Allsköns funderingar om politik

Värdegrunden havererar

Av , , 48 kommentarer 56

Vi har länge hört de politiskt ansvariga hävda att man inte får ställa grupp mot grupp. Värdegrunden och allas lika värde ska styra. Nu, när coronaviruset drabbat oss, är det plötsligt tillåtet, rent av nödvändigt, att prioritera bland de grupper som drabbats hårdast av coronaviruset. Triage, sortering eller bortsortering, är vad som nu ska gälla, om det inte inofficiellt gällt redan tidigare. Det innebär att man bestämt vem som får tillgång till intensivvårdsplatserna i vårdapparaten och vem som sorteras bort; är du 65plussare och har kort förväntad livslängd kvar, riskerar du att sorteras bort. Tillgänglig statistik visar ett lågt antal intagna 80plussare på intensivvårdsplatser. Kan det möjligen förklaras av att dessa patienter prioriterats bort redan på ett mycket tidigt stadium, d v s innan Socialstyrelsen hunnit utfärda sina nya riktlinjer för vårdens prioriteringar?

Vänsterprofilen och läkaren Agnes Wold påpekade i Skavlan (27/3) att coronaviruet nästan bara dödar äldre ”som tur är”. Undrar om hon inkluderar sig själv i den gruppen. Är det kanske därför hon nu griper varje tillfälle att i tid och otid uttala sig?

Tydliga riktlinjer för prioriteringar inom vården har saknats, men under den gångna veckan (26/3) offentliggjorde Socialstyrelsen nya etiska riktlinjer för hur intensivvårdsresurserna ska användas i en ”extraordinär resurssituation”. Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Linköpings universitet, har lett arbetet för att ta fram de nya riktlinjerna för vårdens prioriteringar:

”På högsta prioriteringsnivån ligger de patienter som har hög sannolikhet att överleva. Och måste man välja mellan patienter som har liknande sannolikhet att överleva så får man välja de patienter som har längst återstående förväntad livslängd” säger Lars Sandman.

I Socialstyrelsens guide står bl a följande:

”Regioner är skyldiga att erbjuda vård utifrån den enskildes medicinska behov och i enlighet med de prioriteringsgrunder som gäller inom hälso- och sjukvården samt i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta gäller alla som vistas i Sverige och som har ett medicinskt behov av vård.”

Rent krasst kan detta innebära att om terroristen Akilov, som under många år levt illegalt i Sverige och mördade flera människor i ett terrordåd i Stockholm för några år sedan, skulle smittas av corona och behöva intensivvårdsplats, kan han prioriteras framför en äldre svensk medborgare. Plötsligt är det allvar och den humanitära stormakten, som lagt enorma belopp bl a på en tämligen okontrollerad invandring av migranter utan asylskäl och ID-handlingar, kan inte rädda sina medborgare, som slitit och betalat skatt i årtionden. ”Fullständigt oacceptabelt”! Och oförsvarbart!

Den rödgröna röran har inte prioriterat krisberedskap. Däremot har den satsat miljoner på genusstudier, värdegrundsutveckling, hbtq-certifiering, bidrag till islamistiska studieförbund m fl, dyrbara miljöprojekt utan effekt m m. När coronaviruset drabbar det rödgröna Utopia, saknas t ex skyddsutrustning för vårdpersonal, som för att undvika den värsta smittorisken, tvingas ta saken i egna händer och köpa in nödtorftig utrustning på byggvaruhus eller på nätet.

WHO rekommenderar att man testar, testar och testar, men Sverige har lagt miljoner på att ta fram div styrdokument och värdelösa utredningar, inte på att köpa in testkit eller laboratorieutrustningar. Följden är att vi inte kan följa WHO:s rekommendationer. Det tragikomiska i sammanhanget är att regeringen nyss gett WHO 40 miljoner till virusbekämpning, pengar vi själva kunde ha använt t ex för inköp av testkit, skyddsutrutning till vårdpersonal eller respiratorer till svårt sjuka personer. Men regeringen ”såg det inte komma”.

Med tanke på att alla kostnadskrävande regioner och antalet regionpolitiker, tjänstemän och administratörer ständigt tycks öka, borde man kunna kräva avsevärt mycket bättre planering och beredskap. Men i Sverige är ansvar inte längre en prioritering och ansvarsutkrävande förekommer sällan på politisk nivå, trots att man ofta anför utökade ansvarsområden som grund för krav på högre arvoden och löner. Återinför tjänstemannaansvar och utkräv ansvar av politiker på alla nivåer NU!

