Den 9/12 deklarerade Magdalena Andersson att hon hade det ”skitkallt” hemma.

’Maktallena’ är skamlösheten personifierad. Hon tar inget som helst ansvar för att hon och de rödgröna är orsaken till dagens elkris. Tvärtom. Nu tror hon sig till råga på allt kunna hjälpa den nya regeringen att lösa problemen som hon skapat.

För att säkerställa makten efter valet 2014 ’mutade’ sossarna sin regeringskompis Mp genom att offra svensk kärnkraft. Språkröret Åsa Romson deklarerade i SvD att partiets mål att lägga ner kärnkraften skulle ”nås med råge”. Uppgörelsen kritiserades av Vattenfalls dåvarande vd Magnus Hall. Han menade att den satte stopp för Vattenfalls pågående planer för att bygga nya kärnkraftsreaktorer vid Ringhals (Näringslivets Medieinstitut aug 2022). Detta fick Lise Nordin, dåvarande talesperson i energipolitiska frågor att gå i taket:

-Jag utgår från att några sådana här uttalanden inte kommer göras av Magnus Hall när regeringen har satt på pränt vad Vattenfall ska göra. Det finns inget utrymme för sådana här uttalanden framöver”.

Lise Nordin, dåvarande energipolitiska talesperson för Mp, skröt i en intervju i podcasten Solcellskollen (april 2018) om regeringens ”informella styrning” av Vattenfall. Det innebar bl a att kärnkraftsmotståndare ”med rätt kompetens” (läs ideologi) medvetet placerades i Vattenfalls styrelse. Nordin gick så långt att hon i en artikel i SvD hotade Vattenfalls dåvarande VD Magnus Hall med avsked om han inte rättade in sig i ledet. Därmed fick den politiska styrningen av Vattenfall avsett resultat.

Svenska kraftnät signalerade redan 2014 att det fanns en risk för nedläggning av kärnkraft om effektskatten höjdes. Detta hindrade inte den rödgröna regeringen från att kraftigt höja både effektskatten och säkerhetskraven på kärnkraft. Det blev spiken i kistan och följden blev att Vattenfall beslutade att lägga ned två reaktorer i Ringhals och Eon två reaktorer i Oskarshamn. Politisk styrning i högsta grad.

Löfven, Andersson, Romson och Fridolin varnades av Energimyndigheten, regeringens egen expertmyndighet, för att straffa ut kärnkraften. Man måste dock vara vis för att lyda råd och vis var inte denna kvartett. Idag lever vi med resultatet av deras politiska beslut: vårt ökade beroende av utlandet för leveranssäkerheten och dagens höga elpriser, som Andersson bedrägligt kallar ”Putinpriser”.

När Andersson blev partiledare för S deklarerade hon i sitt linjetal att kärnkraft inte var framtiden. När energikris och höga elräkningar blev ett faktum, skyllde hon utan att blinka sitt uttalande på talskrivaren och visade sig vara därmed vara en riktig ynkrygg. Hon ägnade utan att skämmas 8 år till att slå sönder ett av världens bästa och mest robusta fossilfria elsystem. De rödgröna stod upp och applåderade i bänkarna, när de med 1 rösts övervikt lyckades stänga ner kärnkraften. Av ren makthunger lät de rödgröna lägga ner vitala delar av landets elproduktion trots att Energimyndigheten tydligt varnade för konsekvenserna. Sydsverige är idag det värst utsatta elområdet i hela Europa. Det kritikerna varnade för har nu ”med råge” blivit verklighet. Dags att utkräva ansvar och att se till att de rödgröna aldrig mer får chansen att göra något liknande igen. Mp är Sveriges i särklass kostsammaste och sverigefientligaste parti, men utan sossarnas makthunger hade de inte kunnat göra så stor skada 2014 – 2022.

Nu är Andersson besviken för att regeringen inte har lyckats få den utlovade kompensationen till elkonsumenterna på plats. Regeringen har bara haft några veckor på sig att kompensera för det energihaveri hennes parti tillsammans med Mp orsakade under sina 8 år vid makten.

Apropå svikna löften kunde man 2 dagar före valet på sossarna hemsida läsa ett inlägg om att ett ”genombrott i EU kan ge halverade elpriser i södra Sverige”. Enl inlägget skulle

”energiministrarna i EU ha enats om att gå vidare med kommissionens förslag för att hantera de skenande elpriserna i Europa”, något man dessutom meddelade på en presskonferens.

