Allsköns funderingar om politik

Sveriges kostsammaste minister?

Av , , 16 kommentarer 61

 När det gäller att göra usla affärer för staten och våra skattepengar, är det nog få som kan tävla med Maud Olofsson, Centerns partiledare 2001 till 2011, vice statsminister i Reinfeldts regering 2006-2010 och näringsminister 2006-2011. Inte illa! Hon svepte in som en frisk fläkt i svensk politik, men idag minns vi henne nog dessvärre som kanske den kostsammaste politiker Sverige haft. Likaså kommer vi ihåg henne för att hon vägrade att låta sig utfrågas av Konstitutionsutskottet om Nuonaffären. De miljardnotor hon lämnat efter sig till oss skattebetalare efter sina affärer i Nuon och PostNord är hisnande.

Till skillnad från vår Herre, som vilade med jämna mellanrum, när han skapade människan och jorden, vilade dåvarande näringsminister Maud Olofsson inte på hanen, när hon 2009 stressade igenom sin skapelse PostNord. Kraftig kritik både från opposition och flera remissinstanser hejdade inte hennes framfart. Hon förklarade stolt och segervisst att genom denna sammanslagning tog posten steget ut i Europa. Men posten är ett nationellt ansvar.

Innan sammanslagningen bad Riksrevisionen 2008 att få granska PostNords verksamhet och förorda revisor i bolaget, men Olofsson sa nej. En granskning av Riksrevisionen hade kanske kunnat förhindra sammanslagningen och Olofssons köp av grisen i säcken. Danskarna hade nämligen ’glömt’ att informera om att danska postmarknaden skulle reduceras kraftigt, när alla myndigheter genom den snabba digitaliseringen avskaffade snigelposten. De ’glömde’ också att säga att det skulle innebära 3 000 danska arbetslösa brevbärare, många med avtal som ger dem rätt till tre årslöner vid uppsägning.

PostNord har på tre år gjort en förlust på 3 miljarder och återkommande skapat rubriker p g a tappade paket och försändelser samt massiva klagomål från alla missnöjda kunder. 2019 noterade Post- och telestyrelsen ’all time high’ ifråga om klagomål mot PostNord. Eftersom problemen tycks vara värst i Danmark, skrev den tidigare finansministern Allan Larsson (s) nyligen på Facebook:

Låt Posten gå i konkurs – köp sedan ut Svenska Posten!

-Det finns ingen anledning för svenska staten och svenska skattebetalare att fortsätta att finansiera underskotten i den danska verksamheten.

I intervju med AB (19/1-20) säger Larsson att man skulle ha tackat nej till affären redan från början:

-Det kan även ett barn se att man gör ett företag som ger årliga stora underskott och att underskotten ligger på ena sidan. Det är väl alla väldigt medvetna om nu.

Idag svarar Maud Olofsson inte på frågan om hon informerade statsministern och de andra partiledarna om sammanslagningen.

Nu var tyvärr PostNord inte Olofssons största och sämsta affär. Det var däremot Nuon-affären. 2009 köpte dåvarande statliga kassakon Vattenfall holländska gas-, kol- och vindkraftsjätten Nuon för svindlande 95 miljarder kronor, den största kontantaffären i svensk historia. Vattenfall blev därmed ett av Europas största energibolag men enl Vattenfalls egen kvartalsrapport hösten 2014, betalade de ett överpris på hela 53 miljarder för Nuon (SvD 30/10-14). Hur var det möjligt?

Affären har kallats för Sveriges sämsta affär någonsin och orsakade en politisk storm, när det stod klart att köpet av kolkraftsbolaget var ett praktfiasko. Redan 2013 hade fiaskot kostat 37,5 miljarder. På ynka 5 år förvandlades Vattenfalls köp av Nuon från tidernas affär till Sveriges sämsta affär någonsin. Vattenfalls dåvarande VD Øystein Løseth avgick hösten 2014 på egen begäran.

När det blev dags att utkräva ansvar hänvisade Fredrik Reinfeldt (m) till ”ansvarigt statsråd” och försökte därigenom lägga skulden på Maud Olofsson, som vid den tiden lämnat politiken. Per Bolund (mp) anmälde Olofsson till KU för hennes hantering av Nuon-affären. Hon kallades ett antal gånger till KU men vägrade infinna sig. Det hade jag inte förväntat mig av henne.

