Nu är tydligen inte Vilhelmina unikt längre trots marknadsföringen om VIHELMINA med själ och hjärta. ”Vilhelmina är inte unikt” ekar majoriteten: – Nähä…

 

Hur många andra kommuner i Sverige har TVÅ fjällskolor, åk F-9?
Hur ser andelen elever med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar/-variationer) ut i Vilhelmina i förhållande till rikssnittet?
Hur stor andel överåriga elever på gymnasiet har Vilhelmina i förhållande till rikssnittet?
Hur stor andel elever i introduktionsklass har Vilhelmina i förhållande till rikssnittet.

 

I utbildningsnämnden har vi hört dessa siffror. I utbildningsnämnden sitter, mig veterligen, ledamöter och ersättare från alla partier utom SD.

Det går väldigt bra för majoriteten att använda rikssnitt och jämförbara kommuner när det gäller att racka ner på vår kämpande kommun, då handlar det om kostnader som är jättehöga (och notera då att de glömmer att vi är den enda kommunen – prove me wrong – som har TVÅ fjällskolor åk F-9). Kostnader/resurser är huvudfokus också då Vilhelmina placerat sig som tredje bästa skolkommun, i lärarförbundets ranking. Att skolans resultat också räknas verkar inte lika intressant. Dessutom tas siffrorna från 2019 innan avvecklingen av byskolorna. Vi får se hur rankingen blir framgent – och om den ”håller” beror det på kompetent och hårt arbetande personal inom skolan och eleverna!

Majoritetens nuvarande argumentation och handlande följer vad som (felaktigt) brukar tillskrivas jesuitordern – ”ändamålet helgar medlen”. Eller, ett mer bibliskt uttryck: ”sila mygg och svälja kameler”.

Tydligt exempel på det sistnämnda var att det inte fungerade för oppositionen att återremittera UN:s budgetäskande då risk- och konsekvensanalys inte hade gått ut till samtliga KS och KFM-ledamöter – ett ärende där bland annat tilläggsanslag för elever med behov av stöd inte godkändes. Däremot gick det så mycket bättre att få till en återremiss gällande rivningen av ett bostadshus med motiveringen bristande underlag i ärendet till fullmäktigeledamöterna. Här förekom även ett tydligt populistiskt drag hos ledamöter och partier som ofta brukar beskylla oppositionspartier för detsamma. Men insynen för kommunmedborgarna är viktig, precis som det är i frågan om UN:s budgetäskande!

Ett annat exempel var att PDI hade föreslagit att finansiera tilläggsanslaget om stöd till elever med särskilda behov genom att använda resultatutjämningsreserven (RUR). Något som ekonomichefen hade tillfrågats om och sagt att det går under vissa omständigheter. Men enligt majoritetens företrädare var det ”pengar som inte finns” (läs: de, C och S, vill använda RUR vid ett annat tillfälle – förhoppningsvis för samma ändamål när UN dragit över sin budget 2021 pga av att elever behöver sitt stöd – eller tidigare pga av att besparingarna på byskolorna inte gick så bra + utflyttning – som måste utjämnas i bokslutet – allt för att uthärda i att inte ge oppositionen rätt i frågan om att Vilhelmina kommun inte får tillräckligt med pengar och att vi gemensamt bör sända signal till riksnivån – Oh nej! Det går inte för Centerpartiet vill ta åt sig all ära och för att en C-Vilhelminabo vill komma in riksdagen 2022). När det gällde den prognos som nu verkar synas bli bättre (vilket åtminstone PDI förutsatt givet alla de besparing som gjorts – om inte vore något KUSLIGT skevt i kommunen och bortom politikens vetskap, men tydligen kom som en överraskning för vissa) höjdes ändå ett varningens finger: vi måste fortsätta hålla i slantarna och ”lyssnar på ekonomichefen”. Just det. Det går alltså bra att lyssna i vissa fall. Inte i andra.

Vilhelmina är unikt bara när majoriteten säger det. Tyst i klassen!

Det har nyligen uppmärksammats att vattenkraften riskerar att inte klassas som hållbar investering i och med införandet av EU:s taxonomi för att identifiera miljömässigt hållbara investeringar. Jag ska här framföra några av de motsägelser som inryms i EU:s miljölagstiftning och varför jag ser att Sverige just nu har en del problem att leva upp till vad som krävs (om de uthärdar i sin linje om minimianpassningar av vattenkraften).

Taxonomin, en del av EU:s Green Deal –

”utgår från en binär ansats, miljömässigt hållbar eller inte, där EU-kommissionen har fastställt sex miljömålsättningar:

1. Begränsning av klimatförändringar
2. Anpassning till klimatförändringar
3. Hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser
4. Övergång till en cirkulär ekonomi
5. Förebyggande och kontroll av föroreningar
6. Skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem

För att klassificeras som miljömässigt hållbar ska en verksamhet bidra väsentligt till minst ett av målen samtidigt som den inte väsentligt ska skada något av de andra målen. Ingen verksamhet utesluts på förhand med undantag för fossil energiproduktion.” (länk till källa)

Vad är det då för ”fel” på svensk vattenkraft?

Vi kan se, enligt de tankegångar och diskurser som råder idag, att vattenkraften uppfyller den första målsättningen. Vi kan säkert också se att vattenkraft inryms i den andra målsättningen. Men sedan kommer den tredje målsättningen: utgör den svenska vattenkraften – som den ser ut idag och som den kommer att se ut efter de anpassningar som görs enligt den nu beslutade nationella planen – en hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser? Det är mindre troligt då vissa högproducerande älva lämnas nästa helt utan miljöförbättringar och att alla undantag från miljöanpassning som står till buds ska användas vid den kommande omprövningen av vattenkrafttillstånden, där lejonparten är tilldömda med hjälp av lagstiftning som är över hundra år gammal. Här är det snarare den nya svenska lagstiftningen och nationella planen som skapar detta problem.

Den fjärde målsättningen om övergång till en cirkulär ekonomi torde inte fungera på energiproduktion eftersom det ständigt måste tillföras något, i fallet med vattenkraft måste dammar säkras eller som i det aktuella fallet, miljöanpassningar göras. Att vatten återanvänds oförstört kan ifrågasättas då fiskar dör i turbinerna och kisel minskar i de reglerade vattendragen som i sin tur påverkar havet efter det sista kraftverket som passerats. Östersjön och Bottenhavet är obehagliga exempel. Det rimmar illa med både den tredje och den femte målsättningen.

