Apropå ”Kommunakuten” som under effektiviseringsvillkor nu ska ”rädda” kommuner genom att locka med bidrag och tvinga dem till ytterligare ”omstrukturerings- eller effektiviseringsåtgärder” – som om det inte är vad vi redan gjort de senaste åren

som om vi, som befinner oss på den kommunalekonomiska ättestupan, KAN effektivisera ytterligare

med prognosen minus 100 invånare varje år?

Tror de där i Stöckhölm att vi gör likt Malmö: gödslar med Zlatan-statyer? Eller konserthus på skattebetalarnas bekostnad

Umeås apberg försvann, finlandsfärjan strandade eller fastnade i väven

Nej, det är inte vår grej;

vår grej är KAMPEN för

lika rätt för våra barn oavsett var i de gigantiska kommunerna de bor

lika vård till de äldre

någon slags nivå på infrastrukturen och kommunala servicen för oss övriga arbetsföra

(som också är föräldrar till barnen och barnen till de äldre)…..

Ur promemorian Tillfälligt statsbidrag till vissa kommuner och regioner: ”Bidrag får ges till en kommun eller region som vid utgången av 2019 hade en svag ekonomi och som har behov av att inom sin verksamhet vidta en eller flera omstrukturerings- eller effektiviseringsåtgärder som främjar en ekonomi i balans och en god ekonomisk hushållning.”

MEN: För att få en ekonomi i balans måste vi ha inflyttning, mer invånare. Men den magnituden vi behöver ser vi stjärnorna efter, därför är den här hjälpen ingen hjälp. Vi behöver istället diskutera vad som är miniminivån av samhällsservice och om vi redan är där. Inget under det kan effektiviseras.Och då måste vi tala om andra sätt att finansiera verksamhet som ändå ska vara värdig att kallas likvärdig.

Annars kan ju någon insatt tala om vad som kan effektiviseras – för här har det senaste åren främst handlat om att skära bort (som byskolor mm – samt allmän kvalitetssänkning). Men visst, någon liten frivillig verksamhet finns möjligen, men annars inte mycket.

En Vilhelminapolitiker skriver om demokratins hundraårsjubileum men glömmer att för många grupper var rösträtt (om det är vad som avses med demokrati) inte verklig förrän långt senare. Människor med intellektuell funktionsnedsättning kunde bli omyndigförklarade så sent som på 1980-talet. 1989 togs begreppet omyndigförklarad bort i Sverige. Hörde ni muren som föll det året?

Men om vi betänker demokrati och vad det betyder, folkmakt eller folkstyre, hoppsan det låter ju nästan populistiskt (till populismens försvar! som Göran Greider och Åsa Linderborg kanske skulle ha sagt). I Sverige är folkstyret reglerat som representativ demokrati, att de som betraktas som folket i en stat, i allmänna och fria val väljer (oftast) förtroendevalda representanter till dess parlament. Nåväl, av detta framgår också just varför det går att säga att demokratin har tusenåriga anor genom att exempelvis kvinnor, ofria/slavar och många andra inte ansågs tillhöra ”folket”/demos i antikens Grekland lika lite som frihetsberövade fram till 1945, romer i viss mån till 1959 samt omyndigförklarade till 1989 inte ansågs tillhöra det svenska ”demos”. Genom demokrati kunde exempelvis Hitler komma till makten och avskaffa demokratin, eller inrätta nya gränser för ”demos”. Det är demokratins utmaningar och ständiga ansvar. Se gärna sidan Demokrati100år.

Lokalt har demokratin också sina utmaningar, varför det kan uppfattas aningen olustigt att vissa politiker skriver om demokrati utan specificera vad som avses och ”hotet mot demokratin” (att ”vi betraktar den som självklar”). Demokrati torde också innefatta det sätt som de demokratiskt valda väljer att hantera sitt folkstyre. Hur de (politikerna) varje mandatperiod värnar och återvinner demokratin.

Jag har följt Vilhelminapolitiken sedan 2006 (då på distans från Stockholm där jag bodde då). Det var Vojmå-överledningen som ledde mig in på det, jag skrev en uppsats i historia om vattenkraftutbyggnaden i kommunen vilket sedan ledde till en doktorandtjänst i Umeå. Jag minns hösten 2008 hur kommunens informationsansvarige kring överledningen på frågan om när jag måste folkbokföra mig i kommunen för att få rösta i folkomröstningen (jag skulle ju liks flytta hem) gav mig fel uppgift, så att jag inte skulle kunna hinna rösta. Jag och min åsikt var redan ”känd”. Jag skulle inte få bli del av ”demos” inför det valet.

I fråga om överledningen av Vojmsjöns vatten till Stalons kraftverk och förstudien 2006–2008 blev många partier splittrade och i dess kölvatten dök nya partier upp. Valresultatet 2006 var unikt då Socialdemokraterna förlorade majoriteten för första gången. Efter valet 2010 kom ett nytt parti in i fullmäktige, Politiskt Alternativ (PA) men samtidigt tog S tillbaka majoriteten i Vilhelmina. De inledde med att förhindra vissa allianspartiers företrädare vice ordförandepost samt ledamotsplats i kommunstyrelsen med hjälp bl.a. av en folkpartist som – efter att Folkpartiet/L genom denna ”S-pakt” måste anses blivit krossat – återkom i valet 2018 som moderat. 2014 förlorade S sin majoritet men genom att en förtroendevald (som påstod sig vilja förhindra att det nya partiet Sverigedemokraterna skulle få inflytande) trädde ur PA och erbjöd S sitt stöd kunde styret fortsätta. I halvlek flyttade vilden från kommunen och mandatet gick tillbaka till oppositionspartiet. Men ingen från alliansen ville kräva nyval utan var nöjd med situationen. PA var dock beredd att gå till nyval.