Ansvaret för Nuon hamnar också på många andra högt uppsatta personer, både politiskt tillsatta och tjänstemän, som likt Olofsson smiter från sitt ansvar. Tyngst faller dock ansvaret på Reinfeldt och Anders Borg, som borde ha vetat bättre och stoppat näringsministerns miljardrullning. I KU (okt 2015) hävdade Reinfeldt och Borg, att de inte kände till affären i förväg. Det rimmar illa med det interna dokument som TV4 senare presenterade. Det visade att Reinfeldt godkänt affären och t o m diskuterat den med övr partiledare i Alliansen 11 feb 2009. Så skämmigt att inte kunna erkänna detta och att lägga över hela ansvaret och skulden på Olofsson! Men vilka var hennes motiv till att inte avslöja sanningen? Där vilar en hel hundkyrkogård. Sanningen lär bara de inblandade partiledarna och politikerna känna till. Notan för Vattenfalls utlandsäventyr känner vi skattebetalare till.

Nu är Maud Olofsson plötsligt ute på banan igen. I AB 23 jan kritiserar hon Kristersson (m) och Busch Thor (kd) för omoget beteende:

– Svenska folket har rätt att kräva att det finns ordning och reda i riksdagen. Det är jag uppvuxen med, att det finns regler som följs. Det skapar stabilitet. I de länder där inte ansvarsfullheten finns, så går det i regel inte bra, säger hon.

Svenska folket har också rätt att kräva att partierna genomför den politik de gått till val på. Centern gick till val på att bilda en alliansregering, men bildade istället ett JÖKbo tillsammans med S och Mp. C och L styr dessutom politiken från en bekväm och ansvarslös läktarplats. Idag har vi en regering som driver en politik som inte ens deras egna väljare röstat på. Hur moget och stabilt är det och hur mycket ordning och reda i riksdagen och politiken innebär det?

Olofsson tror att Kristersson och Busch Thor nu försvårar ett återskapande av Alliansen:

-Det kommer ju inte att underlätta, jag vet inte vad M och KD har att vinna på det här.

-Och V är beredd att göra upp med SD, det är så mycket konstigt som händer nu.

Magstarkt! Det märkligaste är att hennes egen partikamrat Annie Lööf hjälpt S och Löfven att splittra Alliansen och behålla makten trots att JÖKboet saknar majoritet i riksdagen och trots Lööfs löfte långt innan valet 2018 att hellre äta upp sin högra sko än att bli ett stödhjul åt Löfven.

JÖKboets främsta syfte var att stänga ute ’ytterkantspartierna’ V och SD från politiskt inflytande. Nu kritiserar Lööf dessa partier för att ge M och KD det stöd och inflytande som hon själv nekade M och KD. Att hon innan valet lovade att stödja Kristersson som statsminister i en ny alliansregering betydde tydligen inget. Maktspelaren Lööf om någon vet hur man maximerar det politiska spelet. Hur  kan hon förvänta sig att de partier hon odemokratiskt utestängde från politiskt inflytande, och som tillsammans är i majoritet i riksdagen, ska avstå från att använda sitt inflytande av hänsyn till henne och JÖKboet?

Det är lätt att hålla med Magdalena Andersson, dåvarande finansministerkandidat (s), som 2013, när S inte röstade igenom Alliansens budget, sa:

-Det är inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar.

Nu, när hon ingår i en minoritetsregering, som inte får stöd i riksdagen för sin budget, är det förstås annat ljud i Anderssons skälla. Då kämpar hon för att vinna budgivningen om välfärdsmiljarderna.

Det vore klädsamt av Maud Olofsson att hålla god min i elakt spel. Det aktuella budgetsamarbetet mellan V, SD, M och KD är en följd av JÖKboet.  En konsekvens av att dagens regering är en minoritetsregering är att den inte får igenom sina förslag, om en riksdagsmajoritet ogillar dem. Det är glädjande att demokratin fungerar, trots att Lööf och Olofssons parti gjort allt för att minimera den med JÖKboet.