I ett gästinlägg i SvD (27/3), Etiken måste vara glasklar när prioriteringar krävs, skriver Hans Bergström, docent, tidigare chef- redaktör för DN, bl a följande:

De villkor som råder i situationsetiken har till stora delar skapats av tidigare beslut och underlåtenheter. För dessa råder också politiskt ansvar. Vem lät bli att planera för en beredskap, så att det under en pandemi finns skydd för vårdpersonalen i form av ansiktsmasker och skyddsdräkter. Vem underlät att i normala tider säkra extra kapacitet från företag för att leverera andningsapparater för en kris? Vem beslöt att lägga ner de 35 fältsjukhus som Sverige hade och låta de förberedda bergrummen förfalla?”

Han skriver också att den Katastrofkommission som bildades efter tsunamikatastrofen 2004 visade att avsaknaden av ett effektivt centrum för krishantering i regeringskansliet var en central orsak till misslyckandet:

Ledningsansvar kan inte förläggas till ett departement eftersom det svårligen kan styra myndigheter under andra departement.”

Kommissionen rekommenderade därför att centrum för krishantering borde ligga i Statsrådsberedningen, den redan starkast samordnande kraften i Regeringskansliet, d v s nära statsministern. Det ger auktoritet gentemot de fackdepartement som berörs av en kris. Fredrik Reinfeldt följde denna rekommendation, men det första Löfven gjorde, när han blev statsminister 2014, var att styra över kriskansliet till ett fackdepartement, något vi ser i dagens coronkris.

Sverige har varit insvept i en tjock slöja av otydlighet, förvirring, motstridiga budskap och rädsla för elefanter i rummet. Vem kan ha tillit, eller förtroende för, så bristfällig krishantering och uselt ledarskap? I sitt tal till nationen pekade Löfven tydligt ut att ”du” har ansvar, medan Boris Jonson, Englands premiärminister, i sitt motsvarande tal använde ”we”. Hade Löfven fullföljt sin svetsarutbildning, hade kanske han också använt ”vi” för att svetsa ihop sitt folk.

Eftersom äldre personer med kort förväntad livslängd inte ska få tillgång till intensivvårdsplats, om någon yngre person behöver den, borde regeringen omedelbart se till att en stor del av de skattekronor vi pensionärer betatat in till en sjukvård, som enl nya etiska riktlinjer ska svika oss i nödens eller dödens stund, är det inte mer än rätt att vi får tillbaka en stor del av den skatten. Då kan vi själva skaffa en syrgasutrusning. Att t ex 80-åringar i mer än 10 år dessutom betalat högre skatt än de som arbetar, gör den kommande ’ättestupan’ ännu värre. Va’ fa’n fick de för pengarna?

 

 

Undermåligt, respektlöst, skämmigt!

Av , , 45 kommentarer 55

Statsministerns tal direkt till nationen var ett sätt att visa på ledarskap. Han har under sina år som statschef oftast hållit sig undan i det längsta och istället skickat fram någon av sina ’underhuggare’ i regeringen eller en myndighetschef. När nu bakgrunden till talet avslöjas, förtar det effekten av det.

Löfven bjöds in till Svt:s Agenda 22/3 för att delta i direktsändning och svara på frågor, men han sa nej. Statsministern vill inte gärna ställa upp i direktsända TV-program. Han föredrar att tala ostört utan frågor. Även hans närmaste medarbetare torde föredra att han gör så, eftersom hans direktsända uttalanden under regeringsåren tvingat dem till skademinimering. Nu blev hans Tv-framträdande därför en kompromiss. Istället för att bli utfrågad fick han hålla ett indirekt tal till nationen, ett förinspelat tal där ett antal kameraklipp antyder att han fått göra uppläsningen flera gånger.

Flera kommentatorer har berömt hans tal, men i ärlighetens namn, vem skulle inte klara av att framföra ett indirekt tal till nationen skrivet av talskrivare? Berömmet torde vara ett tecken på att vi numera förväntar oss så litet av Löfven.

