Etikett: acceptera

Det får vi aldrig acceptera!

Av , , Bli först att kommentera 15

Det dök upp en artikel på FB igår, där det står att Östersund är först i landet med att förbjuda personliga assistenter att jobba med anhöriga. Vill anhöriga fortsätta med jobbet får dom lov att anlita en annan utförare. Kommunen säger alltså nej, vilket är konstigt, då kommunen ändå är dom som har det yttersta ansvaret för vårdtagarna.

Nå, jag har åsikter om detta. Har sagt i flera år att jag INTE tycker att anhöriga ska få jobba som personliga assistenter till anhöriga, MEN, med vissa förbehåll.
Problemet är att det finns dom som utnyttjar detta system till fullo, och givetvis dom som bryr sig och vill ta god hand om sina nära. Svår balansgång!

Du som förälder, har ju makten att ta beslut för dina barn, men dom barn som har en funktionsvariation, när, var och hur ska dom kunna hävda sina rättigheter, om föräldern alltid finns med och med fullmakt att bestämma?

Jag tycker att man ska få vara personliga assistenter åt sina barn, upp till en viss ålder, sen, beroende på funktionsvariationen, skulle jag vilja att överförmyndarnämnden utser en förvaltare, som i samarbete med föräldrarna kommer fram till vad som är bäst för barnet.

Sen förstår vi väl alla att detta är inte tvärenkelt, och ingen situation ser likadan ut, man måste beta av alla, en åt gången och göra individuella bedömningar på hur det ska se ut.

Faran med vad nu Östersunds kommun bestämt,  är att det i förlängningen kanske innebär att just barnen hamnar på olika institutioner, och vi kliver tillbaka till urtiden, då man låste in folk på hem. Och om det är så, så är det fruktansvärt, det får vi inte acceptera.

Klicka på bilden så kommer ni till artikeln, läs och begrunda!

360be440f381ed273829924e21519d5c66169b0eHär på Ettan flyter livet på. Vi pratar av oss och äter gott, igår käkade vi, efter tips från Nicco, svampbollar med potatismos och hemvispad gräddsås och nykokt lingonsylt på Maltträsk lingon. Bollarna var snäppet godare än vanliga köttbullar, så tummen upp för dom.

50985251_10156893640826585_5349516530356846592_nTill kaffet som serverades i samband med ett avsnitt Farmen, så kostade vi på oss en liten Xante choklad:

50865195_10156892630276585_8421552181571747840_nJaja, vi kostade på oss annat också, men allt kan ju inte visas upp här…jisses!!! 😀

50732297_10156893570166585_108176327672070144_oSerie strippen från Knasen

Idag blir det utfärd till Mariedal med omnejd, bås loppis och fika, jojomensan! Nu ska jag fixa till nån typ av frukost och sedan blir det en prommis med hunden. Önskar er alla en trevlig torsdag!
50813617_10156893573506585_6465520738060206080_n

Upp på hästryggen igen!!!

Av , , Bli först att kommentera 11

5 år…det har gått fort, känns det som. Fast då man tänker tillbaka, på tiden strax före och efter, pappas olycka som ledde till hans död, så kändes det då…som om dagarna masade sig fram. Det var väldigt stökigt, många frågetecken, hur skulle man göra, vad gjorde man, och varför…

Men i efterhand måste jag ändå säga att det man brukar säga, ni vet, tiden som läker alla sår, det stämmer. Han är borta, och han är fortfarande saknad, men livet är uthärdligt, man går vidare, oavsett och man får acceptera att det är som det är.

22730481_10155743235746585_307429086212816224_nSen är väl människan förunderlig, man har en tendens att förtränga eller ”glömma” bort, lägga åt sidan, sånt som känns tungt, som gör ont, eller bara är smärtsamt. Och det är väl tur, att det funkar så. Annars skulle man väl aldrig ge sig ut på nya äventyr, ni vet…upp på hästryggen igen!!!