Hur JÖKboet ska överleva kommande samarbete mellan de 4 oppositionspartierna återstår att se. Tvingas Lööf kanske mot sin vilja bjuda in ’ytterkantspartiet’ V till samtal för att rädda JÖKboet, något som skulle riskera hennes trovärdighet och politiska karriär? Blir det kanske till sist V, som avgör Lööfs polìtiska öde? Den som gräver en grop åt andra…

16 kommentarer

3 personer – 38 identiteter

Av , , 40 kommentarer 71

För ett år sedan hade jag inte hört talas om begreppet samordningsnummer, men i slutet av november skrev både DN och SvD om detta och avslöjade att vi har ofattbara 873 000 personer med samordningsnummer i landet. Nummer på alla men noll koll för vi vet inte vilka de är, var de bor/finns el hur många samordningsnummer var och en av dem har. P g a politisk oförmåga och slappa el handfallna myndigheter har välfärden blivit en bankomat för kriminella personer som vi vet litet eller inget om och vars identitet ofta inte styrkts i samband med utfärdandet.

Samordningsnummer infördes vid millenniumskiftet. Skatteverket utfärdar samordningsnummer och definierar det så här:

”Samordningsnummer är en identitetsbeteckning för personer som inte är eller har varit folkbokförda i Sverige. Syftet med samordningsnummer är att myndigheter och andra samhällsfunktioner ska kunna identifiera personer även om de inte är folkbokförda i Sverige.” 

Ett samordningsnummer innebär att personerna ifråga ska kunna få anställning, skaffa bankkonton, registreras in som bilägare m m och att de ska kunna få olika former av sociala bidrag från det svenska samhället i väntan på att de folkbokförts och fått riktiga ID-kort. Personer med samordningsnummer ingår heller inte i befolkningsstatistiken. Det skulle i värsta fall kunna innebära att Sverige har ytterligare 873 000 personer. Fast nu har en hel del av dem mer än ett samordningsnummer för att kunna blåsa mer än en myndighet.

Under fjolåret kunde vi läsa att det bland myndighetsutövare på Migrationsverket (av alla myndigheter) fanns utvisningsdömda brottslingar som ett resultat av att verket inte gjort nödvändiga personkontroller vid anställningar. Det är häpnadsväckande och torde vara ett resultat av att vi i Sverige litar på varandra.

Likaså kunde vi läsa att statligt ägda Swedavia avslöjats med att ha två anställda som enl uppgift till DN inte hade tillstånd att vistas i Sverige. Dessa hade visserligen ’säkerhetskontrollerats’, men att de saknade uppehållstillstånd här, missade man. Enl Migrationsverket hade i början av 2018 bara 50 personer av de 300-350 personer/vecka (bara i Stockholm), som ville ha ett samordningsnummer, giltiga tillstånd att över huvud taget vistas i Sverige. För att få ett samordningsnummer krävs varken uppehållstillstånd el en adress i Sverige.

-Kunskapen om vad samordningsnumret står för är väldigt låg, såväl hos allmänheten som hos myndigheterna, säger Tobias Wijk på Skatteverket.

För två år sedan larmade Skatteverket om att de identifierat ett huvudproblem: företag, individer och myndigheter tror felaktigt att den som fått ett samordningsnummer har styrkt sin identitet och att inga flera kontroller behövs. Men man behöver varken inställa sig i Sverige el visa upp ett foto av sig själv för att få ett samordningsnummer, som ger tillgång till hela den svenska sjukvården liksom till svensk pension. Skatteverket informerade regeringen om detta i en rapport, men från Rosenbad kom inga krav på åtgärder. Istället kom krav på att göra det lättare för EU-medborgare att ta arbete i Sverige.

Hur kan det då praktiskt gå till att få ett samordningsnummer för en utländsk medborgare? På en rysk websida, som vänder sig till rysktalande som vill till Sverige, oftast för att jobba, får man hjälp:

Kontrakt för samordningsnummer – 1.500 kronor”.

”Samordningsnummer garanterat – två till fyra veckor, pris 3.000 kronor”.

Att köpa en bil på Blocket el bara ett registreringsnummer kräver ett samordningsnummer för att Transportstyrelsen ska kunna registrera ägarbytet i Sverige. Enl lag räcker det att ’köparen’ mejlar över en kopia av sitt pass för att identifiera sig. Transportstyrelsen ansvarar för bedömningen att dokumentet är äkta.

