersom beslutet att anta förslaget varit enhälligt, har alla formella krav uppfyllts. Att ingen av ledamöterna säger sig ha hört Allans muntliga redogörelse, tar Jonsson inte upp. Vidare säger han:

Det finns ingen saklig grund för att rikta kritik mot att medlemmar boende utanför länet fått delta i provvalet så som nomineringsreglerna är utformade.

Att dessa medlemmar inte vet om att de tvångsintagits och röstat i provvalet tar han däremot inte upp i sin granskning.

Beträffande kritiken mot att majoriteten av de 55 ’tvångsintagna’ registrerats in bara ett par dagar innan provvalets början, redogör Jonsson för partiets regelverk och konstaterar:

-Min slutsats är att det inte finns någon saklig grund för att rikta kritik mot tidpunkten för registrering av nya medlemmar. Registreringen har gjorts enligt gällande regler och praxis.

När det gäller de 55 medlemmarna har han med hjälp av Internet konstatera att:

-Samtliga är fysiskt existerande personer. De bor på uppgivna adresser och flertalet kan återfinnas via 118 118 online, en telefonkatalog på Internet med bredare bas än Telia. Min slutsats är att saklig grund saknas för att kunna påvisa att något valfusk ägt rum med dessa 55 medlemmars röster.

Att dessa 55 medlemmars valdeltagande varit nästan hundraprocentigt, med andra ord tre gånger så högt som bland de medlemmar som bor i Björksta och direkt berörs av valresultatet, tycker Jonsson är positivt:

-Att en viss grupp medlemmar uppvisar ett högt valdeltagande visar bara att kandidaternas aktiviteter inför provval har betydelse. Detta är positivt. Partiet vill ha engagerade aktiva personer. Flera kandidater har varit aktiva inför provvalet. Jag finner ingen saklig grund för att framföra kritik mot detta. Det strider inte mot några regler. De 55 nya medlemmarna som debatten mycket handlat om har med undantag av Björksta kommun inte påverkat provvalsresultatet (ordningsföljden) alls med sina röster. Det finns ingen saklig grund för kritik mot att kandidater aktivt arbetar för sin egen kandidatur med brev, telefonsamtal eller på annat sätt. Det strider inte mot några regler.

Jonsson säger vidare:

När ytterkuverten avprickas mot röstlängden måste den/de som gör avprickningen ta ställning till om det finns någon grund för att misstänka att allt inte står rätt till med röstningen. När ytterkuverten väl är öppnade kan inte provvalet backas. Därmed tappar ytterkuverten sitt värde så fort de öppnats och innerkuverten skiljts ut. Att exempelvis flera månader efter ett provval, kanske när valsedlarna redan är fastställda göra en efterkontroll är snudd på meningslöst.

Hans granskning nämner inte med ett ord att Ivar Sonesson inte närvarade vid öppningen av ytterkuverten, vilket han enligt stadgarna skulle ha gjort i egenskap av ordinarie regionrevisor. Hans suppleant kallades istället in utan Ivars vetskap. På en punkt riktar Jonsson dock kritik:

-Det finns saklig grund för kritik mot samtliga ombud vid nomineringsstämman i Björksta valkrets för att dessa enhälligt godkände röstlängden trots att en person som ej var folkbokförd i Björksta kommun fanns bland ombuden.

Denna person var Antes kompis Tom James, som ombetts att agera bödel för att kuppa bort Kristina på nomineringsstämman.

Ivar bara fnyser, när han läser granskningsprotokollet.

-Den granskningen är inte värd papperet den är skriven på, säger han. Hur kan Jonsson ens vilja sätta sitt namn under den? Det är ju rena parodin.

På kvällen samma dag som granskningen presenterats i Lyckebo, intervjuas Jonsson av Svt. Nyhetsinslaget inleds med att reportrar intervjuar några av de 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna från södra Sverige. Samtliga av de intervjuade säger att de inte är medlemmar i Partisterna och de har därför heller inte deltagit i provvalet. TV-reportern konfronterar Jonsson och säger:

-Men om det nu är så som våra intervjuer visar, vad säger du om det?

-Det skulle ju innebära fusk! Det skulle vara fullständigt förödande för partiet, om det var på det viset, utbrister Jonsson rätt in i TV-kameran.

-Har du eller nån annan kontaktat dessa 55? fortsätter reportern.

-Nej, svarar Johan, det ingick inte i mitt uppdrag.

Viola Krans säger sig vara mycket nöjd med utredningen:

-Jag förstår inte varför man kritiserar att utredningen gjorts av en intern partitjänsteman, säger hon till Björkstabladet. Det skulle ha blivit en sämre utredning om den utförts av en utomstående, som inte haft behörighet att gå in och kontrollera medlemsregister i partiet. Men nu kommer vi inte att debattera den här frågan vidare. För oss är den ett avslutat kapitel.

 

Rädslans tyranni

Av , , Bli först att kommentera 25

Jakten på Makten XX

Partistsekreterarens blå dunster

Samma dag som Kristinas debattartikel är införd i rikstidningen, ringer partistsekreteraren henne. Han är inte glad och försöker nu få henne att avstå från att framträda i TV-sofforna. Kristina meddelar att hon visserligen fått erbjudanden om att vara med i nyhetsprogrammen, men att hon ännu inte bestämt sig. Hon funderar bara ett par sekunder, innan hon kommer med ett förslag.

-Jag avstår från nyhetsprogram och andra medier, om du lovar att komma till Björksta och ta itu med det som hänt här, föreslår hon.

-Ja, det går jag med på, men det kan inte bli just nu, svarar partistsekreteraren.

-OK, säger Kristina. Jag kan vänta nån månad men inte längre.

-Då säger vi det, avslutar partistsekreteraren.

Sommaren går och i början av hösten dyker partistsekreteraren upp i Björksta, där han träffar Kristina, Ingemar, Fredrik, Ivar och Börje, som alla kandiderade i valet 2002. De har måttliga förväntningar på mötet men ser ändå det positiva i besöket.

-Låt mig börja med att ge en sammanfattning av vad som nu händer i Partisterna, säger partistsekreteraren. Vi har åter ett bra opinionsläge och vinner nya väljare varje dag. Det fungerar bra även internt i partiet. Många nya personer och saker är på gång och därför känns det fel att gräva bakåt. Jag tycker att ambitionen nu måste vara att regionpartisterna här ska lägga historien från 2001 bakom sig och helt koncentrera sig på samarbete och maktskifte. Det skulle bara skada partiet, om vi gjorde nåt nu.

-Jag delar inte din uppfattning om hur man skapar de bästa förutsättningarna för en  framgångsrik valplattform, påpekar Fredrik. Om ni från centralt håll inte entydigt tar avstånd från vad som hänt i Björksta ger det fel signaler. Det känns dessutom mycket konstigt att höra dig säga så, då du just tagit ett lovvärt initiativ och bjudit in partistsekreterarna från dom andra riksdagspartierna i syfte att samarbeta för att försöka komma till rätta med valfusk. Ditt initiativ känns inte trovärdigt, eftersom vi vet hur fusk hanteras inom partiet. Menar du att det är dom som avslöjar oegentligheter som skadar partiet? Är det Partisternas officiella rättsuppfattning nu? Då tycker jag att ni i ärlighetens namn måste gå ut och säga det.