Precis som med våra tallar…man glömmer bort, varje år, hur j-vla mycket barr dom innehåller, och hur tungt det är att kratta upp dom, Men då det är gjort, så är det gjort, och sedan glömmer man bort det, tills man står där, nästa år igen 😀

22555147_10155743153481585_6988268530934883353_nHade ett lunch förslag till Nicco härom dagen…en höstsallad, lite barr, några kottar, ja ni fattar, sånt man kan hitta härute, förstå vad gott! Och framför, billigt!!! 😀

Jag har tillbringat morgonen i telefon, är inte riktigt klar än, sjukvård, tider som ska ändras och dubbelcheckas, jag väntar på bord och stolar, som DHL ska köra ut, men med tanke på vår roliga adress, så kände jag mig nödbedd att ringa och förvarna. Som ni vet, så heter vår brevlåda och adress, nåt helt annat än vad den egentligen skulle heta.

Infart från Timotejvägen och inte Blomstervägen 43 som brevlådan heter, fast den står inte på Blomstervägen, och 49 är siffran på huset…fruktansvärt förvirrande. Dessutom funkar det INTE att slå in Timotejvägen 49  på nån GPS, den adressen finns ju inte…fast vi bor där, hahaa… Nä, Ettan hade varit lättast, faktiskt!

21768081_10155675224416585_1034651519683049996_n 22042371_10155670392926585_8938670085644766550_oJaja, jag får väl se om dom dyker upp, eller dyker in, innan 11 ska det då vara levererat, hoppas jag.

Lite snö föll igår, men den var väldigt tillfällig. Gick ut med Winstone jätte tidigt i morse, bara för att kunna sitta hemma och vakta på leveransen. Kul att se att här, var det bara en blötfläck kvar av nedfallet, men hundra meter bort låg frosten kvar på grusstigen och det var lätt halkigt. Detta borde innebära att där vi bor, på Ettan, har vi lite varmare än övriga Västerslätt…men så trevligt 😀

Hoppas på en bra dag, för er alla!

Testkört och grubblat lite

Av , , 2 kommentarer 7

Ja då har vi testkört broddarna, igen. Jag har i alla fall kommit fram till varför dom inbyggda broddarna i skorna, inte är lika bra som dom man sätter på. Jag har stått och jämfört, kliat mig i skallen, grubblat och så…kom jag på det.

Själva taggarna ser exakt likadana ut, och det är samma längd på dom, men, dom inbyggda, sitter ju i en flärp som man kan vika tillbaka, och dom stummar inte, utan ligger ju mot gummisulan. Om jag trycker på flärpen med fingret (lika med att jag går på dom) så åker själva brodden in i gummisulan så det som sticker ut av taggen, kanske bara är någon millimeter…med andra ord, värdelöst.

Det enda som är positivt är att dom duger då det är väldigt lite halka, och man behöver inte känna sig dum då man traskar in i en affär.

Och apropå halka, vinter och underlag, i mitt bläddrande i dom gamla tidningarna, hittade jag även reportagen då mina föräldrar var med om en tragisk bilolycka med dödlig utgång. Detta var olyckan jag skrivit om tidigare…det var 1977, och jag visste om att den skulle hända, 1 vecka innan det hände.

005 023

Fråga mig inte hur jag kunde veta detta, och inte heller hur jag kunde be till Gud, att mamma ”bara” skulle få bryta ett ben, det var det värsta jag kunde tänka mig och som man kunde överleva. Hon överlevde, med ett krossat lårben, pappa överlevde också.

Den morgonen berättade dom på radion om en dödsolycka utanför Tierp och jag log lite då jag berättade för farmor att det var mamma och pappa. Tok…sa farmor och viftade bort det. Sedan kom tidningen, och namnen som stod där. Farmor skulle då berätta för mig och jag sa återigen, men det var ju det jag sa.