Utländska personer som vill till Sverige för att jobba, kan söka en mindre nogräknad arbetsgivare, som  kontaktar Skatteverket för att meddela att personen, som vill ha ett samordningsnummer, ska arbeta hos arbetsgivaren ifråga och behöver ett samordningsnummer för att kunna betala skatt i Sverige. Att kontrollera att personens inskannade ID-handlingar verkligen är korrekta och tillhör den sökande struntar man ofta i. På dessa lösa grunder utfärdas sedan samordningsnummer, som öppnar dörren till vår arbetsmarknad och till flera inkomstbaserade förmåner, t ex rätt till sjukvård och pension om arbetsgivaren betalar in till det. Denna kunskap sprids sedan och leder till en populär stormarknad för kriminella element och skrupelfria arbetsgivare. Skulle Skatteverket upptäcka att personen ifråga är i Sverige illegalt, har de inte rätt att kontakta gränspolisen.

Enl Nationellt underrättelsecentrum används kapade el falska identiteter både till bidragsbrott, som i fallet med Iraks f d försvarsminister, och terrorfinansiering som i terroristen Akilovs fall. Idag saknas lagliga krav på att Skatteverkets beskattningsverksamhet, Migrationsverket eller Polisen ska se till att inidividen styrkt sin identitet, innan man delar ut ett samordningsnummer. Även om man kräver detta på övr myndigheter, varierar kontrollen mycket och inskränker sig oftast till att bedöma en inskannad kopia av ett pass, inte att personen själv ska inställa sig. Undra på att användningen av samordningsnummer fullkomligt exploderat!

-Vi har ett parallellsamhälle som bara växer och vi har tappat kontrollen över vilka som är här, säger Marit Murphy Handelsberg, civil utredare vid gränspolisen. (DN 28/11)

Christian Frödén. gruppchef för gränspolisens ensamkommandegrupp, har arbetat mycket med unga migranter i Stockholm. Han uppger till Svt Nyheter att det är vanligt att uppge flera identiteter i kontakt med myndigheter:

-Det är deras modus: att komma undan lagföring genom att bygga olika identiteter och inte gärna bli fotograferade.

-Det är mer regel än undantag att man har en ny identitet för varje land man kommer till.

Förra veckan skrev bl a nättidningen Samtiden om 3 personer som tillsammans hade 38 olika identiteter (12/1).

Myndighetssverige och SÄPO har noll koll på vilken identitet den stora gruppen av utländska medborgare faktisk har, var de befinner sig, vad de sysslar med osv. De har också noll koll på hur många olika samordningsnummer samma individ kan ha. Staten och regeringen har skapat ett system som möjliggör storskaliga bedrägerier, grov brottslighet och ett skuggsamhälle som polis, kriminalvård, rättsväsende m fl inte klarar av att hantera. Löfvens löften om ordning och reda var uppenbarligen inte värda mer än hans löfte om att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020.

Så hur många Akilovs ska vi påtvingas här i Absurdistan Samtiden 12/1-20, innan regeringen stryper detta system?

40 kommentarer

Propagandaministern i twitterministären

Av , , 34 kommentarer 60

En renrakad Morgan Johansson börjar det nya året med att frisera siffror och statistik. Det är magstarkt med tanke på att han nu utreds för manipulation av BRÅ:s statistik och att hans departement anklagas för otillbörlig påverkan/styrning av BRÅ. Att ljuga verkar helt naturligt för honom. Eller också klarar han inte av att tolka statistik. Båda delarna är ytterst graverande för en justitieminister.

Den rödgröna regeringens bristande kontakt med verkligheten har försatt Sverige i ett ansträngt läge inom många områden. Inte blir det bättre av att propagandaminister Johansson och den svamlande statsminister Löfven fortsätter att hävda att invandringen minskat och att anklaga oss ”som sett det komma” för rasism m m. Med hjälp av pinsamma angrepp på politiska motståndare och desperata känsloutspel på twitter och i media försöker de utan framgång flytta uppmärksamheten från sina fabler, sin avsaknad av politisk agenda och sina politiska fiaskon.

Under hösten har Löfven vid upprepade tillfällen gått ut och attackerat både KD och M för att ha samtalat med SD. Han har t ex ljugit (i dåligt sällskap med Peter Wolodarski på regimtrogna DN) om att Kristersson lovat förintelseöverlevaren Heidi Fried att aldrig samarbeta med SD. Fel, fel, fel! Däremot lovade Kristersson henne att om det blev en Alliansregering efter valet 2018, skulle den regeringen inte samarbeta med SD. Detta har Fried verifierat, men det har förstås inte föranlett en ursäkt fr Löfven eller regimmedia. Det avslöjar mycket om Löfven och Wolodarski.