Så vad nytt hade hans talskrivare att delge oss? Inget. Detta var endast en uppehållande manöver. Krönikören Johan Hakelius på tidskriften Fokus ställer följande relevanta fråga:

-Varför hölls det här talet? Fanns ingen tanke med vad det borde leda till? Eller finns inget intresse för de negativa effekter som de här extrema åtgärderna har på vårt samhälle?

I talet sa Löfven bl a följande:

-Det kommer några få, avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor, och för vårt land. Den stunden är nu. Den dagen är här. 

Nu är inte ansvar den rödgröna regeringens paradgren. Tvärtom! Jag instämmer helt i Malcom Kyeyunes krönika i GP (21/3):

-Människor i offentliga positioner i Sverige är inte överdrivet vana vid att ta ansvar. Våra politiker har likaså vant sig vid att kunna göra vad som helst, förskingra vad som helst, men ändå gå helt ansvarsfria till nästa toppjobb. Så beter sig inte experter; så beter sig ett frälse.

-Detta kan vi inte längre acceptera. Har man de löner, den prestige och de titlar som regeringsmedlemmarna innehar, då måste man också leva upp till innehållet i uppdraget: ta ansvaret – hela ansvaret. Visa ledarskap!

Ledarskap visar man inte genom att ständigt skicka fram eller gömma sig bakom experter. Regeringen är ytterst ansvarig för landet. Ta hela ansvaret för detta innan ni går ut och kräver att vi andra ska ta ansvar och göra uppoffringar!

Hur många gånger har vi hört Löfven slå fast att asylsökande utan skyddsskäl måste lämna landet?

De som har fått ja ska in i samhället så snart som möjligt men de som fått ett nej måste lämna landet. Annars har vi ingen trovärdighet i flyktingmottagandet, har Löfven slagit fast.

Nu konstaterar Riksrevisionen i en ny rapport, Återvändandeverksamheten – resultat, kostnader och effektivitet (RiR 2020:7) att arbetet med återvändande är djupt dysfunktionellt. Färre än hälften av dem som fått avslag på sin asylansökan lämnar landet frivilligt. Riksrevisor Helena Lindberg talar om ”stora brister” i effektivitet. En majoritet av de ärenden som granskades 2013-2014 överlämnades till polisen och Riksrevisionen visar att ”de flesta av dessa” klarar av att stanna i landet. Nästan hälften av de ärenden som hamnar hos polisen preskriberas. Är det regeringsfrälsets sätt att ta ansvar för landet? Undermåligt, respektlöst och skämmigt!

Mot bakgrund av dagens svåra situation p g a Covid-19 och en mycket dyster ekonomisk utveckling för Sverige vill jag veta hur och när det politiska frälset tänker ta sitt fulla ansvar för de uppskattningsvis 100 000 människor som vistas illegalt i Sverige. Hur tänker man klara en situation, där coronaviruset sprids bland människor som vistas i Sverige olagligt och oregistrerat? Hur tänker man lokalisera dem? Hur informerar man alla dem som inte förstår svenska?

Ledaren påpekade att det nu krävs att vi alla ska göra uppoffringar. Låt mig påpeka att invandringen kostat landet och verklighetens folk oräkneliga miljarder och neddragningar inom sjukvård, trygghet, välfärd m m. Låt mig också påminna om att vi väljare aldrig fått rösta om den okontrollerade invandringen. Däremot har vi tvingats vara med och bekosta den.

Frälset har länge sagt att man inte får ställa grupp mot grupp. Så hur kommer man att prioritera när läget med coronaviruset blir riktigt akut och det inte finns intensivvårdsplatser ens för verklighetens folk? Kommer jag som 70+ person att offras, om vården tvingas välja mellan mig och t ex en 27-årig illegal invandrare utan rätt att vistas i Sverige men med rätt till vård som inte kan vänta? Regeringsfrälset har det fulla ansvaret för att informera oss om sina prioriteringar. Det duger inte att gömma sig bakom experter i denna fråga. Jag kräver snarast ett rakt och tydligt svar på denna fråga.

Regeringsfrälset, den offentliga förvaltningen och politiker på olika nivåer har utvecklat ovanan att utreda, kvalitetssäkra, prata, genuscertifiera, utveckla värdegrund och jämställdhetsplaner m m framför att ta tag i konkreta problem och ta fram hållbara lösningar. Istället för att rekrytera sjuksköterskor och annan vårdpersonal, skyddsutrustningar, vårdplatser m m har man anställt kommunikatörer. Att kommunicera har prioriterats framför att agera, prat framför verkstad.