Men det är kanske främst vid den sista och sjätte målsättningen om skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem som den nyligen beslutade svenska vatten- tillika miljölagstiftningen visar att den svenska vattenkraften nu spelat bort sig som ”hållbar” investering. I och med beslutet att endast avstå 1,5 TWh i produktionsbortfall trots förväntade ökade vattenflöden och nivåer i framtiden rider dessa politiker endast på kapitalets flodvåg. Politikerna som gått med på detta borde egentligen få skylla sig själv. Vilken slags miljö är de ute efter? Ser de inte att miljö går så långt bortanför deras egna position ovanför vattenytan? Ser de världen och livet under den blanka ytan av sin vattenkraft?

När jag tidigt under 2014 började följa frågan om svensk vatten- och miljölagstiftnings anpassning till EU:s vattendirektiv slogs jag av den märkliga frånvaron av helhetssyn, då främst gällande att det bodde människor utefter vattendragen som närde en lång historia av miljömässig orättvisa. Det faktumet och osynliggörandet kvarstår, men nu slås jag alltmer av hur frågan som en gång handlade blott om vattenmiljön kan så helt inlemmas i tankarna om vad som är hållbar energiproduktion så till den milda grad att det som skulle kunna bli mer miljöanpassat (det finns ingen miljövänlig energiproduktion, bara mer eller mindre miljöanpassad) och därigenom mer hållbart, det vill säga miljöanpassad vattenkraft, nu har fällt sig själv på eget grepp genom sina bestämmelser.

Den i sammanhanget eventuellt skadeglade kan konstatera att Sverige har varit pådrivande i arbetet med att ta fram taxonomin som nu riskerar att klassa delar av svenskt skogsbruk och vattenkraft som ej hållbara investeringar. Men den skadeglädjen lär inte bli långlivad, nyansering är på väg:

”Om det tex. skulle visa sig att delar av den svenska befintliga vattenkrafts- och skogsproduktion inte klassas som taxonomigrön så kommer taxonomin att ange vad som krävs. Önskvärt vore att alla aktiviteter klassas utefter en nyanserad skala från mörkbrunt till mörkgrönt. Det bedömdes dock inte realistiskt på kort sikt. Kommissionen har initialt inkluderat verksamheter med störst potential att bidra till minskade klimatutsläpp respektive klimatanpassning. Redan nästa år ska kommissionen också ta fram en rapport med förslag på hur taxonomins omfattning kan utvecklas med verksamheter som kan betraktas som mer neutrala respektive skadliga, dvs. fler nyanser samt sociala aspekter.” (länk till källa)

Så om politikerna bara sitter lugnt i sin båt på reglerade vatten, lär de varken frysa fast i isen eller blir indragna i turbinerna och utkastade med utloppsvattnet. Nej, de kan klara sig lugnt i land där de kan värdesätta miljön. Och den ovannämnde i sammanhanget eventuellt skadeglade får se sig om efter nya sätt att stinga hål på den allt starkare bubblan om ”miljövänlig” och ”hållbar” vattenkraft eller göra sitt för att den ska bli mer miljöanpassad. Ett sätt att göra det är att ge sina synpunkter på taxonomi här innan den 18 december 2020.

Men det verkar åtminstone som att EU:s gröna taxonomi kommer att kräva mer av de svenska vattenkraftutövarna än vad svenska beslutsfattare gjorde. Och ifall den prognosen stämmer, då har (äntligen) EU bidragit med något gott på miljöområdet!

 

Så här inför första advent undrar jag lite som Bagheera i Djungelboken: ”Säg, när du har knockat din elev, hur tror du då att han ska komma ihåg vad du lärt honom?” Fast istället – med hänsyn till att det skrivs flera bloggar om samma (arbets-) möte med likartad information: Säg, när ni nu har talat om att det ska svida så förbajkat för medborgarna – hur kan ni då förvänta er inflyttning eller ens kvarboende? men att ”vi kommer att ha en kommun som fungerar lika bra som andra kommuner även efter att vi ställt om”. Lite mer pedagogisk information till medborgarna kanske man kan kräva av de som påstår att allt ska bli såå bra bara de fått styra färdigt. Det finns just nu många som bara ser totalt mörker inte bara för att det är sen november under en pandemi utan för att med alla dessa ständigt återkommande utsagor om att ”vi är för dyra”, ”vi har för stor kostym” och så verkar det tydligen inte hända något trots x antal miljoner i besparingar… eller är det för att ingen stannar upp och analyserar var vi faktiskt befinner oss, utan snarare fortsätter som för att försöka legitimera att det var rätt att lägga ner 2 byskolor trots att kostnaderna för att skjutsa in dem till plassen (på kort sikt, hoppas jag) riskerar övergå ”priset” av den ena skolan.

Dessutom – och det här gäller väl främst SKR (som jobbar för vem då? Staten börjar ju jag tro) – det är ju beklagligt att det fortfarande inte görs någon skillnad i jämförelser mellan kommuner med A- och B-skolor i statistiken. De uppgifter SKR går på berör Vilhelmina när vi hade 4 st B-skolor med 4 st förskoleklasser/f-3 klasser med 2-5 elever i klasserna. Tacka sjutton…. att det blir höga kostnader. Men det betyder inte att dessa skolor och dessa fsk-elever inte ska få ha den undervisningen i rimlig närhet till hemmet, ändå.

Politiker skriver om att se till hela kommunen med skattebetalarnas pengar. Jo. Ni som skriver/säger så har jag bara ett råd till – innan den floskeln används igen vill jag att du satt dig ner och räknat ut exakt vad en fjällbo får för sina skattepengar i förhållande till vad som finns i fjällbons närhet, eller varför inte en Latikbergs-, Malgoviks- eller Nästansjöbo, och sedan jämför det med vad en tätortsbo får för sina skattepengar i förhållande till vad som finns i tätortsbons närhet. Då först kan vi fortsätta.

På måndag den 30 november går remisstiden ut för något som troligen är en av de sista remisser innan omprövningen av vattenkraften sätter igång under 2022. Det handlar om vägledning om samverkan inför prövning enligt den nationella planen för omprövning av vattenkraftverk för moderna miljövillkor.