Att såssarna samtalar och samarbetar med SD i utskotten talar Löfven tyst om. Likaså tiger han om att S många gånger fått igenom sina förslag i riksdagen tack vare SD. Med en dåres envishet fortsätter han att skamlöst ljuga och upprepa att S aldrig kommer att samtala eller samarbeta med SD. Det har minskat såssarnas opinionssiffror i samma takt som det ökat SD:s siffror. Mer av samma retorik och taktik torde välkomnas av SD, som kan ta det hela ’med knusende ro’.

Redan i dec var Löfven ute och attackerade V för att vara beredda att tillsammans med M, SD och KD fälla regeringens förslag om Arbetsförmedlingens förändring.  Om man undantar vissa ledarsidor och politiska grupperingar, är det både vanligt och förnuftigt att samverka i frågor där man tycker i stort sett likadant. Såssarna har dock gjort precis tvärtom för att behålla makten och talar nu med kluven tunga för att förklara, varför de driver en politik i strid med vad de gick till val på, en politik som är mer borgerlig än vad Alliansen drev.

För Löfven innebär politik prat i kvadrat, prat som inte behöver leda till konkreta resultat. Han babblar på litet lagom luddigt och hoppas att slippa bli granskad av dagens regimtrogna medier, vars journalister verkar sakna förmågan eller viljan att ställa kritiska frågor och göra djupare analyser av svamlet. Också Löfvens ministrar pratar och pratar, vilket gör dem svåra att lyssna på. Att sammanfatta det lilla de egentligen säger med sina ordkaskader blir nästan omöjligt. Visserligen pratar de om att tillsätta utredningar, men när dessa presenteras ett par år senare, har alla glömt frågan p g a att andra akuta lägen och frågor dykt upp. Skulle de få kritiska frågor, börjar de genast rabbla upp allt de gjort, men några konkreta resultat kan de oftast inte peka på; EU:s lägsta arbetslöshet 2020, nyanlända i arbete inom 2 år, 5 000 enkla jobb till 2020, Vårdgarantin, Välfärden som blivit Felfärden osv, osv.

Det övergripande syftet med JÖKboet (liksom med den tidigare DÖ) var att på ett väljarfientligt sätt hindra landets näst största eller största parti att påverka politiken. Som om detta inte vore illa nog, har denna överenskommelse skapat ett regeringsarbete, som hindrar de styrande partierna att föra en vettig (eller åtminstone sin egen) politik och oss väljare att utkräva fullt och direkt ansvar av dem som ingår i JÖKboet. Dags för socialdemokraterna att ta bort demokraterna i partinamnet, då det innebär falsk marknadsföring!

Propagandaminister Johansson inledde året (3/1) med att visa att han inte klarar av en levande opposition. I en paneldebatt i Svt, där ledarskribenterna Ivar Arpi (SvD), Göran Greider (Dala-Demokraten) och Susanne Nyström (Eskilstuna-Kuriren) analyserade det gångna politiska året och förutspådde vilka partier som blir vinnare 2020, kritiserade Arpi regeringen och kallade den för ”en styggelse på alla sätt”. Det fick propagandaministerns topplock att ryka.

Arpis kritik är dock ytterst legitim, eftersom vi är en demokrati med lagstadgad yttrandefrihet, inte en nordkoreansk koloni. Det innebär att såssarna inte kan bestämma vad folket får tycka och säga. Stor i orden och liten på jorden är vad propandaministern är. Utan att tveka tar han sig friheter som ingen demokratiskt sinnad politiker skulle få för sig att göra. Samtidigt hävdar han utan skam att de som ifrågasätter honom saknar respekt för demokratin.

För några dagar sedan (9/1) skrev propagandaminister Johansson följande inlägg:

-Går igenom asylstatistiken för 2019. När vi i somras gjorde det något lättare för t ex nyanlända syrier att ta hit barn och maka/make, så var det många som hävdade att antalet ärenden skulle öka kraftigt. Det blev tvärtom. En kraftig minskning och lägre siffror än på nio år.

Antingen fattar han inte hur man läser statistiken eller också försöker han vilseleda oss; de nya regler som styr familjeåterförening syns inte i 2019 års statistik. Under all kritik av den ytterst /o/ansvarige propagandaministern!

