Äntligen fredag!

Av , , 2 kommentarer 7

En hård arbetsvecka är äntligen slut. Ibland är det mycket helt enkelt. Nog om det.

L med föräldrar var minsann här och åt middag med oss och barnbarnet N1. Tänk vad små barn kan utvecklas! Helt plötsligt så pratar hon! Alltså L, N2 har alltid pratat känns det som. Vilket vokabulär hon har helt plötsligt; ljus, dusch, buss, mamma, pappa, mormor (det svider i  hjärtat för farmor kan hon inte säga). Helt otroligt vilken förmåga de har de små liven. Tänk om vi fick behålla den inlärningsförmågan även när man passerat 50….

Nu är det Let’s dance som gäller. Skönt att se människor vara aktiva och alerta när man själv sitter hopsjunken i soffan. Jag kan inte låta bli att lägga in en bild på några av mina miniatyrmöbler som jag nu har limmat ihop och målat. Gissa om jag har haft roligt! På bilden visar jag bara möblerna tillsammans med två miniatyrträd, men imorgon….. Imorgon kommer jag att plocka fram lite av mina andra små miniatyrer och placera ut, exv en liten flaska vin på trädgårdsbordet, kanske en liten stickning liggande i en av trädgårdsstolarna, en liten nallebjörn kan ligga på den blå stolen, möjligheterna är oändliga…. Får man vara så här barnslig? Kram till oss som tycker om de små sakerna här i livet!

 

Ett glädjande brev

Av , , 2 kommentarer 7

Idag fick jag ett brev, med posten i ett alldeles vanligt kuvert. Ett kul brev, jag blir glad när jag får den typen av brev. Brevet kom från en klubb jag är med i. Gissa vad det är för klubb? Några ledtrådar; många ben finns det, färg och pensel är bra att ha, en viss andel manuellt arbete krävs, lite historik får man på köpet.

Några förslag, idéer? Inte det. Jag är med i en stolklubb, http://www.kottetoys.se/

Små, gulliga stolar, ofta i skala 1:10 som ska monteras ihop och målas. Hur kul som helst! Ibland får jag frågan om varför man gör sådant, samlar på sig små miniatyrer? Jag har inget svar. Jag bara älskar miniatyrer av alla sorter. Idag innehöll kuvertet en liten soffa, en barnmöbel från Stjernsund Slott. Slottet byggdes klart 1808. Under åren 1823-1860 ägdes slottet av  familjen Bernadotte.  Förlagan till den lilla soffan hittades i ett förråd och hade sannolikt tillhört familjen Cassel.

Nu sitter jag och väntar på att bli hämtad för en tjänsteresa upp till Piteå, men i morgon kväll när jag kommer åter hem, då ska här monteras och målas. En liten barnsoffa, den får bli vit. Stolarna på bilden ovan är från klubbens hemsida, men jag ska ta ett foto på mina egna stolar och lägga ut någon dag. Är det någon av mina läsare som är medlem i denna klubb? Någon annan, lite annorlunda klubb eller förening?

Ny kriminalare i Midsomer

Av , , Bli först att kommentera 5

John Nettles som spelat kriminalare i Morden i Midsomer kommer att sluta och hans plats tas av en kvinnlig skådespelare, Jill Halfpenny. Det blir spännande att se om vi kommer att fortsätta vara lika fascinerade av serien även med ny rollbesättning. Är det de mysiga miljöerna som lockar oss eller är det de gedigna mordgåtorna? Jag läste att om man tar befolkningen i Midsomer och räknar ut hur många som mördats så finns det egentligen bara en tänkbar mördare. Gissa vem? Naturligtvis den gode kriminalaren himself!

Jag har också börjat följa deckarserien från Botswana. Det är härligt att se att de lyckats fånga atmosfären från böckerna på ett sådant bra sätt. Serien väcker min nyfikenhet på Botswana. Kan det vara ett tänkbart resmål?

Visserligen sade vi efter besöken i Gambia, Senegal och Kenya att nu räcker det med Afrikabesök, men man kan ju alltid ångra sig. Det är i alla fall den kvinnliga detektiven som lärt mig dricka det som hon kallar bush thé, rooibos, ett härligt thé,helt i min smak. Jag kan se mig sitta i skuggan under ett stort baobab-träd och dricka bush thé medan hönsen spatserar omkring och sprätter i den röda sanden….solen gassar, långt därborta skymtar jag den långa halsen på en giraff som sträcker på sig för att nå det översta bladet på trädet, barnen ropar och leker…..

Är det så där eller hamnar jag vid poolen vid något nybyggt opersonligt hotell som lika gärna kunde ligga på Kanarieöarna, med en paraplydrink i  handen och musikanläggning som spelar senaste låtarna på någon topplista? Jag måste nog läsa på lite……

 

Tankar som dyker upp

Av , , 3 kommentarer 8

I torsdags var jag på lasarettet med mitt barnbarn. På väg därifrån stötte vi ihop med  neurokirurgen som opererat mig två gånger, en gång vid hjärnblödning (brustet aneurysm) och sedan ytterligare en gång för mitt andra aneurysm.