Så kom då valet 2018 med ytterligare ett nytt parti, Feministiskt Initiativ. Många av oss i Vilhelmina gick till valurnorna för att vi ville se en förändring i politiken. Inga flera cirkusar med ingrepp i andra partiers nomineringar eller stulna mandat via politiska vildar – för en större förutsägbarhet för väljarna vars förtroende vi hade fått. S kunde denna gång inte ta egen majoritet, ej heller med hjälp av Vänstern, utan det stod och vägde. Jag tror jag talar för alla partier som ingick i koalitionen – att vi tolkade valresultatet som att väljarna ville se ett nytt ledarskap. Men starten blev tyvärr inte bra då Centern inte ville ge ifrån sig sin 3:e plats i KS till Moderaterna (delvis av historiska skäl nämnda ovan), M fick inga ordinarie platser alls. Ny draksådd. Men det fick inte heller V trots att de hade 2 mandat i KFM! Det var verkligen snålt och speglade S-strategin på riksplanet där V ständigt hålls utanför som vore dem extremister. Nu har Löfvén gjort någon form av avbön. Medan Jonas Sjöstedt fått förklara för dem som inte förstår och dem som fortsätter ”gorma om hur vpk var istället för att svara på hur SD är idag.” Word!

Vi är ju många som minns hur S företrädare förfasade sig över ”övergrepp på demokratin” och insynen för oppositionen (minus 11 kalla i månaden) då C planerade att ta både KSO och vice KSO posten. Mycket riktigt så var det just det den nya S och C majoriteten gjorde strax efter att jag lämnade politiken i oktober 2019, när dessa partier funnit varandra i sin strategi att hellre rensa på hemmaplan än att anställa ”klagan” mot riksnivån.

Men hur tänker egentligen dagens valda demokratiföreträdare att de genom sina ageranden förvaltar och bygger upp demokratin? Hur ska de med sin dagliga praxis under detta år hylla att demokratin fyller 100 år? Och värna den? Uppskatta och dra nytta/lära av mångfalden av oliktänkande?

Är det genom att stänga ute invalda partier från insyn, genom att till exempel besitta både ordförande och vice ordförandeposterna och sålunda effektivt skjuta bort oppositionspartiers möjlighet till viceordförande-träffar (som gruppledarträffar) för då måste ju oppositionspartierna per definition kallas samman av KS vice ordförande (S), SNs vice ordf (C), UNs vice ordf (C) och MBNs vice ordf (S). Visst blev den kul? Ett skämt. Istället för att ta upp dessa frågor i KS och hittills i Förtroendemannaberedningen skjuts de undan effektivt av en ointresserad och maktfullkomlig majoritet med argumentet ni har ju er representant i KSau (1 fritidspolitiker som i bästa fall kan sägas representera/informera 3 av 6 oppositionspartier mot 10 arvoderade politiker från majoritetens 2 partier). Förtroende?

Är det genom remisser i viktiga frågor där partierna ombeds att vid sittande bord redogöra för vilka åsikter de har (men som inte kommer att kunna införas) på ett kopierat textsjok från högre ort?

Är det genom att gå till val på ”nytt ledarskap” och säkrade byskolor och sedan bränna upp dessa löften framför ögonen i realtid för medborgarna och i IRL för de demonstrerande eleverna och vårdnadshavarna som tog sig till mötet? Ja – om detta måste jag ständigt berätta.

Är det genom att minska ner den politiska organisationen så att endast de stora partierna ska få platser?

Demokratins praktiker måste förvaltas, inte bara i Vilhelmina utan också på region-, riks- och EU-nivå, så att politik- och politikerföraktet inte riskerar att frodas. En enkel sak vore till exempel att departementen i Stockholm kunde sätta sig bättre in i vart alla de remisser som ska besvaras bör skickas så att rättmätiga och berörda instanser och aktörer blir hörda: 2012 ”glömde” miljödepartementet i vattenverksamhetsutredningens första delbetänkande att remittera till Svenska Samernas Riksförbund; 2020 visste utbildningsdepartementet i fråga om Likvärdig Skola inte om att Vilhelmina kommun är unik som glesbygdskommun med friskola; 2021 ”missar” miljödepartementet att remittera skogsutredningens betänkande till Allmänningsskogarna i Västerbottens län.

Politiken behöver komma närmare människorna (även dem på lands- och glesbygden), bli mer demokratisk, diskutera och lyssna in, möjliggöra, kanske kan det botas av partimedlemskap men det måste kunna fångas upp på andra sätt också. Ni har väl sett hur många partier som just nu fiskar efter medlemmar? Det är symptomatiskt – det måste finnas en kritisk massa som arbetar för att de arvoderade ens ska hinna med sina jobb, men det verkar inte de arvoderade inse utan bara förutsätter att alla som är invalda i politiken oavsett arvodering ska göra sitt, ska vara lika pålästa medan deras maktfullkomlighet egentligen vilar på att massan är, om inte okunnig, så väl tyst och håller/röstar med.

Jag tar inte demokratin (rösträtten kanske, men i den bredare form jag redogjort för ovan) för given i Vilhelmina kommun. Jag vill se en demokrati värd det namn vi ger den. Men först kanske vi bör bestämma vad för slags demokrati vi vill ha – eller vad vi menar när vi säger ordet. För det finns ju uppenbarligen valmöjligheter efter valnatten och dessa kommer med ansvar(sutkrävande). Men det startar i allas vår egna tankeverksamhet.

Regeringen arbetar just nu med en nationell plan för trygghet och studiero. Utbildningsministern Anna Ekström (S), skriver om att det

”Dels behöver det finnas resurser i skolan, utbildad personal som kan möta eleverna, en väl utbyggd elevhälsa och möjligheter för elever i behov av särskilt stöd att få det på ett sätt som passar dem bäst, t.ex. i en mindre undervisningsgrupp. Men det behöver också finnas ett bra regelverk på plats med ett tydligt mandat för skolans personal att kunna ingripa när situationen kräver det.”

Det är ju mycket positivt! Men – trygghet och studiero ska även säkras för elever i mindre enheter och byskolor! Vilka instanser kommer att vilja tillskjuta medel för det? En i processen otroligt tidig misstanke och oro är: Kommer detta förslag leda till än mer centralisering?