Covid-19 har med all önskvärd tydlighet avslöjat de felprioriteringar frälset på olika politiska nivåer och förvaltningar länge gjort. Resultatet är att vi idag saknar både en fungerande krisberedskap, tillfredsställande krishantering och pandemiplaner. Det finns m a o stora möjligheter för frälset på olika nivåer att göra konkreta och stora förbättringar.

Spåren avskräcka dock. Tsunamikatastrofen, Estoniakatastrofen och bränderna i Västmanland fick det politiska frälset att framstå i all sin ynkedom. Med tanke på de utredningar och haverikommissioner som gjorts och presenterats efter dessa katastrofer, borde ansvariga politiker och myndigheter ha lärt sig av misstagen och genomfört stora och konkreta förbättringar inom krisberedskap och krishantering. Dessvärre tycks de inget ha lärt. Nu står de där tomhänta, fulla av floskler och bortförklaringar eller gömmer sig bakom experter. Ynkligt!

Det är dags för ett ansvarsutkrävande värt namnet, återinfört tjänstemannaansvar och framtagande av en fungerande samhälls- och krisberedskap. Hur kommer chefen för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, myndighetsmarodören Dan Eliasson, att bidra till detta med de 10 miljoner han just fått för genusforskning?

 

Nödläge, karantän och utegångsförbud

Av , , 53 kommentarer 42

 Antalet smittade av coronaviruset är ungefär lika stort i Sverige och Spanien i relation till befolkningen. Dock har Spanien fler dödsfall orsakade av viruset. I fredags (13/3) gick regeringen ut och meddelade att f o m midnatt natten mot lördag skulle kaféer, barer, restauranger, nattklubbar, biografer, idrotts- och simhallar, stränder, parker och i stort sett alla andra platser där människor möts utanför arbete stängas. Skolor och universitet stängs också och alla som kan uppmanas att arbeta hemifrån utan att en statsepidemeolog påpekar att detta skulle vara ojämlikt, då inte alla kan jobba hemifrån. Jämställdhet går inte före smittspridning utanför Sverige.

Igår (14/3) hade den spanska regeringen ett långt möte, där man beslutade att utlysa nationellt nödläge och sätta hela landet i karantän i 15 dagar f o m imorgon (16/3). Vidare införs utegångsförbud. Det innebär att man bara tillåts röra sig utomhus, när det är absolut nödvändigt; man får endast gå till närmaste livsmedelsaffär, apotek och andra nödvändiga ställen. Samtidigt tar centralregeringen nu kontroll över alla regionala myndigheter och poliskårer. Inför ett så allvarligt hot som coronaviruset tar den spanska regeringen sitt ansvar, uppvisar ledarskap och intar tätpositionen. Det känns tryggt med en handlingskraftig, tydlig och beslutsam regering, som vågar kliva fram och ta obekväma och tuffa beslut.

Dagens rödgröna röra i Sverige är kanske den mest inkompetenta, valhänta och senfärdiga regering landet någonsin haft. Att pandemin kombineras med förlamade samhällsinstitutioner, dramatiskt fallande konjunktur, konkurser och stigande arbetslöshet, mycket dålig beredskap och otillräcklig krisberedskap är alarmerande.

I Regeringsformen, kap 1, ”Statsskickets grunder” fastslås tydligt att ”Regeringen styr riket.” Det har vi inte sett många prov på. Den feministiska regeringen har uppvisat en alarmerande inkompetens och häpnadsväckande brist på styrförmåga i kritiska lägen, något som lett till skarp och återkommande kritik från KU, riksdagens konstitutionsutskott. Ett exempel är regeringens hantering av säkerhetshaveriet på Transportstyrelsen. KU slutsats var att ”Statsministern bär det yttersta ansvaret för att rutinerna inte har fungerat.” Kommande oberoende utredningar lär utvärdera hur han hanterat den nuvarande epidemin.

Utvärderade lär också Folkhälsomyndigheten, FHM, bli. De har under de senaste veckorna kommit med flera märkliga uttalanden, som visat att de underskattat coronavirusets kraft och försenat hanteringen av det. I en intervju med Expressen (27/1) sa statsepidemeolog Anders Tegnell att:

-… risken att smittas i Sverige är obefintlig – viruset sprids inte heller i andra länder.