Han såg inte mig och jag noterade bara: titta där är han som opererade mig. Men idag när jag var ensam ute och körde bil en längre sträcka så dök han upp i huvudet på mig. Jag såg honom framför mig när jag vaknade upp efter min andra, planerade, operation. Han var omgiven av en mängd människor, däribland min livskamrat. Han stod böjd över mig, höll mig i händerna och ropade mitt namn gång på gång på gång. Efteråt har jag förstått att det var en mycket mer komplicerad operation, "nära ögat" som kirurgen sade till livskamraten.

Då visste jag inget om det utan jag minns bara hur jag frös, jag var kall ända in i själen, ville inte vakna, mådde så fruktansvärt dåligt. Jag minns kirurgens min när jag lyckades tala om när jag var född; lättnad. Jag minns min förtvivlan när man inte hittade en rondskål utan jag fick lov att spy där jag låg. Tänk ändå att mitt i eländet så försökte jag ändå luta mig över sängkanten för att inte kasta upp i sängen. Visst sitter god uppfostran i!?

Jag minns min fasa när kirurgen ville tala med livskamraten utanför rummet. Jag minns min lättnad när livskamraten kom in igen. När allt var uppstädat och upptorkat och han drog upp täcket över axlarna på mig och lade dit en filt. Jag minns när värmen började komma åter in i kroppen.

Tänk alla dessa känslor kom tillbaka bara för att jag mötte honom, min hjälte, min kirurg. Han såg mig säkert inte. Han minns mig med största sannolikhet inte. För honom var jag bara en skalle, en hjärna i högen, men för mig…Tack och lov för de kompetenta människor som finns omkring oss i vården!

 

 

 

 

 

 

 

Efter 2 dagars arbete

Av , , 3 kommentarer 6

Två dagar har jag jobbat nu och vi har haft så kallt, så kallt på jobbet. Sjal och varma drycker har varit vad som hållit oss igång. Men nu är det fredag kväll och det är dans som gäller.

Tre tonåringar dansar i allrummet, breakdance tror jag att det är, härligt! På TV är det Letś dance och snickaren Willy från Bygglov har just dansat. Tänk så roligt att se honom,  som en "vanlig" människa, inte så smärt, inte så dansant MEN som han kämpade. Full av glöd med insikt om att han inte passar som Tony Irvings toyboy. Och tack och lov för det!

Visst är det skönt med sådana människor.

Varje människa är ett skåp

Av , , Bli först att kommentera 6

Helt plötsligt sitter jag i soffan och läser boken Varje människa är ett skåp av Lena Larsson. Lena Larsson, inredningsarkitekt, journalist, musikälskare. Hon var tonåring på 30-talet, gick i snickarlära, på Konsfack osv. På 40-talet var hon väldigt aktiv inom ämnet svenskarnas bo-vanor och hon deltog i kurser, debatter, utställningar, hördes i radio och TV och skrev i tidningar. Det fascinerande med den här boken är att hon hela sitt liv skrivit dagbok, samlat på minnen, saker, hemligheter, allmängods. Hon delar med sig av sina tidiga snickaralster, sina familjefoton, sin faders musikstycken. En mycket charmig bok som speglar livet mellan 30-60-talet.

I boken hittade jag en dikt som jag tyckte mycket om:

En dag om året borde alla låtsas
att döden vilar i ett vitt schatull
Inga stora illusioner krossas
och ingen skjuts för fyra dollars skull

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell
Inga rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då
Visst är det lögn, det kan väl hända
Jag bara säger; Vi kan låtsas så
Stig Dagerman

Dr Hook

Av , , Bli först att kommentera 8

Idag kände jag irritationen komma över mig, här har man ett stort hus och det är så fullt med grejor och människor så att jag får stå hopkurad i källaren, på undantag, när jag ska måla mina stugstolar. Nej, åter nej, nu får det vara nog. Sagt och gjort, det röjdes undan på matrumsbordet, alla lampor tändes och jag kunde ställa upp stolar för den avslutande målningen. Kristallkronan hänger för lågt så jag rymde bara två stolar!

När jag stod där och ställde iordning allt så hör jag barnbarnen spela en låt som jag känner igen, dvs jag känner igen melodin men inte utförandet. – Men vad är detta, frågar jag. Vänta ska ni få höra hur den låter i original, med Dr Hook.
 

Fram med Spotify och snart hördes den ena Dr Hook-låten efter den andra, härlig musik! Jag brukade spela deras låtar när jag städade, det blev så’n fart i städningen då. Livskamraten sade alltid att han hörde på långt håll när jag städade redan utanför lägenheten eller huset. Får jag bjuda på ett smakprov

 

 

Visst verkar de fullkomligt 70-talsaktigt påtända? eller är det äkta spelglädje med inte så lite ironi? Leta gärna reda på låten I got stoned and I missed it, så inser man att ironi fanns det i alla fall.