-Hur du kan komma till slutsatser som att ”processen gick stadgeenligt korrekt till” och ”vår interna utredning kunde inte påvisa att formella fel begåtts” är mycket anmärkningsvärt, säger Ivar. Men det märkligaste av allt är att du anser saken utredd utan att ha utrett det som saken egentligen gäller, nämligen dom personer som ”tvångsinskrivits och röstat utan sin egen vetskap. Det är mycket provocerande.

-Du och jag och många med oss vet att det fuskades här. Fusket var mycket omfattande och välorganiserat. Det behövs inte mycket resurser för att kontakta ett begränsat antal ’tvångsintagna’ för att konstatera det, påpekar Ingemar. Dessutom hade det känts bra med ett rakryggat officiellt uttalande från centralt partisthåll om att så här vill vi inte ha det i vårt parti. Särskilt Partisterna måste stå fria från varje misstanke om fusk och oegentligheter. Det ger konstiga signaler när partiet håller bedragare om ryggen och det känns kränkande för alla som kämpar för att saker ska gå rätt till och för att det ska vara ’nån djävla ordning i ett parti’.

-Mina ambitioner har gällt partiets framtid – inte att i efterhand återställa nån slags rättvisa i 2001 års provval, säger Kristina. Du och partiet har gjort mig och många tidigare trogna björkstapartister djupt besvikna. Att ni inte ens kan gå ut och ta avstånd från vad som hänt känns ovärdigt och respektlöst. Det hade varit en bra nystart för partiet att visa hur vi vill ha det i fortsättningen. Om vi inte har råd att vara hederliga och tydliga när partiet är på uppåtgående, när kan vi då kosta på oss att stå upp för det som är rätt?

-Enda möjligheten att göra nåt är, som jag ser det, att göra en polisanmälan, säger partistsekreteraren.

-Kan vi räkna med din hjälp när det gäller att få tillgång till medlemsförteckningarna då? undrar Börje hoppfullt.

-Nej, tyvärr, svarar partistsekreteraren. Jag är den förste att erkänna att Allan, och Karl Lööv med för den delen, inte är några föredömen, men dom har fått sina straff och tvingats lämna sina positioner.

-Det är inte det saken gäller, invänder Kristina. Problemet är att ni från centralt håll medverkar till att brott lönar sig.

Vi tillämpar i första hand alltid det vi kallar partiets klassiska krishantering: ’Ligg lågt och håll dig undan när något allvarligt hänt’. Om du i din ungdom hade varit med i Ungpartisterna, skulle du inte ha blivit upprörd över det som hänt hos er, svarar partistsekreteraren. Så här går det till på många ställen. Det är helt OK enligt våra stadgar.

-Aha, är det där skon klämmer? frågar Fredrik. Ni är helt enkelt rädda för att trampa majoriteten av era egna aktiva på tårna. Mycket intressant. Om ni tog itu med alla oegentligheter här, skulle ni bli tvungna att rensa även i andra regioner och partisttoppar. Rädslans tyranni råder ända upp i partitoppen. Och den rädslan tänker du bygga framgång och maktskifte på? Då önskar jag dig lycka till, men det får ske utan min medverkan. Jag lämnar omedelbart Partisterna efter det här. Jag har inte råd att smutsa ner mitt varumärke med partiets namn.

-Det gör jag också, säger Ingemar. Jag vill inte förknippas med ett parti som är så korrumperat, ljusskyggt och odemokratiskt.

-Inte jag heller, säger Börje.

-Vi lär inte bli så många vuxna medlemmar kvar i partiet om det kommer ut att ni medverkar till att inte bara skydda utan faktiskt också belöna fuskare, påpekar Ivar. Då blir det nog bara Ungpartister kvar. Blir det inte svårt för ett parti som går till val på att bekämpa fusk och jaga fuskare att i praktiken handla stick i stäv med sin egen ideologi?

-Innan nästa val har vi täppt till regelverket och då blir alla dessa oegentligheter omöjliga.

-Men det innebär ju att ni i själva verket erkänner att det inte är OK ens nu att göra så här, invänder Kristina. Kom bara ihåg att den som måste ta till fusk och oegentligheter för att klara sig oftast ligger steget före!

Ivar är mycket besviken efter besöket och beslutar sig för att skriva svar på ett inlägg partidirektören senare har i en av rikstidningarna:

 ”Jag var regionrevisor i regionpartisterna 2001 och ville då syna det aktuella provvalet litet närmare men hotades med repressalier. Jag krävde ändå att få granska röstlängd m m. När jag efter drygt en vecka till slut tilläts granska vaktades jag av två personer. Partiststadgarna krävde detta enl dåvarande ordföranden i Regionrådsstyrelsen, Allan Lundsjö. Han var själv med och vaktade mig. Under mina 40 år som revisor har jag aldrig varit med om något liknande.

Granskningen visade att en tredjedel av de medlemmar som bodde i valkretsen och sålunda berördes av valet hade röstat, medan nästan alla de 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna från södra Sverige röstat fast de inte alls berördes av valet! Naturligtvis väckte detta misstankar, men jag fick inte gå vidare i granskningen och ’sparkades’ kort därpå som regionrevisor.

Partiets dåvarande partidirektör hävdade att ’han själv granskat provvalet och att allt gått korrekt till’ men han skickade ändå en av sina underordnade, en partitjänsteman, till Björksta för att göra en intern utredning. Denne utredare assisterades av sin kollega i vårt län. Hon hade tillsammans med en av de misstänkta ’toppkandidaterna’ i Björksta ansvarat för medlemsprovvalet.

Oförmågan och oviljan att verkligen få fram sanningen är just svagheten i interna beroende utredningar. Ingen som misstänks för brott eller oegentligheter ska därför utreda sig själv. Det förstärker bara misstanken att man vill dölja något. Hur skulle det se ut om en av de högsta cheferna på Skandia uppdrog till en av sina underställda att utreda om oegentligheter begåtts?

När en TV-reporter frågade vad utredaren tyckte om att personer tagits in i Partiet och röstat utan sin vetskap, svarade han: ”Det är ju fusk och det skulle vara fullkomligt förödande för Partiet”. Ja, det är fullständigt förödande, om det är sant, men det ville utredaren inte granska eftersom han ”inte haft någon anledning att utgå från att man fuskat i provvalet.” Hans förklaring till att han inte kontaktat dessa 55 var att ”det skulle vara oetiskt att särbehandla denna grupp” och att man i sådana fall borde kontakta alla medlemmar i Björksta. Ja, det är vi många som tycker, men också partistsekreteraren hävdar nu med en dåres envishet att ’processen gick stadgemässigt korrekt till’ och säger att partiet ’hanterat ärendet på det sätt stadgarna föreskriver’. Är detta förenligt med Partisternas rättsuppfattning?

Ivar Sonesson, Partisterna

Ordf i kommunrevisionen i Björksta  1987-2002

Regionrevisor i regionpartisterna 1975-2001

Ivar läser noggrant rikstidningen dag efter dag, men partistsekreterarens svar låter vänta på sig.

-Vad skulle han ha svarat? tänker Ivar och många andra. Det är nog säkrast för honom att inte ens försöka hitta på nåt utan bara använda det han kallade partiets klassiska krishantering, ’Ligg lågt och håll dig undan när något allvarligt hänt’. Det betyder att Partisterna skyddar och belönar fuskare genom att tiga ihjäl sanningen och offra dem som vill att partiet ska vara ett hederligt politiskt alternativ.