Rekapitulering:

Hur många byskolor har lagts ner eller levt under hot om nedläggning under 2020?

Vilken trygghet skapar det för elever som har klarat sin skolgång tidigare på grund av sin trygga, småskaliga miljö?

Vilka utmaningar ställer det för elever som måste byta miljö och vilken hjälp får de med denna – p.g.a. av dålig kommunalekonomi (Vilhelmina) eller kommuners centraliseringsiver (exv Luleå & Sandviken) – inducerade otrygghet? Det saknar vi och ni kunskap om idag!

Ekström och Löfvén borde verkligen svara på inbjudan från grupper (exv. Byskoleupproret) som kämpar för att politiken ska uppskatta/uppfatta den mindre skolenhetens värde som inkluderande miljö och byskole-elevers likvärdiga skolgång med tanke på byskolors nedläggning och dessa elevers längre resväg till skolan! Just nu lever vi med den dystra empirin att ni inte är intresserade.

Om trygghet och studiero ska kunna säkras måste resurser tilldelas och även till mindre enheter och byskolor som redan kämpar med att anses var ”för dyra”.

På alla nivåer i svensk politik saknas (tillämpningen av) genuin kompetens och erfarenhet om lands- och glesbygdens förutsättningar. Det visar inte minst utredningar som En mer likvärdig skola SOU 2020:28 och Barnkonventionen och svensk rätt SOU 2020:63. Lands- och glesbygdsfrågor utreds separat istället för att integreras i alla statliga offentliga utredningar och lagförslag, för att effektivt kunna stoppas ner en och en och blandas om i statens enorma byrå(krati)låda även kallad sekretär. Att inkludera konsekvenser för landsbygden i alla offentliga utredningar var väl en av punkterna i Landsbygdsutredningen För Sveriges landsbygder – en sammanhållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd SOU 2017:1 härom åren. Har den redan försvunnit i arkivdammet?

Det geografiska perspektivet, kring vilka rättigheter en individ har beroende på var hen bor sett till, i det här fallet, skollagen, barnkonventionen, arbetsmiljölagen och kommunallagen krockar ofta med (ekonomi och) uppfattade kvalitetskrav som utgår från en urban prioritering (behöriga lärare behövs på tätorter och att nedläggning av en skola som ”kostar mycket” för ett fåtal elever gör att resurser istället kan läggas på fler men med konsekvenser för dem som får byta skola, i namn av ”det bästa för flertalet”) och samtidigt osynliggörs lokal kompetens samt teknik- och lagutveckling (exempelvis fjärrundervisning). Skolans kompensatoriska uppdrag att utbildning ska ges utifrån varje elevs förutsättningar och behov måste också, givetvis, väga in det geografiska perspektivet för varje elev.

Stuprörsekonomitänkandet inom stat, region och kommun lyfter verkningsfullt ut (bland annat) skolan ur diskussionen om landsbygdens framtid och utveckling. Oförmågan till holistiskt-/helhetsperspektiv gällande byskolor, regionalutveckling, näringsliv och miljöfrågor överskuggas alltjämt av indelningar i vattentäta skott.

Jag menar inte att specialfokus ska överges i olika utredningar eller att departement, delegationer eller facknämnder ska upplösas men stuprörsekonomi och landsbygdsexkludering kan inte fortgå. Det behövs en reell lands- och glesbygdsintegrering i det avlånga landet Sveriges politik och förvaltning.

I dag (21/3) hade Byskoleupproret ett webbinarium om byskolors potential och utmaningar. Landsbygdsministern och ett antal andra politiker var inbjudna. Tyvärr valde ministern att inte ens svara. Och Utbildningsministern som vi i arrangörsgruppen redan uppvaktat har inte heller visat sitt intresse. Jag skulle säga att det är minst sagt skamligt dåligt intresse från en regering som ska representera hela det avlånga och mångfaldiga landet Sverige att inte ens svara.

Nåväl, jag hade bjudit in politiker från vår kommun och fått svar från KSO som visserligen var upptagen med distriktsstämma men som skulle försöka delta, men inte ens ett svar från UNs ordförande i Vilhelmina. Lyckligtvis fick vi KSO i Sollefteå Johan Andersson (C) att berätta om sin kommuns strategi och inriktningsbeslut att värna de sista byskolorna i kommunen. Hans ord fick nog mången skolkämpe att närmast bli tårögd. Någonting i stil med att det inte är kommunens ansvar att driva på centraliseringen som beror på snedvriden resursfördelning från staten, utan snarare är det kommunen som ska kämpa till slutet när det gäller byskolorna.

Forskaren Gerd Pettersson berättade bl.a. om myter om glesbygdsskolor – och visade dem felaktiga mot bakgrund av hennes eller Cederings eller Åberg-Bengtsson forskning. Detta hade varit viktiga kunskaper för kommun- och riksdagspolitiker att få till sig. Till exempel finns en myt att åldersblandad undervisning (B-skoleform) inte uppfyller målen i läroplanerna och inte utgör likvärdig utbildning. Tjänstepersoner och politiker ifrågasätter om glesbygdsskolan erbjuder bra kvalitet i undervisningen och att pedagogen i byskolan kan ha svårt att skilja på privat och profession och blir för involverad i byns angelägenheter. Glesbygdsskolor och små enheter är istället duktiga på inkludering – eftersom de just är vana vid åldersblandade grupper – olikheter blir då en tillgång som de kan använda till fördel för undervisningen och eleverna som kommer som nya till Sverige.

Mellan åren 1991 och 2010 har 490 skolor lagts ner i Sverige, det utgjorde 10 % av det totala antalet grundskolor i landet. Av dessa nedlagda skolor hade 80 % elevantal under 100 elever och 25 % hade under 25 elever. Vad nedläggningen och byte av skola har inneburit för alla dessa elever har vi fortfarande ingen aning om. Det borde verkligen undersökas i ett forskningsprojekt som också tittar lite längre tillbaka än 1991, då skolan var statlig.

