Etikett: storstugan

Och inte visste han vart dom var, inte vi heller

Av , , Bli först att kommentera 10

Nu har vi fått in myggfönster i 3 rum…gradantalet i vårt sovrum…24.4, så det är bättre. Nackdelen är väl allt ljud. Vi satt igår kväll, jag, Åke och Nicco och skulle se några roliga klipp, plötsligt hörs ett hoande, både Nicco och jag tittar på varandra och funderar…kom det där från klippet, frågade hon…och om det inte gjorde det så blir jag ju lite rädd.

Så hördes mer ljud och hej och hå, det var Brälla, Lena och Tova som stod här utanför. Dom kom in och vi bläddrade i gammalt fotoalbum och kollade in nostalgiboken om godis och glass, mycket att diskutera om, i den.

Egna minnen, bilder och smaker. Lena undrade om vi kom ihåg en glass som var en tärning som man åt med sked, nä, ingen kom ihåg den, men jag hittade den i boken, idag:

001 002 003 005

Dom snackade om midsommarfirande i Trehörningsjö, inget jag hann med att göra, jag var för ung 😀 Och sedan fick vi Theresé så då vart det aldrig läge, däremot vet jag en kille från Malå, som skulle vara busschaufför en midsommarafton, och hade en full lastad buss med destination, Trehörningsjö…dom kom aldrig fram, han hittade inte dit, haha, det tyckte jag nästan var humor, men bara nästan 🙂

Däremot blev jag påmind av Åke, tidigare under dagen, om två rymlingar, en 13 år och den andra 15. Jaja, jag erkänner, 13 åringen var jag och den äldre, min kusin Anna. Vi var i stugan i Malå och hade fått veta att det var Storhelga i Norsjö. Jerry Williams skulle uppträda och tivoli var det.

Vi bad om att få åka dit, men det var ingen som hade tid att skjutsa dit oss, heller, ungefär 7 mil, enkel väg. Vi gjorde som så många andra, tjatade, gnatade och gnällde, till slut, sa jag, jaha, men då far vi ändå, själv…ja gör det, sa min pappa, som måste ha varit tillfälligt sinnesförvirrad om han trodde att vi inte skulle göra precis det.

Vi liftade dit, till Norsjö, sen letade vi i säkert två timmar efter festplatsen, vi hörde ljuden, men vi fann inte ut vart själva festligheterna höll till. Vi fick faktiskt ge upp, och lifta tillbaka, det var inte lätt, lite trafik, och sent på kvällen, närmare natt till och med, men till sist stannade en lång-Mercedes, och vi fick åka in till Malå.

Klockan var nog närmare 3 på natten då vi landade på torget i Malå, ”bara” 1,3 mil kvar till stugan. Vi fick bita i det sura äpplet och ringa hem, från en telefonkiosk. På den tiden fanns en fast telefon i storstugan och på somrarna bodde inte mina föräldrar där, utan på lon, 50 meter bort, men min morbror Assar, var på besök och han svarade.

Överlycklig att vi hörde av oss, det hade ju varit kalabalik där, vi var borta, spårlöst och ingen hade tydligen fattat att vi gjort precis det vi sa att vi skulle göra. Han kom och hämtade upp oss…mamma var inte glad (konstigt) och pappa fick minsann höra av mig, att det faktiskt var HAN, som sagt, jamen far då, och då gjorde vi ju det…hahaa…bra att ha någon att skylla på, eller.

Dagen efter, fick vi äran att åka med Assar, till storhelga i Norsjö, och han hittade dit vi skulle och vi fick se Jerry Williams, det ni 😀

Önskar er alla en fin lördag!

 

 

Tebax…igen

Av , , 10 kommentarer 7

Back in town…Åke nämnde något om att Nicco skulle kunna köra moppe hem och givetvis, har han sagt det så. Hon startade vid 13.30 och vi, nästan en timme senare. Vi hann ikapp henne i Åmsele, (då hade hon kört ca 13 mil) där hon var in på affären och provianterade, och det var ju tur, det var som dags att fylla på lite olja.

Vi var framme i Umeå 19.10 och hon kom 40 minuter senare…ja, så är det, vår buss går just för tillfället inte fortare än så. Hon var rätt så frusen, stel och less på moppen då hon klev in genom dörren, men nöjd över att hon faktiskt gjort det 🙂

I förrgår hade vi så jädrans varmt däruppe så jag kände mig tvungen att ta årets första och förmodligen sista, bad i sjön. Det var inte så farligt kallt som jag trott, men skönast är ju då man kliver upp och får vara nedkyld en stund.