Kristina tänker på hur partistsekreteraren sagt sig vara rädd för att skada partiet genom att gå till botten med provvalsfusket. Hon tycker detta är en mycket märklig uppfattning.

-Hur skulle han göra om han fick in ohyra i sitt hus? tänker hon. Skulle han ringa Anticimex och be dom sanera huset eller skulle han ligga lågt och avstå av rädsla för att saneringen skulle skada huset?

Fler huvuden ”rullar” och tidigare provvalsbedrägerier avslöjas

Av , , Bli först att kommentera 23

Jakten på Makten XIX

Axel Hellgren, aktiv landstingspartist och ledamot av Regionrådet, har flera gånger i medierna kritiserat de Partister som krävt ordning och reda i Partiet.

-Det är onda människor som bara varit ute för att skada Partiet och svartmåla sina Partikamrater inför valet, säger han ett par veckor efter valet. Eftersom Ante nu vunnit kommunvalet, måste väl bråkstakarna inse att väljarna visat vem dom vill ha. Personmotsättningarna i björkstapartisterna var en av dom främsta orsakerna till Partiets usla valresultat i länet. Nu måste Regionrådets styrelse ta sitt ansvar. Jag föreslår därför att jag och dom övriga i styrelsen ställer våra platser till förfogande.

Han menar att Partiets regionledning är ytterst ansvarig för det som inträffat och tycker att det har blivit en komplicerad situation, eftersom Allan både varit ordförande i Regionrådsstyrelsen och den som pekats ut som en av de huvudmisstänkta i det valfusk som björkstapartisterna anklagas för.

-Det har varit olyckligt att han suttit som ordförande. Allt som sagts från styrelsen har tolkats som om det var Allans åsikter, även om vi andra var med på det, säger han.

Han påpekar också att det varit dåligt för Partiet att Allan ifrågasatts för att han privat missbrukat sitt tjänsteflygkort.

-Det kan ha bidragit till att han tappade sin riksdagsplats, fortsätter han. Jag har i alla fall föreslagit att vi väljer en ny Regionrådsstyrelse.

Björkstabladet intervjuar också Allan, som ser Axels förslag om ny styrelse som en överloppsgärning.

-Axel fokuserar på fel saker, säger Allan. Nu blir det en personfråga som diskuteras igen.

Allan har inga planer på att ställa sin plats som ordförande till förfogande och tycker att regionpartisterna har viktigare uppgifter framför sig än att diskutera de interna bråk som förekommit i Partiet.

-Det är ingen lösning för någon Partistregion att ta på sig ansvaret för det dåliga valresultatet, fortsätter Allan. Jag tycker det är olyckligt att Axel föreslår att vi ska kalla till ett extra Regionrådsmöte. Det räcker med en intern diskussion. Tyvärr gör Axel nu samma sak som han kritiserat andra för. Han för diskussionen via medierna och inte direkt med oss i Partiet. Hans agerande bidrar bara till att vi fokuserar på personer istället för på politiken.

-Är du beredd att ställa din plats till förfogande? frågar journalisten.

-Den frågan är inte aktuell för någon, svarar Allan. Det är helt ointressant.

Gunnel och Ted intervjuas också, men de har heller ingen tanke på att avgå och Viola Krans tycker, att det nu är dags att stryka ett streck över det som varit.

-Jag tycker vi har pratat klart, säger hon. Nu handlar det om att dra lärdom till nästa gång.

Ante ligger lågt och passar i bakgrunden.

-Jag måste vara mer sparsam med mina framträdanden tillsammans med Allan nu, tänker han.

Drygt en vecka senare är Axel plötsligt tillbaka i medierna. Han säger att konflikterna nu även drabbat honom och kallar det för politisk vendetta. Med ordvalet signalerar han med önskvärd tydlighet att också han insett att det är en maffia som tagit över.

-Jag lämnar Partisterna och blir politisk vilde, säger han till Björkstabladet. Jag blev totalt utmanövrerad i landstinsgruppen och det blev droppen. Jag känner mig helt enkelt motarbetad av mitt eget parti. Jag fick flest röster av alla landstingspartister, men märkligt nog fick jag inget förtroende inom landstingsgruppen.

-Hur kommer det sig? frågar journalisten.

-Jag har hört från källor i Partiet att det var en hämndaktion, alltså rent personligt, svarar Axel. Allt som hänt inom Partiet på regional nivå gör att jag har beslutat mig för att lämna Partisterna. Bråket. framför allt i Björksta för att tala klartext, har fått mig att inse det omöjliga i att vara kvar. Partiet är skadat av alltför många konflikter inom regionen. Jag ställer inte längre upp på det, säger han.

-Tänker du fortsätta att engagera dig i de kommunala frågorna? undrar journalisten.

-Självklart ska jag kämpa kommunalt. När man på regional nivå inte vill ta till vara den kompetens jag har och lyssna på min strävan att få arbetsro i Partiet, ja, då får jag lägga krutet på min egen kommuns frågor istället, fortsätter han.

-Finns det nåt annat parti du hellre vill rösta på? frågar tidningen.

-Nu handlar det i första hand om att gå ur, inte att gå in i nåt, avslutar Axel.

Ted, som trots att han fått många färre röster än Axel, har nu plötsligt tagit över ansvaret för landstingspartisterna. Han är inte sen att gå ut och kommentera Axels avhopp.

-Jag ser det inte som att han blivit utmanövrerad. Det är en felaktig syn, säger han. Jag blev gruppledare efter ett internt demokratiskt val. Det är jättetråkigt att Axel lämnar Partiet och blir politisk vilde. Han är en omtyckt person.

Ingemar, Ivar, Fredrik och Kristina nickar igenkännande, när de läser s Axels kommentarer.

-Nu får han ”äta upp sina egna spyor” som en av våra kollegor brukar säga, påpekar Ivar. Nu har han själv hamnat bland vad han kallade ”de onda illvilliga människorna som bara är ute för att skada Partiet.” som han sa om oss. Varken massor av röster eller stor kompetens kan skydda mot politisk vendetta.                                                                                                                             –Nej, det känner vi verkligen till, svarar Ingemar. Snart går väl Allan ut och säger att det bara är bra att Axel lämnat Partiet.

-Det gör han bara när det gäller kvinnor, påpekar Kristina. Han har fortfarande viss respekt för grabbarna.                                                                   

-Och så Ted, som säger att ’det är en felaktig syn’, säger Fredrik föraktfullt. Ted tror att han har tolkningsföreträde i alla situationer. Herregud, han har noll självinsikt. Om han hade nåt förstånd och umgicks med vuxna människor, skulle han inse hur löjlig och lillgammal han låter. Han klarar inte ens av att leka vuxen. Jag säger som Lars Strömberg och Rune Bergsjö i björkstapartisterna: ”Ted och Ante ser ut som unga Partister från femtitalet. Barn utklädda till vuxna.”

-Deras tid kommer nog, säger Kristina lugnt. Hut går hem. Det är min fasta övertygelse. Det kan bara ta lite tid ibland.

-Synd att Axel inte var klyftig nog att inse, hur det funkar därinne i bunkern, säger Fredrik. Så blir det när några få ska försörja sig på politik. Ändamålet helgar medlen, som vi brukar säga. Undra på att vi förlorade halva makten i Björksta! Ett sånt provval till och vi försvinner som parti här. Anticimex är vad som behövs.

-Då satsar vi på det, säger Ivar.