Denna process är troligen den viktigaste vattenmiljöfrågan under de kommande 20 åren. Och vad gör Vilhelmina kommun – som tillsammans med Sollefteå är de kommuner som inbjudits att svara på remissen av de fyra kommuner som ligger längs Ångermanälven? Vid det senaste kommunstyrelsesammanträdet fanns ärendet på dagordningen men utan remissunderlag och förslag till yttrande från förvaltning eller politiken, vilket är anmärkningsvärt. PDI inkom med ett förslag till remissvar till underlagen på måndagen, dagen innan KS. Då bör politiker ta sig tid att läsa. Eller ajournera mötet för att sätta sig in i det enda remissvar som förelåg. Resultatet blev ingenting alls.

Remissen skickades ut redan i början av september och Vilhelmina kommun hade under två månader tid att ta upp ärendet för beredning i KSau och KS samt fullmäktige. Hur kan ett ärende hamna så helt i byrålådan? Ångermanälven är det vattendrag som enligt den nationella planen får minst produktionsbortfall till förmån för miljöanpassningar – endast 0,1 % (verksamheten kommer mao bedrivas i enlighet med ’business as usual’) – detta faktum borde få politiken i Vilhelmina kommun att vilja agera. I synnerhet då lokalpolitiker skriver om höga vattenstånd i sjöar inom nämnda område.

Här kommer de inspel som gjordes till ett remissyttrande (men som avslogs av majoriteten) i ett mer lättläst format. Myndigheten har en excel-fil som de vill att remissinstanserna ska föra in synpunkterna uti. Om du följer denna länk kan du ta del av den 25-sidiga remissen (det vi svarar på).

 

Remiss vägledning samverkan Synpunkter från PDI, Vilhelmina kommun

Dnr 2247-2020

 

2 Roller och ansvar

2.1 Huvudansvarig – länsstyrelserna

Ange exakt lagrum – SFS 2004:660 räcker inte, brukligt är att ange kap och § samt när detta ändrades (2018?) det ger sken av att skyldigheten (att använda undantag från EU-rätten) har funnits längre än den har. En regel som innebär dödförklarande av vissa älvar, och där högproducerande älvar som exempelvis Ångermanälven och Luleälven knappast ges någon möjlighet till miljöförbättring.

 

2.4 Kommuner, myndigheter och intresseorganisationer

Återigen (sett till hela vattenverksamhetsutredningen) glöms vissa organisationer bort. Sámiid Riikkasearvi (SSR) – intresseorganisation för de flesta samebyar som utövar renskötsel i Sverige är inte med – inte ens på er sändlista. Renskötseln är en viktig näring i de områden där vattenkraften producerar som mest, en näring grundad på urfolkets urminnes hävd och rätt som påverkats och påverkas fortfarande å det yttersta av vattenkraften. SSR och de samebyar som berörs (deras kunskap om dessa anläggningar torde vara av vikt för prövningen) ska givetvis vara med och också omnämnas i detta dokument för vägledning.

 

3 När startar och avslutas samverkan i respektive område

Även andra parter (kommuner och intresseorganisationer, sakägare) ska kunna söka medel ur vattenkraftens miljöfond för att göra utredningar. Utredningar som de tvingas göra eller resurser de behöver lägga för att omprövningen ska ske och för att de ska kunna ta tillvara sina rättigheter. Vattenkraftens miljöfond bygger ju på en omfördelning av skatter som allmänheten som elkonsumenter och skattebetalare bidrar till att fylla, därför borde fonden inte vara vikt enbart för verksamhetsutövare av vattenkraft.

 

4 Syftet med samverkan

Det borde klargöras mycket tydligare vad som avses med allmänna intressen så inga missförstånd uppstår. Skrivningarna om samsyn m.m. styr in på en väg där förutsättningar för eventuellt motstående intressens synsätt inte kommer att kunna framföras. Skrivningarna ger uttryck för att allt redan är tillrättalagt för dem som har mest resurser i fråga om att framföra sina intressen, dvs vattenverksamhetsutövarna/elproducenterna eftersom de också har medel att göra utredningar som stärker deras argument för att i värsta fall miljöanpassa i minsta mån. Rättssäkerheten genom insyn och inflytande måste börja redan under denna samverkansfas och förutsättningarna för legitima sakägares talan måste stärkas.

 

4.2 Största möjliga vattenmiljönytta

Ur Älvräddarnas överklagan av den nationella planen: ”Enligt ramdirektivet för vatten ska unionens vattenförekomster uppnå så kallad god ekologisk status senast 2027. Enligt regeringsbeslutet ska de sista omprövningarna påbörjas först 2037. Med ett inriktningsmål om att max 1,5 terawattimmar ska avsättas för miljöskyddsåtgärder och därtill ett krav riktat till vattenmyndigheterna att alla ramdirektivets möjligheter till undantag från kravet på god ekologisk status ska användas, blir det inte möjligt för Sverige att leva upp till ramvattendirektivets krav”. Vi instämmer med älvräddarnas analys. Med tanke på ökad nederbörd och högre vattenflöden i framtiden kan mer avsättas för miljöskyddsåtgärder.

 

4.3 Effektiv tillgång till vattenkraftsel

Enligt regeringens beslut motsvarar 67 TWh 45% av elproduktionen, inte 67%. Varför blanda in regionalt och lokalt perspektiv när de stora producerande älvarna/områdena redan (över)uppfyllt behovet för ”sin” region. Med den argumentationen borde det miljöanpassas mer – vilket är rakt motsatt planen och beslutade politiken: Det ska miljöanpassas ungefär noll i de älvar som produceras mest, vilket också är i de områden där det konsumeras minst.

 

4.4 Ansökans innehåll

Det är viktigt att uppgifter om berörda sakägare ingår i samverkan. Annars riskerar samverkansfasen missa berörda sakägare. På vilket sätt kommer deras möjlighet till talan säkras i den senare processen av omprövning?

 

5 Omfattningen av samverkan

5.2 Inget krav på miljökonsekvensbeskrivning

Miljökonsekvensbeskrivning ingår som en del av strategisk miljöbedömning eller ”specifik miljöbedömning”. Det förefaller märkligt om en omprövning i syfte att säkra moderna miljövillkor enl EU:s ramdirektiv för vatten inte kräver en MKB (så att säga i efterhand, med facit i hand) eller en miljöbedöming i någon mån, eftersom dessa tillstånd ofta är väldigt gamla och omfattande och dess inverkan på flera sätt behöver dokumenteras och kommuniceras. Om det handlar om att kalla det för bakgrundsbeskrivning (jfr. 7.2 inledande samverkansfas), miljöstatus eller MKB är kanske mindre intressant.

