Allsköns funderingar om politik

Bazartaktik och S ödesdigra misstag

Av , , 26 kommentarer 41

Sommaren 2021 riskerade SveTsaren Löfven att förlora i den misstroendeomröstning mot honom som skulle äga rum 7 juli. I sista stund säkrade han dock sin framtid genom köpslående med den politiska vilden Amineh Kakabaveh (v). Det var första gången en regering gjort sig beroende av en enskild riksdagsledamot. Makten framför allt i vanlig socialdemokratisk ordning.

Redan på hösten 2021 avgick Löfven för att släppa fram Magdalena Andersson i god tid inför valet hösten 2022. För att säkra Anderssons statsministerpost måste partiet åter köpslå med Kakabaveh. Det innebar denna gång att man förklarade sitt stöd för kurdiska politiska och militära organisationer som Kakabaveh månar om samt att man skickade över 3 miljarder (!!) skattepengar till kurder i Syrien. Varför tvingades vi skattebetalare betala miljarder för att säkra Anderssons statsministerpost? Varför har ingen tvingat Andersson och partiet att svara på detta?

Löfven var Natomotståndare och Partikongressen beslutade i nov 2021 att fortsätta säga nej till Nato. Dåvarande försvarsminister Hultqvist slog där fast följande:

Det blir inga ansökningar om medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.

Demonstrativt knackade han också med fingret för att övertyga.

I mars 2022 sa dåvarande statsminister Magdalena Andersson att en svensk Natoansökan skulle bidra till att ”destabilisera läget i Europa”. Ansåg hon därmed att Finlands Natoansökan bidrog till det ”destabiliserade läget i Europa”? Ryssland var ju redan i full färd med att ”destabilisera läget i Europa” genom att bedriva krig mot Ukraina. Förklaringen är nog att alliansfriheten blivit en central del i sossarnas berättelse om Sverige som utvalt att spela en huvudroll på världsscenen.

När sossarna några månader senare gjorde en plötslig U-sväng och beslöt att lämna alliansfriheten för att söka medlemskap i Nato, blev det problem. Sveriges stöd till sådana kurdiska partier/militärer som Kakabaveh värnar och sossarna skickar miljarder till fördöms av Turkiet. Erdogan menar att dessa pengar används för att angripa Turkiet militärt.

Våren 2022 behövde sossarna Kakabavehs röst än en gång. Då ville partiet rädda kvar dåvarande justitieminister Morgan Johansson i en misstroendeomröstning. Sossarna tvingades därför offentligt bedyra att deras överenskommelse med Kakabaveh i november fortfarande gällde. På en pressträff efter denna omröstning frågar reportrarna Andersson hur en ny maktpolitisk överenskommelse med Kakabaveh påverkar Sveriges chans att komma in i Nato. Andersson svarar självsäkert:

Avtalet är mellan det socialdemokratiska partiet och Kakabaveh. Det har ingenting med Sveriges Natoansökan att göra.

Är hon verkligen så enfaldig eller gör hon sig bara så enfaldig?

Några månader senare var det dags för Sverige att lämna in en Natoansökan samtidigt som Finland. Andersson och dåvarande utrikesminister Linde med entourage begav sig till Turkiet för att söka Natomedlemskap. Det blev en lång dags färd mot natt. Erdogan såg nu sin chans att använda sitt veto för att vinna eftergifter från länder som kränkt honom. Så länge han kan använda sitt veto, kommer han att göra det mot Sverige, som genom S-regeringens köpslående med Kakabaveh framkallat hans vrede. Hur går hem som bekant. När han släpper in Sverige i Nato förlorar han sin makt inom alliansen.

Det som är svårast att smälta ur turkisk synvinkel är att Sverige gett ekonomiskt stöd och levererat vapen till oppositionella och separatistiska grupper. Oavsett vad man tycker i sak om detta, är det inte underligt att Turkiet reagerar negativt. Med Nato-ansökan fick nu Turkiet tillfället att slå tillbaka där det gör som mest ont för oss. Däremot antogs Finlands Natoansökan utan krångel, men de har inte kränkt Erdogan genom att ingå oheliga allianser med riksdagsledamöter som stöder Turkiets fiender med 3 miljarder svenska skattekronor.

När utrikesminister Ann Linde (S) till sist insåg att Turkiet inte skulle godkänna vårt medlemskap, kom det som en total överraskning för henne. Då började hon gripa efter halmstrån: USA skulle självklart lösa det åt oss, alltså behöver inte vi göra något. Det visade sig ganska snart, att USA inte alls tänker lösa Sveriges dilemma. Det måste vi själva ta ansvar för.

Allt detta hade kunnat undvikas med en ambassadör som varit lyhörd och rapporterat läget hem till UD ovh kanske t o m fört samtal med den turkiska regeringen, innan Nato-ansökan blev aktuell. Att detta inte skett var UD:s och regeringens fel. Linde borde ha agerat proaktivt och inte framträtt som ännu en av S-regeringens naiva ministrar. Följderna av detta utrikespolitiska haveri har stått oss dyrt.

Även Nooshi Dadgostar (v) har kritiserat Linde för att ha försatt Sverige i en utpressningssituation (Ekots lördagsintervju i april 2023). Hon sa också att Vänsterpartiet, som är motståndare till Nato, varit tydliga med att Sverige måste vara väl förberedda inför en ansökan.  V ville se en bred analys av vad det skulle innebära säkerhetspolitiskt för Sveriges försvarsförmåga, internationella åtaganden men också för relationen till länder som Turkiet och Ungern. Men den självgoda S-regeringen lyssnade inte.

Det slutade med att Ann Linde satte sig i en förhandling med Turkiet och skrev på ett avtal utan att vara så förberedd som man bör vara i en sådan situation, sa Dadgostar i intervjun.

I en intervju med SvD i januari i år sa Linde att man borde haft en plan B, C och D och dessutom tänkt på att Turkiet skulle kunna svänga. Så varför hade hon inga reservplaner eller tankar på att Turkiet och Erdogan kunde bli svåra att hantera? Såg hon det inte komma? Och varför tänkte inte S-regeringen längre än till att säkra sin egen makt, när de gjorde upp med Kakabaveh? De borde istället ha tänkt på Sveriges bästa.