Allsköns funderingar om politik

Vem tar vem?

Av , , 8 kommentarer 42

Anna Kinberg Batra, moderaternas partiledare, meddelade som bekant förra veckan att det inte fungerat att låtsas att Sverigedemokraterna inte finns. Hon och partiet är därför nu beredda att samtala med SD i utskotten. Det innebär att M och SD ska börja prata med varandra, på tjänstemannanivå. Därmed intensifierades debatten om hur partierna ska förhålla sig till SD.

Centerns Annie Lööf var snabbt ute och meddelade att hon och partiet inte kan tänka sig att samtala eller samarbeta med SD. Liberalernas Jan Björklund valde samma avvisande linje som C medan KD kunde tänka sig samtal med SD, något de senare tog tillbaka. Idag kan de inte tänka sig att samtala med någon av partiets företrädare ens för att få igenom en politik som alla i ’de fyras gäng’ anser viktig för Sverige.

Hur man ska förhålla sig till SD har sedan valet 2010 varit en ständig knäckfråga för både makteliten, myndighetschefer och MSM (main stream) media. Vad måste man ’mörka’ för att inte gynna SD? Vad måste man lyfta fram för att missgynna SD o s v?  Häpnadsväckande och oacceptabelt! Tänk om man istället använde motsvarande tid och energi till att komma med förslag på hur Sveriges problem skall lösas!

Efter 2014 var det viktigare för de borgerliga att ta avstånd från både SD och S än att kunna påverka statsbudget och regeringssammansättning. Men för att en alliansregering ska kunna fungera i dagens parlamentariska läge krävs stöd av SD. Det innebär i praktiken en organiserad samverkan med SD, vilket ingen i ’de fyras gäng’ säger sig vilja ha. Att både Alliansen och socialdemokraterna sedan 2010 tagit emot passivt stöd av SD för att få igenom sin politik pratar man tyst om. Ja, såvida man inte i debatten kan anklaga och ’brunmåla’ motståndarna för att de tagit emot SD:s stöd för att få igenom sin politik. Vem som stöder ett partis förslag i riksdagen tycks idag vara viktigare än att få igenom sin politik. Hur skulle en sådan inställning fungera i företagsvärlden?

Löfven har inte varit sen att försöka dra nytta av situationen och ’splittringen’ i Alliansen. I Svt:s Agenda förra veckan sa han:

-Inte ens moderaternas Allianskollegor vet ju vad som menas

Det avslöjar Löfvens begränsade förmåga eller vilja att förstå. Dessutom försöker han att dra maximal nytta av splittringen. Härska genom att söndra är en gammal strategi. Han har mycket att vinna på att C och L väljer honom istället för välja M, KD och SD.

Hur svårt kan det förresten vara att förstå vad det innebär att samtala med sina demokratiskt valda riksdagskamrater? Innan 2010 verkade det fullt naturligt att respektera samtliga partier i riksdagen och att samtala med sina riksdagskollegor. Men efter valet 2010 när SD valdes in i riksdagen tog det naturliga plötsligt slut genom Reinfeldts oförsonliga inställning till SD. Nu har AKB och moderaterna slutit cirkeln genom att i praktiken möjliggöra en normalisering av SD. AKB har som enda partiledare insett och erkänt att det inte fungerar att låtsas som om SD inte finns.

Att AKB meddelat att hon och partiet därför nu ska börja samtala med orsakar beskrivs som oförståeligt, splittrande, kontroversiellt m m. Hur kunde 7-klövern och MSM-media aktivt delta i den odemokratiska och respektlösa behandlingen av SD och deras väljare? Hur ser egentligen etablissemangets värdegrund ut? Och hur kunde vi väljare acceptera deras brist på respekt för demokratin och alla människors rätt till likvärdig behandling?

Inte bara Löfven gör sitt bästa för att förstora splittringen i allianspartierna. Etablissemangets vänsterorienterade media gör också allt de kan för dramatisera splittringen och hejda SD:s normalisering och alla former av samarbete mellan SD och M. Lyckligtvis håller ’vänstermedias’ stora inflytande på att minska.