– Vi kommer att kunna ta ett stort steg i den riktning som kan innebära att vi får ner priserna i hela Europa. I södra Sverige kan det handla om halverade elpriser”, sade dåvarande statsminister Magdalena Andersson, som även påstod att ”dagens energiministermöte har visat på en stor enighet”.

Enl sossarna skulle förslaget läggas fram veckan efter det svenska riksdagsvalet. Snacka om timing! Dåvarande energiminister Kashayar Farmanbar sade att målsättningen var att de föreslagna åtgärderna skulle ge effekt på elpriserna innan vintern. När Andersson kom med sitt utspel fanns inga uppgifter, förutom sossarnas egna påståenden, som tydde på att EU skulle presentera förslag som ens var i närheten av Anderssons påståenden. Fablernas värld och ett sista desperat försök att i elfte timmen lura väljarna.

I sitt jultal i lördags sa Andersson att partiet nu snabbt vill införa en ”el- och gasräkningsakut”:

– Vi ser ingen annan utväg. När Kristersson står passiv, då måste vi agera för Sverige och svenska folkets bästa.

Provocerande skamlöst och magstarkt! Utan de rödgrönas vettlösa beslut att lägga ner viktiga delar av kärnkraften hade svenska folket inte drabbats av dagens energihaveri och höga elräkningar. Under de rödgrönas år vid makten, deras kärnkraftsfientliga energipolitik och deras vanskötsel av svensk energi har Sverige på bara några år gått från att ha världens främsta effektläge till att ha Europas sämsta effektläge.

Glöm aldrig det!

Idag går årets Nobelfest av stapeln och än en gång är alla partiledare förutom Jimmy Åkesson inbjudna. Han portas också i år från denna hycklarnas och dubbelmoralens arena. Skälet är att SD:s företrädare uppvisar en ”bristande respekt för den grundläggande demokratiska principen om alla människors lika värde”. Kina och Saudiarabien är däremot inbjudna; Nobelstiftelsen anser sannolikt att dessa regimer ”respekterar principen om alla människors lika värde”. Vad skulle journalisten Khashoggis fästmö skulle säga om det?

Khashoggi lurades som bekant till saudiska konsulatet i Istanbul i oktober 2018, mördades där på order av saudiska kungahuset, hans kropp styckades och stoppades i plastpåsar som sedan bars ut. Den saudiske kronprinsen misstänktes för att ligga bakom mordet.

Kina och Saudiarabien är stenhårda diktaturer som inte ”respekterar principen om alla människors lika värde”. Gäller stiftelsens principer bara på hemmaplan? Inkonsekvens och dubbelmoral smutsar ner Nobelfesten och reducerar den till en PK-barrikad för hycklare.  Att förvandla tidigare gemensamma symboler till arenor för politiskt signalerande är respektlöst, omdömeslöst och ”fullständigt oacceptabelt”.

Dubbelmoralen och hyckleriet har pågått sedan 2010. SD blev i senaste valet Sveriges näst största parti och ingår därmed i regeringssamarbetet. Bo Broman (SD), som valdes till ordförande i Riksbanksfullmäktige, har däremot bjudits in till Nobelfesten. Hur tänker Nobelstiftelsen? Anser den att Broman till skillnad från Åkesson ”respekterar principen om alla människors lika värde”? Helt klart är att den anser att Åkesson platsar i samma gäng som Nordkoreas, Rysslands och Belarus ambassadörer. De har också portats i år. Irans ambassadör inbjöds däremot, men efter hård kritik drog man tillbaka den inbjudan. Att porta Åkesson borde i konsekvensens namn innebära att man även portar ambassadörer från mördarregimer och skurkstater som systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Stiftelsen tänkte tydligen inte på det.

Stifelsen har bl a motiverat sin utestängning av Åkesson med att ”SD är inte ett parti som alla andra”. Bör SD kanske därmed inte tillåtas ställa upp i val? Anser stiftelsen möjligen att alla som röstade på SD i de senaste valen heller ”inte är som alla andra”? Dessvärre tyder Nobeletablissemangets egen värdegrund och agerande sedan 2010 på ”bristande respekt för den grundläggande demokratiska principen om alla människors lika värde”. Hur länge ska deras negativa särbehandling av Åkesson fortsätta? Det är dessutom en skymf mot alla de väljare som i demokratisk ordning röstat fram SD till landets näst största parti.