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitik genomförde en undersökning, en av de få som finns som studerat långsiktiga effekter av mindre enheter i formen ”färre elever per klass”. Detta konstaterades ha positiva effekter på elevers studieresultat men även på löneutveckling i vuxen ålder och Gerd hänför det till att lärarens kompensatoriska uppdrag har lyckats fånga upp elever som behöver stöd i tid. Önskar verkligen att de flesta kommuners utbildnings eller skolnämnder/utskott skulle ta sig möjligheten att få lyssna till ett föredrag av Gerd Pettersson!

Åsa Moberg berättade om hur andra länder agerar snarare i motsatt riktning än den svenska skolnedläggningstrenden. i Danmark finns till exempel undervisningsplikt vilket innebär att vårdnadshavare istället har rätt att välja olika undervisningsformer åt sina barn och kan undervisa sina barn i hemmet. En annan viktig sak är progressionen som är obruten i en F/1 – 9 skola, men som kan skapa problem med stadieindelade (ofta större) enheter. Där borde små F-9 skolor fördelar då det finns en kontinuitet (elev-lärare), som jag uppfattar det.

Jag var med i en panel där Johan Andersson och Tobias Thomson, Region Västerbotten också deltog och vi hade även rapporter från olika skolkamper runt om i landet: bland annat från Luleå, Sandviken, Övik, Nybro, Sala, Vilhelmina, Värmdö kommuner. Vi diskuterade sedan i smågrupper utifrån våra erfarenheter och jag hamnade i en grupp med bl.a. erfarna lärare och rektorer från Värmdö ö-skolor, spännande att höra om deras historia och om ett samarbete med sameskolan i Giron. Det var väldigt betydelsefullt att få utbyta erfarenheter och strategier och framförallt att höra hur andra formulerar vikten av den mindre skolenheten, för alla var inte från byskolor per se utan flera kämpade för att behålla sina skolor som till exempel var mindre enheter inom en tätort.

Den 20 november förra året kom Barnkonventionen och svensk rätt SOU 2020:63 som behandlar hur barnkonventionen, som nu är svensk lag, stämmer överens med övrig svensk lagstiftning. Jag har läst delar av utredningen med särskilt intresse för huruvida barns rättigheter i förhållande till skolnedläggningar har getts något beaktande. Föga förvånande är svaret nej eftersom vi tydligen har en regering som inte vet att sådant förekommer och vilka konsekvenserna blir för individen och det omgivande samhället. Kanske är det för att de inte kan ta sig ut ur sin urbana bubbla där valfrihet existerar. En remissrunda till utvalda instanser kommer säkert vad det lider som kanske kan lyfta det som vanligt helt åsidosatta glesbygdsperspektivet.

Barnkonventionen består av 42 artiklar där jag bedömer att följande artiklar har direkt bäring på frågor om skolnedläggningar

3 Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

5 Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare ansvarar för barnets uppfostran och utveckling. De ska också stötta barnet i att få sina rättigheter uppfyllda.

8 Barn har rätt till sin identitet, sitt medborgarskap, sitt namn och sina släktförhållanden.

9 Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa.

12 Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.

28 Barn har rätt till utbildning. Grundskolan ska vara obligatorisk, kostnadsfri och tillgänglig för alla.

30 Barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, har rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.

31 Barn har rätt till lek, vila och fritid.

Jag läste speciellt vad utredningen nämner om följande artiklar:

Artikel 3 Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

Jag kan konstatera en svaghet i tolkningarna kring artikel 3, den verkar främst se till individuella beslut. Men när beslut rör kollektiv av barn (vilket faktiskt är själva skrivelsen i konventionstexten – barn i pluralis) som exempelvis ett budgetbeslut som inte ger tillräckliga medel till barn i behov av stöd eller beslut som leder till försämring av eller helt avvecklade unika skolenheter diskuterar utredningen barnanpassade förfaranden utifrån vad FN:s Barnrättskommitté uttalat:

”Kommittén understryker att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och i första hand beaktat uttryckligen bör finnas med i all relevant lagstiftning och inte bara i lagar som specifikt rör barn. Vidare menar kommittén att denna skyldighet gäller även när en budget ska godkännas” (del 1, s, 188)

Vid en bedömning av barnets bästa omnämner kommittén följande faktorer att beaktas (även om de inte är relevanta för varje enskilt fall) (s 194):

– barnets åsikter

– barnets identitet

– bevarande av familjemiljön och upprätthållandet av relationer

– omsorg om barnet och barnets skydd och säkerhet

– utsatta situationer

– barnets rätt till hälsa

– barnets rätt till utbildning

Barnrättskommittén framhåller att stater måste införa förfaranden som säkerställer att barnets bästa beaktas i alla åtgärder som rör ett barn (del 1, s.195). För att följa detta krävs otroliga resurser för fattiga kommuner som knappt kan upprätthålla sina skolor.

”Berör budgeten barn ska barnets bästa utredas och beaktas som ett tungt vägande intresse. Hänsyn ska också tas till artikel 4, som ställer krav på att en stat till fullo ska utnyttja sina tillgängliga resurser för att vidta lämpliga åtgärder för att genomföra de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som erkänns i barnkonventionen” (del 1, s. 249).

Artikel 12 Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.

”Kommittén understryker att eftersom ett barn har rätt att få sina åsikter beaktade måste beslutsfattaren informera barnet om resultatet av processen och förklara hur barnets åsikter beaktats. Kommittén lyfter även fram att de som är ansvariga för att höra ett barn ska säkerställa att barnet är informerat om sin rätt att uttrycka sin åsikt i alla frågor som rör honom eller henne, särskilt i alla rättsliga och administrativa beslutsprocesser. Ett barns rätt att bli hörd innebär, enligt kommittén, även att en stat är skyldig att granska eller ändra sin lagstiftning för att införa mekanismer som ger ett barn tillgång till rätt information, tillräckligt stöd och vid behov feedback om hur dess åsikter beaktats.” (del 1, s. 535)

Här fallerar många kommuner när de lägger ner skolor, senast Torsby kommun som under industrisemestern drog ihop ett fullmäktige för att lägga ner Aspeds F-5 skola utan undersöka barnens åsikter. Vilhelmina kommun återkopplade inte huruvida de som beslutade hade tagit del av eller analyserat barnens åsikter om att dem INTE ville få sina skolor nedlagda. Samtidigt har staten skyldigheten/ansvaret att se till att dessa mekanismer fungerar och att det finns resurser för dem. Att diskutera och förlita sig på statens ansvar för resurser vid skolnedläggningar är alltså något som borde ske i högre utsträckning.