Tonåringar

Av , , 10 kommentarer 9

Det är kul att få ha tonåringar, 12 och 13 år, hos sig ett par veckor. Vad som är helt tydligt är att de gillar modet med tights och tajta "tunikor". Tunika är mitt ord, det använder inte de. Jag tycker också om det modet, det är skönt och bekvämt.

En viss skillnad föreligger dock mellan min modell av modet och deras. Mina tunikor är köpta på sportavdelningen, modell tvåmanstält, och fladdrar vilt i nordanvinden (om jag nu skulle gå ut i kylan). Deras tunikor ser ut att vara köpta på strumpavdelningen på samma varuhus, en kroppsnära strumpa per person. Hur den vinden skulle se ut som skulle kunna nästla sig in mellan kropp och tunika, den finns inte. Inte ens en lillfingernagel skulle rymmas där.

Det finns många sätt att göra bort sig på. Ett är t ex att säga: -men tjejer, nu får ni väl klä på er, halva dagen har ju gått. Den blick man då får….-men mormor, vi HAR klätt på oss.

För att inte tala om när de ska ge sig ut, -16C och med vinden yrande kring det mösslösa huvudet. Som mormor står man där och håller fram täckbyxorna och de varma stövlarna, medan barnbarnet tar på sig dubbla tights, sveper palestinasjalen kring halsen och trippar iväg med "finstövlarna" på. En mardröm för vilken hederlig mormor som helst!!!

Men efter att ha varit ute på mellandagsrean och sett alla dessa unga tjejer "alldeles för lite klädd" så inser jag att detta är det klädmode som gäller. Så efter att ha varit ute med hunden på morgonen så tog jag fram mitt album från 1968. Jag var 15 år och åkte på min första utlandsresa tillsammans med en kamrat och hennes familj. Jag ville se hur jag klädde mig då.

Vad hade jag på mig? Batikfärgade T-shirts som inte var särskilt långa. Om de var FÖR långa så kunde man alltid korta av dem genom att sätta ett brett bälte i midjan (och då fanns det midja). Hade man långbyxor så satt de långt nere på höfterna, tajt var ordet, medan det svallade hur mycket tyg som helst nedanför knät. Ibland var det nästan svårt att gå för tyget i byxbenen trasslade ihop sig i varandra. Denna kreation toppade jag då med en kort tröja som tydligt visade den mage som inte fanns.

Efter att ha sett bilderna så kan jag bara konstatera att var sak har sin tid. Tonåringar har, och har alltid haft, egna regler för vad som gäller. Tänk bara på swingpjattarna, modsen, punkarna…. Så här såg jag ut avresedagen från Marbella augusti 1968.

Min kompis Ann-Sofie är bortretuscherad från bilden. Vi har tyvärr tappat kontakt med varandra och jag vill inte lägga ut en bild på någon som inte godkänt detta.

Mamma sydde alla mina tuffa kläder inför den resan, utom T-shirtarna då. Denna kreation var i modell "lekoverall med korta ben". En mycket populär modell hos mig tydligen för jag hade en knallgul också, med knappar längs hela framsidan! Tänk vad mamma kunde! Hur många tonåringar låter sin mamma sy sina kläder idag?

 

 

Julen redan slut?

Av , , Bli först att kommentera 5

Igår plockades mina tomtar bort! Detta är historiskt, så tidigt har det aldrig skett. Jag vet inte vad som hände men plötsligt kände jag att nej, nu är det nog. Jag vill ha ljus och rymd omkring mig, åtminstone mer rymd än vad som fanns ihuset igår. Alla tomtarna plockades ner och ställdes in i bibiloteket för vidare färd upp på vinden någon dag när det är lite varmare.


Bye, bye mitt lilla gulliga tomtepar! Vi ses nästa år.

Tomt blev det och jag känner inte riktigt vad jag vill ställa fram heller. Men några semesterminnen kan rymmas i hallen. Det är värmande minnen från Hawaii, Kreta, Cypern,Turkiet, Israel och Egypten. De får stå där tills inspirationen faller på.

Ljusstaken är inget semesterminne utan den är gjord av pappa någon gång för 50-60 år sedan. Madonnan är dock ett semesterminne från Betlehem.

När jag ser bilderna så kommer tanken för mig, tänk om jag skulle gå en kurs i digital foto! Få lära mig att komponera bilderna och, inte minst, att jobba med dem i datorn.
Halla, alla bildningsförbund, har ni några kurser i digital fototeknik? Här har ni en kund.

 

Låååååång söndag

Av , , 2 kommentarer 7

Ibland hinner man ingenting på hela dagen. Det kan ha att göra med att jag vaknade 10.30 i "morse". Jag tror knappt att det är sant! Det enda jag har gjort är att måla en av stugstolarna första varvet, fixa lunch åt tjejerna och skjutsa N2 upp till badhuset i sta’n.
Nu är klockan nästan 16.00 och jag känner mig lite slö och sömnig igen. Nu gäller det att hålla sig vaken så att man inte vänder totalt på dygnet.

Kolsvart har det blivit ute, grannarna har skottat snö från sina snötyngda tak och Expressen ligger och väntar på mig. Alltså; ingenting att skriva om idag!