Allsköns funderingar om politik

Maktens olidliga arrogans

Av , , 15 kommentarer 47

Birgitta Ohlsson, Liberalerna, anser att David Cameron ”……. öppnade Pandoras ask när han gav beskedet att en folkomröstning skulle hållas”. Pandoras ask innehöll all världens elände, olyckor, strid och sjukdomar. Det är häpnadsväckande att Ohlsson anser så hemskt att låta folk i en demokrati säga vad de tycker.

Politiker, ekonomer och journalister delar Ohlssons uppfattning och anser att Cameron gjorde ett misstag när han lät folket folkomrösta om landets EU-medlemskap utan att vara säker på att folket skulle rösta rätt. Man ska istället undvika att ta reda på och lyssna på vad folk tycker och låsa in deras obekväma åsikter i en ask.

Även i Sverige har vi väljare röstat ’fel’, t ex när vi 2003 sa nej till euron och när vi 2010 röstade in SD i riksdagen. Reinfeldt har t ex i sin bok Halvvägs uttryckt stort förakt för SD:s väljare och fortfarande vägrar 7 av riksdagspartierna att samverka med SD. Att straffa och brännmärka oss väljare för att vi väljer fel är inget framgångsrecept. Istället borde de etablerade partierna analysera och reflektera över varför allt fler väljare vänder deras partier ryggen och söker sig till nya partier.

Johan Hakelius skrev för några dagar sedan en träffande krönika i Expressen, Hotet mot EU är den maktelit som inte vill bli störd:

När medborgarna nämns i EU-sammanhang är det nästan uteslutande som hot och belastning. Ledande politiker och byråkrater besvärar sig knappt med omskrivningar: de tycker att det vore mycket bättre om de fick ratta EU, utan att störas av viskningar och rop från det demokratiska baksätet.

Unionen måste äntligen omvandlas till ett projekt som inte ser medborgarna och deras uppfattningar som ett hot. Alla politiker och kommentatorer som om och om igen dömer ut David Camerons fråga och britternas svar har inte förstått vad demokrati innebär. Det främsta hotet mot EU är inte stökiga östeuropéer, brexitväljare, franska Nationella Fronten, Ukip m fl utan den maktelit som inte vill bli störd av medborgarna i sitt EU-projekt. Att inte ställa upp bakom EU-medlemskapet är enligt makteliten liktydigt med att vara dum, fördomsfull, obehaglig och rasistisk.

EU började som en handelsunion men det uttalade målet för dagens EU är mer och mer överstatlighet. Beslut tas långt över huvudet på väljarna som körs över, valutaunioner drivs igenom och tioårsplaner antas i hopp om att göra unionens ekonomi till världens mest konkurrenskraftiga. EU:s arroganta makthavare tar ingen hänsyn till den vrede man väcker eller de katastrofala följder deras politik kan få.

Dick Erixon sammanfattar på sin blogg (erixon.com) vad många av oss anser:

Själv hoppas jag dock, som nämnts tidigare, att det brittiska beslutet ska få Europas länder att förstå att nuvarande union är vid vägs ände. Europasamarbetet måste förändras i grunden. Det måste återgå till mellanstatlighet och ansvar måste kunna utkrävas. Det är förhandlingar om detta som borde inledas, snarare än ett lands utträde.

Det brittiska beslutet är revolutionärt därför att det utmanar makten så som den kommit till uttryck på senare årtionden. Men beslutet är i högsta grad befogat. Ibland måste drastiska åtgärder vidtas för att komma framåt i rätt riktning.

Det är dags även för oss i Sverige att ifrågasätta maktelitens sätt att köra över oss som är deras uppdragsgivare. Inte minst måste vi börja ifrågasätta alla ’brysslingar’ som inte är valda politiker men ändå utövar ett avgörande inflytande på de beslut som fattas i slutna rum i Bryssel. Bristen på transparens och ansvarsutkrävande är inte förenligt med demokrati.

 

 

 

 

 

Dags att avveckla SAS?

Av , , 6 kommentarer 27

Sedan några dagar strejkar SAS piloter, vilket inneburit många inställda flyg och tiotusentals strandade flygresenärer. I Sverige är strejkrätten en grundlagsskyddad rättighet. Jag respekterar strejkrätten, men när jag läser om piloternas arbets- och lönevillkor har jag svårt att se det rimliga i piloternas krav.