Eftersom det inte råder något som helst tvivel om att barn måste få uttrycka sina åsikter och få dem beaktade gällande eventuella skolnedläggningar [det gäller ”åtgärder och beslut som direkt rör ett barn, barn som grupp eller barn i allmänhet (t.ex. inom hälso- och sjukvård, socialtjänst eller skola) i andra hand syftar det på åtgärder som har indirekta konsekvenser för ett eller flera barn (t.ex. inom miljö, boende eller transporter] är det mycket märkligt att skolresor/-transporter inte verkar vara ett fenomen att beakta i artikel 31.

Artikel 31 Barn har rätt till lek, vila och fritid

Under denna rubrik diskuterar utredningen lek, vila, kultur och fritid samt läroplanen i svenska skolan och förskolan samt fritidshem.

”I svensk rätt finns det inte några generella bestämmelser om hur mycket tid ett barn ska ges för att t.ex. vila eller leka. Däremot finns det bestämmelser som bl.a. reglerar hur barn får arbeta och hur länge de ska gå i skolan” (del 2, s. 1207)

Men konstigt nog verkar utredarna inte vara medveten om att det finns barn som har lång resväg till skolan. Och frågan ställs aldrig huruvida resvägen är en del av skol/arbetsdagen? Utredarna diskuterar vidare barn som arbetar och hur lång tid det skulle vara tillåtet, där kan vi hitta en del intressanta uttalanden t.ex. om att ett barn som fyllt 13 år får ”utföra lätt arbete som är av sådant slag att det inte inverkar skadligt på den minderåriges hälsa utveckling eller skolgång” (del 2, s 1211). Vidare är det dock 16 år och fullgjord skolplikt som gäller för att anlitas som arbetskraft.

Arbetsmiljöverket har reglering kring arbetstider för barn:

”T.ex. måste ett barn ha minst 14 timmars dygnsvila och vara ledig minst två dagar varje vecka. Arbete som utförs under en skolvecka får totalt omfatta högst 2 timmar per skoldag eller 7 timmar per skolfri dag och högst 12 timmar per skolvecka” (del 2, s 1211).

Ett barn som har 1,5 h till 2 h skolresa varje dag (enkel väg). Ett barn i 13-års åldern som börjar skolan 8.30 måste därför åka hemifrån 6.50 på morgonen, de går i skola till 15.00 kommer hem 16.50 har en ”arbetsdag” på 10 timmar. Och har ”precis” en vilotid på 14 timmar. Det innebär också att ett sådant barn har under en normal skolvecka ca 45–48 arbetstimmar. Återigen: det är inte likvärdig skola (i synnerhet inte om ett närmare alternativ för barnet har funnits men lagts ner av kommunalekonomiska skäl) och det borde vara högst viktigt för utredarna att faktiskt ha med ett sådant perspektiv – får jag återigen säga – ett glesbygdsperspektiv för att få en helhetsbild över hur barnkonventionen ska tillämpas i Sverige. Skolnedläggningar som innebär att barn får en så pass lång arbetsdag kan inte vara lagenliga enligt både arbetsmiljölag och barnkonventionen.

Återigen har ”staten” lyckats producera en utredning som ska täcka in hela landet men som är inkapabel till att väga in aspekter som berör en stor del av landet och dess barn. Frågan skulle ganska lätt kunna lösas om riksdagens utredningstjänst sattes att granska vilka skolor som skulle behöva ett särskilt statligt huvudmannaskap.

Endast på ett ställe i de artiklar jag läst hittills återfinner jag en diskussion eller inkludering av landsbygds- eller glesbygdsförhållanden:

”I landsbygd och glesbygd uppger barn och ungdomar som gillar att sporta att de har en aktiv fritid men de som vill göra annat än sport upplever att det saknas sådana alternativ” (Del 2, s. 1223).

Jag brukar även söka igenom dokument för att spana efter vissa begrepp/diskussioner. I de två huvuddelarna av utredningen (om 1239 sidor) förekommer ordet landsbygd fyra (4) gånger! Och glesbygd en (1) gång! Nämligen:

”Utbildningen ska vara likvärdig i alla delar av landet och oavsett om barnet bor på landsbygden eller i en stad” (del 2, s 1099).

”Regleringen om gratis skolskjuts innebär att det blir enklare för barn som bor på landsbygden eller som har en funktionsnedsättning att genomföra sin utbildning” (del 2, s. 1131). Det framgår alltså att vi som bor som i glesbygd (det var möjligen inte glesbygd förr men har blivit det p.g.a. decennier av statlig avvecklingspolitik) vi gör ska vara tacksamma att vi har gratis skolskjuts.

”Barnrättskommittén betonar att en stat ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att alla barn har möjlighet att förverkliga sina rättigheter enligt artikel 31 utan åtskillnad av något slag, alltså oavsett barnets, föräldrarnas eller vårdnadshavarnas ras [sic! obs – internationell/FN text], hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt, etniskt eller socialt ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt. Särskild uppmärksamhet bör enligt kommittén ägnas vissa grupper av barn, däribland flickor, barn med funktionsnedsättningar och barn på landsbygden” (del 2, s. 1195).