Såssarnas sjunkande opinionssiffror och det kraftigt minskande förtroendet för Löfven talar dock sitt tydliga språk och visar att verklighetens folk insett att samhällskontraktet mellan oss skattebetalare och staten är brutet. Fler och fler av oss inser nu att vi betalar för en samhällsservice, som vi inte längre får p g a att våra skattepengar istället bekostar en totalt okontrollerad och ansvarslös demografisk förändring av Sverige, som inget parti gått till val på och som vi inte varit med om att rösta fram. Att vi reagerar mot detta är ett friskhetstecken. Att de politiskt /o/ansvariga inte reagerar är ett tecken på att de saknar insikt och verklighetsförankring.

Så här andefattigt och undermåligt blir det med politiker som inte har andra visioner än sin egen makt och välfärd.

 

34 kommentarer

Agendastyrd politisk tvättomat? BRÅ II

Av , , 26 kommentarer 75

Forskarna bakom Linköpingsrapporten, Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning, har intervjuat 37 anställda och f d anställda vid BRÅ, justitieministrar samt flera från BRÅ:s insynsråd, ett tämligen bra underlag för en forskningsrapport.  Av rapporten framgår att BRÅ ”i vissa fall snedvrider politiskt känslig forskning och anpassar resultaten efter beställarens önskemål”.

Reaktionen på forskningsrapporten lät inte vänta på sig. Public service och annan media gav mycket utrymme till dem som kritiserade rapporten. Att ifrågasätta BRÅ:s opartiskhet och tillförlitlighet är en het potatis, inte minst bland dem som kände sig granskade. Bland de första ut att misskreditera rapporten var själva sinnebilden för BRÅ, Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi på Stockholms universitet, tidigare forskare och även utredningschef på BRÅ:

-På den tiden jag satte betyg på saker och ting, så skulle jag inte godkänna det här som en C-uppsats.

Det är kanske tur att han inte längre ”sätter betyg på saker och ting”.

Gunnar Sandelin, författare och journalist, gjorde 1989 ett program om invandrare och brottslighet för Norra Magasinet (Svt). Där påpekade Sarnecki, dåvarande chef för BRÅ, vikten av att utreda förövarnas etnicitet och se vilka nationer de kom ifrån:

-Det är helt givet att vi måste titta på olika etniska minoriteter.

Han tog också upp den politiska oviljan att beröra frågan om invandrares kriminalitet:

-Man har bedrivit strutspolitik!

Sedan dess har Sarnecki gjort ett antal U-svängar och själv intagit strutsposition. Utan att tveka skruvar han verklighet och fakta och har överlevt sitt bäst-före-datum samt tappat sin trovärdighet.

Också kriminologer och forskare på Stockholms universitet reagerade starkt mot att de lyftes fram som ”ideologiska påverkansfaktorer”. Felipe Estrada Dörner, professor i kriminologi där, har tidigare varit chef för BRÅ:s enhet för forskning och utveckling och känner inte igen bilden av den tystnadskultur som studien tar upp. Han kommer nu att skicka en formell skrivelse till Linköpings universitet:

-Vi ställer oss undrande till hur de vet att vår institution är ideologisk och hur vi påverkar Brå i en speciell riktning. Jag skulle aldrig göra en sådan beskrivning av en annan institution. Jag skulle inte våga, baserat på så här tunt underlag, säger Estrada Dörner. –

En som däremot ger stöd åt forskningsrapporten är beteendegenetikern Amir Sariaslan, senior forskare i psykiatrisk epidemiologi vid Helsingfors universitet. Han säger att BRÅ länge bara rekryterat från Stockholms universitet och bara de lojala där. Hans forskning har visat att det i själva verket inte finns något orsakssamband mellan socioekonomiska faktorer under uppväxten och kriminalitet. Sariaslan anser att BRÅ ensidigt fokuserar på sociologiska förklaringsmodeller för kriminalitet, t ex uppväxtmiljö, familjens ekonomi och att växa upp med en ensamstående förälder.

Att de som granskats nu försöker skjuta budbäraren och avfärda 37 anställdas/ fd anställdas erfarenheter av arbetet på BRÅ som ett ”tunt underlag” övertygar inte. Om bara hälften av vad de intervjuade berättar skulle stämma, visar det att BRÅ är en politiserad myndighet som misslyckats med sitt uppdrag. De intervjuade tar upp att man av politisk hänsyn tonar ned fakta och statistik, informerar på ett sätt som inte leder till politiska kontroverser samt överdriver eller underrapporterar beroende på sin politiska agenda. Både regering och ansvariga myndigheter missar därigenom relevanta underlag för sin verksamhet och gapet mellan ”verkligheten och den politiska verkligheten” växer.