Om ’de fyras gäng’ ska kunna bilda en ny Allians till valet 2018 måste de nu enas om gränserna mot SD. C och L gillar varken SD eller vänstern och måste därför klargöra vem de ogillar mest. Nu fungerar de som stödpartier åt Löfven. En röst på Björklund och Lööf kan därmed betyda ytterligare 4 år med Löfven efter 2018. Vi väljare kräver dock klara besked av Lööf, Björklund och Busch Thor redan nu.

Sist men inte minst kräver vi klara besked av vänsterregeringen och oppositionen om hur de tänker fixa fram bostäder, jobb, skolor, sjukhus, infrastruktur, vårdplatser och bättre vård till alla äldre och behövande människor m m. Nu får det vara slut på ’käbbel’ och förutsägbara inövade repliker. Nu krävs att de politiskt ansvariga sätter landet före makten. Motsatsen håller på att förgöra oss

Vinglig signalpolitik eller kraftfull oppositionspolitik?

Av , , 12 kommentarer 40

Drygt en vecka efter att de nyare moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra i riksdagen förklarat att hon inte kan tänka sig samarbeta med SD och att de inte är att lita på, deklarerar hon nu plötsligt att hon är villig att fälla regeringen med hjälp av SD:s aktiva eller passiva stöd. Hon meddelar också att partiledningen sanktionerar samtal mellan M och SD i riksdagens utskott. Taktiken späder därmed på kritiken och skapar misstro, snarare än blidkar. Som ett brev på posten har oppositionsrådet Anna König Jerlmyr, moderaterna i Stockholm, nu meddelat att de ”utesluter inte” att partiet kan komma att föra samtal med Sverigedemokraterna efter nästa val.

För bara en vecka sedan meddelade AKB att det inte blir någon gemensam Alliansbudget innan nästa val. Nu deklarerade hon att hon vill fälla regeringen med hjälp av en alliansgemensam budget redan i år. Om både Alliansen och SD röstar på denna budget skulle regeringen eller regeringens egen budget falla. Kristdemokraterna är positiva till detta förslag, men Centerns partiledare Annie Lööf meddelade omgående att hon och hennes parti vägrar att fälla regeringen med hjälp av SD. Centern och Liberalerna vill sålunda inte att en borgerlig regering ska kunna få stöd av SD. Däremot  accepterar de en socialistisk regering stödd av kommunisterna. Det är anmärkningsvärt att borgerliga partier ser kommunister mer ’rumsrena’ än sverigedemokrater.

Kvällen innan AKB:s utspel fick Annie Lööf beskedet på sms att moderaterna ville fälla regeringen. På en pressträff dagen efter sa Lööf följande:

– Jag är fast besluten att bilda en Alliansregering, men jag är inte beredd att göra det med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Lööf var tydlig med att hon inte vill medverka till att kasta in Sverige i ”politisk osäkerhet och politisk cirkus” i de oroliga tider som redan råder i landet. Det är ett märkligt uttalande med tanke på den ”politiska cirkus” som har bedrivits av sittande vänsterregering sedan 2014 och som Lööf nu föredrar att stödja.

Lööf deklarerade senare också att centern är ”främsta motpol till både S och SD”. Partiet vill inte att Alliansen presenterar ett gemensamt budgetalternativ i höst för att därigenom medverka till att kasta ut Löfven från Rosenbad. För att kunna bilda en alliansregering måste de ’fyras gäng’ ha aktivt eller passivt stöd av SD och det kan Centern inte acceptera.

Lööfs uttalande om att centern inte tänker göra något som kräver stöd av SD omöjliggör i praktiken bildandet av en ny alliansregering efter nästa val. Det blir spännande att se hur hon resonerar inför valet 2018. En ministerpost kan bli svår för henne att motstå och för att uppnå den kan hon kanske ändå acceptera SD:s aktiva eller passiva stöd. Fridolin och Mp har ju svängt både hit och dit för att hålla sig kvar på maktens taburetter. Visserligen har det kostat Mp både väljare, medlemmar och pengar, men litet spill måste man räkna med för att få tillhöra den politiska eliten.

Inte heller liberalerna ställer upp på moderaternas förslag. Det innebär att endast 2 av 4 oppositionspartier är villiga att fälla regeringen trots att samtliga i de ’fyras gäng’ ständigt kritiserar den förda regeringspolitiken och kallar den ”skadlig för Sverige”. Trots högermajoritet i riskdagen får den vänsterstyrda minoritetsregeringen därför fortsätta. Om Löfven till äventyrs skulle vara statsminister även efter valet 2018 torde det bli mycket svårt för honom att med vänstern samla en majoritet i riksdagen. Även om Alliansen och SD inte regerar ihop, kommer de att kunna göra upp i sakfrågor och därigenom göra det svårt för en vänsterregering att få igenom sina förslag.