Tegnell hävdade dessutom följande om sportlovsresor i Alperna (8/2):

-När det gäller den här typen av resor finns det absolut ingen anledning att bekymra sig för Coronaviruset. I exempelvis Alperna och Sydeuropa finns det ingen spridning överhuvudtaget.

FHM:s och Tegnells agerande och motsägelsefulla budskap sedan epidemin startade har aktivt bidragit till att tilliten till, och förtroendet för, dem allvarligt skadats. Motsägelsefulla, felaktiga och förvirrande budskap lugnar inte en oroad befolkning. Vi måste kunna lita på att myndigheternas information är både snabb och tillförlitlig. Inte heller känns det förtroendeingivande eller respektingivande att dagens myndighetspersoner ofta är både arroganta och vaga. Man får nästan uppfattningen att de vill hålla oss utanför snarare än att informera oss. Resultatet blir i värsta fall att de misstänks ha en politisk agenda med syfte att undanhålla oss sanningen. Men verklighetens folk såg det komma och räds ingalunda klarspråk.

Löfven har inte hunnit ge så många motsägelsefulla budskap; han försvinner så fort det krisar och avslöjar därmed sin totala brist på ledarskap. I flera veckor höll han sig borta från scenen i motsats till sina kollegor i övriga Europa, som bl a stängt gränser och skolor. Löfven och hans entourage ställde in högskoleprovet, men de har i övrigt intagit en undanskymd roll. Våra nordiska grannar däremot har stängt sina gränser och infört inreseförbud, inte minst för att de sannolikt ser Sverige som en säkerhetsrisk. Det förstår jag.

Men så plötsligt händer det. Förra tisdagen (11/3) höjde FHM, risknivån för smittspridning till ”mycket hög”. Då tvingades Löfven ut tillsammans med socialminister Hallengren. De öppnade upp för ett förbud mot större folksamlingar, men först måste FHM lämna en rekommendation om detta. I onsdags (12/3) kom denna rekommendation och regeringen gick då ut och förbjöd sammankomster med mer än 500 personer. Varför kunde regeringen inte i likhet med andra regeringar fatta detta beslut redan när coronaviruset drabbade Sverige? Varför beslöt de sig för att ta skydd bakom FHM:s rekommendation, en ’expertmyndighet’ som till att börja med missbedömt hotet och hävdat att coronaviruset inte kommer till Sverige, att vi har kontroll över det inom några veckor etc?

Nationalekonomen Lars Calmfors konstaterade följande i en kritisk krönika i DN (10/3):

Min uppfattning är att betydligt kraftigare åtgärder borde ha vidtagits på ett tidigt stadium, eftersom kostnaderna för dessa förefaller begränsade jämfört med de kostnader som kan uppkomma på längre sikt vid omfattande smittspridning. Men dessa avvägningar är i grunden värderingsmässiga och bör göras på politisk nivå”.

Sanningen är att Sverige idag står tämligen tomhänt och mycket illa rustat inför coronavirusets härjningar. Brist på vårdplatser, testutrustning, skyddsutrustning, personal m m löser man inte genom att gå upp i stabsläge eller genom att hemlighålla hur stora bristerna faktiskt är. I mitten av veckan hade man redan ändrat strategi. Tegnell sa då följande till AB:

Nu är det inte längre viktigt att veta exakt hur många som är smittade i Sverige.

Det innebär att varken allmänheten eller WHO kommer att kunna informera sig om smittans utbredning i samhället. Har man redan efter någon vecka nått maxnivån för antal test man klarar av att utföra? Va’ fa’n får vi för pengarna?

Landets handlingsförlamade, ’naiva’ politiker och handfallna myndigheter bådar inte gott. Inte heller duger det med en mumlande, frånvarande statsminister, som ofta är mer förvirrad än ’sitt folk’. Det mesta tycks saknas, när krisen är ett faktum. Ändå ansåg regeringen att de hade råd att skänka 40 miljoner kronor till WHO för att bekämpa coronaepidemin. Dessa miljoner hade behövts för att höja vår egen beredskap inför coronaviruset. Fast de såg det kanske inte komma.