 

5.3 Underlag kopplat till statusklassificering och normsättning inom vattenförvaltningen

se kommentarer till 5.2

 

5.4 Allmänna och enskilda intressen

Vilka är enskilda? Vilka är ”övriga sakägare”? Om påverkan på andra allmänna intressen ska kunna identifieras borde samverkan vara så bred som möjligt. Enskilda intressen borde i varje område få möjlighet att forma en plattform som kan representera dem.

 

5.6 Flera tillstånd för en och samma verksamhet

En mycket viktig punkt är att utövaren informerar om vilka tillstånd som gäller för anläggningarna, detta i synnerhet om möjlighet till korttidsreglering finns. Det faktiska användandet av dessa möjligheter ska även redovisas ett antal år tillbaka i tiden. Borde redan vara en skyldighet att informera kommunerna som vattendragen ligger i eller vattenvårdsområdena som omfattas.

 

5.7 Lokalisering

Även om avvägning av riksintressen inte behöver göras så måste riksintressena och dess företrädare (lokalt) ändå ingå på något sätt i samverkansfasen.

 

5.8 Effektivisering och ökad reglerförmåga

Var går gränsen för effektivisering och ökning av reglerförmågan? Nyttjad korttidsreglering och ”reglerförmåga” ska framvisas och kommuniceras i varje ärende i samverkansfasen. Eventuella överanvändningar av tillstånd ska dokumenteras och sakföras vid behov. Tydligare mått (i landskapet) för exv. vad som är gränser för högsta dämning måste finnas (återinföras).

 

7 Havs- och vattenmyndighetens förslag på arbetsgång

7.1 Inledning

länsstyrelserna bör inte (punkt 7) ensamma bestämma vilka som ska samverkas med utan samverkansdeltagande bör gå ut på remiss till de ”allmänna intressen” som identifieras i inledningen (punkt 4).

 

7.2 Bakgrundsbeskrivning

viktigt att andra intressen/sakägare också kan ge inspel på bakgrundsbeskrivningen.

 

7.2.2 Effektiv tillgång till vattenkraftsel

Nyttjad korttidsreglering och ”reglerförmåga” ska framvisas och kommuniceras i varje ärende i samverkansfasen. Eventuella överanvändningar av tillstånd ska dokumenteras och sakföras vid behov mot bakgrund av verksamhetsutövarens ansvar. Tydligare mått (i landskapet) för exv vad som är gränser för högsta dämning måste finnas (återinföras).

 

7.2.4 Dialog med andra aktörer

bra, se 7.2. Även viktigt att dessa ”andra” tidigt är identifierade.

 

7.3 Analys

Bra att Havs-och vattenmyndigheten anser att alla aktörer i processen kan lämna över information till vattenmyndigheten som de menar kan ha betydelse för exempelvis statusklassificeringar och miljökvalitetsnormer.

 

7.3.1 Miljöanpassningar

är det här överhuvudtaget möjligt med ett mål om produktionsbortfall på högst 1,5 TWh? I den nationella planen anges 0,1 % produktionsförlust i Ångermanälven. Det är minst sagt helt orealistiskt ur miljöanpassningsperspektiv. Miljöanpassningar kan även behövas för miljön ovanför vattnet, faunapassager. Ett exempel i Vilhelmina kommun är renpassagen/bron som under många år utlovats av verksamhetsutövaren vid Vojmån. Men även generellt har renens livsmiljö påverkats markant av vattenkraftutbyggnad över tid. 34 av landets 51 samebyar har en eller flera vattenkraftanläggningar på sina marker. I takt med vindkraftutbyggnaden blir de användbara områdena färre och ännu mer ansträngda, ett helhetsperspektiv (energisystemanalys och sammanlagda effekter) behövs på energiproduktionens miljöpåverkan – både på land och i vattnet.

 

7.3.2 Konsekvenser för verksamheterna

enligt miljöbalken har verksamhetsutövarna 100 procent eget ansvar att inte bara sköta sin verksamhet enligt gällande regelverk och föreslå åtgärder för att göra det, men de förutsätts också ha kunskap för att förstå sin egen verksamhets miljöpåverkan.

 

7.3.3 Konsekvenser för andra intressen

se 7.1

 

Övrigt/Allmänt

Ur Älvräddarnas överklagan av den nationella planen: ”Enligt ramdirektivet för vatten ska unionens vattenförekomster uppnå så kallad god ekologisk status senast 2027. Enligt regeringsbeslutet ska de sista omprövningarna påbörjas först 2037. Med ett inriktningsmål om att max 1,5 terawattimmar ska avsättas för miljöskyddsåtgärder och därtill ett krav riktat till vattenmyndigheterna att alla ramdirektivets möjligheter till undantag från kravet på god ekologisk status ska användas, blir det inte möjligt för Sverige att leva upp till ramvattendirektivets krav”. Vi instämmer med älvräddarnas analys. Med tanke på ökad nederbörd och högre vattenflöden i framtiden kan mer avsättas för miljöskyddsåtgärder.

 

Slutligen, kan det ur ett miljöanpassningsperspektiv sägas vara giltigt att mäta miljöanpassningar i termer av produktionsbortfall? I synnerhet i relation till det här: https://svenska.yle.fi/artikel/2020/01/24/finland-ar-beroende-av-elimport-medan-sverige-exporterar-rekordmycket-delvis-pa

Sverige klarar alltså att exportera 25 TWh, delvis på grund av vindkraftboomen. Att inte mer avsätts till miljöanpassning av vattenmiljön på hemmaplan, är givetvis den stora frågan.

 

 

 

Ibland (eller just i det fält jag forskar, ganska ofta) känns det som historien går igen.

19 oktober 2020:

”Regeringen tillsätter en utredning som ska se över möjligheten att ta bort kravet i miljöbalken på kommunal tillstyrkan av vindkraftsanläggningar, det s.k. kommunala vetot”

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/10/utredning-om-okad-forutsagbarhet-vid-miljoprovning-av-vindkraft/

”Svensk Vindenergi har föreslagit att kommunernas vindkraftsveto ska justeras så att kommunens beslut uttalat gäller lokaliseringen, samt att besked lämnas tidigt och inte kan ändras under processens gång.”

https://svenskvindenergi.org/komm-fran-oss/regeringen-tillsatter-utredning-om-borttagande-av-kommunalt-veto-mot-vindkraft

På anmodan av branschorganisation snabbutreds borttagandet av kommunalt veto i vindkraftfrågor. Inte ”öppet” det kommunala vetot (hur ser det ut i andra länder?; vilken inverkan har det?; hur uppfattar kommunerna ansvaret/möjligheten?), utan just borttagandet av det.