”I den nationella ungdomsenkäten som genomfördes av MUCF under år 2018 uppger drygt 8 av 10 unga att de har ganska eller mycket stora möjligheter att delta i fritidsaktiviteter och sociala aktiviteter. Andelen är lägre i områden med socioekonomiska utmaningar. Den är också lägre på landsbygden än i städer. Siffrorna är i princip desamma när det gäller kulturella aktiviteter. I landsbygd och glesbygd uppger barn och ungdomar som gillar att sporta att de har en aktiv fritid men de som vill göra annat än sport upplever att det saknas sådana alternativ. (Del 2, s. 1223)

Ordet skolskjuts förekommer sju (7) gånger:

”Vilken tid på året och dagen utbildningen äger rum, skolskjuts och andra saker som har med tillgängligheten att göra kan också spela roll” och ”Några konkreta skyldigheter, utöver att staterna ska vidta åtgärder för att uppmuntra regelbunden närvaro och minska antalet studieavbrott, kan emellertid inte utläsas av artikeln. Denna del av artikeln ger inte heller barnet någon rättighet, såsom att t.ex. få skolskjuts. En annan sak är att staten kan behöva ordna med skolskjuts för att rätten till utbildning i ett enskilt fall ska kunna förverkligas. Oavsett utgör såväl förebyggande arbete mot mobbning som skolskjuts sådana åtgärder som staten kan utföra för att uppmuntra närvaron i skolan och minska antalet avhopp på sätt som avses i artikeln” (del 2, s. 1104).

”Elever i grundskola, grundsärskola har som huvudregel rätt till kostnadsfri skolskjuts inom hemkommunen, om det behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållanden, elevens funktionsnedsättning eller någon annan särskild omständighet” (del 2, s. 1110)

”Barn till samer får fullgöra sin skolplikt i sameskolan i stället för i årskurs 1–6 i grundskolan. Även andra barn får gå i sameskolan, om det finns särskilda skäl. Sameskolan ska ge en utbildning med samisk inriktning som i övrigt motsvarar utbildningen i grundskolan. Utbildningen ska vara avgiftsfri. (Se 7 kap. 7 § samt 13 kap. 2 och 10 §§ skollagen.) Av ett beslut från Skolväsendets överklagandenämnd, som avsåg den äldre skollagen (1985:1100), framgår att det förhållandet att ett barn behövde åka skolskjuts cirka 25 mil enkel väg, vilket innebar en kostnad för huvudmannen, inte utgjorde skäl att neka barnet plats på sameskolan (del 2, s. 1114).

”I såväl grundlag som i skollagen finns bestämmelser om att alla barn ska ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet och att utbildningen ska vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Regleringen om gratis skolskjuts innebär att det blir enklare för barn som bor på landsbygden eller som har en funktionsnedsättning att genomföra sin utbildning” (del2, s. 1131).

Jag har sagt det förr och säger det igen: vi behöver en politik som utgår från det här landets faktiska förhållanden och inte blundar för de geografiska dimensionerna i alla utredningssammanhang – i synnerhet när det gäller barnen!

Under lunchen igår blev jag tvungen att ta till lite poesi efter att ha läst den här artikeln
Se upp nu för dagens dikt:

Här publiceras texten till min debattartikel i VK med länkarna samt extra inbjudan till ett webbinarium om byskolor!

Runt om i Sverige pågår just nu en omfattande nedläggning av mindre skolenheter. Det är närmast en trend som är tämligen unik för Sverige. Anledningen är att de inte anses ekonomiskt hållbara – fast argumenten brukar vara att de inte uppfyller kvalitetskraven. Under 2020 avvecklades de sista två byskolorna i Vilhelmina kommun och även andra byskolor i Västerbottens län stod inför hot om nedläggning eller verksamhetsförändring men än så länge satsar politiker i de flesta länskommuner på sina byskolor.

Västerbottens museum och Folkrörelsearkivet har gjort en film om arbetsstugorna i Västerbotten. Jag uppmanar alla politiker och tjänstepersoner som har eller får skolfrågor på sitt bord att se den. Se även extramaterialet med den gripande berättelsen om barnen som rymde hem för att slippa åka till arbetsstugan. Filmerna visar tydligt hur viktigt det är att ha kvar en skola så länge det finns barn. Barn ska inte – i skolpliktens och utbildningsindustrins namn – skeppas från öar i skärgården till fastlandet, inte heller från fjällbyar och byar till tätorter eller i storstaden i besvärliga och tidsutdragna resrutter. Idag finns visserligen bättre transportmedel men tiden som går åt att resa går onekligen ut över tiden med familjen och fritidsaktiviteter samt även oftast över tiden för lek och vila.

Arbetsstugor kom till under nödåren 1902–1903 för att möjliggöra fullvärdig skolgång för ett stort antal barn som bodde i väglöst land, avlägsen glesbygd och barn från mindre ekonomiskt starka omständigheter. På arbetsstugan erbjöds internat med fri kost, logi och även kläder och de inrättades på frivillig väg med insamlade medel. Sammanlagt inrättades 27 arbetsstugor i Norrbotten och Västerbotten och de kom att verka i 52 år fram till 1954. Först ut var Norrbotten, Daniel Nilsson Ranta skrev 2008 sin avhandling Nödhjälp på villovägar om arbetsstugorna i Norrbotten. I Västerbottens läns socknar Vilhelmina, Sorsele och Stensele socknar fanns år 1907 över 600 skolpliktiga barn som saknade skolundervisning. Verksamheten inleddes, med insamlade medel, i Vilhelmina under 1909 och efterföljdes åren därpå med arbetsstugor på ytterligare orter i länet.

I storstäderna fanns redan dessa inrättningar för icke-bemedlades barn. Arbetsstugorna i norr var uttryckligen inte till för nomadiserande samers barn. De blev efter 1913 hänvisade till den så kallade nomadskolan. Nomadskolan som var en särskild skolform för de nomadiserande samernas barn med internat under skolterminerna. Oftast på långt avstånd från föräldrarna. Samers erfarenheter av denna skolform har nyligen tagit formen av en bok När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka. Även den boken ett måste för skolpolitiker idag.