När vi kämpat oss igenom coronapandemin, måste vi utvärdera vilka preventiva åtgärder som borde ha funnits på plats och när. Också tillgången på test och provtagningar för att identifiera, spåra och förekomma spridningen av coronaviruset måste utvärderas. Inte minst måste man utvärdera hur kommunikationen med ’verklighetens folk’ fungerade. Dessutom måste man ta reda på varför Sverige inte införde flygstopp för flyg från Iran och Italien på ett tidigare stadium. Självfallet måste oberoende proffs utan politisk agenda sköta dessa utvärderingar.

I många länder har man under rådande omständigheter till skillnad från Sverige beslutat att stänga gränserna för asylsökande. Under januari och februari tog Sverige emot 3 294 asylansökningar och 7 094 ansökningar om familjeåterföreningar enligt Nyheter Idag. Många av asylanterna kommer från eller via Iran, där smittspridningen av coronaviruset är omfattande och var känd redan i januari. Hur planerar man asylanternas ankomst? Finns tillräckligt med testutrustning och vårdplatser för dem? Eftersom man mottagit deras asylansökningar kan man åtminstone inte skylla på att man inte sett dem komma.

PS Här i Spanien funderar regeringen nu på att utöka nödläget och karantänen med ytterligare 2 veckor:

https://english.elpais.com/society/2020-03-16/state-of-alarm-in-spain-will-last-more-than-15-days-says-minister.html                                                                     DS

Strandhäll fast i sandlådan

Av , , 31 kommentarer 72

Annika (S)trandhäll, medlem i ”smartaste tjejgänget”, tidigare statsråd och chef för Socialdepartementet (2014–2019), socialförsäkringsminister (2014–2017 och 2019) och socialminister (2017-2019), förnekar sig inte i kampen för att bli ihågkommen. Ihågkommen blir hon nog i första hand inte för vad hon politiskt åstadkommit utan snarare för vad hon misslyckats med.

Strandhäll beslutade våren 2018 bl a att Ann-Marie Begler, Försäkringskassans tidigare generaldirektör, skulle sparkas p g a att hon inte skötte sin tjänst. Beslutet att sparka Begler kom plötsligt och oväntat och Strandhäll hade svårt att förklara orsaken till beslutet. Därmed inleddes den s k Begler-affären. Begler sa att hon haft samtal med Strandhäll, där missnöjet inte nämnts. Begler hade dessutom lyckats nå de mål som regeringen satt upp för FK.

Beglers framgångsrika arbete hade fått regeringens politik att framstå i dålig dager och Ulf Kristersson (m) hävdade att Begler avsattes av politiska och valtaktiska skäl. Strandhäll kallades till KU för utfrågning. Misstroendeförklaringen mot henne kallade hon för ”ett moderat spel”. I början av april 2018 inledde KU sin granskning av ärendet. I samband med detta riktade flera tjänstemän skarp kritik mot Strandhäll, som de menade hade ljugit ett flertal gånger. Dessutom hade hon försökt tysta en myndighet (FK) och förhindra personal där att lämna ut uppgifter till media. I början av juni meddelade ett enigt KU att Strandhäll prickats p g a hur hon hanterat petningen av Begler. Trots Strandhälls lögner och försök att tysta en myndighet fick hon sitta kvar på sin post. Begler förpassades till den s k Elefantkyrkogården, där generaldirektörer som inte klarat sina jobb tillbringar tiden med föga meningsfulla uppgifter och generaldirektörslön.

Nu är Strandhäll ute på twitterbanan igen. Ett av hennes främsta hatobjekt är Hanif Bali (m), men det räcker inte långt att vara medlem i ”smartaste tjejgänget” och se sig själv som sinnebilden för anständighet och representant för den s k värdegrunden, när man angriper Bali. Hon borde vid det här laget inse att hon är dömd att förlora varje match mot honom.

På sistone har Strandhäll attackerat frilansjournalisten Joakim Lamotte, nu senast för att han bar skyddsväst i Svt:s livesända debatt ”Sverige möts” i Kronogården (Trollhättan). Vem behöver skyddsväst i det trygga land som den rödgröna regeringen lyckats åstadkomma?

Lamotte har en allvarlig hotbild mot sig och sin familj. I slutet av 2019, när han besökte Kronogården p g a tidigare oroligheter där, möttes han av maskerade personer som hotade, slog och rånade honom. Hans närvaro i Kronogården ifrågasattes för att han inte visar de maskerade ligisterna tillräcklig ”respekt”.