Kungen följer däremot demokratins spelregler och bjuder in alla partiledare inklusive SD:s Åkesson till kungamiddag på slottet. Heder åt kungen som avhåller sig från att göra slottet och kungamiddagen till en billig politisk arena!

Johan Pehrson, ”killen vid grillen” och partiledare för liberalerna sedan förra helgen, har balanserat på glödande kol och grillats ordentligt av media den senaste veckan. Orsaken är hans mundiarré, en åkomma som partiet ofta drabbas av och som inte sällan resulterar i partimedlemmars läckor till media.

På ett internt möte med sitt parti och med journalisten Anna Gullberg från Expressen närvarande, raljerade Pehrson med att han stoppat en massa ”sjuka saker” som SD ville ha med i Tidöavtalet. Vidare kallade han regeringens samarbetspartner SD för ”extrempopulister” och deras historia för ”en brun sörja”. Han förtydligade detta med att SD bildades av ”ett ganska sorgligt gäng” och att ”några var till och med påstått nazister”.

Man kunde förvänta sig att Pehrson (och hans närmaste) noggrant borde ha förberett sig inför förra söndagens utfrågning i Agenda, men där verkade han tämligen oförberedd och ’svamlig’. Trodde han kanske att hans omtalade folklighet och fryntlighet skulle hjälpa honom? Han påpekade att ”Man måste kunna jobba med olika språk för olika tillfällen” och att hans kritiserade uttalanden tagits ur sina sammanhang.

Agendas programledare frågade också om Pehrson bett SD om ursäkt som SD sagt att han gjort. Denna raka fråga vägrade Pehrson att svara på. Han snärjde istället in sig ännu djupare. Hans påstående, när han intervjuades om sina uttalanden om SD i Svt:s morgonprogram veckan innan, klingar falskt: “Jag är noga med att försöka säga saker som de är.”

Innan utfrågningen i Agenda visades ett avslöjande inslag av Agendas Mari Forssblad. Hon tog upp svängningarna i liberalerna, hur många av dem som vägrat samarbeta med SD men som nu nu tvärvänt och accepterat verkligheten. Partiets Gulan Avci och Lina Nordquist, som för inte länge sedan vägrat samarbete med SD, hade nu ”gått vidare”. Kanske snarare ”gått bort sig eller gått ner sig”? Hur förtroendeingivande är detta? Kan man lita på L, när det verkligen gäller?

Liberalerna ser sig gärna som förnuftets röst i en ond och dum omgivning, men de har svårt för att enas och hålla sams och verkar inte sällan se sina närmaste partikamrater som ”en ond och dum omgivning”. Deras interna, politiska självskadebeteende för tankarna till ”Robinson”. Att bråka har blivit som en autonom sjukdom i partiet. I deras egen färska valanalys dras slutsatsen att ”partiets största svaghet” är den interna partikulturen. Liberalernas stora problem är liberaler, som behandlar varandra illa.

Deras tidigare partiledare Bengt Wästerberg röstade i senaste valet på C. Det gjorde också Birgitta Olsson, mångårig, aktiv liberal toppolitiker. De är dessutom konkreta exempel på hur partimedlemmar skadar partiet genom att prata ut i media. Med sådana partikamrater behöver man inga yttre fiender. Inte minst var partiets behandling av Nyamko Sabuni klandervärd.

Liberalerna utgör knappt en tiondel av dagens regering och kom över riksdagsspärren tack vare ett antal stödröster. SD är fem gånger så stora som L. Utan SD:s framgång i valet hade varken Kristersson, Busch eller Pehrson kunnat bilda regering. För att denna regering ska kunna arbeta och leva vidare är det viktigt att liberalernas dåliga interna partikultur inte får fäste i regeringssamarbetet.

SD bedömdes vara ett omoget och icke regeringsdugligt parti. Vad vi hittills sett och hört från liberalerna övertygar knappast ifråga om regeringsduglighet och mognad. Klarar de av det ansvar och arbete som Tidöavtalet innebär? Åkesson sa i en TV-intervju före valet att han litar på Pehrson men inte på hans parti. Undrar om han skulle säga det idag?

Behövs förresten Liberalerna? Ja, om de försvinner spricker regeringen och S och de rödgröna återtar makten. Utifrån det perspektivet är L det minst dåliga alternativet.