Vi (re)ser tillbaka:

September 1939:

Kungliga Vattenfallsstyrelsen och Svenska Vattenkraftföreningen skriver ett förslag till nya förenklade förfaranden för vattenkraftutbyggnad mot bakgrund av krigsutbrottet. En snabbutredning tillsätts och den 20 oktober 1939 presenteras lagen med särskilda bestämmelser om tillfällig vattenreglering – en tillfällig lag om tillfällig vattenreglering som skulle tas bort efter kriget.

Denna ”krislag” tog bort de krav på skade- och ersättningsutredningar som ”hindrade en snabb utbyggnad”. Lagen ledde till att många sjöar i norr och renskötselområdet blev utbyggda (trots att lagen inte fick användas vid reglering av tidigare oreglerade sjöar), långdragna rättsprocesser då ersättningar inte fastställdes, många ouppklarade skador samt att lagen fortsatt fick användas till 1961 då den blev ”vilande krislag” igen. Lagen blev helt avgörande för hur vattenkraften från Sápmi på svensk sida blev betraktad som ”billig el från norr” på grund av rättsosäkerhet och avfärdandet av vissa sakägares rättigheter.

Lagen, eller hellre dess konsekvenser, förde med tiden även något gott med sig: i kölvattnet av förluster och av ett motstånd mot vattenkraftexpansionen, arbetades nya bestämmelser fram, bestämmelser som gav lokalsamhället mer insyn och inflytande under 1950-talet, även om det formellt sett inte gav så stor inverkan på vattenkraftexpansionen förrän långt senare. Läs gärna min artikel:

Recurring Colonial Ignorance. A Genealogy of the Swedish Energy System

http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1344078/FULLTEXT01.pdf

 

På norsk sida påbörjas nu en översyn av koncessionssystemet för vindkraft.  Det norska systemet kan ses som mer centraliserat än det svenska, därför kan det tänkas att dessa två parallella processer går i motsatt riktningar, den norska:

”Regjeringen vil endre konsesjonsbehandlingen for å oppnå en bedre lokal og regional forankring av nye vindkraftprosjekter. Det vil bli lagt opp til regionvis samlet behandling av prosjekter og tids­frister i ulike deler av prosessen. Regjeringen vil samtidig forbedre beslutningsgrunnlaget gjen­nom grundigere samfunnsøkonomiske vurder­inger av fordeler og ulemper. Konsesjonsmyndig­hetenes avveininger av fordeler og ulemper skal synliggjøres bedre i vedtak om vindkraft.” (St.m 2019-2020:28, s.29)

Jag tror att de båda länderna kan ha utbyte av varandras processer och hoppas att de samarbetar utifrån sina olika utgångspositioner. I Norge har kritik rests just kring det förfarande där bolag kan sluta avtal med privata markägare innan planerna offentliggörs, detta är ett särskilt stort problem i samiska områden där bruks- och egendomsrätt föreligger parallellt, men det gör det ju även i många andra områden. Kanhända den svenska sidan kan ta lärdom av sin egen historia, när det gäller lokala konsekvenser och konsekvenser för samiskt samhälle. Båda infallsvinklar har givetvis bäring för framtida landsbygdspolitik, och inte bara energipolitik.

Låt nu inte historien gå igen! Vindkraft och kommunalt veto har en historia kopplad till vattenkraftutbyggnad!

 

Begreppet Populism används ofta av politiker som ett skällsord mot andra politiker/partier vilka agerar på sätt som inte gillas. Ofta används det av majoriteter som känner sig tvungna fatta ”obekväma beslut” och när de kritiseras slår de begreppet i huvudet på sin motståndare. Eller också, såsom i Vilhelmina, kan det används av små partier – som det verkar – gärna slåss mot allt och alla för att få så många mot sig bland partierna så att inga egna aktiviteter behöver vidtas eller förslag behöver presenteras. Kanske en strategi att skapa rökridåer?

På en VKblogg menar en moderat att vissa partier är populister på grundval av felaktigheter och gamla nyheter. Eftersom vederbörande inte släpper in min kommentar (trots att vederbörande har skrivit en ny blogg och passat på att ändrat från det felaktiga Politiskt Initiativ till det rätta Politiskt Alternativ) publicerar jag här ett utklipp från min inloggade VK-profil där min kommentar syns (fast nu är den tydligen raderad av bloggaren – verkligen ”snyggt” agerat).

 

 

Jag anser alltså att vederbörande moderats blogg är den som snarare ger populismen ett ansikte än den partier som beskylls.

Det blir än mer synligt i vederbörandes nya blogg där vederbörande beskyller, denna gång samtliga andra partier i KS för dåligt besparingsbeslut (notera nu att just denne moderat klagat i otaliga bloggar på att inga besparingar görs). Dåligt beslut alltså – trots att denne ersättare i KS på rak fråga från KSO under mötet inte hade något att säga om besparingarna. Alltså: det fanns en chans att vid mötet framföra synpunkter på en lägre inomhustemperatur.

Nu när det bränner till i media i frågan om temperatursänkningen, då vill vederbörande påpeka att det är fel. Här kan vi snacka om ”populism” – om vi nu ska använda den typen av begrepp. Jag är snarare av den åsikten att partier agerar på sina respektive sätt på grund av att de ser olika konsekvenser av och lösningar på problem och för att de bryr sig om vad som sker. Och ja, moderaten bryr sig om temperaturen, det gör vi alla när vi ser hur det slår i redan kyliga lokaler. Så jag ska inte beskylla denne för populism, bara visa på det motsägelsefulla och i IRL fullkomligt apolitiska!!! agerandet. Vore det inte bättre att ha agerat där och då istället för att komma i efterhand och försöka göra sig bättre än de som fattade det ogillade beslutet?

Däremot accepterar jag inte osakliga ryktesspridningar som får stå oemotsagda och sedan såsom en grogrund kommenterade av personer som fortsätter illasinnad ryktesspridning, allt för att svärta ner partier och politiker. Ska kritik framställas ska det göras på saklig grund inte i svepande ordalag utan ett uns av belägg.