 

Regionrådsstyrelsen ’still going wrong’                                          

En söndag i oktober 2002 har Regionrådet styrelsemöte. Ingemar, som är en av ledamöterna, kräver en extern oberoende granskning av det misstänkta provvalet 2001. Inte en enda av de övriga ledamöterna i styrelsen stöder hans förslag.

-Tänk att inte ens Karin Lind, som är polis, är villig att gå med på en extern oberoende granskning. Hur kan hon bara vägra? frågar sig Ingemar upprört.

Han lämnar mötet och nästa dag avsäger han sig samtliga uppdrag.

-Det kan låta drastiskt, men jag vill markera, hur allvarligt jag ser på detta, säger han till Björkstabladet. Jag accepterar inte hur Regionrådsledningen hanterat kritiken mot provvalet. Jag vänder mig också mot den brist på respekt man visat mot olika medlemmar, inte minst mot mig. Det är svårt att beskriva dom hot och det maktspråk jag utsatts för. Jag är inte den som inte vågar ta ställning och stå för min uppfattning, men det går till en viss gräns och nu är den gränsen nådd.

Ingemar är framför allt kritisk mot Allan.

-Han har varit ute och kritiserat flera enskilda personer, säger han. Vems tur är det nästa gång? När han gång på gång offentligt diskvalificerar partikamrater minskar förtroendet för honom som ledare.

Björkstabladet kontaktar Allan, som svarar att han inte har något emot att Ingemar lämnar sina uppdrag. Tvärtom.

-Har man en så tunn ideologisk bas att stå på, då kan man undra vad han pysslat med hittills, säger han.                                                                                                                      Han kritiserar också Ingemars politiska insatser i socialnämnden och säger att han inte klarat av det uppdraget och att det är just därför som partiet förlorat sin profilfråga i Björksta.

Ingemar är inte förvånad över att få en kniv i ryggen av Allan. Det är så han brukar göra.

-Han försöker smutskasta mig. Det visar än en gång att Allan Lundsjö fungerar dåligt i sin ledarroll. Problemet för honom är att han inte tål att granskas och att han inte vågar granska medlemsprovvalet, säger Ingemar  till tidningen.

Många av Ingemars politiska kollegor i styrelser och nämnder går offentligt ut och sågar Allans offentliga avrättning av honom. Nu börjar det brännas ordentligt under fötterna på Allan och han känner sig slutligen tvingad att stiga av som ordförande i Regionrådsstyrelsen. Hans officiella förklaring är dock en annan.

-Jag vill fokusera på det centrala uppdrag jag har i Partiet, säger han till Björkstabladet. Det är ett mentalt påfrestande uppdrag och medför stort medialt intresse. Jag måste koncentrera mig helt och hållet på det.

Hans avhopp kommer helt oväntat för den lokala Partistledningen. Allan förnekar ihärdigt att avhoppet har med det interna bråket i björkstapartisterna att göra.

-Det är en ren slump att mitt avhopp kommer samtidigt som Ingemar Jonssons och Axel Hellgrens avhopp.

Ella Grenlöf tillfrågas om hon vill efterträda honom, men hon är inte villig att kliva in i hetluften och ta över ordförandeskapet.

-Jag tror att det nu behövs en trygg och stabil styrelse för regionpartisterna. Just nu känns det lite deppigt, som om vi rasat sönder. Men jag litar på att vi kan resa oss ur askan, säger hon i Björkstabladet.

Eftersom Axel Hellgren hastigt lämnat Partiet, blir Viola Krans nu den som tar över ordförandeposten inför nästa Regionrådsstämma. Hon får frågan om ny granskning av 2001 års provval.                                                                                                                    -Jag känner mig övertygad om att allt gick rätt till vid provvalet och är själv inte beredd att verka för kravet på en ny granskning av medlemsprovvalet, säger hon till Björkstabladet. Jag tycker vi gjort de granskningar som vi kunnat. Men vi ska ta lärdom av det här och rätta till rutinerna till nästa gång, så vi inte har rutiner där det går att misstänka oegentligheter.

Hon säger också att tidigare utredningar av valet utförts korrekt och gett ett riktigt resultat.

På samma sida i Björkstabladet finns en sammanfattning av alla de aktiva Partister som lämnat Partiet på grund av de bråk och hot som förekommit, det dåliga ledarskapet och vägran att granska provvalet.

Dagen efter Regionrådsstyrelsens möte, där samtliga ledamöter gått emot Ingemars förslag om en extern oberoende granskning av medlemsprovvalet, får Allan plötsligt veta att partidirektören hastigt ska lämna sitt jobb. Allan kallar därför hastigt samman Hux Fluxklanen.

-Nu är goda råd dyra, säger han till Ante och Ted. Partiet har plötsligt beslutat att Karl Lööv ska sluta inom kort. Därför föreslår jag att vi gör en pudel och går ut i medierna och säger att vi nu vill göra en granskning för att en gång för alla få tyst på dom som tjafsar om provvalet. Mitt förslag är att ni två går ut och meddelar offentligt att ni nu har bett partiet centralt att hjälpa oss med en granskning. Då blir det ju en extern oberoende granskning. Genialt, eller hur?

-Men är det så smart? frågar Ante skeptiskt. Tänk om det ändå blir en extern oberoende granskning! Det överlever vi aldrig. Och vad ska journalisterna tro?  Ingemar föreslog ju det här igår och alla ledamöter inklusive vi själva avslog det.

-Det är inte bara smart, svarar Allan leende. Det är ett måste. Karl har lovat att hjälpa oss fixa saken. Om vi inte gör det nu, riskerar vi att utsättas för en riktig granskning i framtiden och då är Karl borta och kan inte hjälpa oss. Nu ber han bara en av sina trotjänare, en partitjänsteman från södra Sverige, att komma till Björksta och göra utredningen på Partistkontoret tillsammans med Katarina. Hon har all anledning att se till att vi får det resultat vi vill ha. Jag ska göra klart för henne vad som händer om hon inte gör det.

Ante tycker vid närmare eftertanke att det kanske inte är någon dum idé att följa Allans förslag. Det bästa med förslaget är att Allan inte officiellt står bakom det, vilket skulle kunna väcka misstankar både inom och utanför partiet. Han använder sig gärna av Allan och hans kontakter i partiet centralt, men efter Allans senaste utspel mot Ingemar aktar sig Ante för att synas tillsammans med honom. Åtminstone tills vidare

Ingemar, Kristina och Ivar Sonesson läser nästa dag med stigande häpnad och skepticism Björkstabladet, där Ante och Ted hävdar att det genomanalyserade provvalet genomförts på rätt sätt. Ändå har de två på eget initiativ beslutat att göra ett sista försök att granska vad som hände vid det omskrivna provvalet.

-För oss är det en politisk nödvändighet att provvalet en gång för alla läggs på hyllan. Innan dess kan det inte bli ordning och reda, säger de med en mun.

-Finns det inte en risk att opartiskheten i granskningen ifrågasätts, eftersom det just är er gruppering som tagit initiativ till granskningen? frågar Björkstabladet.

-Vi förnekar inte den risken, men då är det nog hos dom enskilda människorna man ska söka problemen, svarar de fortfarande med en mun.

Björkstabladet ringer till Kristina för en kommentar.