SAS höll på att gå under 2012 men klarade sig främst tack vare tre statliga ägare. Bolaget har under fyra av de senaste sex åren gått med totalt 6,8 miljarder i förlust på rörelsenivå. Piloterna vill nu ha kompensation för att de ställde upp när SAS höll på att gå i konkurs. Med den höjning de nu kräver (3,5 %) står en ny konkurs för dörren.

Det har varit en hel del hysch hysch kring hur mycket piloter tjänar, men nu redovisar Mattias Dahl, vd för arbetsgivarförbundet Svenska Flygbranschen (SFB), att snittlönen ligger på runt 78 000 kronor/mån, utan tillägg. Slutlönen för en kapten är mellan 92 000 och 96 000 kronor/mån. Medellönen är m a o högre än för läkare, som har dubbelt så lång utbildning och minst lika mycket ansvar för liv och död. Enligt Dahl arbetar piloterna dessutom som mest 185 dagar/år. I de flesta ”vanliga yrken” arbetar man 253 dagar.

Wilhelm Tersmeden, vice ordf för SAS-piloter i Svensk Pilotförening, tycker inte att piloternas krav är orimliga:

Våra löner är inte höga i sammanhanget och det även om vi jämför med andra flygbolag internationellt. Vi har tillgång till ett jämförelsematerial där vi kan jämföra och man tjänar mer i andra europeiska länder.

Att byta jobb och arbetsgivare brukar ge högre lön. Så varför söker sig inte alla missnöjda SAS-piloter istället till de välavlönade jobb som ”andra flygbolag internationellt” erbjuder? Kanske för att ingen är intresserad av dessa piloter då deras lönekrav är för stora. Lufthansa var på gång att köpa SAS för några år sedan men avstod för att slippa strejkkarusellen och för att SAS-personalens löner var för höga. De bedömde det som omöjligt att fasa in SAS olika personalgrupper i sina lönenivåer.

De senaste decennierna har flygbranschen genomgått dramatiska förändringar. Ersättningsavtalen har däremot inte hängt med. En del flygbolag har löst detta genom att starta nya bolag (t ex Lufthansa med Eurowings). SAS har löst det genom en ny ersättningsmodell för att försöka fasa ut de högavlönade piloterna som går på gamla avtal, som inte går att säga upp. De som nyanställs får sämre villkor för att bolaget ska få en konkurrenskraftig lönestruktur i nivå med andra flygbolag.  De som gått in i den nya ersättningsmodellen (med ’dåliga’ ingångslöner) har aktivt valt att göra det.

Nu vill SPF ändra detta så att alla ska ha samma lönemodell, d v s även de som valt att gå in med lägre ingångslöner ska ha den gamla ersättningsmodellen, som inte är anpassad till dagens verklighet och rådande konkurrens i branschen. Det är vi skattebetalare som får stå för notan då staten som storägare tvingas skjuta till pengar när SAS går med förlust och förlorar marknadsandelar till lågprisflygen. SAS klarade sig med ett nödrop från att gå under 2012, mycket tack vare tre statliga ägare. Bolaget har under fyra av de senaste sex åren gått med totalt 6,8 miljarder i förlust på rörelsenivå.

Om situationen för SAS innebär ytterligare förluster vore det kanske bäst att låta bolaget gå i konkurs. Därmed skulle alla dyra befintliga ersättningsavtal och extravaganta pensionsavtal kunna försvinna. Eftersom SPF hävdar att internationella flygbolag betalar sina piloter bättre, får de piloter som förlorar sina jobb på SAS chansen att hitta nya, mer lönsamma jobb internationellt och vi skattebetalare slipper skjuta till ytterligare miljarder för att SAS blöder. Genom att försätta SAS i konkurs kan staten också passa på att sälja bolaget till bättre lämpade aktörer som kan driva bolaget vidare på villkor anpassade till dagens verklighet.
PS Upptäckte just denna mycket intressanta och läsvärda blogg av Weidmo Uvell:

http://www.uvell.se/2016/06/15/objektiva-svt-32409068

DS

50 nyanser av grått

Av , , 8 kommentarer 41

Svt:s partiledardebatt för drygt en vecka sedan visade att vår politiska elit är och förblir en grå, färglös och deprimerande ’hopplös’ skara som inte har något annat än prat i kvadrat att erbjuda. Hur är det möjligt efter alla de hundratals skattemiljoner de använt på ’retorisk make-over’ under senare år?