Trots att jag vet att Vilhelmina kommuns väljarskara är klokare än att ta allt vad som skrivs på den bloggen som sanning.

 

Att läsa och granska de stora berättelser (Grand Narratives) och policy-dokument som är vägledande för den samhällsutveckling som pågår kan ibland vara provocerande. Just nu funderar jag på Agenda 2030 och globala målen för hållbar utveckling för att i det finna stöd för en (hållbar) landsbygds- och glesbygdspolitik. Men jag finner knappast någon landsbygds- och glesbygdsdimension i dessa utöver de rader som rör sk. utvecklingsländer och små önationer. Jag lyfter här några av målen utifrån ett sk. i-lands och inlandsbaserat glesbygdsperspektiv.

Mål 2 Ingen hunger handlar om hur maten ska nå städerna, inte hur livsmedelsproducenterna ska kunna leva och bo på de platser där de producerar råvaror till livsmedlen. Hur implementerar Sverige t.ex. delmål 2.3?

”Till 2030 fördubbla jordbrukets produktivitet och inkomster för småskaliga livsmedelsproducenter, i synnerhet kvinnor, ursprungsfolk, familjejordbrukare,
boskapsskötande nomader samt fiskare, inklusive genom säker och lika tillgång till
mark, andra produktionsresurser och insatsvaror, kunskap, finansiella tjänster och
marknader samt möjligheter till förädling och sysselsättning utanför jordbruket.”

Enligt detta mål borde renskötselns förutsättningar klart förbättras, fiskeri och småskaligt jordbruk understödjas. Vad gör EU? Med EU:s system kommer Sveriges självförsörjningsgrad sjunka och ingen produktion understöds norr om Dalälven. Hur grön är omställningen då?

Det finns en svensk handlingsplan antagen 2018 där det framgår att:

”Regeringens livsmedelsstrategi syftar till att skapa en konkurrenskraftig [min kursivering
– marknaden igen?] livsmedelskedja [i strid mot Eu?], där den totala
livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, för att
skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet.”

Tittar vi på våra grannländer har Finland skrivit in i sin grundlag att de ska ha 80 % självhushållning; i Norge – där endast 8 % av arealen kan betraktas som jordbruksmark – har de ändå 70 % självhushållning. Vad har de båda länderna gemensamt? Upplevelsen av krig inom sina gränser. Sverige däremot sägs idag ha 50 % självhushållning men det är tveksamt, med EU-politiken och jordbruksstöden kommer denna siffra ska sjunka till 35 % omkring 2030. Och ingen odling med EU:s jordbruksstöd norr om Mälardalen. Anmärkningsvärt (eller inte) är också att urfolket samernas livsmedelsproduktion inte omnämns i den svenska handlingsplanen.

 

Mål 4 – god utbildning för alla inkluderar inte geografiska perspektiv (förutom de sista delmålen som tar upp små önationer och länder under utveckling). Däremot omnämns trygga miljöer och vikten av utbildning för ursprungsfolk. Att samer är ett urfolk i Sverige är ett faktum och värna de skolor som arbetar med samisk integrering blir även något att addera till den svenska centralistiska politiken. En säker tillgång till utbildning borde givetvis också innebära att utbildningen finns på rimlig närhet från hemmet.

I regeringens handlingsplan finns inget som stöder likvärdig utbildning på grundval av geografisk hemvist. Endast socioekonomiska aspekter vilket visar främst att regeringens sikte är inställt på en urban, likvärdig skola. Frågan är om de ens vet om skolorna på landsbygden. De berömmer sig med att 28 000 fler har anställt inom skolväsendet. Om det är med statliga pengar så undrar vi på lands- och i glesbygden – vart tog de vägen 2019/20?

 

Mål 8 orkar jag inte ens gå in på – Business as usual. Det är vad som oroar mig mest: målet som inkluderar ensidig ekonomisk tillväxt. Är det verkligen det vi ska (eller kan) fortsätta med? Går det?

 

Under mål 9 om Hållbar industri, innovationer och infrastruktur upprepas mantrat att hälften av världen befolkning bor i städer och att det förväntas öka – närmast som en oundviklighet och förutsättning. Inte något om huruvida det är önskvärt utifrån hållbarhetskriterier.

Det vore vidare intressant att få en konsekvensbeskrivning av energiåtgången för ett ”helt uppkopplat Sverige”.

 

Mål 10 berör Minskad ojämlikhet INOM och mellan länder. Här slås en viktig värdering fast – något som i lokalpolitiska sammanhang ofta kallas populism:

”Stater bär huvudansvaret för att främja jämlikhet i samhället, eftersom ojämlikhet har
sin grund i strukturella förhållanden.”

Jag uppmanar politiker inom Centern, Socialdemokraterna samt Moderaterna i Vilhelmina att läsa meningen en gång till.

Vidare:

”Ekonomisk utveckling kan leda till minskad fattigdom för individen och samhället. Vi
måste verka för att tillgången till resurser och möjligheten att delta i och påverka
samhällsutvecklingen är rättvis, inom länder såväl som mellan länder.”

Men sedan inget om hur jämlikhet i landsbygd och glesbygd ska tryggas??!!??

Men hör och häpna i svenska handlingsplanen (som iofs bara gäller till 2020):

”Regeringen har beslutat om ett långsiktigt reformprogram för minskad segregation.
Syftet är att förbättra situationen i områden med socioekonomiska utmaningar och
motverka strukturella orsaker till segregation. Från och med 2018 och tio år framåt
genomför regeringen stora satsningar på att förbättra situationen i kommuner och
områden med socioekonomiska utmaningar.”

Hur var det nu med skola i lands- och glesbygd, och oskäligheter i utjämningssystemet?

 

Det finns Mål 11 om Hållbara städer och samhällen men inget om hållbar landsbygd (jo, landsbygd omnämns 1 gång i delmål 11:7a) som om landsbygden inte kan vara del av ett samhälle. Landsbygd och natur ses mer som något kulturellt, något musealt, ett arv (delmål 11.4): ”Stärka insatserna för att skydda och trygga världens kultur- och naturarv”. Miljöproblemen med städerna framhålls men ändå görs ingen markering kring hållbar landsbygdsutveckling som en lösning på urbaniseringen, rätt till bostad, grönområden och trygga miljöer. Istället pekar delmålet 11.6 snarare på att om vi ökar antalet människor i städerna minskar städernas miljöpåverkan per person, ett utsnitt av ”vår” tids förtröstan till chimären klimatkompensation. Här är det uppenbart att Agendan har stoppat huvudet i citysanden, ursäkta betongen, och härdat fast.