Vad som ofta glöms i sammanhanget är att många skogssamer – som inte ansågs vara nomadiserande – samt bofasta jordbrukande eller jakt- och fiskesamer som kanske inte ens ansågs vara samer, de gick i vanlig folkskola och många bodde också på arbetsstuga. Båda dessa inslag, nomadskolan och arbetsstugorna, var en del av den både assimilerande och segregerande politik som närmast måste betraktas som norm under tidigt 1900-tal. Arbetsstugorna omformades från välgörenhetsbaserad verksamhet till kommunala skolhem efter 1954 och nomadskolan utvecklades under 1960-talet till Sameskolan.

Filmerna om arbetsstugorna är ett gripande vittnesbörd om hur det var för små barn att bli lämnade av sina föräldrar för en hel termin ibland upp till nästa sommarlov. Om hur de var utlämnade till ”vintermammans” kynne. De flesta föreståndarinnor var rättvisa men stränga och även snälla men i min egen by kunde den nu bortgångne byahistorikern Arne Ringlöf berätta (i sitt häfte om arbetsstugan i Dikanäs) om en närmast sjuklig elakhet hos en av föreståndarinnorna på arbetsstugan i byn. Gerda Helena Lindskog har intervjuat 26 personer med erfarenhet av arbetsstugorna i Lappland och Torndalen och sammanställt i en bok.

Åter till nutiden: Söndagen den 21 mars håller Byskoleupproret ett webbinarium om byskolor. Torsdagen den 25 mars håller Rädda Värmdös ö-skolor ett liknande webbinarium om skärgårdsskolor. Missa inte dessa tillfällen att ta del av mindre skolenheters betydelse både ur individens, omgivningens och utbildningskvalitetens synvinkel!

Och slutligen en uppmaning till politiker på alla nivåer:

Sätt er djupare in i de mindre skolenheternas betydelse för individen, omgivningen och utbildningskvaliteten genom att till exempel läsa Gerd Petterssons eller Karl Jan Solstads forskning!

Låt arbetsstugornas och de påtvingade skolhemmens/-internatens tid vara förbi!

Åsa Össbo

förälder och boende

i Gäjka/Dikanäs

Vualtjeren tjïelte/Vilhelmina kommun

Skulle kunnat skriva något i stil med ’Sömnlös i Seattle’ men istället blev det ’Diskriminerad i Dikanäs’.

Region Västerbotten proklamerar god och nära vård på sin hemsida och såhär beskrivs den:

”Sjukvårdssystemet i Sverige är på väg att förändras i grunden. Syftet med omställningen till en god och nära vård är att stärka och tydliggöra patientens ställning, främja integritet, självbestämmande och delaktighet.

Målet är att skapa kostnadseffektiv, lättillgänglig, samordnad och nära vård på lika villkor för hela befolkningen. Fokus ska flyttas från sjukdom och behandling till hälsofrämjande och förebyggande insatser nära invånarna.”

Det låter bra, men vad är det de missar här? När målet är att ”skapa kostnadseffektiv, lättillgänglig, samordnad och nära vård på lika villkor för hela befolkningen” då måste nog logistiken också betänkas. I Dikanäs har vi visserligen fortfarande kvar vår DSK – tack och lov! Men. Ofta blir vi när vi söker vård remitterade vidare och tandläkaren ligger på annan ort.

Vad får jag idag när jag ska åka till Lycksele för röntgen eller behandling? För mig som bor i Dikanäs är det 18 mil enkel väg. De senaste åren har jag inte fått något alls för den resan som omfattar 33 mil och åtminstone 4 timmars körning. En hel arbetsdag går åt för detta. Ingen ersättning för förlorat arbetstid. I reseersättning får jag för de 7 milen som kvarstår under 200 kr i egenavgift. Dvs 130 kr. Förra gången jag var till Lycksele fick jag just 130 kr som om de inte trodde jag skulle hem också. Remarkabelt. Se regelverket för sjukresor.

Egenavgiften för en enkelresa är alltså 200 kr, det betyder att du (oklart om de räknar med 18,5 kr/milen) får inget för en resa på 10,5 – vilket är det exakta avståndet mellan Dikanäs och Vilhelmina. Först vid 11 mil får du 3:50 kr. Däremot när du har erlagt 2400 kr i egenavgift under 12 månader (det blir 6 stycken tandläkarbesök i Vilhelmina) då slipper du egenavgiften på dina resterande resor under den perioden. Remarkabelt igen och INTE jämlik vård var än du bor i länet – det visar sig att om du bor just 10,5 mil från din vårdinstans är du som mest diskriminerad av detta system. FÖRSLAG: när det gäller barnvård bör ingen egenavgift utgå. Tänk för h*****e på att föräldern måste ta ledigt från jobbet!!! Och kanske en stegvis eller individanpassad egenavgift beroende på om du bor just på detta avstånd.

Betänk sedan om jag som förälder måste åka med ett tandläkaroroligt barn säg fem gånger Dikanäs och Vilhelmina t o r – under vintern (vilket jag menar är jobbigare än under vår/sommar/höst. Det är 21 mil och tar åtminstone 4 timmar (varav tre timmar är körning). Här måste jag ta ledigt från jobbet (förlora 50% av inkomsten om jag tar ut VAB) och får givetvis inget för dessa resor. Detta är oacceptabelt. Tänk också på miljökostnaden då det är åtminstone 20 barn uppe i fjälldalen som har samma behov (och så har vi en fjälldal till). För kollektivtrafik blir det ju inte tal då den enda möjlighet vi har är att åka ner kl. 6.40 från Dikanäs, ta ett tandläkarbesök vid ankomsten 8.30 för att sedan gå och dra till 11.20 och vara hemma 13.00 (6 h 20 min!), alternativt åka ner kl. 14.00, försöka hinna med tandläkarbesök från 15.40 och hinna till bussen 16.35 (vilket torde vara omöjligt) och vara hemma 18.05. Då skulle jag (enligt regelverket) få 227 kr för varje enkelresa (inte för att det hände mig den gång jag faktiskt valde det alternativet) men troligen skulle jag då bli än mer ansträngd plus att barnet måste missa skolan. Visst verkar det vara cirkus?

