”Nisse, vad är det för soppa som du gett dig in i?”

Av , , 1 kommentar 1

Valrörelsen är avslutad och inom mig finns en innerlig glöd att äntligen få vara delaktig i utvecklingen av Umeå.

Umeå ligger mig varmt om hjärtat. Om än det inte ingick i min plan att bosätta mig permanent i Umeå när jag en gång flyttade upp hit för 18 år sedan så kom jag med åren att inse att här finns allt som man kan önska sig av ett samhälle för att kunna trivas och leva ett bra liv.

Det är människorna som formar samhället och i Umeå återfinner jag den norrländska ödmjukheten med jordnära individer, där jämlikheten känns som en självklar grundpelare i vårt samhälle. Här finns universitetet och därmed både nyfikenheten för kunskap och utveckling såväl som öppenheten för att förändra attityder och perspektiv. Dessutom finns det i Umeå en lång tradition av medvetenhet, solidaritet och engagemang. Slutligen återfinns det även ett sunt hälsoperspektiv där många är måna om deras hälsa, fritid och livskvalitet.

I Umeå kombineras stadslivet fyllt av kultur, evenemang och aktiviteter med en ständig närhet till naturen, grönskan och lugnet.

Umeå. Vill mer. För mig som en gång flyttat hit och successivt lärt känna Umeå så känns denna slogan på sätt och vis träffande rätt. Samtidigt så bär den med sig den naturliga frågan; Umeå. Vill mer. Vad? Vad är det vi ser framför oss långt där framme i horisonten?

För mig känns det naturligt att ta tillvara på glöden av utveckling som finns – samtidigt som man är mån om att värna det fina som vi har idag. Glöden och viljan av utveckling måste även bära med sig insikten om vilka utmaningar och hot som vårt samhälle kan komma att behöva rustas inför.

Det är i utvecklingsarbetet som ordet hållbarhet blir så otroligt viktigt. En hållbar utveckling tar tillvara på glöden men säkerställer dess långsiktiga fortlevnad.

När nu den breda överenskommelsen är klar kan jag konstatera att det finns en genuin vilja att ge hållbarheten en central roll i utvecklingsarbetet.  Att vi i Miljöpartiet genom ett ordförandeskap i kommunstyrelsens nya utskott – hållbarhetsutskottet – får möjligheten att leda hållbarhetsutvecklingen i kommunen känns fantastiskt.

Av och till får jag frågan, ”finns det inte en risk att hållbarhetsutskottet blir som kejsarens nya kläder?” Här känner jag ett behov att förtydliga en sak:

Miljöpartiet förväntar sig och har full tillit till att Umeås ledande partier genom införandet av utskottet tar hållbarhetsfrågorna på stort allvar. Vi kommer att göra vårt yttersta i att skapa en god plattform för en bred samverkan i hållbarhetsfrågorna. Men tilliten och förväntan går hand i hand. Ingen av oss i Miljöpartiet har intentionen att spela marionetter och sitta med ledartröjan i ett utskott utan handlingskraft. Men politik bygger på ett ömsesidigt förtroende och vi tar oss nu an arbetet med en känsla av förväntan och tillit. Vi har haft en god dialog med ledande partier som delar samma syn på vikten av hållbarhet. Vi ser faktiskt innerligt fram emot att få komma igång med arbetet i hållbarhetsutskottet och tror på dess handlingskraft!

Avslutningsvis, de inledande förhandlingarna har tyvärr givit oss en insikt om vad den sämre sidan av politik har att ge. Det verkar alldeles uppenbart att vissa partier inte kan eller vill samarbeta och tyvärr hamnar osämjan antingen i det mediala rampljuset eller på bloggar som raljerar åt alla håll.

Att vi förhandlar med olika partier är självklart, det gör vi ju alla. Men vi i Miljöpartiet har skött oss på ett sätt som man borde kunna förvänta sig av alla partier. Vi har varit tydliga initialt med vårt mål, och vi har även varit tydliga med våra förhandlingsparter när vi tackat ja eller nej till anbud. Det må finnas olika intentioner eller förhoppningar för varje möte man avtalar eller försöker få till. Men jag som förhandlingsledare har mitt fullständigt på det torra. Är det så att andra gruppledare tvekar över vårt agerande så är ni varmt välkomna att höra av er till mig. Men att vi gruppledare måste kunna samtala i förtroende är för mig självklart och jag tänker inte offentligt sitta och hänga ut samtal eller konversationer. Sånt beteende spräcker allt förtroende. Likaså med antaganden och misstankar om vårt agerande som man sedan publicerar på sin blogg.

De små hundarna skäller mest…

Det sägs att anfall är bästa försvaret och är man liten så gör man kanske sitt yttersta för att blåsa upp sig så mycket som möjligt genom att skrika högt. Men det finns en blogg som går över alla gränser. Att så innerligt vägra att acceptera att Miljöpartiet skulle få inflytande, och dessutom bygga det på ogrundade, allvarliga och smått chockerande anklagelser är enligt mig helt sjukt. Att göra ett blogginlägg kl. 23.35 en lördag kväll där man hänger ut en hel samtalskonversation – och dessutom skickar ett mail till samtliga kommunfullmäktigeledamöter får mig till att grubbla över hur många groggar man fick till kvällsmaten.

När vänner läser om denna typ av blogginlägg och tidningsartiklar där gruppledare anklagar varandra för fult spel så får jag ibland frågan, ”Nisse, vad är det för soppa som du gett dig in i?”

Det enda jag kan säga är att det finns 65 ledamöter i kommunfullmäktige och ytterligare ett bra antal fritidspolitiker i alla kommunala nämnder, bolagsstyrelser, m.m. Jag har successivt lärt känna en hel del av dem från alla möjliga partier. Vi har haft goda samtal och vettiga diskussioner. Vi har nått konstruktiva resultat så vi har inget behov av att gapa högt. Men det är klart, är man helt maktlös och spenderar decennier i politiken utan mätbara resultat så blir man kanske desperat, gammal och bitter.

Det är bara synd att det svärtar ner förtroendet för alla andra politiker. Vi är många som är där för vi har en vilja att göra nytta för vårt samhälle. Vi är många som kan arbeta bra tillsammans. Nu väntar fyra år i kommunpolitiken och jag ser innerligt fram emot att få arbeta med Umeås hållbara utveckling – tillsammans med alla andra konstruktiva, vettiga och pragmatiska politiker i kommunen.