-Det här räcker inte, säger hon. Det bästa vore om granskningen utfördes av nån eller några, som är helt frikopplade från Partisterna. Vi vill inte ha nåt mer stockholmstjafs. Dom hävdar ju att dom redan har granskat provvalet under partidirektörens ledning, som officiellt hävdat att allt gått helt rätt till. Hur ska då hans underhuggare  våga komma till nån annan slutsats? Det är skrattretande. Nej, du, oss lurar dom inte längre.

Viola Krans intervjuas åter av Björkstabladet och nu gör också hon plötsligt ’en pudel’.

-Blir det en utredning och kritiken visar sig korrekt, så kommer naturligtvis en uteslutning av Börje Rhenman aldrig att ske. När så många regionpartister nu vill ha en granskning, finner jag det fegt att inte våga lyfta ämnet igen, säger hon.

Journalisten påpekar att partidirektör Karl Lööv redan gjort en utredning.

-Ja, och den visade tydligt att inget fuskande ägt rum. Trots det ber vi om den här utredningen. Annars blir det aldrig stopp på ältandet, säger hon.

Varför vänder ni er till Partistorganisationen och inte till en oberoende konsult eller byrå i Björksta? frågar tidningen.

-Vi har övervägt allt, svarar hon, men vi enades om att det var bäst att dom som gör utredningen har kännedom om Partiet och dess organisation.

-Hur ställer ni er till om Karl Lööv granskar provvalet igen? fortsätter tidningen.

-Det kan jag inte svara på. Vi litar på att Partistorganisationen kan bedöma vem eller vilken typ av utredning som ska tillsättas. Jag tror dock inte att utredningen kommer fram till att det förekommit något fusk. Än i denna dag kan jag inte förstå, vad som kan ha fuskats med. Under alla mina år har jag aldrig varit med om något liknande, avslutar hon.

-Det låter lite märkligt med tanke på att vi i Björkstabladet skrivit om att nåt liknande hände även i provvalet 1997, påpekar journalisten. Även den gången ska manipulerade medlemsregister och andra oegentligheter ha förekommit. Ante Grenås namn nämndes också i det sammanhanget.

-Det har jag aldrig hört talas om, svarar Viola. Eller också har jag glömt det.

-Ja, vissa saker är det kanske bäst att glömma, svarar journalisten.

Ingemar, Ivar, Fredrik och Kristina ler när de läser Violas kommentar att hon aldrig tidigare hört talas om något fusk och att hon inte kan förstå, vad som kan ha fuskats med.

-Hon måste ha en ’Clinton-dator’; sex tums hårddisk men inget minne, säger Fredrik menande.

-Man måste vara en ’sann’ Partist för att säga att man inte förstår vad man kan ha fuskat med, fnyser Marianne. Om Viola är så naiv och inkompetent är hennes politiska förtroendekapital förbrukat för all framtid.

-För att få vara med och för att slippa ’politisk vendetta’ är det nog bäst att Viola håller god min i elakt spel, säger Kristina. Annars går det för henne som för Axel Hellgren.

-Men dom kan väl inte rensa bort alla, påpekar Ivar.

-Nej, för då har dom inga kvar att härska över, säger Ingemar. Lita på att Klanen vet vad dom gör! En maffia utan verktyg och lojala hantlangare är otänkbart.

 

 

Skattesubventionerad förnedring

Av , , 8 kommentarer 42

I Almedalen tävlade 7-klöverns partiledare om att vara den som tog mest avstånd från SD. I årets Pridefestival upprepade de med stor emfas att de aaaldrig, ALDRIG skulle samtala, samarbeta eller samregera med SD. Att de därmed klargjorde att landets bästa är underordnat deras beslutsamhet att mobba och stänga ute det parti som kanske mer än en femtedel av väljarna röstat på. Det är magstarkt och ett flagrant övergrepp på demokratin.

RFSL är en mycket framgångsrik lobbyorganisation med tydlig vänsterprofil och identitetspolitik idag. Det framgick med all önskvärd tydlighet av årets upplaga av Pride. Organisationen får i år över 5 miljoner av våra skattepengar men beslutar själv vem som får delta i det officiella programmet. Det har nu visat sig att RFSL inte tillämpar den tolerans och vidsynthet de själva lobbar för. T ex nekades Ilan Sadé, Medborgerlig Samlings (liberalkonservativt) ordförande, att medverka som utställare. Det innebär att det enda partiet med en öppet homosexuell partiledare inte tilläts delta i en hbtq-festival. Häpnadsväckande!

Däremot fick Pia Sundhage, förbundskapten i fotboll, invigningstala. Att hon är aktiv i Kommunistiska Partiet, som hyllar Josef Stalin och förnekar kommunismens brott mot mänskligheten, inte minst mot homosexuella, tycks inte bekymra RFSL. Inte heller var det något problem för dem att låta artistparet Rebecca och Fiona uppträda i T-tröjor med kommunistsymbolerna hammaren och skäran. Pride och RFSL tycks numera ha utvecklats till en vänsterextrem megafon istället för en organisation som bedriver folkbildning. De borde därför inte längre få ta del av våra skattepengar.

Att utesluta Medborgerlig samling men bjuda in kommunister att tala, eller att flitigt anlita den f d terroristen Pia Laskar, dömd för att hon 1977 var med och planerade att kidnappa och mörda Anna-Greta Leijon, dåvarande statsråd (S), att föreläsa på Pride är provocerande! Genom att agera på detta sätt mot ett liberalkonservativt parti medan kommunister får äran att tala och uppträda visar att det inte längre handlar om lika rättigheter för hbtq-personer utan om att sprida rätt värdegrund och rätt politiskt perspektiv. Det är ytterst upprörande att en del av vad jag betalar i skatt används till mobbning, utestängning, förnedring av politiska partier och legitimering av totalitära ideologier!

Också SD utestängdes. Under den partiledarutfrågning som anordnades på Kulturhuset fanns 7-klöverns partiledare uppradade som skolbarn med regnbågsflaggor i händerna på en scen. Flaggorna skulle de vifta med om de instämde i frågeställarens påståenden. Dessutom fanns F!:s partiledare med trots att de inte är ett riksdagsparti och förhoppningsvis heller inte kommer att bli det. Troligen passade F! med sin vänsterprofil in i den identitetspolitiska inramning RFSL gett Pride.

Påståendena var ett tydligt bevis på denna cirkusföreställnings infantila nivå. Exempel på påståenden var ”håriga ben kan vara kvinnligt” och ”SD är ett homofobiskt parti som mitt parti inte vill samarbeta med”. Partiledarna viftade lydigt med flaggorna och publiken applåderade. Hur är det möjligt? Var fanns de ”vuxna i rummet”? Varför protesterade ingen av partiledarna, som alltid betonar allas lika värde och vikten av likabehandling, mot att SD, ett av våra största partier, var utestängt och representerat av en uppblåsbar plastelefant? Är det för att de själva alltid utestänger och mobbar SD? Och varför reagerade de inte på de förnedrande påståendena?  Borde de inte istället ha frågats ut om sin politik ifråga om hbtq?

Feghet och bristen på civilkurage bland våra partiledare är provocerande och inger inget som helst förtroende. Oavsett vad deras valaffischer säger, talar handling tydligare än ord. Rädda politiker är inget alternativ för Sverige idag och framöver. Vi behöver ett starkt och tydligt ledarskap, inte politiker som fegt trängs i den smala PK-korridoren eller som praktiserar vuxenmobbning och underkänner väljarnas röster.