Det kan verka märkligt att AKB utan att ha förhandlat med sina allianskollegor går ut och meddelar att hon vill fälla regeringen med en alliansgemensam budget redan i år. Är det ett tecken på att de allt nyare moderaterna inte går att lita på? Hur allvarligt menat är hennes utspel? Och hur påverkar det bilden av liberalerna och centern? Är detta dödsstöten för Alliansen?

De nyare moderaterna har fått allt sämre opinionssiffror. Aftonbladet/Inizios senaste mätning visar att SD nu gått om moderaterna och blivit landets näst största parti. Dessutom har AKB:s ställning försvagats i hennes egna led och moderaternas partistämma närmar sig. Utspelet är antagligen ett desperat försök av AKB både att lugna en kritisk och högljudd falang inom partiet och att få stopp på medlemstappet till SD. Genom att visa plötslig handlingskraft hoppas hon antagligen kunna stärka bilden av sig själv som oppositionsledare och av partiet som oppositionsparti. Genom att dessutom visa att två av de övriga allianspartierna säger nej till den gemensamma budgeten kan hon nu skylla på dem att regeringen får sitta kvar.

Utspel, taktik och strategi har ersatt politik, innehåll och ideologi. Om AKB:s utspel blir början till slutet för Alliansen eller om det blir ett magplask för AKB och de nyare moderaterna återstår att se. Risken finns att AKB:s utspel ses som ännu ett taktiskt drag som späder på misstron. Det positiva med utspelet är dock att 7-klövern inser att SD inte längre går att tänka eller önska bort. Frågan om vem som tar vem inför och efter valet 2018 är m a o aktuellare än någonsin.

Dubbla måttstockar?

Av , , 4 kommentarer 53

För några veckor sedan (30/12-16) kom domen för de fem afghaner som i oktober misshandlade, våldtog och knivhotade ett barn i Uppsala under de vidrigaste former. Våldtäkten filmades dessutom av gärningsmännen.

Alla fem döms för grov våldtäkt och straffet är sluten ungdomsvård i drygt ett år.  Några av dem döms dessutom för narkotikabrott, grov misshandel och barnpornografibrott. Då domstolen inte ansett sig kunna bestrida att de var under 18 år blev domarna milda. Dock är en av dem enligt Migrationsverket 18 år men han ses som en 17-åring av tingsrätten och får därför samma straffrabatt som de andra. Är 18 år men ses som 17? Hur är detta möjligt?

Tingsrätten ogillar åklagarens yrkande om att tonårspojkarna skulle utvisas eftersom Afghanistan anses vara allt för farligt. Tingsrätten motiverar de milda domarna med att förövarna skulle drabbas mycket hårt om de utvisades och därför slipper fyra av dem utvisning efter avtjänade straff. Den femte mannen är över 18 och saknar asylskäl. Han kommer därför att avvisas efter avtjänat straff.

Domstolen var helt enig i sin dom (http://snaphanen.dk/2017/01/06/hur-ruttet-ar-det-svenska-rattssamhallet/#more-188042). Tyder det på att nämndemännen från C, M och Lokala partiet i Heby och deras partier delar värdegrund? Är t ex den moderate nämndemannens värdegrund och rättsuppfattning representativ för de nya moderaterna i allmänhet och för de nyare moderaterna i synnerhet? Det vore mycket intressant med en undersökning av hur nämndemän följer sina partiers resp värdegrund när de dömer i domstolar.

Sexuella övergrepp på pojkar är en barbarisk sedvänja och en del av kulturen i Afghanistan, något jag tog upp här redan förra våren. Homosexualitet är visserligen förbjudet i islam, men kryphål gör det möjligt att utnyttja minderåriga pojkar, ibland bara 8-10 år, som sexslavar. Pojkarna sminkas och kläs ut till kvinnor, tvingas att dansa för män och bjuds ofta runt och utnyttjas sexuellt. Detta kallas Bacha bazi och är utbrett. ”Boys are for pleasure, women for marriage”.