Jag var närmare 20 år, då farmor berättade detta för mina föräldrar, hon ville inte tro att det var sant, men jag kommer ju själv ihåg detta, som igår. Hur dåligt jag mådde innan olyckan, och att jag inte vinkat i fönstret då dom åkte, och denna förtvivlan att veta att det skulle hända något, men jag ville inte att mamma skulle dö. Ja, obegripligt, men sant, det händer många konstiga saker i våra omgivningar och mycket man inte kan förklara, så det är bara att acceptera.

Åke är på kurs idag, arbetsrelaterat förstås, så jag tänker minsann städa lite inne i vårt sovrum, tror jag, bära bort böcker kanske, och sätta upp andra saker på stringhyllorna. Det gjorde jag i badrummet igår, ja badrum förresten, vi har ju inget badkar bara dusch därinne, så det kanske bara heter toalett? Jag rensade bort och gjorde en liten rockad, blev bra tycker:

024 025

Önskar er alla en toppen lördag!

018

Ett problem mindre

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Igår då jag och mamma satt vid pappas sida så skulle sköterskan lysa i hans ögon, precis då hon skulle börja frågade jag om dom noterat att han har ett brunt och ett blått öga. Hon tittade på mig och såg smårolig ut (hon hörde nog inte riktigt vad jag sa, utan trodde att jag sagt nåt skämtsamt) så jag upprepade frågan och avslutade med, att han faktiskt har det.
Hon öppnade ett i taget, vände sig till oss och sa, jamen han har ju det, det här är blått och det där var brunaktigt. Ingen av dom hade sett det förut, eller tänkt på det, dom koncentrerar sig väl på pupillerna. Jag vet att jag skrivit det tidigare, men jag var ju alltid så nyfiken på hans ögon då jag var liten och undrade alltid hur det var att se genom ett brunt och vad skillnaden blev genom det blåa.
Vi pratade om det här på jobbet också, och jag frågade, har ni någon gång tänkt, att vi kanske inte alls ser färger som alla andra, vi har vuxit upp och blivit lärda att gräset är grönt och himlen är blå, ja, det är ju namnet på färgen, men tänk om mina ögon ser gräset i rosa och himlen i brunt, vem vet att vi alla ser samma sak?
Ja….JA, jag vet, jag ska inte tänka så mycket…. Men jag kan ju inte låta bli 🙂
Igår, kom det stora bakslaget vi gissade skulle komma, då det gäller pappa. Men… vi har inte kastat in handduken än utan så länge det finns minsta lilla tänkbara hopp, så kommer vi att gå efter det. Men som jag skrev i hans lilla bok, så kommer jag att acceptera om hans kropp beslutar att den fått tillräckligt med stryk och inte orkar kämpa längre, men som sagt, det tar vi då, om det kommer.
Åke for och ställde bort Buicken igår och tog hem Mazdan, ett bekymmer mindre, med andra ord och jag får då köra Jeepen istället. Den känns ju lite säkrare, men nu, bara för jag skrev det så kommer väl den att haverera….skrev hon och ryckte på axlarna.
I måndags, ni vet, då vi fick ta en taxi för att komma oss fram, så satt taxi chauffören och skrattade hela vägen till vår slutdestination. Han garvade åt alla våra bil och bussproblem som jag berättade om. Jag kom ju också på, då vi satt i taxin att jag hade ju kunnat ta Camaron, fast hade jag det?
Buicken stod ju parkerad framför garaget och lyset funkar bara ibland, oftast i samband med att vindrutetorkaren slår på, och det gör den bara då den känner för det. Ja, jag tror att det får bli en felsökning där med, nästa år… eller då andan faller på, för mekanikern.
Nu önskar jag er en fin söndag, jag har ju noterat att solen skiner och vi behöver nog alla lite ljus och värme, känns det som, så det ser ju lovande ut i alla fall.
Maria Lundmark Hällsten