I den svenska handlingsplanen är insatser mot hållbara städer och samhällen än mer urbancentrerat. Det är nästan pinsamt att det inte inleds med en portalparagraf: Sverige är ett land med stor variation gällande befolkningstäthet. Men va’ ***, en kan inte begära för mycket av de där policyskaparna. Men det visar hur osjälvständigt ett land kan agera i respons på ett dokument som lämnar en del till övers att önska.

 

I Mål 15 Ekosystem och biologisk mångfald finns ett delmål (15.1) som Sverige duktigt har skjutit i sank på grund av sitt energibehov och oförmåga att pröva andra vägar än vattenkraft:

”Till 2020 bevara, återställa och hållbart använda ekosystem på land och i sötvatten och
deras ekosystemtjänster, särskilt skogar, våtmarker, berg och torra områden, i enlighet
med de skyldigheter som anges i internationella överenskommelser.”

Med den nya nationella planen för omprövning av vattenkraften används alla undantag från EU:s vattendirektiv, ingen återställning och minimal miljöförbättring, endast 1,5 TWh av produktionsbortfall accepteras.

Talande är att i den svenska handlingsplanens mål 14 (om Havsvatten) och 15 Landbaserade Ekosystem och biologisk mångfald nämns inget om energiöverenskommelsen och nationella planen för omprövning av vattenkraften (och dess konsekvenser) vilket kan tyckas vara otroligt enögt och rent av inkompetent – var är helhetssynen? Istället omnämns givetvis dessa strategier under mål 7 om hållbar energi.

 

Målen är inalles 17 och går att läsa om här.

Görs det någon analys av hur mycket dessa mål strider mot varandra?

Och vilka värden som inte inkluderas? Jag har bara berört några av målen här, en internationell tidskrift dedikerade 2017 ett specialnummer åt Agenda 2030 ur ett människorättsperspektiv.

 

Slutligen är det väl inte konstigt att utvecklingen går som den går – Agenda 2030 verkar till stor del vara urban och jag får den starka känslan av att den utgår från att landsbygd är en del av något fattigt i utvecklingsländer och som successivt ska utrotas. Frågan är om det går att tala om sammanhållna och inkluderande samhällen när vissa måste offra mycket mer än andra. Och nu menar jag globalt – om önationer såväl som ”forna” kolonier, både i syd och i nord.

Följande är utkast till en skrivelse jag tänker göra till Region Västerbotten och Region 10. Skriv in en kommentar (den behöver inte publiceras om du inte anger att du vill det) om du vill skriva under eller om du vill tillägga något!

//

Hej,

Jag har bott i Vilhelmina kommun i tolv år. Under dessa år har satsningarna på kultur- och musikskapande för barn och unga i kommunen successivt minskat då ekonomin har varit under hård press och kulturen inte har prioriterats. Historiskt har Vilhelmina varit en framstående kulturkommun med Sveriges äldsta amatörteater samt andra amatörteatersällskap, ett berömt folkdanslag, Sveriges största spelmansstämma på scen, ett flertal kända författare och konstnärlig verksamhet inom ramen för gymnasiet såsom estetisk linje, samt balettskola, jazzbalettskola, dansprojekt, teaterprojekt, Kyrkan, musikföreningar, teaterföreningen, filmstudion, studieförbund och gallerier. Det har också arrangerats olika former av tilldragelser såsom nybyggarvecka, samiska kulturdagar, WWW-helgen, Vilhelmina-biennalen, Hösthelgen i Dikanäs, Midnight Light Festival med mera. En av de viktigaste ingredienserna som fört intresset för kulturutövande vidare genom åldrarna har varit Musikskolan i Vilhelmina men den lades ner 2016 på grund av ekonomiska skäl.

I baktakt till denna dystra utveckling har den psykiska ohälsan ökat, inte bara i vår kommun utan även i hela landet. Många har läst om de drogrelaterade dödsfallen som inträffade i kommunen för snart ett år sedan. Som samhälle behöver vi förebygga psykiska ohälsa som riskerar att leda över i drogberoende och det behöver göras under förskole-, grund- och gymnasieskoletiden.

Att kultur och musik har en läkande och helande effekt torde idag stå bortom allt rimligt tvivel (http://www.kulturellahjarnan.se/sv/forskning-2/forskning/) : både deltagande och utövande har effekter på inlärning, mot stroke, Parkinsons, demens, neuropsykiatriska diagnoser, psykisk ohälsa, det kan lindra smärta och givetvis har dans och musik effekter på övervikt och stillasittande! Idag är psykisk ohälsa (om vi för en stund ser bortom pandemin som ju även den för psykisk ohälsa med sig) och dess följdverkningar, den i särklass största kostnaden inom sjukvården – kulturen kan vara ett verktyg för att ändra på det!

Det finns mycket för både kommun och region att vinna kring att satsa på kulturen, exempelvis har Katrineholms kommun ett arbetssätt med ”kultur på recept” där elever som har behov av särskilt stöd kan genom Elevhälsan få undervisning i musik eller annat ämne i Kulturskolan. De skriver så här: ”Samarbetet mellan Elevhälsan och Kulturskolan kallas Kultur på recept. Många gånger har en elev ett speciellt intresse. Genom Kultur på recept får eleven möjlighet att utveckla detta intresse i form av en kulturell aktivitet på Kulturskolan. Eleven kan få lektioner i musik, bild & form, dans eller teater. Insatsen bygger på övertygelsen att människan utvecklas bäst i frivilligt valda aktiviteter som innehåller skapande verksamhet, socialt samspel och höga förväntningar. ’När det gäller barn tror vi att mental stimulans, inklusive kulturell sådan, särskilt under de tidigaste åren, kan ha avgörande betydelse för hjärnans utveckling och för kognitiv, emotionell och social förmåga. Det är därför mycket angeläget att forskning kring kulturella aktiviteters hälsoeffekter görs på barn, som följs under lång tid framåt’ (Professor emeritus Töres Theorell)” https://www.katrineholm.se/forskola–skola/kulturskola/kulturskolan-i-forskola–skola.html

Därför vill jag föreslå att Regionen – som betalar 22 MKR till Norrlandsoperan – utreder möjligheter för att det ska kunna finnas en kulturskola i varje kommun i Västerbottens län – eller en gemensam kulturskola för inlandet, exempelvis. Detta för att våra barn ska kunna få tillgång till ett glädjande och hälsofrämjande redskap på lika villkor och inte beroende på vilken kommun du råkar bo i. I nuläget finns vissa medel att söka hos Kulturrådet för att utveckla redan befintliga kulturskolor och skapa samverkan mellan kommuner. Det ska inte behöva vara som det rapporteras om i https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/stora-skillnader-i-satsning-pa-kulturskola-i-lanet där Malå får lägga mycket mer per invånare och att Vilhelmina verkar vara den enda kommun som inte har någon kulturskola alls.