Det finns dokumenterat att amerikanska FN-soldater chockades över  pojkvåldtäkterna när de tjänstgjorde i Afghanistan, men de uppmanades att vända bort blicken. Med vår vetskap sker idag övergrepp både på överfulla asylboenden och på hvb-hem, där män trängs ihop med pojkar och det är mycket svårt att kontrollera och skydda enskilda. Denna barbariska sedvänja kan radikalfeminister m fl inte ’relativisera bort’ genom att förklara att den är vanlig också bland svenska män.

Av de 163 000 personer som förra året sökte asyl i Sverige var drygt 70 % män varav drygt 41 000 var afghaner. Av de ca 35 000 var ensamkommande ungdomarna var 66 % (23 000) från Afghanistan och 92 % av dem var män eller pojkar. När så många av dessa afghanska /unga/ män kommer till Sverige får det naturligtvis följder för oss här.

Pojkar från Afghanistan (eller som påstår sig komma därifrån) utgör en majoritet av de ”ensamkommande barnen”. De kommer undantagslöst till Europa med hjälp av kriminella människosmugglare som tjänar grova pengar på sin verksamhet. För att komma hit betalar ’barnen’ i regel motsvarande 100 000 svenska kronor. Det är m a o inte några utblottade stackare som kommer hit. Genom att Sverige urskillningslöst tar emot dem bidrar Sveriges regering och myndigheter aktivt till en världsomspännande kriminell verksamhet.

De som kommer till Sverige och uppger sig vara 16-17 år kommer från ett brett åldersspann, säg 16 till 35 år. De “ensamkommande flyktingbarnen” är en statlig propagandabluff som okritiskt förs vidare av massmedia. Gruppen består oftast av unga män upp till 30-årsåldern som saknar asylskäl men ändå söker asyl som ”minderåriga”, eftersom det är det lättaste och snabbaste sättet att ta sig in i Sverige.

Domen har rört upp känslor. Detta är inte första gången som afghanska män har dömts för våldtäkter eller sexuella övergrepp på pojkar. Expressen listar sju domar under 2015 och 2016. (http://www.expressen.se/nyheter/gruppvaldtakten-i-uppsala-inte-unik/) Hur är det möjligt att ett så fruktansvärt brott mot ett barn kan ge så milda straff i Sverige? Skulle straffen vara lika milda om svenska unga män hade begått samma brott?

Är det dags att ändra våra lagar för att rättsstaten ska få kontroll på denna nya situation? En annan relevant fråga är hur väl rättsväsendet använder de verktyg de redan har och om de kan anses vara ’agendastyrda’. Principen att hellre fria än fälla är god, men om det räcker med att man säger att man är ett barn för att gå fri, är det ett hot mot rättssäkerheten. Vi är många som idag anser att rättvisan tar mer hänsyn till förövarnas väl och ve än till brottsoffren. Det undergräver allmänhetens förtroende för rättsstaten och demokratin och ger fel signaler inte minst till brottslingar.

Mesallians

Av , , 10 kommentarer 48

Anna Kinberg Batra har uppenbara problem att tala så att hon når fram till väljarna, fastnar ofta i sina väl inövade repliker och upprepar dem, eller ändrar möjligen ordföljden i dem, hellre än att ge tydliga svar på direkta frågor. Hittills har hon nog snarare varit ett problem än en lösning för de nyare moderaterna. Hur trovärdiga är hennes och andra moderaters erkännanden UPA idag, när det inte kostar dem något att erkänna? Vem tror förresten att stockholmare, som enligt AKB är intelligentare än lantisar, inte visste vilka stora konsekvenser deras migrationspolitik skulle få?

Tobias Billström, migrationsminister i Alliansregeringen, ledde en arbetsgrupp i integrations- och migrationsfrågor och påpekade redan 2013 sambandet mellan volymer och kostnader, något som fick Reinfeldt att gå i taket och läxa upp Billström på ett förödmjukande sätt. Billström valde partipiskan och att inte ta upp volymernas betydelse igen förrän i sin offentliga bekännelse i pressen för ett par veckor sedan. Så kan man alls lita på de nyare moderaterna?