Ett politiskt etablissemang som anser det viktigare att exkludera SD från allt samarbete och medbestämmande än att jobba för landets bästa ska inte styra Sverige. Därför lovar jag att aaaldrig, ALDRIG rösta på något av de partier vars ledare deltog i den skattesubventionerade politiska förnedring som nyss arrangerades på Kulturhuset av RFSL.

 

Brott lönar sig

Av , , Bli först att kommentera 32

Jakten på Makten XVIII

Valet 2002                                                                          

Kort efter Rhenmans nya avslöjanden intervjuas Ingemar och Ivar av Svt, som tydligen fått tag i en medlemsförteckning, där de 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna finns med. De har intervjuat några av dem och vill nu höra, hur Ivar ser på Rhenmans avslöjanden.

Ivar berättar då att han känt sig tvingad att avstå från att fördjupa granskningen av provvalet:

-Jag kontrollerade röstlängden 3 gånger för säkerhets skull och upptäckte att röstfrekvensen bland de 55 ’tvångsintagna’ var tre gånger så hög som bland oss andra medlemmar, säger Ivar till reportern. Jag fick inte kontakta dom 55, för då skulle jag bryta mot den så kallade sekretessen och riskera en polisanmälan, så då bestämde jag mig för att lägga av. Jag tycker det är konstigt att man inte på ett tidigt stadium ville reda ut det här. Ska man inte kunna fråga en medlem i en förening om han eller hon verkligen är medlem i föreningen, då kan man undra, om det är en hemlig sekt man är med i.

Fredrik, som varit kassör i Cityföreningen, där de 55 registrerats in, intervjuas också.

-Jag fick veta att vi fått 55 nya medlemmar, men jag fick inte veta vilka dom var, så jag kunde pricka av vilka som betalat. Det mycket märkliga var att dom alla tydligen varit in på Partistkontoret i Björksta och betalat sina medlemsavgifter kontant till Katarina, för hon tog pengarna ur kassaskåpet och gav mig dom kontant. Nån medlemslista fick jag däremot inte.

-Ante och Ted hävdar att provvalet redan reviderats noggrant av funktionärer från Stockholm, säger reportern.

-Då skulle jag vilja veta när den revisionen gjordes, vem som gjorde den och var revisionsrapporten är, säger Fredrik med stort eftertryck.

Nyhetsinslaget visar intervjuerna med några av de 55 ’tvångsintagna’, som hävdar att de inte är medlemmar i Partisterna och därför inte röstat i provvalet. Ante konfronteras med detta inslag.

-Kan man vara medlem i din förening utan att veta om det? frågar reportern.

-Nej, det ska inte kunna inträffa, svarar Ante.

-Men vi har intervjuat flera personer, som enligt röstlängden röstat, men som förnekar att dom är med i Partisterna, fortsätter reportern.

-Vad dom kan ha för skäl att svara det ena eller det andra, vet jag inte. Det är upp till var och en hur dom vill svara, säger Ante besvärat. Ni borde kontrollera era uppgiftslämnare istället. Jag betvivlar starkt tillförlitligheten i vad dom berättat för er.

-Vilket schvammel! Skjut på budbäraren när du inte gillar budskapet och se till att dra bort uppmärksamheten från den jobbiga frågan! tänker Ivar, när han hör Antes kommentar. Hur kan han ta sig själv på allvar?

Ingemar intervjuas också.

-Litar du på dom uppgifter Ivar Sonesson lämnar i nyhetsinslaget? frågar reportern.

-Det finns absolut ingen anledning att tvivla på vad Ivar säger, svarar Ingemar. Han är en mycket trovärdig och pålitlig Partist, som verkligen vill Partiets bästa.

-Hur är stämningen i björkstapartisterna? fortsätter reportern.

-Vi har haft många diskussioner om provvalet och stämningen har blivit sämre och sämre, svarar Ingemar. När vi träffas, hälsar vi knappt på varandra. Provvalet har verkligen förstört det inre klimatet. Man får inte längre säga vad man tycker och oliktänkande respekteras inte. Jag är medlem i Partiet och kräver att få veta, om dom 55 medlemmarna verkligen visste om

att dom röstade i provvalet här. Om man har rent mjöl i påsen, borde man välkomna en granskning. Jag vill veta om provvalet gått korrekt till. Ledningen har inte klarat av att hantera frågan. Man lyssnar inte och klarar inte av att hantera konflikter.

-Hur menar du? frågar reportern.

-Detta handlar om maktspråk, om hot mot människor, avlyssning och hotbrev, som skrämt människor.

-Är det Allan som hotat och avlyssnat folk? fortsätter reportern.

-Allan och andra personer. Jag funderar på att anmäla Allan och hans falang efter valet, säger Ingemar

Nästa person att intervjuas är Gunnel, som måste lägga ner mer och mer av sin högst begränsade energi på att lägga band på sitt dåliga humör.

Som Ingemar agerat mot oss under hela valrörelsen, kan ju vi i toppen inte ha nåt förtroende för honom, säger hon myndigt.

Allan får också chansen att uttala sig.

-Det här är ett sanslöst desperat uttalande av Ingemar, säger han. Både han och Kristina är klart olämpliga kandidater. Dom bedriver personvalskampanjer, som går ut på att misskreditera sina partikamrater för att själva komma fram. Dom har därför diskvalificerat sig själva för all framtid, tyvärr. Åtminstone i mina ögon.

Som alltid när Klanen är i trångmål och kallar, rycker Tora Mohlén genast ut. Hennes uppgift nu är att försvara Allan. Redan i nästa nyhetssändning uttalar hon sig.

-Nu räcker det verkligen, förklarar hon. Flera ordförande i Partistföreningar kräver nu Ingemars avgång. Han får tre dagar på sig att bestämma sig för om han avgår frivilligt. Allan har vårt fulla stöd och vi hoppas väljarna röstar på honom i valet.

-Vilka föreningsordförande kräver Ingemars avgång? frågar reportern.

-Ted Lidell, Ante Grenå, Lars Strömberg, Sven Hansson och jag, svarar Tora.

-I stort sett dom som utpekas för att ha medverkat i alla påstådda oegentligheter, påpekar reportern.

Valet äger rum i mitten av september. Många av de kandidater som tack vare fusket i provvalet och köpslåendet på nomineringsmötet hamnade högt på kommunlistan visar sig nu få betydligt färre kryss än t ex Kristina, Ingemar, Johan och Ivar, som alla hamnade längre ner p g a Klanens ’quick-fix’.

Några veckor senare avslöjar medierna, hur valberedningen i kommunen, d v s Ante, Allan och Gunnel, tillsammans suttit och nominerat sig själva till styrelser och nämnder. Deras förslag har sedan antagits av kommunfullmäktigegruppen, där Ante, Allan och Gunnel utgör tre av de fem ledamöterna. De har med andra ord frågat sig själva vad de tycker och sedan fastslagit detta efter intensivt förhandlande bakom stängda dörrar för att behålla maktbalansen. Nu kan de åter andas ut. Klanen har framgångsrikt säkrat makten i ännu ett val.

Björkstabladet intervjuar Gunnel, valberedningens ordförande, om hur stor betydelse antalet kryss, kompetens och politisk erfarenhet haft, när posterna till kommunen fördelats.

-Politisk erfarenhet, kompetens och antal kryss har inte spelat nån som helst roll vid fördelningen av uppdragen, svarar Gunnel. Ja, utom när det gäller våra egna uppdrag, förstås. Vi har utgått ifrån att vi vill ha en grupp som kan samarbeta.