”Det de vill ha är journalister som visar dem respekt och ställer frågorna på ett korrekt sätt.”

Så förklarade advokat Abraham Zeito, företrädare för flera av de kriminella elementen i Kronogården under ovannämnda debatt i ”Sverige möts”, där Joakim Lamotte medverkade. Lamotte svarade att ungdomarna i dessa områden är vana vid Public Service-journalister, som inte ifrågasätter deras historier om polistrakasserier eller enorma utsatthet och som publicerar snyftreportage.

Strandhäll anser att Lamotte har sig själv att skylla för hatet mot honom och skriver:

-… den överväldigande majoritet av hederliga vanliga människor som bor i Kronogården blir så klart både arga och upprörda när det kommer en känd opinionsbildare som man vet har en högerextrem svans i sitt följe.

Strandhäll kände sig genast manad att gå ut i Expressen (28/2) med en debattartikel, Lamotte borde ha lämnat skyddsvästen i sandlådan. Där hånade hon Lamotte och beskrev honom som ”pinsam” för att han använt skyddsväst under debatten. Strandhäll påpekar att hon själv bott i utsatta områden som Bergsjön, Angered och Kortedala men aldrig behövt skyddsväst och att hon och många andra reagerade starkt på att se Lamotte i skyddsväst i Svt. Att hon som privatperson och boende i ”utsatta områden” inte behövde vidta skyddsåtgärder för många år sedan är fullständigt irrelevant. På den tiden hade de politiskt /o/ansvariga ännu inte tappat kontrollen över landet och kriminaliteten. Självklart kan hon heller inte jämföra sig med en frilansjournalist som vågar göra jobb som journalister med en tryggad anställning på ’regimmedia’ inte vågar idag.

Om Strandhäll hade besvärat sig med att informera sig litet bättre, hade hon vetat varför Polisen, ville att Lamotte skulle bära skottsäker väst, när han kom till Kronogården:

-Efter att jag offentliggjorde att jag tänkte åka tillbaka till Kronogården kontaktades jag av polisens personskyddsgrupp. De berättade att hotbilden mot mig var massiv och ansåg att jag behövde deras skydd. Det finns helt enkelt personer i Trollhättan som skulle döda mig om de fick chansen. Och poliser som kontaktade mig ansåg att jag borde ha skyddsväst för min egen säkerhets skull, skriver han på Facebook.

-Jag hade minst fyra livvakter från polisen runt mig från det att jag åkte in i Trollhättan tills att jag lämnade staden. Utöver dessa livvakter kryllade det av kravallutrustade poliser och polishästar i Kronogården.

Skulle Strandhäll vägra att hörsamma Polisens rekommendation eller säga nej till livvakter, om detta gällde henne själv? Det är magstarkt av henne att gå ut och hävda att Lamotte ”borde ha lämnat skyddsvästen i sandlådan”. Menar hon att Kronogården är en sandlåda? Själv har hon personskydd hos SÄPO! Är hon också utsatt för hot och hat för vilket hon har sig själv att skylla? Varför måste hon ständigt visa att hon slänger sig på tangentbordet, innan hon hunnit koppla in hjärnan? Pinsam är bara förnamnet.

Strandhälls attack på Lamotte är ett exempel på hur hon och den ’vänsterextrema svans’ som hon m fl ”har i sitt följe” försöker skifta fokus från de rödgrönas katastrofala politiska misslyckanden sedan 2014 till Lamottes klädsel i Svt, från relevant samhällskritik till irrelevant kritik av klädsel. Det är också ett talande exempel på hur hon trots sin ”anständighet och värdegrund” gör skillnad på människor. Alla är i hennes ögon inte lika mycket värda. När Anders drYgeman i februari 2017 besökte Malmö, hade han skyddsväst när han åkte runt med poliser i polisbil.  Inte ett pip har hörts från Strandhäll om detta. Vilket pinsamt hyckleri!

Ett råd till Strandhäll är att ta ett steg tillbaka och utveckla litet självinsikt och självkritik. Hennes attacker och raljerande mot personer som ifrågasätter hennes och regeringens bristande kompetens och politik gagnar varken henne eller partiet. Och hon behöver inte oroa sig för att bli bortglömd. Hennes klavertramp, gapighet på sociala medier och politiska tillkortakommanden kommer vi att minnas längre än hon önskar.