AKB säger sig också dela mycket av svenskarnas oro:

– Det finns ju skäl att oroa sig för att hur ska vi klara vår styrka, när omvärlden förändras. Hur ska vi klara inte minst en enorm integrationsutmaning, när vi redan har ett stort utanförskap? Det är ju frågor som vi är många som ställer och ställer oss. Jag är missnöjd med utvecklingen i Sverige och vill vända den och leda förändring.

Det enda AKB antagligen oroar sig för är hur hon och partiet ska säkra makten i nästa val, inte hur Sverige ska få en regering som är bra för Sverige, som kan ’vända på kuttingen’ och utvecklingen och som kan leda en förändring. AKB har inte ens lyckats leda oppositionen.

När jag lyssnar på AKB får jag känslan att hon ’har tagit del men ej förstått’. I det ovanförskap hon lever och rör sig är alla integrerade – inom sin egen lilla och gynnade krets som inte drabbas i någon högre grad av den misslyckade integrationens konsekvenser. Hon låter sig enl egen uppgift inte påverkas av missnöjda populister; de ’missnöjda populister’ hon har i sitt eget parti vet vi redan hur hon behandlar. Ett tydligt bevis på partiledningens och AKB:s toppstyrning av partiet är att medlemmar och aktiva inom partiet inte tillåts lägga fram egna motioner inför partiets kongress 2017 (bara vänsterpartiet har denna ordning idag). Det innebär troligen mer av samma från det gäng som toppstyrde tillsammans med Reinfeldt.

Hur ser då de nyare moderaternas ”lösningar ut på de samhällsproblem som orsakar missnöjet”? Hur ska de kunna genomföra så mycket som möjligt av sin politik? Och hur ser AKB:s plan ut för att förändra utvecklingen eller avvecklingen i Sverige och lösa de allvarliga problem hon och partiet varit med om att skapa? Som vanligt är hon otydlig i sina svar i intervjun. Min slutsats är att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. En annan slutsats är att partiets fortsatta triangulering och återkommande utspel vittnar om brist på ideologisk kompass.

Om AKB och de nyare moderaterna är seriösa ifråga om sin nya migrationspolitik kan de knappast bilda en ny alliansregering med centern, som i SvD nu gått ut med garantier om att en röst på Alliansen är en röst för en mer generös asylpolitik. Hur kan då moderaterna tro att en allians med centern är ett trovärdigt eller möjligt regeringsalternativ? Att klamra sig fast vid centern och liberalerna bara för att man hade ett framgångsrikt samarbete under några år verkar inte hållbart. Alliansen ser nu snarare ut att övergå i en mesallians.

I AKB:s jultal var förändring den röda tråden:

Vi måste ompröva det som inte fungerar.

Alliansens framgång byggde bl a på att man undvek allt som kunde skapa konflikter. Migrations- och integrationspolitiken lämnades till SD.  AKB och partiet har nu mer gemensamt med SD ifråga om migrationspolitiken än med centern och liberalerna. Likt SD har hon nu också krävt Dan Eliassons avgång. Men att stödja sig på SD, som AKB kallar ’rasistiskt’, är förstås kontroversiellt för henne. Dock innebär det en möjlighet att få igenom delar av hennes och partiets politik. Kan hon tänka sig en så radikal förändring? ”Sverige kan mer” enligt moderaterna, men kan de och AKB mer?

Aftonbladet/Inizios senaste mätning visar att moderaterna tappar väljarstöd för fjärde månaden i rad. AKB tycks ännu inte ha förstått att väljarna vill ha en tydlig ledare med en tydlig politik, inte en politiker som räds ledarskap och ansvar. AKB har i intervjuer berättat att Margaret Thatcher är en förebild. Tyvärr verkar hon ha mycket litet gemensamt med Järnladyn.

Dessvärre saknar AKB och de nyare moderaterna också det som gjorde Gösta Bohman och de ’gamla’ moderaterna framgångsrika; tydlighet, beslutsamhet, en konsekvent och rakryggad hållning, en hållbar inställning till lag och ordning, förmåga att bedriva oppositionspolitik och vilja att ta ansvar och leda Sverige. Gösta Bohman var en orädd och ideologiskt förankrad och trovärdig politiker, inte en försiktig och otydlig medelmåtta som tagit sig fram genom att trampa så få som möjligt på tårna, som inte utmärkt sig och som gjort varken intryck eller avtryck. Vem kan känna sympati eller förtroende för en sådan politiker?