FÖRSLAG: Dikanäs hade tidigare (way back) ett rum i hyreshuset för tandläkarmottagning. Idag kommer ibland en tandhygienist till Sagagården. Varför kan inte Regionen ordna en tandläkarbuss/mobil mottagning som likt mammografibussen kan stanna till vid olika tidpunkter på olika orter/nodbyar dit alla vi som är i behov av tandläkeri kan komma? Tänk vilken besparing på samhällsekonomi, miljömässigt och – med tanke på våra vägar – fysisk påfrestning.

Det vore att utveckla vården till god, nära och jämlik för HELA regionen. Så – regionpolitiker – ta och gör något med dessa förslag och visa att ni menar något med raderna ovan om ”kostnadseffektiv, lättillgänglig, samordnad och nära vård på lika villkor för hela befolkningen”.

Annars är det är nog dags att en riktig glesbygdsbo blir invald i regionfullmäktige för de som sitter där nu verkar då mest bo i närheten till en ”god, nära och jämlik vård”. Det gör inte jag och många fler med mig.

Om jag bor i någon av Stockholms stadsdelar vad får jag för mina kommunala skattepengar då? Ganska supermycket. Stockholm må ha litet trångt på gator och torg och i bostadskön (gäller f.ö. Umeå också) men som skattebetalare får du nära tillgång (under normalåret, dvs ej 2020) till en stor del av kultursverige i form av teatrar, museer, utställningsinstitut, musikscener i form av filharmoniska-, opera-, balett- och rock- och popscener, du har en uppsjö av barnomsorgsalternativ, grundskolor och gymnasieskolor inom räckhåll, även tre universitet inom dagpendlingsavstånd (Stockholms, Södertörns och Uppsala universitet). Du har alltid prioriterade vägsträckor även om det nästan alltid är köer och en aning disigt av avgaserna på Essingeleden, men å andra sidan behöver du ju inte åka bil då du troligen har Sveriges tur- och hållplatstätaste kollektivtrafik. Däremot får du ju luftvägsproblem fett obvious inom några år.

Men vad får du om du till exempel bor i Malgovik, Vilhelmina? Inte en skola och nu ej heller en samlingslokal. Det fanns 652 röstberättigade för EU-valet i Skansholms valdistrikt (som Malgovik till övervägande del faller under) 2019, mot 640 vid 2014 års EU-val, 635/641 var röstberättigade för riksdagsvalet/landstings- och kommunval 2018 mot 632/633 vid 2014 års motsvarande val. Siffrorna visar att valdistriktet ökade i alla kategorier mellan åren 2014 till 2019. Men så kom slaget i mars 2020 när kommunens S och C majoritet beslutade att lägga ner skolan i ett av de tre valdistrikt i Vilhelmina som faktiskt växer – de övriga är Saxnäs i fjällen och Lövliden vilket till viss del ligger inom Malgoviks upptagningsområde. Hela 68 % av valdistriktets giltiga röster gick till de partier (C & S) som efter 18 månader lade ner skolan och som sedan när de tagit från byn samhällsservice också väljer att försvåra för byn att bedriva ideell verksamhet genom att inte stödja övertagande av den idrottshall byn själv har byggt och sedan lägga ut fastigheten till försäljning utan att ens åter diskutera denna så viktiga fråga i kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige! All heder åt Vänsterpartiet som ska ha överklagat försäljningen.

Den ständiga frågan i över ett år nu kryper fram igen: varför lyfts inte frågan om denna orättvisa mot våra bygder – vad vi som skattebetalare i glesbygd får för våra skattepengar (enligt en skattesats som ju oftast är mycket högre än Stockholmarens?) till högre ort av kommunens styrande politiker?

När jag läste statsvetenskap för 20 år sedan undrade jag hur medborgare i USA kunde gå med på att betala skatt till ett system som endast lade de gemensamma resurserna (skattepengarna) på vapenskrammel och krig. Det var till och med så att USA-amerikanen (eftersom det finns fler delar av ”Amerika” än ’the US’) kunde tänka sig att betala mer i skatt bara pengarna gick till något vettigt såsom sjukvård och inte försvaret och utrikes krigsaktiviteter.

Om skattesystemet ska fortsätta uppfattas som legitimt får det gemensamma inte på någon nivå lämna människor och hela områden bakom sig. Skribenter från såväl Umeå som Vilhelmina må irriteras över myndigheter (för bl.a. mänskliga rättigheter) som kan komma att kosta pengar och andra dyra verksamheter – men att frånta en hel bygd (nu talar vi inte om att vi som individer alla i teorin kan ta del av barnomsorg och skola även om det kan vara långa avstånd och möjligheten att åka en massa mil för att bada eller rida) det sista från det gemensamma? I ett inlägg på VK tyck till hörs från anonym skribent: ”en stark och driven by som fixar för alla utan kommunens inblandning” = vi klarar oss själva utan kommunen. Och det är den inte helt ovanliga, stolta inställningen hos envisa glesbygdsbor som fått nog av att få sina önskemål bortprioriterade. Men som skattebetalare boende i en, till viss del, privilegierad del i denna kommun (OK jag ska inte överdriva – men vi har då skolan och idrottshallen, samtidigt som jag i princip betalar lika mycket till en fritidsgård på tätorten som tätortsborna) kan jag känna att det snart är nog. Ska Malgovik och Skansholms valdistrikt verkligen behöva betala samma skatt som övriga som privilegieras av kommunpolitikernas prioriteringar? Är det dit vi ska komma till en uppdelning av medborgarna? Eller ska kommunens styrande majoritet sansa sig?

Hur var det med (s)logan ”Alla ska med”?  Ja, kanske – men definitivt inte på alla platser. Det finns tydligen no go-zoner (fast i en annan bemärkelse än den som brukar avses).