Invandring, segregation och hur Sverige ska klara jobben med tanke på de många nyanlända var de frågor väljarna rankat högst inför debatten. Att Sverige behöver invandringen av lönsamhetsskäl för att överleva den demografiska utmaningen och klara välfärden var inte längre en prioriterad fråga. Istället diskuterades hur Sverige behöver enkla jobb och långtgående reformer av arbetsmarknaden för att välfärden ska klara av invandringen. Hur många kan Sverige ta emot? Ska alla ha rätt att direkt ta del av välfärden? Vad förväntar vi oss av dem som anländer? Vad händer om de inte uppfyller våra förväntningar och aldrig bidrar till välfärden? I nästa val lär dessa frågor avgöra hur vi väljare röstar.

Dessvärre verkade 7-klöverns partiledare häpnadsväckande tomma på konkreta förslag och raka svar. Jimmy Åkesson, Sverigedemokraterna, påpekade flera gånger att hans parti länge tagit upp dessa frågor men då blivit stämplad som islamofob, rasist m m. Först i höstas började regeringen oroa sig för en systemkollaps och erkände därmed att stor invandring och generös välfärd inte är förenligt, något som SD gång på gång påpekat. Nu försökte flera av Alliansledarna göra anspråk på att det var de som först hade föreslagit hårdare tag. Nästan oavsett vad 7-klöverns ledare sa om invandring och integration kunde Åkesson ha sagt: ”Vad var det vi sa?” Det blir med största säkerhet en ständigt återkommande fråga i valet 2018. Bilden av Åkesson och SD som ”sanningssägare”, har etablissemanget ignorerat och hånat. Det kan straffa sig 2018. Man kan kanske lura några någon gång men inte alla hela tiden.

Anmärkningsvärd var också den dåliga debattekniken. Alla pratade i mun både på varandra på debattledarna. Ingen som hade ordet fick prata till punkt utan att bli avbruten. Det kan inte låta värre när en odisciplinerad högstadieklass diskuterar. ”Käbbel”, ”trams” m m präglade hela den stökiga debatten. Vidare förekom långa inlärda ’haranger’ som inte svarade på frågorna utan endast syftade till att flytta fokus för att undvika en jobbig fråga.

Ett annat genomgående drag var att istället för att lägga nya förslag och visa på handlingskraft och vilja att ta ansvar för Sverige användes mycket av tiden till att skuldbelägga varandra för allt man gjort eller inte gjort under föregående regeringsperiod. Om partiledarnas mål nu var att ge oss väljare värdefull information undrar jag hur de tänkte. Vem vill se och höra välbetalda ’toppolitiker’ käbbla med varandra på bästa sändningstid? De borde ha stannat i något ljudisolerat rum i riksdagshuset och tjafsat med varandra tills de haft något nytt, konkret och intressant att presentera. Denna debatt var ingen valvinnare för något av partierna. Tvärtom. Dessutom respektlöst mot oss som sett fram emot en intressant debatt.

Anna Ekelund Nachman, journalist och liberal debattör, bidrog med följande träffsäkra kommentar (dagenssamhalle.se):

Och så har vi politiken som är som en lång utslagningsprocess från gräsrot till riksdagsledamot. Förr lyste det om politikerna. De var älskade och hatade, beslutsamma och handfasta. I dag känns de mer som andra generationens Robinson-vinnare. Att ta sig hela vägen fram genom att undvika att trampa i klaveret och inte kliva någon på tårna är inte ett tecken på skicklighet, snarare att man är extremt följsam och undviker att fatta beslut – särskilt obekväma sådana.

Dagens strömlinjeformade politiker utstrålar ovilja att bestämma någonting alls. I stället för att leda landet fokuserar de på att skylla misslyckanden på andra och klura på hur de ska vinna nästa val. Det är paktbyggande à la Robinson. Kanske är det rädslan att massmedia ska vispa upp ett drev som gör att 2016 års politiker inte sticker ut hakan?  Eller så är det ett tecken i tiden att den som sticker ut åker ut. När allt går ut på att ta sig osedd till toppen blir soppan tunnare och tunnare. I stället för tuffa våghalsar får vi dras med fler och fler försiktiga medelmåttor. Om ens det.

Kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

 

Partipiskan och ’likboden’

Av , , 5 kommentarer 38

Vänstersidans uppfattning om invandrare är att det är människor det är synd om och som behöver tas om hand. Det är svaga människor som man inte kan ställa några krav på. En som inte passar in i ’invandrarnormen’ är den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali. Han kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn, lät sig inte göras till offer genom ’social neddrogning’, trodde på sig själv och lyckades ta sig in i riksdagen som moderat ledamot.

Bali är en populär moderat som fått minst lika stort genomslag som sin partiledare Anna Kindberg Batra. De flesta övriga moderata riksdagsledamöter har inte lyckats nå ut på samma sätt. Bali är flitig i sociala medier och han är orädd, rak och tydlig. Det är vinnaregenskaper bland väljarna men inte i Knapptryckarkompaniet, där det fortfarande tycks vara lågt i tak trots att man säger sig värna om individens frihet. Vem har t ex inte sett och hört hur Finn Bengtsson, också moderat riksdagsledamot, mobbats och frusits ut av sina moderata kollegor för att han vågade gå emot partilinjen ifråga om Decemberöverenskommelsen?

Knapptryckarkompaniet leds som bekant av en befälhavare med stort kontrollbehov, som pekar med hela handen och bestraffar vägran att lyda order hårt. En förtroendeomröstning i den moderata riksdagsgruppen kom föga förvånande fram till att den inte hade förtroende för Bali. Han har därför nu petats från Arbetsmarknadsutskottet och avsatts som moderaternas integrationspolitiska talesperson. Bali hade visat prov på ryggrad och stått upp för sin åsikt, d v s röstat för att IS mord på kristna i Mellanöstern skulle kallas för folkmord. (Hör förresten sådan symbolpolitik hemma i vår riksdag?) Därför har Bali nu degraderats tillsamman med sin parti- och riksdagskollega Niklas Wykman, som nu inte längre är gruppledare för moderaterna i riksdagen. Är inte det viktiga att en politiker har väljarnas förtroende?

Både Bali, Wykman och Bengtsson har visat att de har ryggrad och mod att stå för sina åsikter också när partipiskan viner. Då blir man ett stort hot mot resten av partigruppen, där de flesta saknar dessa vinnaregenskaper. Det innebär sannolikt att man inte har chansen att utses till kandidat på riksdagslistan i kommande val. I Knapptryckarkompaniet ska alla räta in sig i ledet, lyda partipiskan och inte sticka ut som Bali, Wykman och Bengtsson. Donald Trump skulle ha blivit utesluten redan innan han tog värvning i detta kompani.

Det är inte svårt att råka i onåd om man är orädd och vägrar att räta in sig i ledet när något går emot ens inre övertygelse. För att lyckas i det politiska måste man emellertid först och främst göra sig omtyckt av sin partiledning och sina partikamrater. Det är de som i verkligheten avgör vilka personer som väljs i allmänna val. Man måste platsa i den interna ’likboden’, där alla tycker lika, pratar lika, beter sig lika, klär sig lika, speglar sig i varandra och inte riskerar att bli emotsagda. Min gissning är därför att varken Bali eller Bengtsson kommer att finnas med på moderaternas valsedlar för riksdagsvalet 2018. Utan partiinternt stöd hamnar man inte på en valsedel. Det är långt viktigare att ha stöd internt i partiet än att vara populär bland väljarna. Hur är detta möjligt i en demokrati?

Om man styrs av makt snarare än av ideologi och stark inre övertygelse är det svårt att brinna för något. Alldeles för många politiker förblir grå och osynliga. Att ’rensa ut’ politiker som är orädda och tydliga och brinner för sin sak innebär att ’vanliga människor’ inte lockas att engagera sig politiskt. Dessbättre är personer med rätt personlighet, stor kompetens och bra egenskaper inte beroende av politiken för att försörja sig. Kvar blir dessvärre de som ser politiken som ett tryggt och välbetalt tillsvidarejobb. Enfalden segrar över mångfalden.

VästerbottensKuriren har f ö i en intressant serie artiklar nyligen kartlagt hur tillhörighet i Frimurarna spelar roll genom att främja broderskap och stärka samhörighet mellan politiker t ex i Umeå. Förvånar det någon att detta förnekas av de inblandade?

Avslutningsvis ett citat av Adam Cwejman, ledarskribent i GP:

Att erkänna folkmordet på kristna i Mellanöstern är både verkningslöst och ett uttryck för bristande politisk handlingskraft. Vi ska inte styras av politikers vilja, eller ovilja, att kalla saker vid deras rätta namn.