Ante gläds över sin seger och nya position, men han förstår att väljarna kommer att skratta åt Gunnels uttalande och misstänka honom för att aktivt ha konspirerat med henne och Allan.

-När alla rykten och spekulationer runt nomineringar och val har lagt sig, kommer folk snart att glömma och jag kan ostört ägna mig åt min nya karriär, tänker han. Nu slipper jag äntligen ha så mycket med Allan att göra. Det ska bli skönt att få slut på alla jobbiga situationer han ställt till med för mig och björkstapartisterna. Och Gunnel kan jag börja hålla kort, för nu har hon inte mycket att bidra med längre. Sina spydigheter får hon nu behålla för sig själv.     

Ivar, som uppenbarligen inte tillhör ’dom som kan samarbeta’, blir mycket upprörd, när han läser Gunnels uttalande.

-Utnämningsmakt! fnyser han högt för sig själv. ’En grupp som kan samarbeta’. Jojo. Dom tycker lika, säger lika, skriver lika, speglar sig i varandra och konstaterar belåtet och lättat hur lika man är och hur bra man samarbetar. ’Likboden’ som Kristina kallade det. Ante, Allan och Gunnel har i vanlig ordning rättat till väljarnas ’felval’. Tror dom att det är deras privata företag det handlar om? I vilken annan förening i Sverige sitter människor och väljer sig själva på det här viset? Och vi ska vara ett idéparti, som predikar frihet och frihandel! Protektionism och fri vandel är då vad som gäller här. Att nånting inte är direkt förbjudet innebär inte automatiskt att det är lämpligt.

-Fusk och manipulation i provval kan tyckas oskyldigt och inget att ’bråka om’, men det handlar i björkstapartisterna inte om nåt oskyldigt ’småfusk’. Det handlar om urkundsförfalskning. Genom att förfalska namnteckningar har man röstat åt personer, som inte har en aning om att dom är medlemmar eller att dom röstat i medlemsprovvalet i Björksta. Vidare handlar det om brott mot Personuppgiftslagen. Man har registrerat in personer som medlemmar i Partiet utan att personerna själva haft en aning om det. Detta är allvarliga brott, säger Kristina, när hon blir uppringd av Björkstabladet.

-Ante säger att det här är en maktkamp och att du är ute efter att få makt, säger tidningen.

-I dom här småstjärnornas sandlåda handlar det om makt och revir, men nu rör vi oss faktiskt i den vuxna världen, svarar Kristina. Jag förstår inte Klanens eviga prat om makt och maktkamp. Vi lever i en demokrati och där utgår den offentliga makten från folket. Bara att tro att man kan ta makt, eller kämpa om den, visar att man inte är vuxen att förvalta det förtroende som man vill ha av väljarna. Ante visste att han inte skulle få det förtroendet på hederlig väg. Därför blev han tvungen att använda den makt Klanen tillskansat sig för att skaffa sig förstaplatsen på listan och för att kohandla om gruppledarposten redan året innan valet. Större än så är inte denne fuskande lilleputt.

 Valets konsekvenser                                                      

Allan är helt säker på att han åter ska få väljarnas förtroende och utses till riksdagsman för regionpartisterna. När valet 2002 är över, står det helt klart att Partisterna gjort ett mycket dåligt val i hela landet. I Björksta har de t o m tappat hälften av sina mandat. Allan är dock fortfarande övertygad om att han får förnyat förtroende och kan fortsätta sitt riksdagsarbete.

Björkstabladet frågar honom vad han gör, om han tvingas lämna riksdagen.

-Jag känner mig väldigt lugn, svarar han. Jag är faktiskt inte ett dugg orolig. Det som händer, det händer. Jag är tillräckligt kreativ för att lösa min egen personliga situation. På senare tid har jag faktiskt börjat fundera över politikens villkor. Det finns en baksida av medaljen, när man är offentlig person och tvingas agera spottkopp för allehanda lustar. Om jag inte får fortsätta mitt riksdagsuppdrag, får jag väl sätta mig ner och lukta på blommorna.

På grund av Partisternas dåliga val i hela landet, kräver Allan nu att det städas ordentligt i Partisternas toppskikt. Han skräder inte orden och säger att han vill rensa i toppen.

-Huvuden måste rulla, säger han till medierna på valkvällen. En massaker har drabbat Partiet. Vi kan inte fortsätta spela med ett lag, som gjort en så usel match. Det måste städas upp ordentligt i Partistledningen. En del gamla trotjänare har gjort sitt och måste nu ersättas av nya krafter.

Björkstabladet berättar också att björkstapartisterna haft två valvakor som ett resultat av den interna splittringen.

-Det här är ett fiasko, det måste vi erkänna, säger Allan till tidningen.

-Vi har fått driva en valrörelse under dom sämsta förutsättningarna och jag är mycket besviken, säger Ante. Det här bråket har skadat oss starkt och det bidrar till det fall vi ser.

-Det har varit en skandalös hantering av personvalsinstrumentet i Björksta, säger Allan upprört. Det har kommit utspel från enskilda personer, som har varit svåra att parera.

-Vi har jobbat i motvind, fyller Ante i. Vi har haft en vikande rikstrend och ovanpå det har vi haft dom egna problemen i Björksta. Det är klart att det här är en stor besvikelse. Vi har uppenbarligen misslyckats med att komma fram med vår politik i debatten.

Efter ytterligare några dagar står det klart att Ella Grenlöf fått fler personvalskryss än Allan. Han har därmed inte längre någon politisk plattform kvar. Sin vana trogen kallar han snabbt till presskonferens för att redogöra för sina framtidsplaner.

-Efter att ha blivit uppringd av flera personer runtom i Sverige, flera betydelsefulla personer, har jag bestämt mig för att kandidera till EU nästa år, säger han. Jag har fortfarande mycket att ge som politiker. Jag hoppas alla norrlänningar stöder min kandidatur.

Han berättar att han är en varm anhängare av EU, men han tycker att det finns anledning att rikta konstruktiv kritik mot unionen. Han menar också att Sverige har en alltför flat inställning till EU och betalar alldeles för mycket i avgift.

-Vi måste helt enkelt spjärna emot mer, när EU vill detaljstyra, säger han.

Han hävdar att det är oseriösa kampanjer, som ligger bakom de interna bråken i björkstapartisterna.

-Det råder ingen tvekan om att dessa konflikter påverkat valresultatet, säger han. Det här är baksidan av personvalet. Du kan driva kampanj på två sätt; antingen bilda opinion eller slå på dom kandidater, som står ovanför dig på listorna. I årets lokala valrörelse har just denna smutskastning använts av Partikamrater. Folk har helt enkelt tröttnat på bråken. Det här har sänkt förtroendet för Partiet och politiken.

Så här i efterhand tycker Arne inte att han kunde ha gjort något annorlunda för att förhindra eller mildra konflikten. Nu tvingas han lämna över stafettpinnen till Ella Grenlöf, men han försäkrar att han inte är bitter.

-Inte ett dugg. Det ska bli otroligt roligt att få göra vad jag vill i ett år och ha betalt från riksdagen under tiden. Nu kan jag ägna mig åt min nyvunna kärlek. Loppet är kört. Nu kommer nästa match. Bryssel nästa, säger han leende.