 

 

 

 

 

 

Som jag tidigare förstått och försökt belysa här och gentemot Regionen spelar denna instans rejält på identitetspolitik. Sorgligt omedvetna om att Västerbotten inga fjäll har ( förutom de urfjäll vid kusten som användes av skogssamer in på 1800-talet innan de assimilerades in i den svenska befolkningen).

Däremot har Västerbottens län fjäll.  Att kalla oss som bor närmare ”Kölen” än ”Botten” västerbottningar, är minst sagt löjligt. Men just ja, det handlar ju om att kunna resa tryggt och enkelt med kollektivtrafik. Och då är det väl främst västerbottningarna som kan resa….jag, t.ex., måste ställa min bil 3 mil bort och hoppas den startar vid -30 när jag kommer tillbaka.

När jag ser fjällen i bakgrunden på bilden tänker jag på sketchen om Carl Bildt, ”jag har hela svenska folket bakom mig….långt bakom mig.”

 

Jag fick snabbt ett utförligt svar från Skolverkets GD Peter Fredriksson på mitt öppna brev och jag publicerar det här.

//

God morgon Åsa!

Tack för ditt mejl! Intressant och viktigt! Bra för dig att veta att jag inte har uttalat mig om skolsituationen i Vilhelmina eller skolan i Dikanäs. Det vore mig främmande att ha någon som helst synpunkt på hur skolverksamheten ska organiseras i en enskild kommun.
Som du själv skriver, det är många perspektiv och faktorer att ta hänsyn till när man diskuterar och fattar beslut om hur skolstrukturen ska se ut.

Det stämmer att jag brukar säga att minst 500 elever är vad som krävs om skolan ska kunna tillhandahålla de kompetenser och resurser som en skola förväntas ha. Detta utifrån att vi i Sverige har ett system med elevpeng. Med den sammanlagda elevpengen ska skolan finansiera verksamheten. Detta känner du till, det förstår jag. Många kommuner väljer ju dock att med extra anslag göra det möjligt för en mindre skola, med få elever, att åtminstone finansiera en grundbemanning.

Viktigt att komma ihåg, när jag säger ”minst 500 elever” är det att betrakta som något som vore bra utifrån skolans uppdrag. Skolan ska ha utbildade och legitimerade lärare i alla ämnen, skolan ska ha en elevhälsa med tillgång till skolsköterska, kurator, psykolog och syvare, skolan ska ha förutsättningar att ge elever extra anpassningar och särskilt stöd, skolan ska ha bibliotek och skolan ska ge eleverna en varierad tillgång på läromedel. För skolans utveckling brukar man också säga (bland annat jag) att lärare behöver finnas i ett kollegialt sammanhang, ha kollegor, där man utifrån erfarenheter och forskning kan utveckla undervisningen. Allt detta kräver en viss dimension (ett visst antal elever).

Men allt detta ska ju ställas mot andra faktorer, faktorer som du själv lyfter, som vad som är ett rimligt avstånd för barn och unga mellan hemmet och skolan och vad som är rimligt för att människor ska kunna bo på landsbygden. Det senare är ju en fråga som inte bara handlar om skolan. Den handlar ju om vilket Sverige vi vill ha, vilka värden vi vill värna, inte vad de har för pris. Det är många vackra ord om att hela Sverige ska leva, men då måste det ju ges förutsättningar för det. Jag förstår att politikerna och de ansvariga tjänstemännen i Vilhelmina med de knappa resurser man har brottas med hela den här problematiken. Skolan är ju sedan länge kommunaliserad. Den ska kommunen ta ansvar för och samtidigt ska man göra det möjligt för människor att bo i Dikanäs, Nästansjö och Malgovik.

Återigen, när jag säger minst 500 elever så är det utifrån ett skolperspektiv, skolans generella behov av resurser, inga andra faktorer är beaktade. Man skulle kunna säga att jag med 500 elever talar om någon slags norm eller standard, eller idé. Men sedan finns ju en verklighet. Det är ju den du beskriver i ditt mejl. Den verkligheten finns också på många andra platser i Sverige. Om alla skolor skulle ha minst 500 elever så skulle rätt många skolor behöva läggas ned.

Slutligen, vill bara säga att minst 500 elever inte på något sätt garanterar att eleverna får den skola de behöver, en skola där de är trygga och kan lära sig allt de ska kunna. Elevernas lärande och utveckling handlar om så mycket mer än bara resurser. Med detta sagt, jag tror verkligen inte att barn och ungdomar i någon generell mening skulle fara illa av att gå på en liten skola. Tillgången till kamrater och möjligheten att finnas i en kontext där man får träffa andra med kanske andra erfarenhet och bakgrunder är förstås värdefull. Men då ska det ställas mot att kanske som i det här fallet åka buss upp till tre timmar om dagen till och från skolan.

Ja, det du lyfter i ditt mejl är svårt, eftersom så många olika perspektiv ska beaktas. Jag har ingen möjlighet att säga vad som är rätt eller fel vad gäller skolan i Dikanäs. Det jag hoppas på är att det inte är det ekonomiska perspektivet som får fälla avgörande, utan det mänskliga, det vill säga vad som är det bästa för barnen och ungdomarna.

Vänliga hälsningar
Peter Fredriksson

//

 

Jo, nog visste jag att han inte uttalade sig om DIkanäs skola, men det var bra att få ett förtydligande, för alla som i olika sammanhang använder Fredrikssons uttalande en aning svepande. Och – värt att understrykas GDs ord och förhoppning: ”att det inte är det ekonomiska perspektivet som får fälla avgörande, utan det mänskliga, det vill säga vad som är det bästa för barnen och ungdomarna.”