Liberalernas partiledare Johan Pehrsson intervjuades nyligen i ’Fördomspodden’ och där visade han tecken på mundiarré. Är det en politisk tillgång att han babblar på hela tiden och att han villigt svarar på de frågor han får? Jag gissar att han är stressad för att partiet har låga opinionssiffror och vill framstå som folklig, men kan hans svada i podden vinna nya sympatisörer? Och varför rubbar han balansen mellan personligt och privat?

Pehrsson säger bl a att ”jag har sällan, som det brukar heta, gråtrunkat”, besvarar frågan om han praktiserar ”fylleonani” – och berättar hur hans ansikte förvrids när han får orgasm. Hur vet han förresten det?

–Jag har inga speglar i sovrummet, framför allt inga i taket.

”That’s more information than I need” som engelsmännen säger. Vill vi väljare verkligen följa med honom in i sovrummet? Vad säger Pehrssons särbo om dessa intima avslöjanden? Är hon bekväm med hans gränslöshet ifråga om Johans och hennes samliv? Är deras resp barn bekväma med hans avslöjanden? Vågar han inte lita på att liberal politik kan locka fler sympatisörer?

Jag har svårt att tro att Kristersson eller Åkesson skulle använda denna ’kampanjteknik’. Visserligen har Kristdemokraterna nyligen avslöjats med fyllefester och anklagelser om sexuellt ofredande i samband med EU-valet 2014, men jag tvivlar på att Busch skulle torgföra några intimiteter för att locka fler väljare. Jag tvivlar t o m på att dessa partiledare skulle besvara programledarens gränsöverskridande och respektlösa frågor. Varför valde Pehrsson att svara på dem?

Det är sant att väljarna numera vill komma nära människan bakom politikern. Det får mig att tänka på Annie Lööfs podd, där hon tog oss in i sin garderob och berättade om sin stylist, som hjälpt henne sätta ihop garderoben. Hon lockade dessbättre inga nya väljare med detta. Istället trampade hon ner sig i den breda mitten för att sedan avgå. Det gäller att sluta när man är på topp, men det är inte många som klarar det.

Intervjun med Pehrsson får mig att tänka på en intervju med en tidigare partiledare i samma parti (fast då hette partiet Folkpartiet). För mer än 20 år sedan intervjuades Lars Lejonborg i TV3:s program Silikon (1998-2001), där han fick frågan om han rakade pungen. Filterlöst och ytterst privat! Han svarade dock att det gjorde han inte. Intervjun fick stor uppmärksamhet, antagligen större uppmärksamhet än många av punkterna i partiets andra frågor och förslag vid den tiden. Men plötsligt vändes partiets motgång till framgång.

Lejonborg drev i valet 2002 frågan om införande av språktest som krav för att få svenskt medborgarskap. Detta krav fanns redan i många andra europeiska länder. Frågan blev en riktig valvinnare för partiet, som var mer eller mindre uträknat efter valfiaskot 1998, och Lejonborg döptes till ”Lejonkungen” efter valframgången. Men säg mig den glädje som varar beständigt! Folkpartiet och Lejonborg kritiserades av andra partier för att ”fiska i grumligt vatten” och för att vara främlingsfientligt. Trots valsuccén lades språkkravet på is ända tills nyligen. När verkligheten nu hunnit ikapp, bereds frågan i Regeringskansliet, men det är oklart när lagförslaget kommer.

Balansen mellan personligt och privat är säkert inte lätt att upprätthålla när en plats i solen, eller stolen, kan ge poäng. Tänker med saknad på Gösta Bohman. Han skulle aldrig ha nedlåtit sig till att ragga väljare genom att bli privat. Saknar också den karismatiske och humoristiske Ulf Adelsohn. Dagens karriärpolitiker fostrade av och i ungdomsförbunden har en lång väg att gå, för att nå Bohmans och Adelsohns nivåer.

Att lyckas ta sig fram till den politiska toppen idag förutsätter att du inte är för karismatisk, eller kompetent, att du inte sticker ut så att ’nollorna’ blir osynliga, att du lyckas samla ett antal lojala ’hovnarrar’ runt dig som hjälper dig att ta dig framåt och uppåt mot löften om kommande politiska uppdrag, att du lärt dig att fixa och trixa, att jonglera med sanningen och att behärska de vanliga flosklerna. Däremot är /arbets/livserfarenhet inte längre ett krav för dagens karriärpolitiker. Undra på att många idag tappat tron både på politiken och politikerna!

SvD publicerade på långfredag en intervju med Carola. I intervjun gav hon uttryck för vad en överväldigande majoritet av svenska folket anser om dagens Sverige. Genast trädde ’skrikvänstern/PK-isterna’ in på scenen, dömde ut henne och kallade henne ”främlingsfientlig”, deras vanligaste ’diagnos’ när de saknar egna argument. Som många av oss minns, vann hon Eurovision Song Contest med ”Fångad av en stormvind” 1991. Drygt 30 år senare blev hon nu fångad av ’skrikvänsterns’ stormvind i den svenska PK-korridoren.