Morgan Johansson anser att rapporten är ”svepande”. Han och osanningsministeriet har länge gjort allt för att slippa ta fram aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn.  Han hävdar med en dåres envishet att den rapport som publicerades i ämnet 2005 är tillräcklig och avfärdar behovet av nya rapporter så här:

-Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället.

Sverige idag och Sverige 2005 är helt skilda världar. Vi är många som skulle vilja veta varför ’förnedringsbrott’ och gruppvåldtäkter både mot kvinnor och unga män blivit allt vanligare, varför kniv allt oftare används som mordvapen, varför klanväldet tillåts växa i landet m m. Ge oss fakta så vi slipper spekulera och se till att åtgärda problemen istället för att förneka den skrämmande samhällsutvecklingen och ’brunsmeta’ alla som vågar påtala eländet!

Jag misstänker att den främsta orsaken till Johanssons ovilja att ta fram statistik över invandrares representation i olika brottskategorier de senaste 15 åren är att det skulle kunna gynna ”mörka krafter i samhället”, d v s SD, samt blottlägga hur fundamentalt tidigare regeringar, där Johansson bl a själv suttit, misslyckats med asyl- och immigrationspolitiken. BRÅ motiverade sin rapport 2005 så här:

-/…./ en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs.

Trots denna motivering av BRÅ 2005 avfärdar också Stina Holmberg, enhetschef på BRÅ, behovet av en ny undersökning om invandrares brottslighet. Statsminister Löfven å sin sida hävdade i Svt:s Agenda i slutet av nov att ingen koppling finns mellan invandringen och det grova gängvåldet:

-Om du sätter dit människor som är födda i Sverige under samma förutsättningar så får du samma resultat.

Vilket vetenskapligt underlag baserar han det på? Har han lyssnat för mycket på Sarnecki, som inför valet 2018 hävdade att populistiska krafter skulle bygga sin skrämselpropaganda på invandrares brottslighet. Varför vägrar då Johansson, Sarnecki, Holmberg m fl att ta fram en aktuell och ”kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet”, som gör det omöjligt för populistiska krafter att ”bygga sin skrämselpropaganda på invandrares brottslighet”? Är det kanske för att Johansson, Sarnecki m fl vet att verkligheten ser annorlunda ut än den ’politiska verklighet’ som den politiska tvättomaten BRÅ och Johanssons osanningsministerium presenterat?

Den politiskt /o/ansvarige propagandaministern Johansson (f ö ordf för BRÅ 1999 – 2002) uppdrog dock i höstas till Statskontoret att utvärdera de satsningar som gjorts på BRÅ sedan 2013 (Ju2019/02929/KRIM). Syftet är att ta reda på om BRÅ levt upp till sin roll som kunskapscentrum för rättsväsendet. Om BRÅ inte lyckats ska Statskontoret ”beskriva vilka interna eller externa faktorer som kan förklara detta”. Var Johanssons uppdrag till Statskontoret kanske ett sätt att förekomma Linköpingsrapporten?

BRÅ har nu fått en ny generaldirektör, en händelse som ser ut som en tanke. Hon heter Kristina Svartz och råkar ha varit kanslichef i Justitieutskottet under Johanssons tid som dess ordförande. Hon vet förstås hur hon ska jobba för att göra Johansson nöjd och glad eftersom de känt varandra länge.

Redan i början av 2000-talet diskuterades BRÅ:s trovärdighet bland forskare och professorer. Man hävdade att BRÅ:s ledning bara försökte få resultat som passade regeringen. Sten Levander, professor i psykiatri och på den tiden medlem i BRÅ:s vetenskapliga nämnd, kommenterade läget:

-Det är katastrof överallt på BRÅ. Rapporterna som de gör är filtrerade, det utövas censur. BRÅ:s uppdrag är att serva regeringen med forskning och kunskap. Det gör de inte. BRÅ tillhandahåller istället önskad information på beställning av justitieministern och departementet.

Det är lätt att hålla med Sven-Erik Alhem, pensionerad åklagare och rättsdebattör (SvD 17/12-19):

-Det kommer alltid finnas misstankar om politiskt anpassade forskningsresultat på Brå, och därför borde stora delar av myndighetens arbete skötas av universiteten i stället.

 

 

26 kommentarer