På presskonferensen avslöjar Allan också att han det närmaste året ska använda tiden till att skriva en bok om priset av att vara offentlig person.

-Jag kommer att namnge personer, som ställt till ett helvete för min familj och mig, säger han.

Han berättar att det finns en kvinna i Björksta, som förföljer och trakasserar honom och hans familj. Trakasserierna har ibland övergått till rena hot.

-Den här kvinnan ligger också bakom en hel del av den negativa medieuppmärksamhet, som varit runt mig senaste året. Det har naturligtvis påverkat valresultatet och bidragit till att jag förlorat min riksdagsplats. Det är klart att förtroendet för mig sviktar, när jag ständigt ifrågasätts. Det senaste året har det varit en jakt på min person från den här kvinnan och från några Partikamrater. Dom har dessutom fått god hjälp av er i medierna.

Han anser att medierna varit redskap för personer som på olika sätt velat sätta åt honom.

-Nån polisanmäler mig för olaga hot mot Ingemar Jonsson. Vem som helst kan polisanmäla nån annan. Man är helt utlämnad. Ni i medierna borde rannsaka er själva och diskutera hur ni hanterar anonyma uppgifter, säger han.

En nyhetschef menar att det varit motiverat att rapportera om björkstapartisternas interna stridigheter.                                            -Du vet inte vilka källor vi har, påpekar nyhetschefen. För oss är dom inte anonyma. Vi har bedömt dom som trovärdiga.

Allan meddelar också att han ska ägna tid åt att reflektera över tillvaron.

-Jag ska trappa ner på politiken. Jag vill krypa ur den offentliga kostymen och bara vara privat ett tag, säger han.

Kristina intervjuas också av Björkstabladet, men hon känner inte igen Allans bild av oseriösa personvalskampanjer i björkstapartisterna.

-Det där får stå för Allan. Personangrepp har aldrig varit mitt syfte. Det enda jag och några andra har gjort är att framhärda i vårt krav att provvalet ska granskas, säger hon till tidningen.

I några rikstidningar avslöjar Allan att han nästa sommar ska släppa en bok, där han kommer att hänga ut sina fiender med namn och avslöja hur det är att vara offentlig person i ’Jantelagens huvudstad’. Skarpast kommer han att skjuta mot en kvinna, som fått hans liv att likna ett intrigfyllt svartsjukedrama, ungefär som i filmen ’Farlig förbindelse’.

Den utpekade kvinnan har också intervjuats.

-Vi hade ett förhållande 1999, avslöjar hon för tidningen. Jag är besviken på honom, men jag har inte förföljt honom. Jag tycker han borde ha kontaktat mig om det här.

Allan vill inte kommentera förhållandet.

-Det får anstå tills jag skriver boken, säger han. Hon är besatt av mig och just nu handlar det om att dräpa mig.

-Varför började trakasserierna? frågar tidningen.

-Det vet jag naturligtvis vad det handlar om, men det återkommer jag till i boken. Den kommer att bli spännande. Ofta är verkligheten mer intressant än poesin, svarar Allan.

Han berättar också hur en grupp inom björkstapartisterna misskrediterat honom i snart ett år.

-Det handlar inte om att värva sympatier för Partisterna utan om att smutskasta en av dom egna, säger han.

-Finns det en koppling mellan den hotfulla kvinnan och antagonisterna inom Partiet? frågar tidningen.

-Det vet jag inte, men det är inte otänkbart att kvinnan tagit kontakt med dom, säger Allan.

-Tror du din valförlust har något att göra med att du för några år sedan bröt mot riksdagens regler och lät staten betala privata flygresor och privata hotellkostnader? Du ålades ju som enda riksdagsledamot att redovisa dina utlägg två gånger i månaden, fortsätter tidningen.

-Nej, jag tror inte att den historien har spelat någon roll. Jag var naiv och gjorde fel, men jag tror att jag har förlåtits.

Kristina intervjuas också av rikstidningarna, eftersom de antar att hon är en av de personer som Allan kommer att hänga ut i sin bok.

-Jag står för vartenda ord. Allt vi har begärt är en granskning av provvalet 2001. Men jag önskar honom lycka till med boken. Allan är duktig på att prata och har en svaghet för det dramatiska, så det blir säkert en bra bok, säger hon till tidningarna.

Månaderna går och så småningom börjar man undra, hur det går med boken. Det dröjer inte länge, förrän stora rubriker i tidningarna berättar att Allan bestulits på sitt livsverk. Bokmanuset, som skulle avslöja allt, fanns på hans dator, som stulits vid inbrott i Spanien. Alla de hundratals timmar Allan lagt ned på boken om sitt liv har därmed varit förgäves. Hade inte en annan härskare, Saddam Hussein, också blivit bestulen på sina memoarer?

-Jag hade bara en fjärdedel kvar av boken att skriva, säger Allan till tidningarna. Med datorn försvann det enda manuset jag hade. Jag hade tyvärr inte sparat det jag skrivit, så nu kanske jag aldrig kan skriva boken färdig. Jag har verkligen mått dåligt över det här.

Han och hans familj var ute och handlade och under tiden passade tjuvar på att vända upp och ner på hela huset de bodde i. Kassaskåpet hade sprängts och kontanter och kläder var borta.

-Men det värsta var nog att datorn också hade stulits, fortsätter Allan. På hårddisken fanns berättelsen om mitt liv. Jag har lagt ner mycket jobb, flera veckors arbete, hundratals timmar. Det går inte att återställa och det är svårt att känna inspiration att börja om från början.  

Allan berättar att stölden polisanmälts och att polisen gjort en brottsplatsundersökning. När polisen lämnat huset, besökte Allan en granne. När han återkom, hade tjuvarna hälsat på en gång till.

-Det här är en traumatisk upplevelse, integritetskränkande till tusen, men vi är glada att ingen skadats, säger Allan. Tyvärr tvingas jag nog lägga boken på is nu.

Ante duckar och håller sig så långt ifrån Allan som möjligt, eftersom han tycker att Allan nu börjar bli riktigt pinsam och en belastning. Ju mer Allan säger och syns, desto mer gör han bort sig.

-Den här historien visar att Allan inte längre är nån att räkna med. Nån borde tala om för honom att han skulle tjäna på att hålla tyst och bara försvinna, tänker Ante. Jag har inte längre råd att synas tillsammans med honom.

Kristina är i Stockholm på möte i Partiststyrelsen och får där höra talas om stölden av Allans dator.

-Du kan nog inte räkna med att spela en av huvudrollerna i Allans bok nu, säger en av styrelseledamöterna till henne.

-Hur ska jag överleva det? frågar Kristina leende.

När hon återkommer till Björksta, möter hon en av sina väninnor.

-Jag ser att Allan har tappat datorn med bokmanuset, säger hon leende till Kristina. Du kan inte ana, hur ofta det hänt att studenter tappat datorn eller disketterna med sina nästan färdiga examensarbeten.

Kristina träffar också en kollega.

-Jag förstår att du har sorg nu, när Allan inte kan ge ut sin bok och du missar en huvudroll, säger han.

-Men du skriver ju också, svarar Kristina. Kan jag inte få vara med i din bok istället?

-Det är inte lika glamoröst, svarar kollegan.

-Det blir det, om jag får vara med, säger Kristina leende. Jag lovar att fixa både amour och glamour. Och dramatik. Med min erfarenhet från björkstapartisterna borde vi tillsammans kunna fixa en riktig bästsäljare.