1983 vann Carola den svenska Melodifestivalen med ”Främling” och fick ett otroligt genomslag. Sen dess har hon lyckats hålla sig kvar i våra minnen och sinnen. Hennes resa har inte alltid varit lätt. I världens mest sekulariserade land har hon hånats offentligt. Man har drivit med hennes tungomålstalande, hennes gudstro m m. På Youtube finns ett klipp där humorprogrammet ”Hey Baberiba” gör en karikatyr av henne. En av kommentarerna under klippet lyder:

”Grym imitation av den galna häxan Carola. Hon är exakt så där i verkligheten, då jag träffat spyan som är helt verklighetsfrånvarande.”

Så kränkande, skamlöst och under all värdighet!

När hon nu kommenterar dagens sorgliga utveckling i/avveckling av Sverige får hon genast ’skrikvänstern/PK-isterna’ på sig. En av de första ut var Alex Schulman, som i en krönika i DN (10/4) anklagar henne för att nu låta som Jimmie Åkesson och kallar hennes uttalande ”främlingsfientligt”:

”Carola hade kort sagt haft det man väl enklast kan kalla ett ’Jimmie moment” skriver han

Vad som är menat som en förolämpning i Schulmans enkelspåriga PK-värld kan nog ses som en komplimang i många andra svenskars värld idag. Jag rekommenderar Schulman att lämna sin champagnebubbla och stiga ut i den sorgliga och otrygga verklighet som råder i stora delar av dagens Sverige, där majoriteten av oss svenskar tvingas leva och röra oss.

Så vad sa Carola som fick ’skrikvänstern/PK-isterna’ att reagera så häftigt?

”Jag tycker inte man kan säga ”kom och lev som ni vill i vårt land”. Det är inte fegt att värna Sveriges traditioner och sjunga ”Den blomstertid” på skolavslutningarna. Ibland blir jag helt förtvivlad över utvecklingen. Vi ser ju resultatet.”

”Vilket är resultatet”, frågar reportern?

”I form av skjutningarna. I form av polisen som bara ropar på hjälp”, svarar Carola.

’Skrikvänstern/PK-isterna’ nöjer sig inte med att kalla Carola för främlingsfientlig. De har också fräckheten att kräva att hon går ut och ber om ursäkt för det hon sagt i intervjun.

I ett inlägg på Instagram (10/4) tackar Carola för det stöd hon fått sedan intervjun publicerades och beklagar om orden i intervjun sårat människor:

”Jag beklagar det verkligen. Det verkar som att vi människor har svårt att se nyanserna i de olika frågor vi tror att vi inte har svaren på. Inklusive mig själv. Här behövs mycket kommunikation och förståelse, på djupet. Så vi kan nå varann i samhället”, skriver hon.

Det är välkommet och välgörande att Carola, en offentlig kulturperson. sätter ord på det som sägs mellan skål och vägg, i slott som koja, i söder som i norr. Påhoppen är en varning och en signal till andra kändisar, politiker och oss vanliga dödliga att hålla käft. I decennier har Carola hånats i den svenska offentligheten. Världens mest sekulariserade land har drivit med hennes gudstro, tungomålstalande och kristna budskap. När hon nu kritiserar vad som sker, bryter full storm ut

Carola säger det jag och många andra påtalar praktiskt taget varje dag, när vi ser och hör talas om alla skjutningar, mord, gängkriminalitet, klanvälde, förnedringsrån etc. H C Andersens saga Kejsarens nya kläder utgavs 1837. Än idag använder många av oss uttrycket ”kejsaren är naken”. Nu klädde Carola av verklighetsförnekarna som i sin tur provocerades och drog fram sitt sedvanliga rasistkort. När argumenten är svaga höj rösten! Ju oftare och högre de skränar, desto tydligare avslöjar de hur provocerade de blir av verkligheten och desto mer kraft och energi krävs av dem för att förneka denna verklighet.

Flera medier har gett intrycket att Carola ”bad om ursäkt” för sina åsikter. Det är inte korrekt. Hon beklagar debatten och skrev på sitt Instagramkonto följ:

”Det verkar som att vi människor har svårt att se nyanserna i de olika frågor vi tror att vi har svaren på”.

Hur kan någon ta illa vid sig av det Carola säger? Det är rent absurt att hon ska tvingas be om ursäkt för att säger allmänna sanningar. Tar man upp tabubelagda/fel frågor riskerar man att klassas som ond, alarmistisk eller rasistisk. Tar man upp rätt frågor, t ex klimatfrågan, ses man som god och ansvarstagande och får stort utrymme i PK-media och dessutom pengar till att driva sina frågor och agendor.

Hur kan det politiskt korrekta etablissemanget inte oroas och känna förtvivlan över utvecklingen i/avvecklingen av Sverige? De om några borde göra avbön för att de stöttat och drivit den negativa utvecklingen av Sverige genom att förneka verkligheten och rasistanklaga dem som försökt sätta stopp för den pågående nedbrytningen av vårt land. Hur ska vi kunna hitta lösningar för alla dagens svåra problem, om vi inte får analysera och diskutera orsakerna? Hur skulle det fungera t ex inom sjukvården om vi gick till läkare för våra hälsoproblem och läkaren inte fick tala om vad som orsakar hälsoproblemen?

Vi måste snarast stänga PK-korridoren och återuppväcka förmågan att diskutera frågan som är så viktig för morgondagens Sverige. Dags att sätta punkt för ’skrikvänsterns’ och verklighetsförnekarnas privilegium att formulera problemen och sätta agendan! Dags för det sovande folket att vakna och sätta ner foten!