…
Inte någonstans, om man jämför hur det kommer att vara om sex-sju år om vi inte gör något, Nu.
Det pratas mycket, det skrivs mer och framför allt väntas det. Det är gott om skrivbord där man skulle kunna ta kontakt med andra skrivbord och gemensamt ta initiativ. Men, saken hör ju inte hemma på just ”mitt” bord. Så vi väntar vidare.
De sökande till vården är alldeles för få. Som jag ser det har vi en möjlighet att någorlunda snabbt rekrytera personal för att dämpa problemen i den vård vi alla behöver, mer eller mindre, förr eller senare. De är de utrikesfödda och i någon mån våra svenskfödda unga som behöver en ny start efter en skolperiod som inte gick som den skulle. Man får gärna säga emot mig och överbevisa mig att vi har fler och bättre vägar, jag skulle bli så glad om det finns bättre sätt att åtgärda den riktigt allvarliga personalbrist vi är på väg in i.
Steget från asylboenden över SFI-undervisningen till en färdig undersköterskeutbildning är inte ett steg, det är en liten landsväg. Självklart måste utbildningens ambitioner hållas höga, men lärare och undervisning får vara hur bra de vill, att tillägna sig ett fungerande yrkeskunnande och yrkesspråk tar tid. Särskilt när eleverna inte får möjlighet att prata svenska annan tid, och kanske tror det räcker med lektionerna, och när det blir för lite praktik.
Vårdbiträdena skulle aldrig ha slopats, uppgifterna finns kvar. Nu behöver vi flera parallella insatser för att avlasta befintlig personal med ”vårdbiträden” och förflytta några tiotals tusen svensk- och utrikesfödda flera steg framåt så att vi ökar rekryteringsunderlaget till undersköterske- och sjuksköterskeutbildningarna m.m. i morgon.
Vi behöver flera tusen nya undersköterskor bara i Umeåregionen inom inte alltför många år. Vårdnära service, vårdbiträden tillbaka, det tror jag är delmålet och vägen.
Fortsätter vi som nu ska vi få se på verkliga bemanningsproblem och hittills osedda humanitära problem om några år.
Senaste kommentarerna