Etikett: hoppet

Annat att tänka på

Av , , 6 kommentarer 9

 

Theresé tyckte att vi behövde något annat att tänka på… ett tag framöver, så hon ringde igår och berättade att hon fått borrelia. Mm, inte alls kul, och vi får nu hoppas att hon får ta den enkla vägen ur det, jag har nämligen läst en del om just borrelia, nu på morgonen, och det lät inte speciellt roligt, men man kan ha tur, så vi hoppas att du har det.
Hon skickade en bild i ett mejl och tyckte att dom här personerna liknar mina föräldrar, och ja… varför inte, en viss likhet finns nog där, fast dom ser lite yngre ut, i verkligheten och pappa har mer hår :) fin text till är det också:
Jag har lite känningar i nacken nu, kanhända det beror på att man spänt sig en del, men jag känner också igen vissa låsningar sen långt, långt tillbaka. Det var ju nämligen så att lilla Maria, 7-8 år gammal, hade en STOR lila pulka, den var verkligen stor och pampig.
Vi var ett gäng som var på baksidan av huset och åkte pulka, sen var det ju så roligt att sätta ihop dessa pulkor i ett långt tåg, så åkte man efter varandra, precis som man ibland gjorde med sparkarna.
Nå, eftersom nu min pulka var störst, och det vet vi ju alla vid här laget eller hur? Att störst, går först, så fick jag vara loket längst fram… bad bad idea. Inte nog med att vi satte snörena från pulkorna runt våra magar, sen tyckte Maria att det kunde vara kul att köra över det där stora guppet som fanns i backen, som något byggt upp för att hoppa i med sina slalomskidor.
Och det var ju precis dit jag styrde hela konkaronget av pulkor, vad tror ni händer? Mjo, min pulka med jag på, hoppar över guppet, åker ner i gropen som är efter hoppet och där blir det ett ryck i snöret och jag stannar av och får nästa pulka rätt över huvudet. Där kan vi nog snacka om en whiplash skada som aldrig blev utredd.
Efter den där pååkningen så knakade det i min nacke om jag hade huvudet stilla en minut i samma läge och sedan böjde det uppåt. Sen kunde jag sitta och nicka och det knakade varje gång, och så där hade jag det i x antal år, innan det slutligen klingade av och försvann, men ibland, känner jag av det, det är precis som om huvudet skulle fastna om jag inte rör på det och det kan som hugga till lite därbak… nåja, även detta är ju världsligt, faktiskt.
Ännu mer världsligt blev det också då vi i förrgår fick veta att vår pappa har en skada till… han har brutit näsan också, alltså, hallå, nu får det väl räcka. Men igår bestände dom i alla fall att strunta i den, vi hade aldrig noterat det, Emma tycktes ha sett en liten förändring på näsan, men brottet är inte värre än att dom nu kan låta det självläka. Önskar er alla en fin fredag!
 
 

Ett problem mindre

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Igår då jag och mamma satt vid pappas sida så skulle sköterskan lysa i hans ögon, precis då hon skulle börja frågade jag om dom noterat att han har ett brunt och ett blått öga. Hon tittade på mig och såg smårolig ut (hon hörde nog inte riktigt vad jag sa, utan trodde att jag sagt nåt skämtsamt) så jag upprepade frågan och avslutade med, att han faktiskt har det.
Hon öppnade ett i taget, vände sig till oss och sa, jamen han har ju det, det här är blått och det där var brunaktigt. Ingen av dom hade sett det förut, eller tänkt på det, dom koncentrerar sig väl på pupillerna. Jag vet att jag skrivit det tidigare, men jag var ju alltid så nyfiken på hans ögon då jag var liten och undrade alltid hur det var att se genom ett brunt och vad skillnaden blev genom det blåa.
Vi pratade om det här på jobbet också, och jag frågade, har ni någon gång tänkt, att vi kanske inte alls ser färger som alla andra, vi har vuxit upp och blivit lärda att gräset är grönt och himlen är blå, ja, det är ju namnet på färgen, men tänk om mina ögon ser gräset i rosa och himlen i brunt, vem vet att vi alla ser samma sak?
Ja….JA, jag vet, jag ska inte tänka så mycket…. Men jag kan ju inte låta bli :)
Igår, kom det stora bakslaget vi gissade skulle komma, då det gäller pappa. Men… vi har inte kastat in handduken än utan så länge det finns minsta lilla tänkbara hopp, så kommer vi att gå efter det. Men som jag skrev i hans lilla bok, så kommer jag att acceptera om hans kropp beslutar att den fått tillräckligt med stryk och inte orkar kämpa längre, men som sagt, det tar vi då, om det kommer.
Åke for och ställde bort Buicken igår och tog hem Mazdan, ett bekymmer mindre, med andra ord och jag får då köra Jeepen istället. Den känns ju lite säkrare, men nu, bara för jag skrev det så kommer väl den att haverera….skrev hon och ryckte på axlarna.
I måndags, ni vet, då vi fick ta en taxi för att komma oss fram, så satt taxi chauffören och skrattade hela vägen till vår slutdestination. Han garvade åt alla våra bil och bussproblem som jag berättade om. Jag kom ju också på, då vi satt i taxin att jag hade ju kunnat ta Camaron, fast hade jag det?
Buicken stod ju parkerad framför garaget och lyset funkar bara ibland, oftast i samband med att vindrutetorkaren slår på, och det gör den bara då den känner för det. Ja, jag tror att det får bli en felsökning där med, nästa år… eller då andan faller på, för mekanikern.
Nu önskar jag er en fin söndag, jag har ju noterat att solen skiner och vi behöver nog alla lite ljus och värme, känns det som, så det ser ju lovande ut i alla fall.