Vi målade foderbrädorna och satte upp lite saker inne i stugan:

049 050 051 052 053 057Och det hjälps inte, då man sitter vid köksbordet så skulle man kunna tro att vi sitter i en båt:

054 055

Nästa sväng får det kanske bli med en bäddsoffa i bagaget och 3 nya utelampor. Det händer i alla fall nåt, om än lite i taget.

Sen gjorde vi ju den där lilla utflykten upp på två berg som ligger vid udden, där vi har stugan, det är verkligen mäktigt då man står därunder och vingarna svischar förbi. Uppe på Storlien, där dom hade gruvan för några sedan, har man jättefin utsikt över Lainejaur sjön, och klumpen ni kan skåda där i mitten av bilen, är just udden, där vi håller hus då vi är där uppe:

043

På andra berget, skulle man kanske ha kunnat se mammas hemställe, om det varit ljusare, men det finns en viss risk att det vuxit igen så mycket att man inte kan se det längre:

014 026

Och jag avslutar med en bild på lon (där mamma bor på sommaren) och en på storstugan (dit hon flyttade som 15 åring och utsikten ner till vår/våra stugor:

060 061

059

Känns återigen skönt att vara hemma igen och nu blir vi här ett tag. Önskar er alla en fin onsdag!

Varsch jer du?

Av , , 2 kommentarer 8

 

När man pratar om tiderna som var förr så förs man automatiskt back to memory lane, vet inte riktigt hur man säger det på svenska, minnenas väg/gata, nå. Saker poppar upp, dofter, händelser, kompisar man hade och vad man gjorde.
Annica och hennes familj, som jag skrev om igår, hade ju en sommarstuga en bit utanför stan. Där var dom ju varje sommar, precis som vi alltid var uppe i Malå. Vi ringde ofta till varandra men det var inte alltid så tvärenkelt.
Vi hade en telefon, i storstugan, det hus där ingen vistas i på sommaren, förutom då det ska duschas eller gås på toaletten. Så ringde man dit var man tvungen att hitta av då någon var därinne. Sedan skulle denne någon lokalisera vart den andra människan var, som hade telefon. Och det var inte alltid heller, så himla lätt. Det finns stora ytor att vara på och det kommer ni väl också ihåg, det var inte speciellt billigt att ringa. Man fick inte prata hur länge som helst.
När man sedan skulle ha tag på Annica, så hade inte heller dom någon telefon i deras stuga, utan man fick ringa till hennes farfar, som hade huset en hundra meter därifrån, tvärs över potatislandet. Sedan fick man hoppas att han iddes gå och hämta henne, eller så fick man ringa upp, senare.
En gång då jag ringde dit och han svarade, så hörde han inte riktigt vad jag sa: Jer e a Annica? Frågade han och jag kunde nästan se framför mig hur han lutade sig fram och plirade med ögonen. Nejnej, sa jag, det är Maria, är Annica där? Sedan följde en kort stunds tystnad så sa han: Varsch jer du? Ja, jag är i Malå, svarade jag. VAA, Jer du i Malå???
Ja, då begrep jag att han fortfarande trodde att han pratade med Annica så jag höjde volymen och förklarade igen att jag inte var Annica, utan Maria, aha sa han, men det gör ingenting, jag kan prata med dig i alla fall (*suck* kan ni ju tänka er att en 12 åring tänkte). Hahaa…
Idag jobbar jag 14-21, det vill säga ett lättare arbetspass men lite tråkigare tider. Man kommer hem lagom för att höra vad familjen gjort och sedan får man gå i säng. Men å andra sidan, jag har ju sovmorgon och lite tid innan jag ska iväg och det är också skönt. Jag hoppas och önskar er alla en fin torsdag, och hallå, ta det försiktigt på vägarna, vid sladd, frikoppla och styr i vägens riktning!

Öppet öga

Av , , Bli först att kommentera 3

Delfiner sover med ett öga öppet.

Det gjorde även min morfars syster, men ögat som var öppet var ett porslinsöga. Morfar var den skyldiga till det. Som barn hade han en pilbåge och dom hade byggt en liten koja av en filt. Tyvärr fanns det ett hål i den filten och inne i kojan satt hans syster som ville kika ut genom detta hål, det gjorde hon samtidigt som han kom på den briljanta idén att han skulle försöka skjuta pilen genom hålet. Dom lyckades göra detta samtidigt, därav hennes öga av porslin. Jag kom en gång in i storstugan uppe i Malå, och där på soffan låg det en tant, tanten var min morfars syster, jag hade aldrig träffat henne tidigare. Hon låg där och snarkade så jag smög in men ryggade tillbaka då jag såg hennes öppna öga, kanske inte så konstigt, mamma talade sedan om av vilken anledning hon låg så.

Maria Lundmark Hällsten